Amanda ställde en fråga om yoga och känslor.

Jag har en fråga jag hoppas att få svar på – jo någon gång under passet så känner jag mig känslosam, som att jag vill gråta. Tankarna vandrar omkring i huvudet under timmen och jag försöker att inte fokusera på dom utan tänka på dom som moln som svävar förbi. Men jag undrar om du också känt dig känslosam under yoga? Är det vanligt?

Så här är det: livet pågår ju precis hela tiden. När du läser det här. När du sitter på bussen. När man borstar tänderna.

Samtidigt bär vi alla på ryggsäckar av minnen och erfarenheter. Vi samlar på oss mer och mer, både bra och dåligt. Bearbetar rätt sällan saker och ting. För när skulle det finnas tid för det? Livet pågår ju i ett.

Mitt i allt det här kommer yogan in i bilden. En dag stannar man plötsligt upp, djupandas och umgås med sitt inre. För vissa blir det så överväldigande att de stänger av. De klarar inte av den själsliga biten. Yogan blir enbart ett sätt att tänja och stretcha kroppen och det är väl också bra, men för mig är det inte yoga.

Yoga för mig handlar om att förena det yttre med det inre. Vara närvarande med de fysiska rörelserna för att kunna lyssna inåt. När man väl börjar lyssna inåt är det svårt, för att kanske inte säga omöjligt, att vara totalt oberörd. För mig dyker de starkaste känslorna oftast upp i vilan, savasana, efter yogan. Jag har gråtit, känt mig arg, irriterad, fastnat i tankar om framtid och dåtid och jag var varit totalt vilsen. Ibland har jag bara känt ett lugn.

Det finns så klart inget som säger att du måste känna en massa. Ibland känner man ingenting. Men lyckas man släppa taget om vardagen och alla de här rollerna vi tar på oss själva, på jobbet, med vänner och i familjen, så kommer det att kännas. Mer eller mindre.

Lusten av gråta kommer till dig för att du har uppdämd gråt i dig som behöver komma ut. Det är varken konstigt eller ovanligt. Tvärt om, du helar och utvecklar dig själv genom att släppa fram gråten. Lägg dig ner i childs pose och låt tårarna komma om de kommer. Det är inte konstigt eller märkligt eller ovanligt. Det bara är. Du kommer känna dig betydligt lättare efteråt. 

Under en period märkte jag att jag hade mycket sorg i mig. Då satte jag ihop en playlist med låtar som berör mig på olika sätt och sen avsatte jag en timme när jag bara satt i mörkret och lyssnade och kände och grät allt vad jag orkade. Det är en fin gest av självkärlek, att bara låta sig få ta tiden att känna färdigt det som känns.