Bara jag får ett lite bättre jobb.

Bara jag kan åka på semester. 

Bara jag hittar rätt. 

Ni vet hur det är. Som människa tror man så ofta att lyckan ska komma utifrån. Genom pengar, kärlek och framgång. Vi är snabba på att döma händelser i livet som bra eller dåliga.

Två scenarion: du vinner tre miljoner på lotto eller blir förlamad i båda benen?

De flesta skulle förstås välja att vinna på lotto. Men faktum är att ett år senare är lottovinnaren och den som blivit förlamad lika lyckliga, enligt studier som Dan Gilbert presenterar i sitt Ted-talk. 

Som sagt. Vi är snabba på att döma. Jag är snabb på att döma.

Jag tycker att det är dåligt att jag inte får ett jobb jag vill ha eller att jag blir lämnad av den jag älskar.

Men tänk om det inte alls är dåligt?

Tänk om det, med facit i hand några år senare, visar sig att det var det bästa som kunde hända? 

Jag brukar tänka att livet är som att köra på en mörk okänd motorväg. Man vet vad man haft bakom sig, men man ser bara så långt fram som lyktorna lyser. Vad som händer där framme i mörkret kan man omöjligt ha någon aning om. Du som sitter i bilen kan välja att oroa dig för vad som kan komma dyka upp i det okända, att det ska rusa rådjur över vägen eller att det ska bli halt. Eller så kan du bara förlita dig på nuet och att det du inte kan styra över sker om det sker.

Det finns en illustrerande historia om en man som Eckhart Tolle berättar om i A new earth: 

Mannen hade vunnit en dyr bil på lotto. Hans familj och vänner var överlyckliga: ”vilken tur du har!”, sa de.

”Kanske det” sa mannen.

Han körde bilen under några veckor. En dag blev han påkörd av en rattfyllerist och hamnade på sjukhus med svåra skador. Hans familj och vänner dök upp och sa: ”Det där var verkligen otur”.

”Kanske det”, sa mannen.

Medan han befann sig på sjukhuset så inträffade ett jordskred och hans hus föll ner i havet. Vännerna kom på besök och sa: ”vilken tur du hade som var inlagd på sjukhuset och inte hemma”.

”Kanske det”, sa mannen.

Han dömde aldrig situationen eftersom han aldrig säkert kunde veta vad som skulle komma härnäst.

Jag kan se tillbaka på mitt liv och nu i efterhand förstå hur mycket onödigt drama jag skapat. Hur jag kämpat emot situationer som de varit där och då. Men nu i efterhand så kan jag ju se att allt som hänt fört mig till där jag är i dag. Att det blev  precis som det skulle bli. Och så kommer det att fortsätta bli. Det kommer alltid att gå upp och ner. Skillnaden är bara hur jag hanterar det.

Det är inte helt enkelt att ha det här förhållningssättet till livet, det är en ständig övning, men det hjälper mig mycket i jobbiga situationer.

Jag har krångliga känslor kring att ändra mig. 

Som att jag på något vis tycker att det är fult att ändra mig. När det gäller det mesta i livet, men främst personlighet, jobb och relationer.

För varje person jag är tillsammans med så är det som att det blir mer och mer press. För nu måste det väl ändå vara rätt?

Mina absolut värsta samtal är de när jag måste berätta för familj, släkt och vänner att en relation jag haft tagit slut. Jag hatar det. Det stockar sig i halsen. Inte nödvändigtvis för att jag är så ledsen utan för att jag TROR att de kommer att tycka att det är ett misslyckande. Någonstans tycker väl jag också att det är ett misslyckande. 

Människor har ju ofta en fin vision om att relationer ska hålla i all evighet och därför håller de hellre krampaktigt fast även om det sundaste för båda parter hade varit att släppa taget. Been there done that om man säger så.

Jag leker ibland, inte ofta, med tanken att jag skulle byta yrke helt (vad jag ogillar uttrycket ”leker med tanken”). Sen tänker jag: Gud vad hattigt. Jag har ju blivit journalist nu, då får jag väl vara det.

Men ju mer jag funderar och lär mig av livet, desto mer förstår jag hur viktigt det är att det finns utrymme. Rymd. Stora marginaler. Rörelsefrihet. 

Att pröva på och göra om. Att ångra sig om det inte passar. Det är väl någonstans det som är att utvecklas? Att inte stå och stampa på samma ställe? Visst, det blir ju en rejäl omväg om man utbildar sig till hjärnkirurg och sen kommer på att man vill öppna ett kafé på amalfikusten men det är ju fortfarande inte FEL. Det är inte slöseri med livet. Snarare berikande.

Att också våga ändras som människa. Tänka om. Öppna upp för något nytt. Det sista jag ville i livet var att bli som min mamma. Läsa självhjälpsböcker och klä mig i långkjolar och försöka följa hjärtat så gott det går. Hon har fått så mycket skit och hån från mitt håll under alla år.

Nu gör jag själv allt det där och det är allt annat än dåligt. Det är det bästa jag gjort för mig själv.

Jag läste bloggen En annan du och kom då att fundera på hur föräldrar ofta, kanske till och med av ren välvilja lär in att det är dåligt att ändra sig.

Exemplet hon tog upp handlar om barn som bestämt sig för att gå på en aktivitet, säg tennis, och sen ångrar sig efter typ tre gånger. Vill inte alls gå på tennis längre.

Vad gör en förälder då? I många situationer försöker man nog få barnet att fortsätta, oftast med motiveringarna att det är viktigt att lära sig att fullfölja saker, att man lär sig pengars värde och att man är övertygad om att barnet får roligt bara hen kommer dit.

Samtidigt – som Petra skriver, läs gärna hela inlägget det är väldigt bra – vad förmedlar man till barnet? Om något inte är roligt och känns meningsfullt, ska man då fortsätta av måste eller ska man kanske överväga att sluta? Och vad beträffar pengarna, är det rätt att förmedla budskapet ”om man betalt för något så måste man göra det även om man känner sig olycklig”. Pengarna är ju i vilket fall redan borta.

Det är så klart inte svart eller vitt, men jag tycker att det är en intressant.

Alla kan inte hitta rätt direkt. För många tar det tid att lära sig lyssna inåt och hitta sin väg. Vissa hittar den på första försöket.

Genom att ha många relationer har jag utvecklats på många sätt. Främst har jag väl något så när börjat bli på det klara med hur jag vill att en relation ska vara. Förut har jag gått blint på attraktionen och tänkt att kärleken ska lösa precis allt. Men det har den ju hittills inte gjort. Förr eller senare uppstår det friktioner, oftast kring stora frågor, hur man vill leva livet för att få så mycket ut av det som möjligt, utifrån de förutsättningar man har. Tack vare alla relationer vet jag också numera att det är viktigt att hitta någon som inte nödvändigtvis har exakt samma syn som jag, men där det finns utrymme för bådas utveckling. Rörelsefrihet och allt det där.

Då kan man ju tänka att det hade varit jävligt lätt om jag bara insett det när jag gick in i min första relation för sisådär 14 år sedan.

Men så spikrakt är ju sällan livet.

Och fan vad trist det vore om allt vore spikrakt.

Ibland är livet bara inte bra.

Ingen tycker livet är bra varje dag.

Ibland är det åt helvete. Ibland vill man bara bo i ett täcke resten av sitt liv. Eller gå i pension. Det finns ändå ingen lust eller ork eller kraft till någonting annat än att dra ner rullgardinen.

Men man måste ju också förr eller senare resa sig därifrån. Och det är vad den här videon handlar om.

Jag tycker han är bra.

Jag var 20 år när jag opererade mina bröst.

Jag hävdade länge att jag gjorde det ”för min skull”. Det gjorde jag inte.

Så här i efterhand låter det nästan absurt. Vad då ”för min skull”?

Skulle jag ha låtit en kirurg skära upp min kropp och pressa in två geléimplantat och försöka sy ihop allt efter bästa förmåga ”för min skull”? Betala 60 000 kronor för en operation med många risker ”för min skull”?

Jag försöker mitt bästa att vara ärlig och sann mot mig själv. Jag har inte alltid varit det.

I dag vet jag att jag inte gjorde operationen ”för min skull”.

Vi lever i en värld där kvinnor historiskt sett behövt utkämpa en kamp mot sig själva. Det har alltid funnits idealbilder för hur en kvinnas kropp ska se ut och hur kvinnor ska vara. Den här normen har haft regionala, sociala och kulturella skillnader. Och genom tiderna har idealbilden och modet förändrats men det har alltid funnits ett budskap: kvinnor duger inte som de är. Kvinnor ska vara tysta. Kvinnor ska vara förnäma. Kvinnor ska veta sin plats. Kvinnor ska vara vilda och galna i sängen men snälla och timida vid middagsbordet.

