Det är nytt år om sju timmar. Jag låg nyss så länge i badet att jag har skrynkliga fingrar.

Jag funderar på nyårslöften. Jag brukar sällan ge några. Eller säkert har jag sluddrat fram något när jag stått vittvinsfull och rökt genom fönstret på någon hemmafest. Att jag ska springa ett maraton.

Jag har aldrig sprungit ett maraton. Inte ens i närheten. Jag tror att jag har sprungit en mil tre gånger i mitt liv.

Nåväl.

Mitt löfte, eller vad man nu ska kalla det, intention kanske, är att vara jag. Hela jag. 

Jag vill våga rannsaka mig själv. Det finns så mycket människor som noggrant granskar omvärlden men sällan ser till sig själva. De är rädda för blicka inåt och tvivlar på värdet av sånt som inte är påtagligt eller kan bevisas. Däremot accepterar man helt och fullt vad andra ”viktiga” människor säger är sanningen.

Men när man inte lyssnar inåt utan lyssnar och tror på vad andra tänkt och sagt uppstår en tomhet. Man vågar inte lära känna sig själv på djupet. Man blir vilsen. Rotlös.

Som människa kan man vara ”lyckad”, ha ett bra jobb, massor med pengar och en fin utbildning. Men vad spelar det för jävla roll om man inte har någon kunskap om sig själv och om livet?

2015 vill jag rannsaka mig själv på djupet. Jag vill vända ut och in på mig själv och komma i kontakt med alla mina sidor. I synnerhet mina dåliga. Alla rädslor. Egosim. Avundsjuka. Lättja.

Jag vill låta dem komma upp till ytan och sen ska jag lära känna, förstå och acceptera varenda en.

Jag läste två fina rader i en bok om känslobearbetning:

”När man vårdar om sin sanning, det vill säga när man är ärlig och vågar se hela sig själv, förlorar man inte fotfästet. Då finner man sin rot.”

Matilda ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Hade tänkt testa yoga nästa år. Vill försöka hitta ett inre lugn och fylla mig med positiv energi och tänkte testa om yoga kan hjälpa mig med det. Men nu funderar jag på vilken typ av yoga som är bäst för det ändamålet? Funkar den mer fysiska yogan även på det sättet eller ska man satsa på en med ett lugnare tempo? 🙂

Först och främst: helt underbart att du vill testa yoga. Det är, enligt mig, den allra finaste gåvan du kan ge dig själv.

För mig är yoga allt. Jag yogar varje dag, om så bara tio minuter. Det är ett verktyg för att hämta in mig själv. Bli mer närvarande. Registrera mitt mående just den dagen. Ibland kanske jag inte ens känner att jag är stressad förrän jag väl sitter på yogamattan och upptäcker att jag har svårt att behålla fokus.

Yoga ger mig självkärlek, något jag haft väldigt lite av tidigare i livet.

Det är terapi, meditation och det ger mig lugn i andra situationer i vardagen. Sen finns det förstås dagar som det inte går att vara det minsta lugn eller närvarande, jag hade en sån dag i går, och yogan har lärt mig att det också är okej.

Så. Vilken yogaform? Det är svårt att säga att det finns en ultimat yogaform. Det är ju olika för alla. Vill du ha en fysisk utmaning eller är din allra största utmaning att bara ta det lugnt och kunna hålla fokus även om det inte är så avancerade övningar (för de flesta i dag är det långsamma det allra svåraste)? Vill du fokusera mer på andningen eller är det viktigast att du hittar ett bra flöde?

Det kanske allra viktigaste är att hitta en bra lärare. Det spelar ingen roll om du hittar en yogaform som du älskar, om läraren är kass så är det kasst. Vissa påstår att man måste yoga på studio. Det är skitsnack. Jag ramlade över den bästa yogaläraren jag har haft på Sats. En lärare som tilltalar just dig kan du råka hitta precis var som helst. Det som funkar, funkar.

Här är några av de vanligaste yogatyperna, inom parentes har jag satt de namn som är olika slags förgreningar och liknande former. Kom dock ihåg att yogaformerna kan vara rätt flytande. Allt beror på plats och lärare.

