Startsida / Inlägg

Förväntningarna, yogan och att snacka skit.

av Zandra Lundberg

Här kommer en kommentar som jag tänkte svara på:

Jag är tjejen som kommenterade för några dagar sen om boken ”Lyckofällan” som redan hjälp mig massor och som jag köpte tack vare dig. Du skriver så himla mycket bra om yoga (som så många andra) och det gör mig så himla nyfiken. Jag har varit på två yoga klasser det här året. Och jag har tänkt SÅ mycket på det, jag vill verkligen skaffa ett kort på ett gym där dom har yogaklasser. Men jag vet inte varför jag tvekar. Eller jo. Jag är rädd att jag förväntar mig för mycket, att jag tror att det ska hjälpa mig så mycket i livet. Jag är rädd att jag bara kommer sitta där rastlös som jag är och sitta å räkna minuterna och sen få dåligt samvete för att jag spenderat pengarna på ”fel sak”. Konstig tanke kanske men kände du också såhär? Hur lång tid tar det innan man verkligen kommer in i det? (förstår om det är olika för alla).
För ungefär tio år sedan gick jag en termin avlappningsyoga. Tanten som höll i kursen kunde sätta benen bakom huvudet trots att hon var säkert 75. Jag somnade ofta under klasserna. Vad jag kan minnas tilltalade inte yogan mig inte det minsta då.

Jag tror att det beror på två saker:

1. Läraren. Den här tanten var väl myspysig och rar men hon talade inte rakt in i hjärtat på mig. När jag började yoga på Sats Zenit i Stockholm så fanns det en yogalärare som hette Lena. Hennes klasser var alltid fullbokade med ibland närmare 70 personer på väntelistan. Jag lyckades boka in mig på klass och kände direkt när jag kom in i yogasalen: det här är rätt. När hon instruerade blev det magi i rummet. Det är så märkligt att se hur en person kan skapa det där och sen kan en annan person nästa dag i precis samma rum inte få till känslan och stämningen alls.

2. Jag var inte redo. Jag trodde fortfarande då att jag var mina tankar. Om du läser Lyckofällan så förstår du vad jag menar. Jag trodde på allt den där rösten i huvudet berättade för mig. Att jag var värdelös. Att allt bara gjorde ont. Att det inte ens var lönt att jag försökte. Att det var någonting fel på min rygg som gjorde att jag aldrig skulle kunna bli vig.

Och om jag inte befann mig i de där tankarna så var jag någon annanstans. Funderade på jobbet eller min pojkvän. Jag var aldrig närvarande. För att bryta frånvaron i mitt liv hjälpte det inte med en yogaklass en gång i veckan, det hade behövts två veckor med asketiskt leverne och meditation fem-sex timmar om dagen för att väcka mig till liv. För det är så jag ser det i dag: jag var levande död. En zombie som vandrande omkring totalt styrd av mina repetitiva tankar om tillvaron.

Så vad är skillnaden mot i dag? I dag mal fortfarande min hjärna på om att jag är värdelös, inte lika ofta, men det dyker upp då och då. Men jag VET att det inte är sant. Det är bara en tanke. Jag kan tänka att jag ska mörda en människa också men det behöver inte betyda att det är sant.

Samma sak när vi dömer människor. Bara i huvudet eller när vi faktiskt pratar illa om andra. Varför vill vi prata illa om andra? För att stärka oss själva, för att vi är de som har rätt och den och den har fel. Jag har varit väldigt dömande och är det fortfarande. Men jag går inte på vad min hjärna berättar för mig om människor på samma sätt längre. Försöker mitt bästa för att bara uppleva människor och inte placera dem i fack eller tänka si eller så om dem. Gör människor galna saker är det för att deras tankar, deras rädslor och ilska säger åt dem att göra det. Det är inte så de verkligen är. De föddes inte så. De kan bara inte separera sig själva från sina tankar. De tar galenskapen i sina huvuden för sanning. En dag vaknar de förhoppningsvis upp. De är på sin resa genom livet och jag på min. I grund och botten är vi byggda på precis samma sätt och vill väl alla innerst inne bli accepterade och respekterade för de vi är.

Tänk hur det skulle låta om alla människor skulle gå och säga sina tankar rakt ut. INGEN hade klassats som ”normal”. Alla har sitt dårskap som pågår där uppe i huvudet, skillnaden är bara om du väljer att tro på allt som sägs eller tar det med en rejäl nypa salt. Låt det tjattra. En medvetenhet om vad som pågår där uppe lugnar sinnet.

Nu spårade jag ur totalt här.

För att återgå till din fråga: jag visste och kände någonstans innerst inne att yogan skulle göra mig gott. Därför fortsatte jag även fast det kändes stelt, överjävligt och traggligt i början.

Jag kan säga att jag kom in i det ordentligt efter att ha yogat 3-4 dagar i veckan i ungefär två månader. Så det var ingen kärlek vid första ögonkastet direkt.

Känner du att du vill testa, gör det! Känner du att du inte vill. Strunta i det. Det finns många sätt att hitta närvaron i livet. Yoga är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre som funkat för mig (och väldigt många andra). Men du kan få det genom att utföra ett jobb du älskar riktigt mycket, springa, meditera, sticka, dyka, surfa, klättra eller vara ute i naturen. Fundera en stund: vad dras du till? När i livet har du känt dig helt närvarande och vad har du gjort då?

Kram!

b16be5ee60d708ea85714d30b38a528f
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Karin Selåker Hangasmaa, Karl Novalli
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB