Jag minns inte ens om det var på film eller om folk kanske sa det i verkligheten. Kanske både och. Det sades hur som helst att äldre kvinnor är så mycket bättre i sängen.

Kanske är det inte så konstigt. 

Jag tänker att unga kvinnor oftast ligger där och kämpar rätt mycket med sin sexualitet. Ibland kan det vara jobbigt att ens erkänna dess existens. Herregud, först ska man vara naken med en annan människa, med allt vad det innebär och sen ska man på något vis lyckas kommunicera till den här andra människan vad som gör en upphetsad, vilket man så klart inte alltid känner sig så där hundra bekväm med. Och resten sen då: att ge sig hän, att tillåta sig själv att tycka att det är skönt. Eller säga till om man inte tycker det. Utan skuld och skam. 

Det är fan inte easypeasy kan jag meddela.

Jag kan väl själv se tillbaka till tonåren och krasst konstatera att ja: det var ett antal sammankomster, eller vad man nu ska kalla ligg för med ett finare ord, som aldrig borde ha sett dagens ljus. För det kändes inte hundra. Och det ska kännas ett hundra procent bra. Men i stället var det stelt, oskönt och rent av dålig stämning mellan varven.

Jag försöker inte säga att jag varit något offer herregud, det var bara dåliga tonårsligg.

Allt jag försöker säga är att det inte är så förbannat lätt att stå upp för sig själv och sin egen spirande sexualitet. Varken för killar eller för tjejer. Speciellt inte när man är tonåring och allmänt osäker och ängslig kring precis ALLT. Och sen då? Sen får man liksom bara hoppas på att åren går och att man kommer mer och mer överens. Det är inte direkt så att det kryllar av stödgrupper och bli-vän-med-din-sexualitet-workshops och även om det fanns så tror jag att rätt få skulle vara intresserade av att gå. Folk vill nog hellre lägga pengar på hudkrämer, robotgräsklippare och restaurangbesök än att komma på god kant med sin sexualitet, om vi säger så.

Sedan har vi det här med skillnaden mellan manlig och kvinnlig sexualitet också. Jag tänker bara på när jag var yngre och hur folk kunde slänga sig med ordet runka hit och dit som någonting som ju ”killar gör”. Spelar ingen roll om det var skämtsamt, skryt eller nedsättande, deras sexualitet FANNS i alla fall. Att kvinnor också onanerar var det ingen som pratade om. Det var bara tyst.

Jag tänker bara nämna i förbifarten att ju kvinnors kroppars särskådats och bedömts och det funnits ideal att leva upp till i århundratal. Och fortfarande i dag lever vi ett samhälle där kvinnor enligt vissa människor (och domstolar) ”får skylla sig själva” om de genom att ha ”opassande” kläder blir våldtagna. Det här drar ju så klart också sitt strå till skam och skuld-stacken. Och i samma andetag kan ju en varm tanke skickas till alla HBTQ-människor som FANIMEJ fått kämpa för sin rätt till sin sexualitet.

Jag läser en tegelstenstung bok just nu som heter ”Womens bodys womens wisdom”. Fick den rekommenderad till mig av en vän (tack!). Är du som jag övertygad om att allt hänger ihop: tankar, känslor och den fysiska kroppen så kan jag varmt rekommendera den.

Författaren Christiane Northrup skriver om hur viktigt det är att vara överens med sin sexualitet. Att år ut och år in gå och bära på skuld och skam som skickas ner till de ”nedre regionerna” kan göra dig sjuk. Och då handlar det oftast om sjukdomar ”där nere” och just de sjukdomarna pratas det ju som bekant inte direkt vitt och brett om vid fikaborden. Tvärtom: det spär på ens egna tankar om att ens kön är fel.

Vilket det ju så klart inte är.

Så, för att sammanfatta: bli vän med din sexualitet. Låt den finnas. Gör den till en del av dig. Du behöver för den sakens skull inte bli någon människa som går omkring och predikar om sexuella energier, tantra och allt vad det nu är. Det här är någonting du kan göra helt för dig själv och du behöver inte ringa ett enda samtal eller göra någon Facebookupdate om ditt uppdrag. Om du inte vill förstås. Heja dig. Heja mig. Kram kram.

Ibland tänker jag att vi människor är som små övertrötta barn. Så som vi irrar omkring. Otroligt stressade och uppe i varv och det enda vi behöver är någon som nästan krampaktigt håller fast och lugnar ner oss. Lavendeldoft och varm mjölk.

I går när jag kom hem var jag ett hopplöst fall. Hjärnan gick på högvarv. 

Så vad gör jag?