Hatha (poweryoga, anusara, vinyasa flow): Jag skulle vilja påstå att det här är den ”klassiska” yogan som i alla fall jag tänker på när jag tänker på yoga. Det finns inga fasta serier utan läraren har satt ihop ett program som hen anser passar just sin klass. Välj lärare med omsorg. En bra lärare kan göra en hathaklass helt underbar.

Ashtanga (rocket): Den kanske mest fysiskt utmanande yogaformen. Här görs en serie bestämda rörelser varje gång. Ju längre du kommer i din pratik desto fler rörelser får du. Målet är att utöva ashtanga mysorestyle: utan lärare som leder, utan bara assisterar eleverna som gör träningen i egen takt. Så här ser ashtangans första serie ut. Bli inte avskräckt, man lär sig lite i taget. Jag älskar ashtangan för att den utmanar mig fysiskt. Man får upp värmen och vissa dagar går det att komma in i ett flow där det känns som att man är ett med kroppen. Madonna gillar ashtanga!

Yin: Min favoritform, den jag utövar allra mest. Yin handlar om att hålla positioner länge. Upp till 5-10 minuter, på grund av den långa tiden så upplever jag att det blir mer meditativ träning, att lära sig hålla närvaron i ställningen. Den handlar inte om att stretcha eller tänja musklerna, utan om att låta musklerna slappna av så att du i stället kommer åt bindväven. Bindväven är de fibrer som håller ihop hela kroppen. Är du riktigt stel handlar det oftast inte bara om musklerna, utan framför allt om att bindväven har blivit stum. Man kan ta hand om sin bindväv med yin, men också genom att få i sig mycket bra fetter (fiskolja, linfröolja, avokado, lax och vara försiktig med sitt glutenintag).

Restorative: Jag har aldrig gått på en restorativeklass, men jag har testat det hemma och tjuvkikat på andras klasser på yogastudion. Restorative handlar om att hjälpa kroppen att nå djupavslappning.

Kundalini (livsyoga, medicinsk yoga): I kundalini kombinerar man olika (ofta relativt) enkla kroppsrörelser med olika kraftfulla andningstekniker. Kundalini brukar kallas den mest andliga formen av yoga, det handlar om att ”bli medveten om sin kraft, använda hela sin potential och öka sin livsenergi.” Mer avancerade utövare har på sig vita kläder när de yogar, vilket sägs spegla ljuset i eleverna. Jag har inte fastnat för kundalini, men jag har å andra sidan inte gett det mycket tid.

Bikram: Bikram är yoga i cirka 40-gradig värme. Riktig bikramyoga följer förutbestämda sekvenser, men sen finns det ju studios som har ”hot yoga” och då innebär det att läraren kan freestyla lite hur hen vill. Mannen som grundade Bikramyogan heter Bikram Choudhury, kallas ”yogavärldens badboy”, och han lever bokstavligt talat livets glada dagar på sin yogarikedom. Sen får man tycka precis vad man vill om det. Vissa tycker att det är oyogiskt. Här finns en läsvärd intervju med den här spektakulära mannen. Lady gaga gillar bikram (så klart).

Att uppleva brist.

Det kanske låter konstigt. Vi upplever väl ingen brist. Vi har ju vatten i kranen och julskinka på bordet och billiga kläder på H&M. Många har i överflöd. Så det är trångt i både garderober, köksskåp och förråd. Men det handlar ju bara om det materiella.

”Många människor klagar över att andra inte behandlar dem tillräckligt bra. Att de inte får respekt, uppmärksamhet, erkännande och bekräftelse. De säger ’jag blir tagen för givet’. När människor är snälla mot dem förväntar de sig dolda motiv. Att människor vill manipulera dem och utnyttja dem. Känslan är att ingen kan älska dem”, skriver Eckhart Tolle i A new earth.

De här föreställningarna skapar sedan elände i alla relationer till andra människor och många situationer i livet. 

”När du tror att världen undanhåller någonting från dig, är det du som undanhåller någon någonting från världen. Du underhåller det för att du innerst inne tycker att du är är liten och inte har någonting att ge”. 

