Arkiv för October 2014

- Sida 3 av 4

Stoppa hetsätningen.

av Zandra Lundberg

Emma skrev en kommentar i går: Du börjar en av dina kommentarer här nedanför ” Medvetenhet är ju alltid ett av de första stegen mot förändring ”. Jag har erkänt för mig själv att mitt förhållande till mat inte är helt sunt, jag har berättat det för min familj och vänner och det känner himla bra. Men hur går jag vidare? Jag har sett att du skriver om hetsätning ibland, är du medveten om det? Har du berättat det och pratat öppet om det? Hur går du vidare?

Jag tänker att jag svarar på det i ett inlägg och inte kommentarerna så kanske någon annan som undrar över samma saker kan få något ut av det.

Jag har i princip alltid haft en märklig relation till mat, redan som barn kunde jag hetsäta utan att förstås förstå att det var det jag sysslade med. När jag väl började äta hade jag väldigt svårt att sluta, oavsett om det handlade om mackor eller kokosbollar. Efteråt mådde jag alltid dåligt och skämdes. Det är som det alltid funnits ett hål i mig som jag försökt fylla med mat.

I tonåren har jag i perioder svultit mig själv, hetsätit och sedan kräkts. Kräkningarna kom mer sällan ju äldre jag blev och när jag var 20 lovade jag mig själv att aldrig mer sätta fingrarna i halsen, ett löfte jag lyckats hålla. Det här vet de flesta som känner mig och jag tycker inte alls att det är jobbigt att prata om det.

Men hetsätningen har liksom hängt med längre, den slår till ibland när jag minst anar det, speciellt om jag känner mig stressad, splittrad eller orolig. I perioder när jag mått riktigt dåligt har otroligt mycket av min tankekraft gått åt till mat. Vad jag ska äta, att jag ätit för mycket osv. Ibland behöver det inte vara så ”extremt” utan kan vara att jag till exempel varit ute och ätit en middag och bara känt: jag är inte nöjd. Så går jag hem efteråt och äter okontrollerat. Jag har skämts oerhört över det och inte pratat så mycket om det, bara skrivit om det. För mig kändes det enklare att prata om att ha ”riktiga” ätstörningar än att då och då ställa mig och trycka i mig mat.

Det är svårt med mat på så vis att du alltid måste äta. Du kan inte sluta som med cigaretter och alkohol utan du måste lära dig att äta.

Mitt första steg var medvetenheten: jag hetsäter. Försöka tänka på saken utan att lägga alltför mycket värderingar där, strunta i att klanka ner så mycket på det, inte säga att det är äckligt och vidrigt osv. Det är vad det är.

För mig har det hjälpt otroligt mycket med ACT. Det är en KBT-metod som handlar om att betrakta sina känslor när de dyker upp. Jag rekommenderar verkligen ”Lyckofällan” av Russ Harris. På så vis har jag blivit mer medveten i stunden och kan ”resonera” med mig själv när infallet att hetsäta dyker upp.

Snällt fråga ”okej vad är det som händer nu Zandra? Känner du dig ledsen? Orolig? Otrygg? Har du ångest? I så fall: vad beror det på?”. Efter att ha ställt de här frågorna har jag gjort ett val: vill jag hetsäta eller vill jag inte det? Ibland väljer jag att göra det, ibland inte. Men då är det ett val jag gjort och på så vis känns det ändå som att jag har mer kontroll över situationen och då har jag också märkt att det inte blir lika okontrollerat heller, jag kanske stoppar i mig 4-5 knäckebröd, men kan sluta långt innan jag känner mig illamående och allt spårat ur och jag fått i mig halva kylskåpet. 

Sedan jag började med yoga och personlig utveckling kommer hetsätningsskoven ytterst, ytterst sällan. Det kom ett för några veckor men det var första på … jag minns inte hur länge. Yogan har lärt mig att vara självsnäll och jag vill inte längre trycka in mat. Från yogan har jag också fått andningen som kan vara väldigt hjälpsam för att ta dig tillbaka till nuet när det känns som att hjärnan börjar rusa iväg.

Att vara försiktig med kolhydrater hjälper mig också, för jag vet att till exempel vitt bröd och ris kan trigga i gång en attack.

Det finns också en bok som heter Mindful eating av Elin Borg som jag läst och testat göra övningar för Aftonbladet Wellness och skrivit om här!

Viktigast för mig är att försöka vara så självsnäll som möjligt. Världen går inte under om jag hetsäter någon gång.

