Arkiv för October 2014

- Sida 2 av 4

Världen bästa kompis!

av Zandra Lundberg
IMG_0249

Han fyllde ett år i går, min älskade hund. Jag är så stolt över Stoffe på många vis. Han är så liten på jorden men har ett så otroligt stort hjärta. Så klok. Han kan redan känna av allt vad jag känner medan jag får göra mitt allra bästa för att förstå mig på alla hans olika känslor. När jag ligger på sida och sover på nätterna så kryper han alltid upp så han ligger precis intill mitt hjärta.

Häromdagen nystartade jag ett gammalt instagramkonto. Min mamma har tidigare haft det för att uppdatera mig om Stoffes förehavanden när vi var på semester.

Nu lägger jag ut videos med olika små träningstips och tricks. Lite inspiration så att du förhoppningsvis kan ha lite roligare med din hund i vardagen! Följ jättegärna @stoffegriffon eller tipsa om du känner någon som har hund!

IMG_0368

Vilka är dina grundföreställningar?

av Zandra Lundberg

För bara något år sedan hade jag aldrig reflekterat över vad jag skapat för sanningar om mig själv i mitt huvud. Grundföreställningar om dig själv är tankar du burit med dig så länge och upprepat så ofta att de blivit till sanningar. Ofta ligger de så djupt rotade att man inte ens reflekterar över att de finns där.

De dagar jag känner mig deppig eller när det kommer motgångar faller jag ofta tillbaka till att upprepa de här negativa grundföreställningarna som för mig är:

Livet är en kamp. Jag vet inte hur många tusentals gånger jag tänkt det. Att livet är någonting som man ska traggla sig igenom, att allt är svårt, jobbigt och komplicerat.

Vill jag få någonting bra gjort får jag göra det själv. Jag haft de här tankarna mycket i jobbet som journalist. Under de två åren jag jobbade som chefredaktör gjorde jag i princip allt själv för de gånger jag bad om hjälp så blev det liksom aldrig precis så där som jag hade tänkt mig. Vilket jag inser nu handlar mer om att jag behöver bli bättre på att förmedla mina tankar och visioner men också att acceptera att allt inte behöver vara precis så som jag har tänkt, det kan vara på helt andra sätt också och ändå vara bra. När jag varit i relationer har jag också en tendens att tycka att jag har ”den rätta” lösningen och det har blivit en del dramatiska suckar och ”men då får jag väl göra det här själv i stället” genom åren.

De där sakerna kan inte jag. Det finns så MYCKET saker min hjärna bara bestämt mig för att jag inte kan. Det här är ett väldigt talande exempel på hur EXTREMT jag begränsat mig själv: när jag var 15 kom den första hamburgerkedjan till Åland. Den är finsk och heter Hesburger. Jag ville så otroligt gärna jobba där och var så fruktansvärt avundsjuk på alla som fick göra det. Jag ville också ha enhetliga kläder och ta beställningar. Men jag vågade aldrig söka jobb där för jag tänkte att jag ändå aldrig skulle få det. Fattar ni vad sjukt!?!

hes-2

Jag är utanför. Ibland undrar jag om det är min egen syn på mig själv som gör mig mer introvert än vad jag egentligen är. Direkt det blir en större grupp med människor så känner jag mig så fruktansvärt obekväm. Jag får alltid känslan av att alla andra trivs och att deras prat flyter på så bra men när jag ska säga något så blir det bara konstigt och så vill jag bort. För att hantera det här har jag sedan jag var barn tagit på mig rollen att vara en clown i sällskap av andra. Jag skämtar om ALLT och gärna på min egen bekostnad. Ju ärligare jag blivit mot själv desto mer sällan tar jag på mig clownrollen, men känslan av att alltid vara lite utanför finns fortfarande kvar.

Det här är negativa föreställningar som inte ens är sanna. Men jag har burit omkring på dem i mitt huvud som om de vore det. Sedan har jag förstås andra positiva föreställningar, kanske inte så överraskande på områden i mitt liv där jag aldrig upplevt att jag haft några större problem.