Låter det vettigt? Pröva i några veckor! Julen är en väldigt bra övningstid. Ge generöst av allt du tycker att människor inte ger dig: ge beröm, uppskattning, kärlek. Om det inte kommer naturligt så får du låtsas till en början.

När du börjat ge kommer du också att börja ta emot. Du kan inte ta emot det du inte ger.

Nu ska jag åka hem till Åland över jul. Jag ska försöka ge så mycket kärlek jag bara kan. Jag ska bada badkar och lyssna på vinterpratare. Försöka mitt bästa för att vara närvarande och betrakta all den galenskap som uppstår när familj, hundar och släkt ska samlas. Inte glömma att andas.

God jul.

Tänkte bara tipsa om att Yogobe erbjuder alla två gratis veckor om du registrerar dig före 25 december. Sen är det bara att avregistrera dig om du inte vill börja betala för tjänsten. Du uppger bara Yogojul när du signar upp dig på deras sajt. Här kan du läsa mer om erbjudandet. 

Jag betalar 180 kronor eller vad det nu är varje månad för Yogobe och tycker definitivt att det är värt det. Det är ungefär vad EN yogaklass kostar i Stockholm numera.

Yogobe är massor av yogavideos samlade på ett ställe. Du kan välja video efter lärare, hur många minuter du vill yoga eller vilken typ av yoga du känner för.

Jag gör allra oftast någon av yinyogapassen med Johanna Andersson. Det behövs mycket yin nu under julhelgerna. Allting går i sånt tempo. Även om det så klart är fint att träffa familj och vänner så är det samtidigt påfrestande. Kan vara påfrestande. För mig är det definitivt påfrestande då jag trivs som bäst när det är lugnt. Då behövs det pauser och andning och träning som stillar sinnet.

Här är en Newsnervideo som jag spelade in för några veckor sedan med 19 anledningar till varför jag är feminist. Är väldigt bra att jag fick göra den på mitt sätt och (nästan) ingen som var och la näsan i blöt om vad jag skulle säga eller hur någonting skulle behöva vara. Då hade jag väl å andra sidan inte gjort det.

”As I look back on my life, I realize that every time I thought I was being rejected from something good, I was actually being redirected to something better.”
-Steve Maraboli

Jag hittade det här citatet i går. För mig har det där tankesättet hjälpt mig otroligt mycket det här året. Både när det gäller jobb och privat.

I början av augusti, ungefär kring samma datum när vi planerat att gifta oss, fick jag låna en kompis lägenhet i Fredhäll i en vecka.

Det var värst på morgonen. Jag vaknade med en stor ihålig känsla i kroppen.

Promenerade och promenerade. Satte mig på bänkar med Stoffe och bara stirrade framför mig. Gick upp till lägenheten och satte mig på balkongen. Det är alltid konstigt när det är strålande solsken samtidigt som det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Jag trodde att det skulle göra det, gå sönder. På kvällarna när det blev mörkt satt jag fortfarande ute på balkongen med den färgglada utebelysningen som bara känns som att den är till för lyckliga människor. Den ihåliga känslan var inte lika stark, men det kändes fortfarande som att något skulle sluta fungera inombords.

Men det gjorde aldrig det. Jag satt helt närvarande med alla känslor av sorg och ilska och ensamhet hela den där veckan och det var förjävligt, men hjärtat gick inte sönder. De gör ju inte det.

Mitt i det här så fanns det en stor tröst: det kommer att komma någonting annat. Det kommer inte alltid att vara så här. Det gör ont nu, men det kommer inte alltid att göra ont. Det här är bara en bit i ett stort pussel. Det är inte ens sagt att den här biten i efterhand kommer att vara dålig, det bara känns så just nu. Jag kan ju inte blicka in i framtiden. Jag vet inte varför det blev så här, men det finns en mening med det. Det finns en orsak till allt. Det blir bra. Faktum är att det blir ännu bättre. Jag kan bara inte se det just nu.

I det här så kunde jag känna någonting som människor ibland pratat om men jag aldrig tidigare känt: att det också fint någonting vackert i sorgen.

Så småningom blev sommaren till höst och jag blev hel igen. Helare än vad jag någonsin varit. Och hösten blev till vinter även om det aldrig kommer någon snö och jag kan så tydligt se, jag kan se precis varför det var tvunget att bli precis som det blev.