Budskapet har också varit: Kvinnors kroppar duger inte som de är. De måste snöras åt med korsett eller klämmas in i alldeles för tajta jeans. Kroppen måste bli större eller mindre. Olika kroppsdelar måste bli större och mindre. Ansiktet ska målas om. För att inte tala om håret.

Många kvinnor önskar upprättelse. En del gör det genom att låta allt kroppshår växa, skippa smink och tala vitt och brett, högt och ljudligt om sina feministiska åsikter. Och det är väl okej!

Problemet uppstår när kvinnor börjar se ner på andra kvinnor. När de alltigenom naturella jag-säger-och-gör-vad-fan-jag-vill-kvinnorna dömer ut kvinnor som väljer att raka sina ben och spruta in botox i pannan.

Eller när stilsäkra kvinnor i hellånga fladdriga Acnekappor ser ner på kvinnor som klär sig i vinröda haremsbyxor och uggs á la Britney 2007.

Eller när brasilianskt vaxade-skönhetsjunkies dömer kvinnor som äckliga och ofräscha för att de råkar ha en tvådagarsstubb.

Jag läste en smart kvinnas inlägg om ämnet i går och hon har så rätt i när hon säger att det vi kvinnor EGENTLIGEN säger till varandra är:

Jag är så osäker när det kommer till mig själv att jag nu känner att jag behöver döma dig. 

Vad en kvinna väljer att ha på sig, vad hon väljer att göra med sin kropp och i vissa fall också hur hon är signalerar saker till omgivningen om åsikter, rädslor och behov. Men det är hennes ensak! Hon gör sina val. Du gör dina. Jag gör mina.

Var ärlig mot dig själv. Se vad DU gör först och främst. Är inte du också en del av den här kampen? Varför har du rätt att se ner på andra?

Jag opererade inte mina bröst för ”min egen skull”. Jag opererade dem för samhället. För att det finns idealbilder av hur kvinnor ska se ut och jag kände att mina bröst inte passade in. Jag ser det i dag och jag kan se varför andra väljer att lägga sig under kniven.

Jag har vinglat runt på 12 centimeter höga klackar för att samhället har fått mig att tycka att det är snyggt. Jag rakar benen för att normen säger att det är äckligt med orakade ben. Det är precis så det är.

Som Liz skriver: var ärlig. Var empatisk. Visa vänlighet mot dina systrar.

Om du träffar en kvinna som gått ner i vikt, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som slutat gå på dieter och omfamnat sina kurvor, då är hon fantastisk.

Om du träffar en kvinna som släpat sig i väg till affären i söndernötta leggings och ett par foppatofflor, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som plastikopererat sig, då är hon fantastisk. 

För om du är en kvinna och du tagit dig upp ur sängen och gått ut i dag, då är du fantastisk.

Om du valt ut kläder som får dig att känna sig fin, bekväm, säker eller bra, då är du fantastisk. 

Om du fortfarande går omkring och stressen av att bara vara en kvinna på den här jorden inte haft ihjäl dig än: då är du fantastisk.  

Anna skrev en fråga som jag tänkte dela med mig av mina tankar kring.

En fråga som du gärna får ta upp någon dag om du vill – jag jobbar själv med personlig utveckling i allra högsta grad efter en kris med utbrändhet och att vara vilsen. Nu har jag massa yttre förändringar på gång (från jobb till att studera utomlands och bryta upp). Det känns bra. Äntligen ska jag våga. MEN – hur gör du för att navigera rätt i den här djungeln? Ibland faller jag ner i ”svarta hål” av trötthet och hopplöshet och kan bara tänka på allt jag måste förändra och förbättra hos mig själv – och det är ju inte heller särskilt snällt.
Hur gör man för att ta det fint och försiktigt i allt det här nya också?

Livet är fan en övning hela tiden.

Vid stora, livsomvälvande förändringar rusar allting fort. Det är mycket nytt som ska tas in. Det är lätt att förlora sig själv. Svårt att behålla närvaron.

Ett bra exempel på något som ruckar hela tillvaron, som de flesta varit med om är att bli förälskad. 