Pengar ordnar sig alltid. Jag oroar mig ytterst sällan för att mina pengar ska ta slut. Visst kan jag noja ibland över hur jag ska få tillvaron att gå ihop, men innerst inne så bara VET jag att det alltid kommer att lösa sig om de nu skulle ta slut. Och faktum är att jag inte haft tomt på bankkontot en enda gång sedan jag hade mitt första jobb som isbergssalladsplockare.

Döden är okej. Jag var väldigt rädd för döden som barn, men sedan dess har det försvunnit helt. Döden händer alla och jag känner mig inte det minsta rädd eller orolig för att jag plötsligt ska bli livshotande sjuk. Kommer det så kommer det. Tvärtom kan jag nästan tycka att det är spännande att se hur det känns att dö.

Så. Det är mina tankar. Det är bra att medvetengöra dem för att få insikter om vad det egentligen är för tankegångar och ”sanningar” som styr ditt liv.

Andra negativa föreställningar kan vara: 

Jag är för gammal för att tänka på att byta yrke/lära mig något nytt. 

Män/kvinnor i mitt liv behandlar mig alltid illa. 

Jag slutför aldrig det jag påbörjar. 

Jag måste kämpa för att komma någonvart. 

Jag måste ta hand om människor. 

Andra positiva kan vara: 

Människor trivs i mitt sällskap. 

Vilka utmaningar jag än stöter så kommer jag att klara dem. 

Jag vet vad jag vill. 

Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. 

Vilka är dina grundföreställningar om dig själv? Jag tycker det är så spännande att få veta hur andra tänker!

Bättre förståelse för barn – Petra Krantz Lindgren.

av Zandra Lundberg
front_fly

Jag har ju inte egna barn och heller ingen längtan efter några. Däremot tycker jag att föräldra-barn-relationen är intressant, precis som jag tycker att hund-ägare-relationen är väldigt spännande.

I alla fulla fall. Jag tycker mycket om bloggen En annan du av Petra Krantz Lindgren. Den får mig att tänka till mycket kring funderingar jag har om barnuppfostran och jag märker att jag gått omkring med ett tänk som jag inte ens riktigt analyserat kring varför jag haft. Det har bara funnits där. Och ju mer jag läser Petras blogg så inser jag att jag bara tänkt utan att göra någon vidare analys. Jag har mest tänkt att det nog bara är att dra tydliga gränser så ska man nog få ett lugnt barn. Men vadå lugnt barn? Samhällets syn på ett ”bra” barn är en individ som är tyst och beskedlig. Men tänk om det är tvärt om? Att barn faktiskt mår bra av att få utlopp för sina känslor samtidigt som de får förståelse för dem av sina föräldrar? Hennes senaste inlägg om barns beslutsångest tycker jag är jätteintressant.

Den fina balansen du ska ha som människa.

av Zandra Lundberg

Jag hittade de här Byron Katie-citaten i morse och tänkte att de satt rätt fint.

“It’s not your job to like me – it’s mine”

“Life is simple. Everything happens for you, not to you. Everything happens at exactly the right moment, neither too soon nor too late. You don’t have to like it… it’s just easier if you do.” 

“When they attack you and you notice that you love them with all your heart, your work is done.”

Jag hade en väldigt dålig dag i går och jag märker hur lätt det är att börja skylla på omständigheterna. Allt är dåligt för att jag inte får göra de frilansjobb jag vill göra, för att det tog slut med Christian, för att jag känner mig trött och oinspirerad. Världen är emot mig, allt jag gör blir fel, ingen förstår mig och så vidare i all oändlighet.

Sanningen är att i går valde jag att ge upp. Jag försökte inte ens. Jag bara bestämde mig för att ingenting skulle gå min väg och la mig på soffan och grämde mig över det. En hel lång dag ägnade jag åt irritera mig.

Jag tänker en del på det här, hur viktigt det är att känna att man själv har kontrollen över sitt eget liv. Det är så otroligt viktigt. Det är det som händer när överviktiga bestämmer sig för att ta tag i sin ohälsa, de tar kontrollen. Sedan så mår de så oerhört bra, inte bara för att de gått ner i vikt utan också för att de har kontroll och inte står maktlösa inför den mat som hamnar i kroppen.

Det är en så fin balans du ska ha som människa.