Jag ser andra människor som håller fast vid saker som gör deras liv sämre. Det kan handla om ilska mot en alkoholiserad eller frånvarande förälder. Om mobbning, våld eller övergrepp. Den här historien om sveket upprepas gång på gång i den här människans liv och förstör nuet. 

Där kan jag så lätt bara kasta ur mig: lösningen är att förlåta. Gör det så har den här människan inte makt över dig längre.

Så lätt, när det kommer till alla andra. För när det gäller JUST min egen smärta och ilska så tänker jag minsann inte släppa taget. För det en människa en gång i tiden har gjort mot mig det är HELT oförlåtligt. Märklig logik: alla andra i världen kan förlåta men inte just jag.

Elizaberth Gilbert skrev ett intressant inlägg om förlåtelse i går. Hon gick på en kurs där en man sa:

– Min fru ljög för mig och var otrogen mot mig, lämnade mig och förstörde vår familj – men jag måste fortfarande betala underhåll till henne varje månad och det gör mig rasande. Måste jag ändå förlåta henne?

Då hade läraren svarat:

– Nej. Absolut inte. Du behöver inte förlåta henne. Du kan hålla fast vid ilskan förevigt. Det är upp till dig.

Förlåtelse är ett val. Inte ett krav. Man kan förlåta någon och men man kan också hålla fast vid den där ilskan för alltid. Alla människor väljer själva.

Jag har hållit fast vid min ilska krampaktigt. Jag har ätits upp av min ilska. Jag har tilllåtit den äta mig. För att jag har ju haft RÄTT att vara arg. Mitt liv har fuckats upp så otroligt av en enda liten jävla människa: ska jag då inte ens få hata den personen?!?

Så har jag tänkt.

Och sen har jag börjat med yoga och plöjt självhjälpsböcker så ögonen gått i kors och någonstans har jag väl förstått att jag för min egen skull måste göra det. Förlåta. Men tanken har gjort mig så jävla förbannad. HUR FAN SKULLE JAG KUNNA FÖRLÅTA!??! Hur vågar nån jävel ens komma och påstå det.

Samtidigt har jag vetat innerst inne att det är det enda kloka att göra. För den här smärtan och ilskan skadar ingen annan. Bara mig.

Så trillade jag över en text som påminner om en Elizabeth skriver: när du förlåter någon så säger du inte att du godkänner deras beteende. Du säger inte att du tillåter dem att göra dig illa på nytt. Du säger inte att du välkomnar den här personen tillbaka till ditt liv. Det man säger är att man inte längre kommer att tillåta ilskan och smärtan att kontrollera ens liv.

För även om ilskan är rättfärdigad så förgör den mig samtidigt som jag låter den här människan fortsättningsvis ha kontroll över mitt liv år ut och år in. Till och med trots att de har dött eller trots att man inte pratat på flera år.

Det handlar inte om vad den här personen förtjänar eller inte förtjänar. Det handlar om vad JAG förtjänar. 

Jag förtjänar att leva ett liv där jag är fri. 

Så. Hur förlåter man då?

Jag har gjort så här: till en början så sa jag bara till mig själv att jag skulle förlåta. Jag blev ilsken bara av den sjuka tanken, men jag fortsatte att upprepa det för mig själv. Jag ska förlåta, jag ska förlåta, jag ska förlåta.

Till slut, efter flera månader (!) var jag liksom överens med själva intentionen: att jag ska förlåta.

Nu har jag tagit det till nästa steg där jag varje gång jag kommer att tänka på den här personen tänker: du är förlåten. Även om jag inte känner det i hjärtat så tänker jag det som om det vore en sanning.

Ibland sätter jag mig ner och aktivt visualiserar ett möte där jag känner att jag kan vara totalt neutral. Samma känslor som om det vore granntanten eller vem som helst.

Det här är en helt hemmasnickrad förlåtelseprocess. Jag är inte på långa vägar klar, men det får ta sin tid. Jag blir mer och mer övertygad att det här är en av de viktigaste, största och finaste sakerna jag gjort för mig själv.