Jag surfar. Meningslöst surfande. Jag kommer liksom ingenstans. Allt jag känner är hur tiden rinner förbi medan jag tvångsmässigt uppdaterar något flöde i någon app. Min kropp, min stackars fysiska uppenbarelse har suttit på en stol hela dagen och nu kommer den hem och får ligga på soffan.

Det tog mig till klockan 22 innan jag lyckades övertala mig själv om att förflytta mig till yogamattan. Vid det laget hade jag huvudvärk.

Tänk att det ska vara så svårt. Jag är ju vuxen. Men på så många sätt bara ett litet barn som måste sägas till på skarpen. Nu får du väl ta och TA HAND OM dig själv.

Lustigt det där.

Alla dessa osynliga regler vi sätter upp för oss själva. Som begränsar oss. De grundläggs och späs kanske på av lärare, släktingar, föräldrar och vänner. Av samhället.

Och det går att skylla på dem. Men värst är faktiskt vi själva. Jag själv. 

För plötsligt stod jag där en dag och trodde att ingenting var möjligt. Att jag måste vara på ett visst sätt, så som alla andra. 

Ett exempel: Det fanns en tid då jag till och med var rädd för att gå till jobbet med ett klädesplagg som stack ut för mycket.

”Nej, det här är väl inte riktigt jag” tänkte jag för mig själv och hängde moloket tillbaka en röd klänning i garderoben för att istället dra på mig en urtvättad gammal svart. Jag ville bara rätta mig i ledet. Vara som ”alla andra”.

Men tänk om det är så att ”alla andra” känner likadant?

Tänk om alla andra också bär på en massa outtalade drömmar och har klädesplagg de aldrig skulle våga använda av rädsla för vad någon annan ska tycka och säga?

Kanske är allt det som jag i mitt huvud kallar ”alla andra” bara en illusion. En ursäkt för att inte behöva vara mig själv. För att jag inte har modet. I alla fall för att jag tror att jag inte har modet.

Precis som jag ursäktar en massa saker i mitt liv. Varför skriver jag inte min bok? Jag har ju alltid drömt om att skriva en bok. Jag har inte tid, mumlar någon del av mig.

Jag har visst tid. 

Herregud, jag har tid att titta på youtubefilmer och scrolla på Facebook och älta mina problem med kompisar. Jag har inte ens några skrikande små barn eller ett hektiskt jobb som advokat att skylla på. Det här är sanningen: jag har tid att sätta mig ner och skriva en bok precis när som helst.

Möjligen är det bara så att jag är så rädd att det inte ska bli bra. Att jag är RÄDD att lägga ner en massa tid och sen ska den ändå bara kastas i en byrålåda och ligga där och gulna.

Läste ett citat av Rumi i går.

“Run from what’s comfortable. Forget safety.

Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.”

Bara den korta meningen ”destroy your reputation” skrämmer mig. Vad jag nu har för rykte att leva upp till ens? ”Be notorious”, nej hua! Då sitter jag hellre i båten, går med svarta kläder som ”alla andra” och fortsätter drömma om den här boken jag aldrig kommer att ha tid att skriva.

Märkligt.

Sen kör någon jävel förbi en en vacker dag. Med röda klänningar och böcker. Och då blir jag arg. Inte på sig själv, utan på den här personen som vågade. Så gör jag det till ytterligare en ursäkt: nu har ju redan någon annan skrivit en bok!

Ännu märkligare.

Nä. Lika bra att se till att våga direkt.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag vaknade i morse och kände på mig att någonting spännande skulle hända. Så var det inte. Jag vaknade i ett panikryck av att larmet på mobilen var inställt på högsta volym.  Åt ingen frukost för jag var inte hungrig. Satte mig planlöst och började fila på några hundkurser jag ska hålla i sommar.

Jag har under en period nu haft span på den vackraste yogastudion jag någonsin varit i. Ester-Adèle Interiör på Södermalm. Jag har hört av mig, men liksom inte fått något napp. Nähe har jag väl tänkt då. Då var det väl ändå inte meningen. Började kolla upp andra möjligheter.

Men nog var det väl fan ändå, tänkte jag när klockan var 10 i morse och hörde av mig en sista gång.

Bingo! Score! Fullträff! Succé!

I allt glädjerus bokade jag in två helger. Både lördag och söndag!

Vad jag har längtat efter det här. Ibland känns det som om jag längtat efter det här hela livet, vilket är konstigt med tanke på att jag yogat en ytterst liten del av mitt liv.

I alla fulla fall.

Om någon av er som läser den här bloggen vill komma skulle jag bli så otroligt glad. Det är en sak att dela med sig av texter, det är fint och betydelsefullt det också. Men det är någonting alldeles extra speciellt att få ge av sig själv på det sättet som man gör som yogalärare. Det första tillfället är nu 23-24 maj. 11.00-13.00 båda dagarna.

Sedan kommer det ytterligare en helg, 6-7 juni. Samma tider, samma plats. Klistrar in inbjudan till de första dagarna här nedan. Du kan alltid gilla Zandras yoga på Facebook om du vill få alla updates. Så. Slut på reklam. Snart. 

Yogan har gett mig så otroligt mycket. Nu vill jag dela med mig. Direkt från hjärtat. 
Det här är två dagar med fokus på att släppa taget om sånt du inte behöver i ditt liv och ta emot det du vill ha mer av. Om du aldrig har testat yoga eller har yogat i 40 år spelar mindre roll. 

När: Lördag 23 maj och söndag 24 maj.
Tid: 11.00-13.00 båda dagarna. 
Plats: den vackraste yogastudion jag någonsin varit i. Ester-Adèle Interior ligger på Sankt Paulsgatan 22. Den har guds gåva till mänskligheten: ett uppvärmt golv. 
Närmaste t-bana är Slussen eller Mariatorget. 
Pris: 350 kronor för båda dagarna. 200 kronor för en dag. 
Kläder: någonting mjukt. Jeans är till exempel jätteobekvämt att yoga i, vet jag av egen erfarenhet.
Anmälan: betala in summan till bankkonto 5226-0105726 eller swisha: 0767726502, senast 18 maj. Glöm inte märka med ditt namn och vilken dag du vill komma (om du bara kommer en).

Lördag 23 maj – Släpp taget
”Drop the idea of becoming someone, because you are already a masterpiece. You cannot be improved. You have only to come to it, to know it, to realise it.”

Ett mjukt hathaflöde med fokus på höfterna. Här samlar vi ofta mycket känslomässiga spänningar och kan vi släppa på dem så kan vi också göra oss av med mycket bagage vi inte längre behöver. Klassen avslutas med en längre meditation.

Söndag 24 maj – Ta emot
”Balance comes from slowing down, from taking deep breaths, from understanding your body and what it needs. It comes from accepting who you are and loving yourself every step of the way”. 

Slappna av och ta emot. Ibland kan det vara det allra svåraste. Klassisk hathayoga blandas med restorative, en mjuk och lugn yogaform där du tillåts lyssna inåt. Klassen avslutas med en längre meditation.

Lördagen och söndagen hänger ihop med fina teman, men du kan förstås välja att bara komma en av dagarna också. Det där gör du som du känner. Ett förslag är att du kommer och yogar, kanske med några vänner, och sen vandrar vidare på Söder och äter en lunch. Eller så sätter du dig ensam på ett kafé någonstans och skriver ner alla idéer, känslor och tankar som behöver skrivas ner. Eller så åker du hem och viker tvätt. Det där gör du ju också som du känner.

Hoppas vi ses!
Stor kram

Jag vaknar en timme senare än vanligt på måndagsmorgonen.

Det får ta den tid det tar att vakna ordentligt, tänker jag och drar mig en kvart till.

Jag snor en halvtimme av det som jag brukar kalla min arbetstid och mediterar.

Just nu kanske det är exakt det arbetet som behöver göras och ingenting annat.

Pengarna sinar på kontot, men jag vet att det kommer att komma lite nya om ett tag.

Jag sätter på mig en långklänning och äter en till frukost bara någon timme efter att jag ätit den första. Inombords känner jag mig lätt.

Ibland är jag lite skrämd av den här personen jag blivit sedan jag kom hem från Indien. Hon måste ju göra saker! skriker en del av mig. Hon måste ju jobba mer! Sitta framför datorn mer! Nio till fem annars blir det ingenting av någonting. Vad är det för slacker som hamnat i min kropp?

Nej, säger – nästan skriker – en annan del av mig.

Just nu ska du inte dränka dig i jobb.

Du ska hålla dig öppen för möjligheter i stället.

Så i stället för att sätta mig vid datorn och mejla gamla uppdragsgivare så går jag en promenad och funderar över mitt nästa drag här i livet. När jag kommer tillbaka in igen lägger jag upp ett Facebookevent om en yogadag på Åland. Den blir fullbokad på bara tre dagar. Jag känner mig nästan yr av tacksamhet och glädje. Det här är ju otroligt, tänker jag för mig själv.

Min pojkvän och min kompis ler när jag säger att jag nu bara tänker koncentrera mig på att vara glad och må bra, för jag har mina misstankar om att det är då livet plötsligt kommer att börja hända på riktigt.

Det må låta naivt. Men jag vill ändå veta: vad mer kan hända om jag bara släpper kontrollen och följer flödet i stället för att kontrollera och planera mitt liv in i minsta detalj? Kanske är det där de riktigt stora underverken väntar.