Du ska se till att ha kontroll på dig själv så att du gör det du ska göra för att du ska må bra psykiskt och fysiskt. Samtidigt ska du INTE utöva kontrollen någonstans utanför dig för det kommer att göra dig, och i förlängningen andra, olyckliga. En människa som försöker kontrollera en annan människa eller en händelse mår inte bra.

För missbrukare som tappat kontrollen totalt så är det för många en utväg, kanske den enda utvägen, att överlämna sin vilja fullständigt till en högre makt. Tolvstegsprogrammet är utformat på det viset.

Jag tror. Inte på Gud, men på någonting större. Universum och till viss del ödet. Jag tror precis som i citatet ovan att allting händer för mig inte mot mig. Jag tycker mig också kunna se tydligt i livet att saker hänt av en orsak. Om inte annat så hjälper det mig att hantera svåra minnen och motgångar. Hur fruktansvärt det än kändes i går så visste jag att det fanns någon mening med den dagen också. Det finns redan ett resultat av de fruktansvärda, meningslösa, deppiga och alla härliga dagar jag haft och det är den person jag är i dag.

Begränsningar i huvudet.

av Zandra Lundberg

Allt sitter i huvudet, jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum. När det känns bekvämt att vara på en plats, då vill hjärnan gärna sätta stopp där.

När du pushar dig själv under ett träningspass så orkar kroppen, det är hjärnan som ger upp först. Det är därför det är så effektivt med en personlig tränare som kan berätta för dig att du orkar så mycket mer. När jag tränade som hårdast för tre år sedan så lyfte jag vikter som jag aldrig hade kunnat drömma om något år tidigare.

När det sker stora förändringar vill sinnet så gärna att vi ska stanna kvar under täcket och äta choklad. Allt för att ducka allt omvälvande som händer i livet.

Jag har byggt upp enorma murar för mig själv när det kommer till huvudstående i yogan (utan hjälp av en vägg). Jag ser skräckscenarion framför mig om hur jag ska bryta nacken och knäcka ryggen. Det är så pass illa att jag inte ens vågar försöka. Mitt psyke har byggt en mur som känns oöverstiglig. Jag har själv bestämt att jag aldrig kommer att lyckas.

Det här är de topp fem vanligaste sakerna mitt huvud säger åt mig:

1. Alla andra är bättre än du.

2. Det där var inte tillräckligt bra.

3. Det där kommer aldrig att gå.

4. Ha dåligt samvete för att du:

– åt någonting som inte var bra.

– inte tränade.

– har det alldeles för bra.

5. Jag har alltid varit dålig på att…

Om du har en sån här dag då hjärnan sätter en massa begränsningar (jag har det i dag). Titta gärna på den fantastiska dokumentären ”Gymnasten som lärde sig gå”. Den handlar om Marcus Lilliebjörn som var 19 år och lovande gymnast när han bröt nacken. Han skulle aldrig gå eller andas själv igen sa läkarna. Men! Med en enorm viljestyrka och en syn på att ingenting är omöjligt så lärde han sig både att gå och en hel del ”omöjliga” saker därtill. Kan ses på SVT play. 

gymnastensomlärdesiggå3-1

Du är ju helt dum i huvudet du.

av Zandra Lundberg

Pratade med en kompis i går om minnen från skoltiden. Det finns så mycket saker som jag helt glömt bort. Till exempel:

Alla coola killar var så fruktansvärt elaka. De kunde helt oprovocerat säga saker som:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet du”

”Fy satan vad ful du är”

Inte nog med det. De satt ofta i korridorerna och la krokben för folk. Jag minns en gång när de lyckades fälla mig, jag minns så väl att jag hade en röd tröja och en röd kort kjol och ett par svarta platåskor. Jag föll handlöst med ena kinden ner i golvet och alla skrattade.

Den naturliga reaktionen hade förstås varit att avfärda dem som idioter.

I stället ville jag så gärna bli accepterad och helst av allt bli ihop med någon av dem.

Och så hände det ibland att jag fick hångla med någon av dem på helgen och på måndagen i skolan så låtsades han som ingenting.

Som straff mot alla de här killarna i min ålder så ville jag skaffa en betydligt äldre kille.

