Det finns en rolig/intressant iakttagelse i Eckhart Tolles böcker som synliggör vilken börda det mänskliga medvetandet är.

Tänk dig två ankor som simmar emot varandra. Spänd stämning uppstår och de hamnar i bråk. De yr omkring i några sekunder och sedan slutar de tvärt. Simmar åt motsatta håll. Båda ankorna stannar efter en stund upp och flaxar med vingarna för att göra sig av med spänningarna och stressen som uppstod vid slagsmålet. Sedan simmar de fridfullt och lugnt vidare i livet. Närvarande i nuet.

Tänk dig två människor som hamnar i bråk. En verbal konflikt uppstår. Du väljer att lämna rummet men du lämnar definitivt inte konflikten bakom dig. I stället pågår den i ditt huvud: varför gjorde hon så där? Hur fan kan hon vara så jävla dum i huvudet? Hur tror hon att hon har rätt till att göra så här mot mig? Nu ska hon minsann få se vad konsekvenserna blir av det här. Det här ska hon inte komma undan med ostraffat. Jävla idiot. Ibland önskar jag att jag bara visste hur människor tänkte. Jag kommer aldrig att lita på henne igen.

Hjärnan ältar bråket gång på gång och varje gång uppstår dåliga känslor i kroppen. Du lägger till en berättelse i en lång historia som du identifierar dig starkt med: mig och min historia. I stället för att vara närvarande i det som är nu så ältas den här gamla historien i huvudet. Hur dåligt allting är, hur människor gjort dig illa, hur missförstådd du blivit.

Tänk själva hur problematiskt och jobbigt ankornas liv skulle vara om de höll på så här.