Plötsligt står det en människa framför en som vänder upp och ner på ens värld. Jag vet att jag själv lätt hamnar i en massa drömmande tankar om hur saker ska bli. Hur vårt liv kommer att vara tillsammans, hur han kommer att vara och hur jag kommer att vara. Hur det kommer att vara när vi träffas nästa gång. Förälskar mig i bilden av oss. Jag tänker på vad han tänker på. Det är glädje uppblandat med rädsla över hur skört allting är. Attraktionen är vansinnigt stark när man just har träffats. Man tappar fotfästet och det är ingenting dåligt – man vill tappa fotfästet. Vem vill inte älska blint?

Men sen då?

Sen lever man inte lyckliga i alla sina dagar, tyvärr. Utan sen står man där, en mer eller mindre vacker dag och inser att man tappat kontakten med sig själv. Med sitt hjärta och sitt jag. Fokus har legat på den stora förändringen, på attraktionen, på framtiden, på honom.

I stället för att lyssna inåt så har jag börjat leva mer i tankarna om vår relation, efter drömbilden om den andra personen, rättat mig efter en annan människas behov så att jag förlorat mina egna på vägen. Så känner man sig vilsen. Och börjar undra vad som egentligen hänt. Söker felen hos den andra personen. För det måste ju vara där problemet är, det måste vara något fel på honom. Det måste ju vara hans fel att vår relation inte blev exakt så som fantasin i huvudet.

Det klassiska misstaget man som människa gör hela tiden: söker svaren utifrån när de egentligen finns inuti. Bara man vågar lyssna.

Och det är väl hit någonstans jag vill komma. Oavsett hur liten eller stor förändring som sker i livet så måste hjärtat hinna med. Närvaron måste finnas där. Det håller bara ett litet tag att rusa iväg och förlora sig själv i allt det nya och spännande. Sen står man där en dag och bara: vad hände? Varför känns inte det här så fantastiskt som jag målat upp att det skulle göra?

Det är, tror jag, när man tappar fotfästet och glömmer att lyssna inåt som de svarta hålen uppstår.

– Ångest är en sund reaktion på att vi befinner oss i en osund situation, sa sa en samtalsterapeut jag intervjuade förra veckan.

Så för att ta det fint och försiktigt och inte tappa bort sig så tror jag att det är viktigt att hitta sätt att hämta hem sig själv.

Jag har en kompis som har betalt dyr psykologtid för att äntligen komma fram till följande:

För att en relation ska funka måste man vara två hela människor.

Och det gäller inte bara relationer utan all typ av förändring. Du måste vara hel. Egentligen säger det ju sig självt: vad spelar det för roll om jag rusar i väg, ”lyckas”, flyttar till LA och blir nästa Brad Pitt om det ändå bara ekar tomt inombords?

Yogan är mitt sätt att hämta hem mig själv. Det behöver inte alls vara avancerat. Att yoga kan vara att lägga sig på golvet och följa andetaget tio gånger. Var med andetagen. Precis som du är med förändringen i ditt liv. Det gör underverk.

Något som också gör underverk är naturen. Att promenera, lyssna och se. Uppleva. Gå inte bara för att komma fram. Var där.

Sen övar jag mycket på ACT eller mindfulness. Att ”fånga” hjärnan och tankarna när de rusar i väg. Som när tankarna plötsligt är inne på att man behöver förändra och förbättra saker hos sig själv. Utan att döma – se tankarna bara för vad de är. Det är bara tankar. Det är inte sanning.

Det lustiga är att när jag väl börjar sätta sig själv först så ordnar sig oftast det mesta som jag tidigare upplevde som problem. Saker och ting börjar i stället kännas väldigt lätt och lustfyllt.

Ibland undrar jag om man någonsin blir frisk från ätstörningar. Och vad är egentligen frisk?

Jag får fortfarande destruktiva tankar om mat. Dagligen. Jag tänker på vad jag borde äta och vad jag inte borde äta.

Skillnaden nu från då är att jag inte agerar på tankarna. Jag kan slås av tanken ”jag borde hoppa över middagen”, men jag gör inte det. Jag kan fyllas av känslor av äckel av att vara i min kropp, speciellt om jag ätit för mycket. Förr i tiden hade jag agerat och kräkts. Inte nu längre.

I kombination med mina plågande mattankar har jag känsloätit. När stressade eller ledsamma känslor eller för all del tristess infunnit sig har jag ”botat” det genom att äta. Jag kunde göra hela poänglösa saker som att äta 20 knäckebröd bara för att jag hade ångest. Det här är den svårare delen att bli fri från, tycker jag. För det kräver att jag lär känna min kropp. Komma i kontakt med vad den försöker säga. Vad är egentligen hunger och vad är någonting annat?  Och när har jag ätit tillräckligt?

För vissa människor finns de här signalerna naturligt. I min kropp har de avsiktligt jobbats bort under många års tid. De har rubbats totalt. Ingen mat på två dagar och sen har jag hetsätit allt vad jag orkat. Det finns inget glamoröst kring hetsätande. Det är bara skamligt. Jag likställde det med ett tecken på svaghet. Min egen värdelöshet blev aldrig så tydlig som när jag proppat i mig enorma mängder mat som jag skulle bli tvungen att kräkas upp. Tänk om folk skulle veta. Tänk om de skulle se mig när jag stod där och hämningslöst bara åt och åt. Då skulle ju alla få veta vilket litet odugligt misslyckande till människa jag var.

I dag får jag jobba för att få tillbaka kroppens naturliga signaler. Det tar sin tid.

I somras gick jag på en ayurvedakonsultation hos en man som var expert på indisk läkekonst.

Han pratade om vikten att tugga maten. Mellan 20-40 gånger ska maten tuggas. Jag testade när jag kom hem och åt lunch. Jag tuggade nio gånger.

Han förklarade att tuggorna är viktiga för att kroppen ska kunna ta upp näringen från maten och att matsmältningen ska fungera bra. Mycket av fördelarna med att äta bra mat går bort om man inte tuggar ordentligt.

Det är ju skrattretande egentligen, att jag som vuxen ska lära mig att äta. 

Men så är det. Jag tänker numera på mat mycket som en övning i självkärlek. Att ha en grund med näringsrik mat är självkärlek. Att äta närvarande oavsett vad det är jag stoppar i mig också.

Vissa dagar går det. Andra inte. 

Huvudsaken är att jag är snäll med mig själv. Inte döma och hålla på när jag glömmer bort, eller får ett infall och äter upp en halv burk jordnötsmör bara för att jag känner mig uttråkad. Inte gå igång på andra människors hets kring sina kroppar.

Det är deras kamp.

Jag är klar med min.

Att ha en sund kropp handlar om så mycket mer än mat och nitisk träning. Det handlar om att kunna lyssna och förstå sina känslor, att lyssna på kroppen, att våga drömma, att kunna dra gränser och säga nej, att skratta, att stanna upp och andas djupa andetag, att slutföra saker, att döma så lite det bara går, att ha det fint och ordnat runt omkring sig, att omge sig med bra människor, att inte kämpa så jävla mycket hela tiden utan lita på att livet bär även när det kommer motgångar.

Jag vet att det finns en del ålänningar som läser.

Förhoppningsvis, om den här gruppen blir av, så kommer jag att hålla två föredrag för unga vuxna på Åland. Det är ett bra tillfälle för personlig utveckling och jag vet att jag hade behövt någonting liknande då, kring 18-25. Men det är ju lätt att säga nu i efterhand.

Jag kommer att berätta om hur jag jobbat med mig själv de senaste två åren, när det gäller självkänsla, kärlek och förlåtelse. För att må bra. Precis så fantastiskt som jag faktiskt förtjänar att må. Precis så fantastiskt som du också förtjänar att må.

Det vore fint om du som läser kunde hjälpa till att tipsa om du vet någon som gruppen skulle passa.

Den riktar sig främst till personer över 18 år.

Amanda ställde en fråga om yoga och känslor.

Jag har en fråga jag hoppas att få svar på – jo någon gång under passet så känner jag mig känslosam, som att jag vill gråta. Tankarna vandrar omkring i huvudet under timmen och jag försöker att inte fokusera på dom utan tänka på dom som moln som svävar förbi. Men jag undrar om du också känt dig känslosam under yoga? Är det vanligt?

Så här är det: livet pågår ju precis hela tiden. När du läser det här. När du sitter på bussen. När man borstar tänderna.

Samtidigt bär vi alla på ryggsäckar av minnen och erfarenheter. Vi samlar på oss mer och mer, både bra och dåligt. Bearbetar rätt sällan saker och ting. För när skulle det finnas tid för det? Livet pågår ju i ett.

Mitt i allt det här kommer yogan in i bilden. En dag stannar man plötsligt upp, djupandas och umgås med sitt inre. För vissa blir det så överväldigande att de stänger av. De klarar inte av den själsliga biten. Yogan blir enbart ett sätt att tänja och stretcha kroppen och det är väl också bra, men för mig är det inte yoga.

Yoga för mig handlar om att förena det yttre med det inre. Vara närvarande med de fysiska rörelserna för att kunna lyssna inåt. När man väl börjar lyssna inåt är det svårt, för att kanske inte säga omöjligt, att vara totalt oberörd. För mig dyker de starkaste känslorna oftast upp i vilan, savasana, efter yogan. Jag har gråtit, känt mig arg, irriterad, fastnat i tankar om framtid och dåtid och jag var varit totalt vilsen. Ibland har jag bara känt ett lugn.

Det finns så klart inget som säger att du måste känna en massa. Ibland känner man ingenting. Men lyckas man släppa taget om vardagen och alla de här rollerna vi tar på oss själva, på jobbet, med vänner och i familjen, så kommer det att kännas. Mer eller mindre.

Lusten av gråta kommer till dig för att du har uppdämd gråt i dig som behöver komma ut. Det är varken konstigt eller ovanligt. Tvärt om, du helar och utvecklar dig själv genom att släppa fram gråten. Lägg dig ner i childs pose och låt tårarna komma om de kommer. Det är inte konstigt eller märkligt eller ovanligt. Det bara är. Du kommer känna dig betydligt lättare efteråt. 

Under en period märkte jag att jag hade mycket sorg i mig. Då satte jag ihop en playlist med låtar som berör mig på olika sätt och sen avsatte jag en timme när jag bara satt i mörkret och lyssnade och kände och grät allt vad jag orkade. Det är en fin gest av självkärlek, att bara låta sig få ta tiden att känna färdigt det som känns.

Jag fick öva mycket under julen.

Åland är på många vis en underbar plats. Ofta hjärtskärande vacker. Samtidigt finns det mycket gammalt kvar. Inte så konstigt. Det är min hem-ö. Där finns allt: lägenheterna, skolorna, gatorna, människorna. Känslor jag omsorgsfullt sopat under mattan i vardagslivet blir påtagliga.

En kväll där under julen drabbades jag av en så stark känsla av att allt som pågår i Stockholm bara är på låtsas. Jag känner sällan tvivel kring mitt jobb annars, men då bubblade olustkänslorna och självtvivlet upp.

Vad håller jag på med egentligen? Varför tar jag inte ett vettigt jobb på ett kontor? Allt kommer ju att gå åt helvete för mig. Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är inte värd något, jag är ingen.

Även om känslorna känns fruktansvärda så är det här ett alldeles utmärkt tillfälle att öva. Öva på att bara vara med känslorna. Acceptera dem. Omfamna.

Jag vet numera att det där är känslor som hänger kvar från en annan tid. Från en vilsen och ängslig tonåring.

Det är inte verkligheten. Även om det känns så.

Men jag kan inte bara skratta åt känslorna, förminska dem, avfärda dem som nonsens och skjuta undan dem på nytt. De är ju uppenbarligen fortfarande en del av mig. Den där fladdriga osäkerheten har funnits i mig hela tiden och bara väntat på att få komma upp till ytan vid lämpligt tillfälle. Därför måste sitta känslorna med, känna, låta dem få existera. På så vis kan jag få dem att blekna.

Jag fick en fråga av Cecilia som jag tänkte svara på i ett inlägg här. Förhoppningsvis kan kanske någon annan som är i samma situation också ha lite nytta av svaret.

Jag vet att du knappast är någon terapeut men du har hur som helst kloka tankar och vi verkar ha en hel del gemensamma erfarenheter. Jag undrar hur du skulle tänkt i följande situation: 
Jag är ihop med min partner sedan över 10 år. Jag har varit deprimerad i många år. Har velat lämna honom de 3-4 senaste åren men KOMMER inte till skott! Jag blir förlamad av rädsla, på något vis. Detta håller på att ta knäcken av mig mentalt. Jag går i terapi och bearbetar en lite småtrasig uppväxt så den börjar jag få grepp om, men hur avslutar man en relation med någon som man älskar oerhört mycket, men som man ändå vet är ”fel” för ens egen fortsatta utveckling? Med tanke på din resa senaste året kanske du har något klokt att säga? Hur blir man stark nog att ta steget tex?