Det finns också en del böcker i ämnet också som ger praktiska övningar: till exempel ”Att förlåta det oförlåtliga”, ”Forgiveness” (bara praktiska övningar för 21 dagar) och Desmond Tutu har skrivit mycket på ämnet, bland annat ”Den fyrfaldiga vägen”.

Ett av de allra vanligaste problemen folk har med sin hundar är hundmöten. 

Det här problemet skapar ägarna ofta själva. Jag har gjort det.

När Stoffe var valp älskade han andra hundar. Jag lät honom gå fram i koppel till många för att hälsa och lukta på dem. Sen blev han lite äldre och könsmogen och då bestämde jag mig plötsligt för att han inte alls skulle hälsa på alla andra hundar ute på promenaden. Det tyckte ju förstås inte Stoffe.

Frustrerat började han dra i kopplet mot andra hundar. Andra hundar reagerar i sin tur inte alltid särskilt positivt på en hund som drar mot dem på det viset, vilket gjorde att de ofta skällde eller stirrade ut honom. Det tog inte länge innan han börjat förknippa hundmöten med någonting negativt. Han blev stel i kroppen och stannade och stirrade på flera hundra meters avstånd när han såg en annan hund.

Idiotiskt av mig. Men också ett av de vanligaste misstagen, som sagt. Det handlade bara om brist på kunskap. Kunskap som jag numera har och kan använda mig av för att träna bort det här som jag kallar ett problembeteende.

Egentligen är det inte ett så stort problem för mig som ägare. Stoffe väger fem kilo och jag kan i teorin lätt dra med honom på promenaden när han stannar och vill fram och hälsa på en annan hund (som tur är skäller han inte). Problemet ligger ju i att hans promenader blir jobbiga av det här. Han får dåliga känslor av att han inte kan känna sig säker när vi möter en annan hund. I och med att jag har släppt fram honom hur som helst har jag också signalerat till honom att ansvaret ligger på honom att sköta kommunikationen med mötande hundar.

Då kommer vi till en annan grej: Det är inte på något sätt naturligt för två hundar att mötas i koppel. Hundar pratar inte, de kommunicerar med kroppsspråk. Vissa hundar nöjer sig med att bara nosa lite på en annan hund och så går de vidare i livet och bryr sig inte mer. Men andra hundar blir osäkra, vilket många gånger ägarna tolkar som att de försöker leka och tycker att det är kul. Men vad de egentligen gör är att de studsar förtvivlat runt i kopplet för att försöka kommunicera med den andra hunden så gott det går. Vilket inte är så lätt när du är fastkopplad. Ena hunden kanske vill skapa avstånd mellan sig och den andra hunden, medan den i sin tur är alltför på. Då kan det sluta illa.

Så. Min träning med Stoffe går nu ut på att han ska känna att han inte har något som helst ansvar när det kommer till förbipasserande hundar. Vi har en överenskommelse om att han får hälsa när jag säger att det är okej och utöver det har jag lovat honom att han inte ska behöva bry sig nämnvärt om mötet med andra hundar (vilket han kommer ihåg vissa dagar, andra dagar inte alls).

MEN.

Så finns det ju då de här människorna, i mina kvarter företrädelsevis män som går med sina hundar hängande längst ut i flexikopplet. De här männen ropar ofta några sekunder innan deras hund är framme vid min:

– Är det en hane eller tik?

Då undrar jag: vad spelar det för roll för honom? Jag står med ryggen mot honom och visar med allt tydligt kroppsspråk att jag inte är intresserad av att hans hund ska komma fram. I går kväll sa jag till och med det:

– Jag vill inte att de ska hälsa när de är kopplade. 

ÄNDÅ tar det ett par sekunder och hans hund är ändå framme vid Stoffe. I den här situationen är jag väldigt trängd. Jag kan inte göra så mycket alls, den andra hunden är redan så nära att Stoffe känner att han måste fram till henne och då skäller hon och morrar ifrån för att hon tycker att han kommer så snabbt rakt mot henne och därmed är en del av vår träning förstörd. Stoffe har återigen behövt känna att han det är han som ska ta hand om det här mötet.

Jag blir så otroligt less. 

Är det verkligen så svårt att respektera att ett nej är ett nej? 

Jag vill ju inte! Jag vill inte ha hans hund flämtande framme vid Stoffe medan ägaren står fem meter bort i andra änden av kopplet.

Stoffe är som sagt en liten hund, men det innebär inte att han ska behöva stå ut med jobbiga möten bara för det. Hans känslor bör fortfarande respekteras av mig. Och då innebär det att jag måste kunna lita på att gubbar i reflexjackor lyssnar när jag säger nej.

En annan sak när jag ändå är igång: det är en myt att hundar behöver hälsa på andra hundar för att må bra. När de är valpar (upp till 12-14 veckor) och ska socialiseras: ja (då ska man se till att de får träffa snälla språksäkra hundar). När de är vuxna: nej. Då räcker gott och väl att en hund har ett par, tre, fyra, fem bra hundvänner som den kan hänga med. Gatuhundar som lever fritt och därmed skapar sina egna formationer håller sig i små grupper med andra hundar. Resten skiter de i. Du som människa skulle ju tycka det vore förbannat jobbigt känna att du behövde ”göra upp” med varenda en mötande människa på dina promenader eller hur?

Sen kan det förstås vara kul för en hund att träffa andra hundar av sin egen ras, för de kommunicerar ofta väldigt lika. Men att planlöst släppa in till exempel en liten pudel i en rastgård med en schäfer, en labrador och en pinscher är inte alls särskilt naturligt eller för den delen smart.

Nåväl.

Det var allt om hundar för i dag.

Stoffe är med i en reklam! I slutet på hösten var de här och spelade in och nu fick jag se filmen för nån vecka sen. Han är med bara några sekunder men ja. Det är skoj ändå. Det behövdes bara någon minuts klickerträning för att han skulle sitta och vara helt okej med att få halsbandet på sig. Kanske kan jag snart säga upp mig och bli hans manager på heltid precis som Grumpycats matte. Får se hur det blir med den saken.

Här är klippet!

Den här bilden.

Jag trillar över den ibland när jag söker efter andra i iphoto. Fick den av en kompis när jag tog studenten. Är väl från när jag är 13, tror jag.

Jag kan bli så ledsen när jag ser den. Jag mådde så dåligt. Struntade i att äta. Kräktes upp maten om jag nu väl åt. Hade någon frågat mig då om jag mådde dåligt hade jag sagt nej. Jag visste ingenting annat. Jag trodde att livet var så där. Att det behövdes massor av smink och ett sönderblekt hår och ett jävligt fult läppstift för att duga.

För mitt värde sattes av andra människor. Om någon tyckte om mig eller uppskattade mig så måste jag ju vara värd någonting, svårare än så var det väl inte.

Det är farligt att låta andra människor avgöra ens värde. Jag vet det nu. För i samma stund som den där killen har gjort slut eller dina vänner lämnar dig utanför så faller allt. Och då måste du jaga värdet hos andra. Någon som kan säga eller visa att du är okej.

Jag ser ju nu i efterhand tydligt hur rädd jag var. Livrädd. 

Jag tror att man alltid kommer att bära på rädsla och ängslighet innerst inne så länge du baserar din självkänsla på vad andra tycker om dig.

Det är klart att det är viktigt och härligt med vänner och kärlek och roliga jobb och en fin bostad och en glad hund men det är en stor villfarelse att det skulle vara det viktigaste.

Det viktigaste är jag. Alltid.

Jag måste bygga mitt värde grunden. Inifrån och ut. Inte utifrån och in.

Även om vi inte vill det så är livet föränderligt. Din pojkvän kan dumpa dig i morgon och jobbet kan ryckas ifrån dig när du minst anar det. Tyvärr. Livet är överjävligt ibland.

Men finns det då inte ett grundvärde så faller allt. 

Finns det ett grundvärde så är det fortfarande fruktansvärt, men det går att hantera. Det går att bearbeta sorgen eller hämta kraften att söka något nytt.

Bygg från grunden. Det är det allra bästa råd jag kan ge. Bygg alltid från grunden.

Gå sen ut och lev livet baserat på kärlek och inte av rädsla.