Han var 19 och jag var 14 och han levde ett fruktansvärt kaotiskt liv och vår relation blev ungefär lika stormig. I två år bråkade vi och blev sams omvartannat. Det fanns inte en enda lugn stund tillsammans. Jag älskade honom och hatade honom. Jag gjorde vad som helst för honom.

Har ni haft en sån evinnerlig av- och pårelation så vet ni säkert också hur otroligt beroendeframkallande det är. Det är skitjobbigt. Ett rent helvete. Påfrestande och tärande. Men lika stark som smärtan är, lika kraftfull och elektrisk blir kärleken.

Ibland kan jag till och med sakna det.

Kategorier Kärlek, Relationer

Zandra utvecklas!

av Zandra Lundberg

Jag har tidigare inbillat mig att ingen av de krönikorna/testa-på-reportagen jag gör för Wellness inte finns på nätet. Men så googlade jag förra veckan och hitta flera stycken!

Det går alltså ut på att jag testar på någonting under tre veckor och sedan skriver om min upplevelse.

Här kan ni läsa:

När jag testade på meditation. 

När jag var vegan (och mådde så otroligt bra!).

När jag testade positivt tänkande så gott det gick! 

När jag tränade hemma med min egen kroppsvikt (och ställde upp på före-efterbilder!).

När jag testade mindful eating, som helt enkelt handlar om att vara så närvarande du kan när det är dags att stoppa något i munnen.

Har ni något tips på något som jag absolut borde testa på så är det så klart fritt fram att kommentera!

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 14.35.53

De kraftfulla frågorna!

av Zandra Lundberg

Nu är det snart två år sedan jag började ställa mig frågor, riktiga frågor om livet. För mig har det förändrat allt.

Det är så kraftfullt att verkligen fråga sig själv saker om livet och verkligen svara ärligt: 

Trivs du i ditt liv?

Hur är din relation till dig själv? Är du snäll eller dömande?

Hur är din relation med dina vänner? Får de dig att må bra? Känner du dig trygg?

Hur är din relation med din partner? Känns det rätt? Känner du dig betydligt mer upplyft och älskad än tvärt om?

Hur trivs du på ditt jobb? Är du inspirerad? Älskar du det du gör?

Hur trivs du i din kropp? Äter du mat som får din kropp att må bra?

Hur ofta känner du glädje? 

Hur ofta känner du ilska/irritation/frustration?

Känner du skam och skuld?

Hur trivs du i ditt hem? Får du energi genom att vara där? Älskar du dina möbler och prylar och det du har på väggarna och ser varje dag eller är de där av någon annan anledning?

Utgå från de här frågorna och först och främst se hur det verkligen ligger till. Sedan gå igenom frågorna på nytt och se: vad är min önskan, hur skulle jag vilja ha det?  

När jag började ställa mig de här frågorna var gapet mellan hur jag hade det och hur jag ville ha det enormt. 

Jag insåg att jag liksom bara flutit med och inte reflekterat så mycket, alls. Jag visste inte ens att jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att jag kunde börja ta beslut och förändra mitt liv utifrån vad jag faktiskt vill och drömmer om. 

Min intuition var därmed också helt avtrubbad. Jag kunde inte skilja på vad det var jag egentligen ville och vad som var vad jag trodde att jag borde eller förväntades göra.

När jag först började ställa mig själv frågor så svarade jag till exempel att min stora dröm var att flytta till en större lägenhet här i Stockholm.

Hehehe…

Jag fick drömma precis hur stort jag ville men mitt svar var en tvårummare i en stad jag aldrig riktigt trivts i. Okej. Det svaret kan jag så här i efterhand konstatera att var baserat på vilket steg jag trodde att jag förväntades ta härnäst i livet.

Så jag gör mitt bästa för att hela tiden försöka öva upp min intuition och förmåga att drömma. Det är fortfarande svårt Det här gör jag då genom att fråga mig saker. Innan jag öppnar garderoben så frågar jag mig själv vad jag vill ha på mig, i stället för att bara ställa mig där och vara totalt vilse. Innan jag ska ta ett beslut så frågar jag mig själv om det känns bra eller dåligt. Jag tänker inte bara på ”vad som är praktiskt” eller ”vad som är smartast”. Det är så viktigt för mig att jobba mig tillbaka till att fatta beslut på känsla. Att komma fram till vad jag vill är så mycket bättre än att lämna saker och ting åt slumpen, eller ännu värre: att göra saker för att jag pleasa andra.