När är det dags att lämna någon? Det finns ingen expert man kan vända sig till som kan säga exakt när det är dags. Det helvetes jävla svåra är ju att det är upp till en själv att avgöra det. Ingen annan kan ta beslutet åt dig.

Jag har hunnit avverka en hel del relationer under min korta tid på jorden. Sammanlagt har jag kanske ägnat 3-4 år åt att försöka KÄMPA för att få dem att hålla.

Nu, så här i eftertankens kranka blekhet, kan jag ju undra: vad har jag hållit PÅ med? Varför gick jag inte bara? Varför gick inte han?

Men det är inte lätt då, när det fortfarande finns känslor kvar. Och en lägenhet. En hund. Och kanske en bil. Och gemensamt lån och bredband och alla orsaker man nu kan tänka sig för att stanna. Familjen och vännerna herregud. Allt sånt är ju också alltid orsaker att stanna kvar och kämpa vidare. Ett år till. Som blir två.

Och det är väl bra att kämpa i perioder om det är värt kampen. Men inte om det känns som att livet bara rinner förbi.

Nu verkar det ju som att du tagit någon slags beslut för redan 3-4 år sedan men fortfarande håller dig kvar, som jag förstår det för att du inte vågar. Jag bara tar förgivet att ni gjort försök att utvecklas tillsammans men att det inte fungerat.

Mitt enkla – och svåra! – svar är väl att ibland måste man våga ändå. (Boktips: Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers).

Det verkar som att du är på rätt väg med terapi och att du pratar/skriver om att göra slut som något du behöver för din egen utveckling.

Just precis där skulle jag försöka hitta styrkan. I självkärleken. Du måste göra det för din skull. För att livet är så otroligt jäkla kort och år har redan runnit förbi då du varit deprimerad. Om det här är vad du behöver göra för att komma till nästa steg i din utveckling: gör det. Och förklara exakt det för honom. Snåra inte in dig i några konstiga ursäkter. Var bara helt ärlig. Då kan du gå sann och rakryggad ur det fina ni haft tillsammans.

Jag känner inte dig, men är du lite lagd åt det hållet som jag varit så antar jag att du gör rätt lite saker bara för dig själv. För att du ska må bra. Styrkan finns i alla de saker som du gör bara för dig, för att du är värd det. Om det så är att thaiboxas eller måla akvarell eller sitta ute i skogen på en sten och andas. Ta stunder då du tänker hela tanken fullt ut: att du skulle göra slut och lämna honom. Var närvarande. Känn hur det känns. Låt det kännas. Det kommer att ta förbannat ont och kännas svindlande, men du kommer att överleva.

Om det sen är rätt beslut så kommer du att känna det. Det kommer att ta ont och vara överjävligt ett tag, men du kommer att växa och utvecklas och bli en gladare och starkare människa.

Jag tror att vi människor är satta på den här jorden av en orsak och det är inte att sitta deprimerad och traggla år ut och år in i en taskig relation. Alla människor har en oändlig potential, bara de väljer att se det, att öppna upp för det. Jag har börjat öppna upp för det, bland annat genom att ta svåra beslut som leder mig i rätt riktning och jag kan säga så här: det är det bästa jag har gjort. Hur jag mår nu jämfört med för några år sedan … det går nästan inte att jämföra. Jag lever nu. Det gjorde jag inte då.

Bara för att ni lämnar varandra så behöver du inte sluta älska honom. Det kommer säkerligen att mattas av med åren, men de minnen du har från er tid tillsammans och den värme du känner bär du med dig. Det är någonting vackert. Och kanske kommer ni kunna mötas på nytt, någon annan gång i livet, när ni utvecklats på varsitt håll? Det vet man aldrig.

När du sen sitter där, gammal och grå, och blickar tillbaka på ditt liv så kommer du att förstå exakt varför allting blev som det blev. Förutsatt att du följer ditt hjärta.

Annars kommer du bara gräma dig över att du aldrig gjorde det.