Kram!

zandrastor-4

Kategorier Självhjälp, Tips!, Yoga

Lyssna inåt och få höra det man inte vill höra.

av Zandra Lundberg

Jag ser det så klart nu i efterhand.

Jag har inte riktigt haft ro att yoga eller meditera under sommaren. Jag har undrat vad det är för jävla fel. Jag var på ett miniläger där vi yogade i grupp varje dag under en vecka och jag var inte ens i balans då. Jag var irriterad och prestationsinriktad. Störde mig på att min kropp inte klarade av att vara bäst i klassen. I vardagen var jag stingslig och inte alls så harmonisk jag har varit tidigare. Någonting grämde mig, det var nästan som om det kliade.

En dag fick jag nog och satte mig i soffan och bara: okej, vad är det?

Och så lyssnade jag inåt och fick höra det jag egentligen redan visste: Det här håller inte längre, ni måste göra slut. 

Det hördes så klart och tydligt. Ändå lyssnade jag inte. För det där var det sista jag ville höra. Jag tänkte att det väl inte behöver vara sanningen, herregud, det kanske bara kändes så precis just den där dagen. I morgon kanske det känns annorlunda. Och relationer är ju inte så jävla lätt hela tiden, ibland måste man kämpa för dem tänkte jag. Det kommer att bli bättre. Jag ska bara anstränga mig lite mer så kommer allt att ordna sig. 

Men det ordnade sig inte. Det blev bara sämre och sämre och jag blev bara mer lättirriterad. Jag var så långt ifrån i balans du kan komma. Jag visste: det här är inte jag. Jag är inte den här gnälliga, griniga människan. Jag var tung. Trött, oinspirerad och orolig. 

Mycket negativt kommer med att lämna varandra, mycket sorg. Men. Den där tunga känslan är borta.

Jag fascineras över hur mycket min kropp verkligen försöker förmedla till mig, men som jag vägrar lyssna på. Det var samma sak med jobbet. Även om jag aldrig riktigt trivts på kontor, speciellt inte i öppna kontorslandskap, speciellt inte med att ha vissa tider då jag ska infinna mig så har jag vägrat lyssna.

Nej, nej jag har kört på och känt mig tung och seg i stället.

Varför? För att jag inte vågade lyssna inåt, för där inne skrek det att jag ville någonting annat. Och någonting annat är inte alls bekvämt, det innebär kanske att starta upp ett eget företag och en jävla massa annat krångel. Men att ta det där steget och börja frilansa innebar också att den tunga känslan i kroppen försvann. Jag hoppas att jag börjar lära mig det här nu. Att lyssna inåt och få höra det man inte riktigt vill höra, säg upp dig från ditt jobb eller lämna någon du älskar är inte alls lätt. Det tar tid och det krävs en hel del mod, men den lugna känslan i kroppen efteråt är kvittot på att kroppen är intelligent nog att visa vägen.

Tung känsla i kroppen = dåligt, förändra situationen.

Lätt känsla i kroppen = bra fortsätt.

Det gäller allt!

De bästa hundböckerna.

av Zandra Lundberg

Jag har läst kanske 40-50 böcker om hundar och har bara behållit de jag verkligen, verkligen älskar.

IMG_0196

Valpen – om kärleksfull uppfostran av Mickie Gustafson fick jag av mamma när Stoffe kom. Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att valpen får massor, massor av kärlek och trygghet. Var lugn tillsammans med valpen, den behöver harmoni och närhet. Den behöver inte lära sig sitt, ligg och allt vad det nu är de första veckorna. Fokusera på att bygga en fin relation tillsammans och beröm den när den är glad och entusiastisk!

IMG_0190

Kontaktkontraktet är min bibel när det kommer till hundböcker. Eva Bodfäldt är verkligen en fantastiskt klok människa, hundpsykolog och en av mina största förebilder inom hundvärlden. Den här boken har hjälpt mig bland annat med att få ordning på hanteringen, speciellt kloklippningen, på Stoffe. Här finns i princip alla bra praktiska övningar som behövs för att bygga upp en bra relation med hunden.

IMG_0192

Det här omslaget har ju inte någon grafisk design-människa från Berghs satt tänderna i direkt. MEN! Det är en jättebra, lite mer filosofisk bok kring hur vi ska lära oss förstå våra hundar. Kerstin Malm är hundetolog och har jobbat mycket med problemhundar. Det är så ledsamt att det är så många hundar där ute som aldrig kommer att få utvecklas till sin fulla potential, för det behövs förståelse och kunskap! Boken ger svar på frågor som: varför skäller hunden okontrollerat? Varför den inte kan vara ensam utan att yla eller bita sönder något? Varför kan den vara aggressiv mot hundar och människor?  Visste du till exempel att det är 70 procents chans att en hund som visar aggressivitet har ryggproblem?

Kerstin är inriktad på personlig utveckling med hund, ett ämne som jag (förstås) tycker att är oerhört intressant. Hur mycket kan vi lära oss av hundarna bara vi är öppna och tar emot information i stället för att snöa in på metoder hit och metoder dit? Du kan få så otroligt mycket insikter genom din hund bara du vill och vågar ifrågasätta dig själv.

Både Kontaktkontraktet och Hunden människan relationen får vi läsa som en del av den utbildning jag går till hundinstruktör vid Hundens hus. 

Kategorier Hund, Tips!

Boktips!

av Zandra Lundberg
IMG_0191

Den här boken rekommenderade Malin Berghagen när jag var på hennes föreläsning. Hon skriver ett långt inlägg om sitt möte med Dain Heer då han fixade hennes rygg här. Boken handlar om att vara sin egen energi och det jag tagit med mig är att i stället för att hela tiden gå runt och älta samma saker faktiskt fråga mig själv: vad är problemet? Varför mår jag dåligt? Varför är jag ledsen? Det har gett mig en helt ny kännedom om både själ och kropp.

IMG_0189

Den här titeln måste väl vara den mest självhjälpiga av alla självhjälpsklyschor. Jag fick låna den av mamma och tyckte att den såg löjlig ut att det tog sitt lilla tag innan jag läste den. Men när jag väl läste den: oj, oj, oj. Den gav mig precis de verktyg jag behöver i livet just nu. Ni ser ju att jag till och med har satt små lappar så att jag enklare ska kunna hitta det jag behöver. Den ger många tips på praktiska övningar som bland det här ”livsschemat” som jag skrivit om här. 

 

IMG_0188Rita Rogers är ett brittiskt medium som varit mycket omskriven. Dels för att hon är väldigt bra, men kanske främst för att hon var prinsessan Dianas medium och vän. Jag tror på själsfränder och jag är övertygad om att jag kommer att träffa min en dag, när jag är öppen för det. Jag har absolut inte varit det tidigare i livet. Däremot har jag många gånger haft känslan av att det saknas en människa i mitt liv som bara kan förstå mig utan att jag behöver förklara allt, någon som bara vet. I boken beskriver Rita ingående hur själsfränder funkar, hur du vet att du hittat din själsfrände och hur det sedan är att leva ihop.

IMG_0187

 

En tunn bok som förklarar vad kärlek egentligen handlar om och hur vi människor förstör mycket med vår rädsla. Även om jag haft insikten ett tag så var det den här boken som hjälpte mig formulera inlägget jag skrev i går om att försöka förändra någon. 

 

 

Känslomeditation.

av Zandra Lundberg

Jag har under många år haft svårt att lyssna på musik. Alltså verkligen lyssna och KÄNNA musiken.

Viss musik kan beröra mig väldigt mycket och det blir liksom för mycket att verkligen sitta stilla och lyssna på en låt som rör upp mycket känslor. Det här har jag löst genom att helt enkelt inte lyssna så mycket på musik och när jag gjort det så har jag inte tagit in utan hållit en distans som om det vore vilket radioskval som helst och på så vis inte låtit det påverka mig.

Jag minns en kille som jag träffade under en period som uppmanade mig att bara sitta rakt upp och ner och lyssna på hans deppiga låtar. Jag upplevde det som tortyr och blev förbannad på honom. Tyckte det var så oerhört fånigt alltihop. Jag antar att jag snuddade vid en känslomässig smärta som blev för stark. Det är precis som många stela människor som prövar yoga för första gången. De blir bara ilskna och vill lägga av direkt, smärtan och motståndet blir för starkt, så de säger att det är fånerier och inget för dem (trots att det är de som behöver det allra mest!).

Så i morse satte jag mig i soffan för att meditera 5-10 minuter. Eftersom jag haft några fina meditationer efter yogan till musik, då jag verkligen varit med den och andats även om det rört upp mycket i mig så tänkte jag pröva. Jag satte ihop en playlist med några låtar som på olika vis symboliserar olika perioder i mitt liv. Sedan satte jag mig och bara andades och tillät mig känna de känslor som dök upp.

Jisses.

En timme (!) senare hade jag gråtit så ögonen var alldeles rödsvullna.

Jag tror minsann att det finns ”lite” uppdämt i mig som behöver komma ut.

