Det hände någonting den sista kvällen i Goa. Alla skulle iväg på en konsert, men jag bestämde mig för att stanna kvar på Ashiyana. På schemat den kvällen fanns en fire puja, en buddhistisk eldceremoni. Enkelt förklarat sitter man i en stor ring och den person som leder pujan häller smält ghee (smör) i en eld samtidigt som man sjunger (chantar) mantran. Tanken är att ritualen ska undanröja allt som hindrar oss människor från att bli upplysta.

Jag hade varit på en fire puja veckan innan och var väl inte så där vidare värst imponerad. Om jag nu ska chanta (sjunga i grupp) så vill jag göra det kraftfullt, typ ta i allt vad jag orkar. Det här var en mer lågmäld procedur med mantran som i princip ingen kunde.

På vägen till den här ceremonin funderade jag flera gånger på att bara gå och lägga mig i stället. Jag hade en lång resdag framför mig, dessutom hade jag ätit alldeles för mycket middag (det gjorde jag varje kväll för maten var så sinnessjukt god).

Jag är glad att jag inte gick och lade mig.

Direkt pujan inleddes kände jag för att meditera. Jag har mediterat mycket under den här månaden, mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Med varierande resultat, får man väl ändå lov att säga. Vissa dagar har jag bara suttit och funderat på mat. Och hur det ska bli när jag kommer hem. Andra dagar har jag upplevt stunder av stillhet och en känsla av att vara i kontakt, inte med någon Gud, snarare med en ovanligt stark närvaro i nuet.

Hur som helst. Jag stängde ögonen och föll nästan direkt in i ett kraftfullt meditativt stadie. 

Där stannade jag i jag vet inte hur länge, 90 minuter? Två timmar?

Tiden fanns inte. Jag stördes inte av några tankar. Det var som att jag vibrerade inombords, på ett väldigt behagligt sätt.

När jag öppnade ögonen igen var alla människor borta och allt var bortplockat. Där satt jag ensam kvar på en filt med ett litet värmeljus framför mig.

Jag la mig ner på marken och tittade upp mot stjärnorna.

Kände mig hel och lätt och totalt obekymrad.