Ibland tänker jag att vi människor är som små övertrötta barn. Så som vi irrar omkring. Otroligt stressade och uppe i varv och det enda vi behöver är någon som nästan krampaktigt håller fast och lugnar ner oss. Lavendeldoft och varm mjölk.

I går när jag kom hem var jag ett hopplöst fall. Hjärnan gick på högvarv. 

Så vad gör jag?

Jag surfar. Meningslöst surfande. Jag kommer liksom ingenstans. Allt jag känner är hur tiden rinner förbi medan jag tvångsmässigt uppdaterar något flöde i någon app. Min kropp, min stackars fysiska uppenbarelse har suttit på en stol hela dagen och nu kommer den hem och får ligga på soffan.

Det tog mig till klockan 22 innan jag lyckades övertala mig själv om att förflytta mig till yogamattan. Vid det laget hade jag huvudvärk.

Tänk att det ska vara så svårt. Jag är ju vuxen. Men på så många sätt bara ett litet barn som måste sägas till på skarpen. Nu får du väl ta och TA HAND OM dig själv.

Lustigt det där.