Kroppen, kärleken och självsnällheten.

av Zandra Lundberg

När jag väl började skriva om kroppen och självsnällhet så blir det svårt att sluta märker jag, så det kommer några rader till om kroppen, självsnällheten och relationer.

Jag har varit i relationer med väldigt härliga människor som älskat min kropp och sagt det. För mig har det varit lite som ett skämt. Jag har tänkt att han nog sagt så bara för att man förväntas säga så till den man är tillsammans med. Jag har varit totalt oförmögen att se att min kropp faktiskt skulle gå att älskas. 

Under åren har jag också träffat ett par killar som varit väldigt obekväma med sina kroppar. Där kan jag se mer tydligt vad det är som händer: att det till slut blir en dålig cirkel. Jag älskar honom och jag älskar hans kropp. Han drar sig undan och vill inte visa vissa kroppsdelar/vill inte att jag ska röra honom på vissa ställen för det känns inte bra. Jag blir frustrerad för att jag vill att han ska se det jag ser, en kropp som är värd att älskas. För att han inte tycker om sig själv och sin kropp så behandlar han den dåligt, kanske äter dålig mat, svälter sig, tar droger eller dricker för mycket. Det gör mig ännu mer frustrerad för jag ser ju hur allt hänger ihop, jag försöker snällt ta upp saken på tal för jag vill så gärna att han ska älska och behandla sin kropp väl. Vilket gör att han blir irriterad och drar sig undan mer och försöker dölja sin kropp ännu mer. Och så där håller det på tills jag en vacker dag bara ser det han ser: en stackars oälskad och vanvårdad kropp. 

Du ska antingen vara känslomässigt avstängd, totalt obrydd eller ha ett superpsyke om du inte ska påverkas av att den du älskar och lever i en kärleksrelation med hatar sin kropp.

Yoga och självsnällheten.

av Zandra Lundberg

Jag fick ytterligare en fråga och jag har på känn att det kommer att bli ett rätt långt svar det här med så jag skriver ett inlägg om det också:

Hur har yogan fått dig att bli mer självsnäll? Det är där jag brister så totalt, och skulle verkligen behöva jobba med det på något sätt, men jag vet inte hur!

Första gången jag yogade var jag 19 år och gick en kurs i avslappningsyoga på Medis på Åland. Jag kan klart och tydligt se att jag inte var redo att ta emot yogans fördelar då. Jag gick dit och irriterade mig på att jag var så stel och sen somnade jag under avslappningen i slutet av klasserna.

När jag bestämde mig för att testa yoga den här gången var jag i ett helt annat stadie i livet. Jag hade med hjälp av böcker och kurser kommit fram till att det finns två versioner av mig: en del av mig som är rädd och dömande, den där rösten i huvudet som alltid kommer att vilja mala på om hur dålig och otillräcklig jag är (många kallar det egot) och en annan del av mig som är mitt sanna jag, den delen som har drömmar, som vill ha mer av livet, som vill våga, som vill öppna upp hjärtat för kärlek. Det är den delen som vill springa längs en jävla strand och hjula och hoppa och känna mig fri.

Så med den medvetenheten märkte jag snabbt hur egot började mala redan utanför första yogaklassen jag skulle gå på förra året: det här var väl dumt, ska du gå in dit bland alla som är så viga och skämma ut dig, du som knappt kan nå ner till knäna vid en framåtfällning! Gud vad fånigt, är det inte lika bra att du går tillbaka till omklädningsrummet och går hem.

Sidospår: jag hör det här bland många som är nyfikna på yoga men inte känner att de inte riktigt vågar. ”Jag är som ett kylskåp så det skulle aldrig gå”. Det är egot som talar, det vill tala om för dig att du inte duger, att du kommer göra dig till åtlöje och att det är lika bra att du inte ens försöker. Men det är fel! Vill du yoga så kan du yoga. Alla kan yoga!

Hur som helst bestämde jag mig för att inte lyssna på den rösten, jag kände så starkt att jag ville yoga och inga rädslor skulle få ta det ifrån mig.

Så jag gick in på klassen och från allra första gången så bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv: jag gör det som min kropp klarar av. Innebär det att jag bara når till knäna vid en framställning så gör det det. Jag ska inte pressa mig, jag har pressat mig tillräckligt här i livet. Yogan ska bli min safezone där jag bara får vara precis som jag är. Det här tankesättet ihop med djupandningen gjorde verkligen underverk. 

För första gången i mitt liv kunde jag ”träna” utan att det var ett straff. Jag gjorde för att jag ville göra min kropp gott.

Jag kunde sitta i en framfällning och fortfarande ha 20 centimeter kvar till tårna och acceptera det. Det var helt okej! Det var det här min kropp klarade den här dagen och jag tackade den för det.

Det gick upp för mig att det här var första gångerna i mitt liv jag tackat min kropp för någonting. Jag var varsamt och respektfull mot min kropp, som jag utsatt för så mycket misshandel och dömande under åren. Min kropp som fått utstå så mycket skit, som avgiftat mig från alkohol gång på gång, som stått upp för mig även om jag medvetet svultit den eller bara proppat i den en massa dåligheter, socker, lightprodukter och snabbmat. Min kropp som lyckats reparera sig från alla gånger när jag varit sjuk, från den gången när jag var sju år och låg inlagd på sjukhus för att alla möjliga olika sjukdomar som angripit mig på samma gång. Min kropp som läkte sig själv från de fruktansvärda eksemen jag hade när jag var yngre. Som repat sig från alla operationer. Och det enda jag sagt till den under åren har varit att den är otillräcklig! Att den är ful och fel.

De här insikterna om vad jag gjort mot min stackars kropp blev väldigt starka.

Jag insåg att det förhållningssätt jag haft till min kropp inte fungerade. Jag hade kämpat mot den så länge. Min hjärna hade liksom teamat ihop sig mot kroppen. Den här kampen skulle jag kunna fortsätta utkämpa hela livet, mina tankar skulle kunna fortsätta slå mot kroppen och min kropp skulle få strida för sin rätt att finnas till. Men det ville jag inte, jag ville för en gångs skull välja att sluta fred, att acceptera min kropp som den är.

Och med det här har det kommit en hel del val som fallit sig rätt naturligt: jag äter väldigt sällan kött för jag vill inte äta ett djur som kan ha proppats fullt med antibiotika och lidit under sin livstid, jag undviker socker de flesta dagar i veckan, jag dricker inte alkohol, jag röker inte. Jag har blivit bättre på att fråga min kropp vad den är sugen på snarare än att bara trycka i den något bara för att mitt huvud och mina känslor säger åt mig att göra det.

Med självsnällhet ingår också att lyssna när någonting är fel i kroppen. Många går med huvudvärk eller magont dag ut och dag in. Kanske äter de mediciner för att dämpa symptomen. Men det är ju din kropp som försöker säga dig någonting! Den pratar med dig och du vägrar lyssna! Sedan är vi förvånade den vackra dag när vi går rakt i väggen eller får magsår!?

Om du inte går på yoga eller har lust att börja så skulle jag ändå rekommendera att du börjar säga tack till kroppen. Kanske varje kväll när du ligger i sängen efter att den burit runt på dig en hel lång dag. Tänk på allt den gjort för dig och säg bara tack. Högt eller tyst för dig själv.

Annars är det ett ypperligt tillfälle att tacka kroppen när du smörjer in dig efter duschen (om du nu brukar göra det). Massera dig ordentligt så att det känns skönt, var noga med områden där du känner dig stel. Glöm inte nacken och tinningarna. Känns det jättekonstigt, tänk till en början att du masserar någon som du verkligen älskar. Rå om din kropp ordentligt! 

Gå ut i skogen eller på ett öppet fält och andas frisk luft. Fyll lungorna till max, det finns små muskler mellan revbenen som nästan aldrig får stretchas annat än när vi tar riktigt djupa andetag.

Spring en runda bara för att se att din kropp orkar ta dig lite längre än du tror. Gå på crossfit och känn hur det känns när varenda liten del i kroppen har gjort allt de förmått.

Glöm inte att säga tack efteråt.

IMG_8835 IMG_8836
Sida 2 av 4
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB