Det här scenariot måste väl ungefär alla känna igen:

Man sitter med någon suddig gammal bild framför sig och bara ”se vad smal jag var där”. 

Jag har också gjort det! Tittat på något gammalt foto från någon semester på spanska solkusten och förargat mig över att jag inte NJÖT mer av min kropp då. För det hade jag ju så klart inte haft vett att göra. Jag hade ju ängslats över min mage och varit orolig att jag glömt att raka benen.

Förra veckan hittade jag en film från 2012. Jag var rätt blek av att bara varit inomhus och jobbat, lite smårund av allt öldrickande, men det spelade ingen roll för det var någonting annat som sken igenom.

Jag var så glad. Det bara skiner ur ögonen. Resten, hur min kropp ser ut och vad jag har för kläder (rätt sjaviga) spelar egentligen ingen roll, jag tror aldrig att jag tidigare sett mig själv och blivit så lycklig.

Det finns inget som är så vackert som människor som mår bra och är glada. Inom kinesisk medicin talas det qi, inom hinduismen om prana: livskraft. 

Det spelar egentligen ingen roll, tycker jag, hur en kropp ser ut, så länge man själv är trygg med den. Är man trygg med den blir den vacker. Älskar man den blir den vacker. Mår man bra blir man vacker. Är man glad blir man vacker.

Det är det som är värt att jobba på om man vill hålla i längden. Kroppen är även om vi vill det eller inte på väg mot rynkor och sämre blodcirkulation. Sämre syn och hörsel. Stelare leder och mindre muskelmassa. Självklart ska man ta hand om den efter bästa förmåga, men det är inte allt.

Jag blev så illa berörd av en artikel i dag om en 50-årig kvinna som vägrat le i 40 år för att slippa rynkor.

Herregud.

Att skratta och le är ju något av de mest grundläggande vi har. Det är ju det som gör oss människor till så fantastiska, härliga och vackra varelser.