Försöka förändra någon.

av Zandra Lundberg
c1e6680bd341ccb8be6a93aaa5129abb 3d42afac8caeb92a046c6e1eab3f83a0

Jag läser böcker om kärlek och inser hur mycket som har gått snett. 

Inte bara i den senaste relationen, det här gäller varenda en jag haft. 

Det börjar så där vackert så som det alltid börjar. Att upptäcka varandra, se varandra egenheter och ta reda på allt om den andra personen. Om barndomen, favoritfilmer och om han har färgat håret någon gång. Det är en upptäcksfärd och jag känner sådan otrolig kärlek för varje liten ny bit jag hittar till pusslet som är han.

Sedan går det tid.

Det kommer till en punkt där, allt som oftast jag, vill börja justera saker. Jag intalar mig själv att jag inte vill ändra på den andra personen, jag vill bara försöka få honom att inse och förstå vissa saker. Jag vill bara få honom att se det som jag ser, att han inte behöver vara fångad i den person han är just nu, att det finns så mycket mer. Jag tycker mig alltid se den fulla potentialen av en människa. Om han bara skulle satsa och verkligen släppa taget om sina rädslor, då skulle ju livet vara så mycket enklare för honom, för oss.

Det jag inte ser är att jag sakta men säkert börjar omvandla en liten bit av kärleken till kontroll. Varför skulle jag se det? Det är ju så lätt att bortförklara som kärlek och omtanke, jag vill ju bara hjälpa, vara snäll, fixa allting så vi kan ha det så bra som vi bara kan ha det. För visst är det ju så att jag gör det av kärlek, det här med att jag vill få honom att stressa mindre, vara mer närvarande, söka sitt drömjobb, flytta, äta bättre, låta honom bli den bästa versionen av sig själv och leva sitt liv fullt ut. Jag vill bara stötta och få honom att tänka lite mer på det här sättet och inte på det där. Jag vill ju för fan bara hans bästa för att jag ÄLSKAR honom. Och jag trippar på tå och tänker att om jag bara fick ta lite, lite mer ansvar i hans liv (om han bara lyssnade lite mer på mig!) så kunde saker och ting bli magiska.

Jag kämpar och försöker och jag fattar inte varför jag känner mig mer och mer frustrerad och olycklig. 

Varför? För att det inte längre är kärlek. Jag för ett krig för att få kontrollen, för att förändra verkligheten. För att förändra den människa jag påstår mig älska allra mest. Jag visar ingen respekt för honom, för det jag säger när jag vill vara ”snäll” och ”stötta” är följande: du är inte god nog eller intelligent nog för att se vad som är bra eller inte bra för dig. Du är inte stark nog att reda ut vissa situationer och ta vara på dig själv.

Sanningen är att allt det här är mitt. Det är mina drömmar, min önskan om att leva på ett annat sätt, att acceptera och älska mig själv, min vilja att leva livet fullt ut. Kan jag bara få den jag älskar att gå före mig så kan jag komma efter av bara farten och så kan vi leva det där fantastiska livet som JAG drömmer om. Det behöver inte alls vara det han drömmer om.

Återigen handlar det om rädsla. Jag vågar inte ansvar helt och fullt för mitt eget liv, så jag gör det näst bästa: jag försöker få min partner att ta full kontroll över sitt liv. 

Till slut är jag totalt nedbruten. Jag har bara besvikelse och en känsla av maktlöshet kvar. Ingenting är kärlek längre, det är bara en kamp. Jag suckar och ojar mig över ”hur svårt det är med kärlek”. Fast inget var svårt från början. Jag har gjort det svårt.

Det är smärtsamt och pinsamt att se att det är precis så här jag har gjort i varenda relation jag haft. Jag har trott mig älska när jag egentligen jobbat sakta men säkert på att förgöra all kärlek.

Och jag tänker så här: så länge jag inte tar ansvar för att förverkliga liv och mina drömmar, så länge som jag har svårt att acceptera mig själv precis som jag är – då kommer det bara att pågå. Mina kärleksrelationer kommer att fortsätta förgiftas gång på gång på gång.

Först när jag har tagit itu med mig själv så kan jag älska någon annan helt och fullt.

Så det är väl ungefär det jag tänker göra.

milky-way-in-utah

Jonna Jinton.

av Zandra Lundberg

Jag är väldigt förtjust i Jonna Jinton. I hennes val att lämna Göteborg för att flytta till en by med 11 invånare. Hur hon lever så nära naturen tillsammans med hunden Nanook och sin katt. Dessutom tar hon så vackra bilder. I tisdags la hon upp ett inlägg om när hon sett en kungsörn och jag blir så oerhört berörd av den här videon. Naturen kan verkligen vara magisk bara man väljer att se det. Jag önskar att jag fick ligga där bredvid henne.

Minsta lilla motgång.

av Zandra Lundberg

Jag har en hel del ilska i mig. 

Jag är arg för att det inte blev vi, för att jag inte till slut hade något annat val än att släppa taget. 

På dagarna går jag runt och är lättretlig och jag har inget som helst tålamod. Minsta lilla motgång gör mig galen. Jag tar ut en del på Christian. På många sätt är jag säkert orättvis. Jag försöker ösa över all skuld på honom, jag vill att han ska må precis lika dåligt som jag mår, känna alla mina känslor. Jag kan inte stoppa mig själv, jag är passivt aggressiv och placerar mig själv i offerrollen gång på gång. I går försökte jag stanna upp en liten stund före jag skickade ett sms, ta ett djupt andetag. Men det går inte, det är så starka känslor som styr. Fan ta djupa andetag, jag vill ju bara få honom att FATTA.

Det är inte vackert, men det är vad det är. 

Jag försöker mitt bästa att rannsaka mig själv och förklara för honom direkt efteråt varför jag gjort, sagt och skrivit som jag gjort. Det är samma saker som upprepas: jag är rädd, känner mig maktlös, ensam. 

Den här lättretligheten och ilskan jag går och bär på gör det svårt för mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Jag kan inte meditera hemma för jag blir så arg. Jag blir arg på mig själv, hur jävla fånig jag är som ens försöker. Hur dumt det är med meditation. Vilken idiot jag är.

I går kväll fick jag till slut lite lugn, under vilan efter yogaklassen kom tårarna. Och när det väl släppte så ville jag ligga där och skrikgråta som ett litet barn, men det skulle ju förstås ha blivit lite konstigt kanske.

Det är så lätt att hamna i en negativ spiral efter att det tagit slut, att skylla allt på alla yttre omständigheter. På honom och på allt han har gjort, att saker inte blev annorlunda. Men vad vinner jag på det i slutändan? För att gå vidare måste jag acceptera att det blev som det blev. Just nu kan jag inte det och då måste jag försöka göra det näst bästa: acceptera att jag inte kan acceptera att det blev så här.

5181b836663a8f5a49c7b4d9e092f350

Skriva en bok.

av Zandra Lundberg

Allt känns bra på förmiddagarna och eftermiddagarna. Men på morgonen är det tomt och på kvällarna får jag fantomkänslor i kroppen att Christian snart ska komma hem. Det ska han inte göra för han bor inte här längre.

Stoffe vaknar mitt i natten och sätter sig upp och tittar på mig. Jag tror att djur vet allt. Precis som barn. Det är vuxna människor som är dumma i huvudet som tror att det går att spela teater och låtsas som att allt är som det ska. Jag minns att jag alltid tänkte det som barn, hur märkligt det var att alla gick runt och hycklade när jag ändå visste precis allt.

Mitt i allt det här har jag skrivit färdigt min första bok. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromkvällen var den klar. Tror jag i alla fall. Jag håller på att läsa igenom den nu.

Känslan var inte alls som jag hade tänkt mig den. Jag har läst så mycket om författare som blir så fästa vid sina karaktärer och gråter när de sista sidorna i boken ska skrivas. Jag har inte känt något sånt. Tvärt om. Häromkvällen när den var klar ville jag bara radera alltihop. Jag kände mig dum och nästan skamfylld över att ens ha försökt skriva en bok. Vem fan ska bry sig?

Varför känner jag så här? Varför ser jag alltid ner på allt jag gör? 

Jag vet att jag är en bra journalist, men samtidigt klarar jag knappt av att läsa sånt jag skrivit efter att det publicerats för jag skäms så mycket. Under två år hade jag en helsida i Aftonbladet med mina krönikor men jag bläddrade bara förbi för jag tyckte det var så dumt alltihop. Jag såg inte klok ut på bilden och texterna kändes som att de var på ”intressenklubben antecknar”-nivå.

Jag vågar i princip aldrig säga till någon att jag har en blogg för jag är så rädd att de ska gå in här och tycka att allt är patetiskt. Det är så märkligt det där. Jag vet att jag är bra, men jag tycker inte det.

Kategorier Jobb, Kärlek, Min vardag
Sida 3 av 4
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Jennifer Snårbacka, Jenny Åsell och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB