Jag läser Den självläkande människan och funderar mycket över hur väl jag egentligen känner min kropp. Känner jag den ens?

Jag har sedan fyra och ett halvt år tillbaka en hormonspiral som gör att jag i princip inte har mens. Jättebehändigt förstås, men vad är det som händer i kroppen? Jag har ingen riktig aning om vad det är som har ruckat på någonting så naturligt som min menstruationscykel. Hormorner förstås, men vad för hormoner? Hur påverkar de kroppen i övrigt? Ingen aning. Jag har bara varit glad ihågen, tänkt att jag har det riktigt bra som inte har mens. Har vant mig så till den milda grad att jag var hemma hos en kompis och såg ett paket tamponger och tänkte: herregud, håller folk PÅ med sånt där fortfarande!?

Jag har ju sluppit mensvärk. PMS har jag inte märkt av. Inte för att jag kan minnas att jag haft det innan spiralen heller. Å andra sidan kan jag säkert ha haft det och inte kopplat det till att kunde tänkas vara PMS. Jag har aldrig haft någon ordning på sånt där.

Mensen försvann ju lite här och där i och med ätstörningarna i tonåren och efter det har jag väl slarvat med p-piller hit och dit och ätit lite när jag känt att det passat. Ibland två månader i sträck bara för att det känts smidigt.

Jag har vänner som säger att de känner att de har ägglossning. Den superförmågan gick nog till några få utvalda, eller så är det bara jag som inte vet hur det ska kännas.

Mitt mål/dröm/tanke är väl att jag ska bli så mycket bättre på de här sakerna. Bli vän med min mens och sluta hålla på och jinxa kroppen med hormoner. Problemet är att mens så länge jag kan minnas varit starkt förknippat med skam och skuld.

Jag tänkte på det senast när jag jobbade på Aftonbladet och en tjej gick runt och viskade och frågade om någon hade en tampong. Sen skulle tampongen smusslas över till henne via tröjärmen så ingen skulle se. Mycket sjå för en så liten sak. En stackars oanvänd inplastad tampong har väl aldrig skadat någon.

Jag minns när jag fick mens första gången. Fy fan säger jag bara. Vi skulle på klassresa till Gröna lund och jag fick proppa trosorna fullt av toapapper. Det var det värsta som kunde hända. Inte kunde jag prata med någon heller, så jag låtsades som ingenting men kunde inte tänka på någonting annat. Åkte fritt fall trots att jag var så höjdrädd och tänkte väl någonstans att livet ändå var över.

Jag visade en kompis hur man gör solhälsningar. Jag vill så gärna dela med mig av det jag lärt mig så att andra ska få uppleva det jag har upplevt att yogan gjort för mig.

Hon hörde av sig efter att ha testat på egen hand och sa att hon aldrig känt sig så klumpig och osmidig och att det påverkat hela hennes dag negativt.

I början av hösten fanns det en man med på ashtangayogakursen som berättade att han hade tre barn och ett stressigt jobb och verkligen behövde komma ner i varv. Han såg så trött ut. 

Men hans kropp var stel och jag såg verkligen hur han kämpade, hur ont det gjorde när han försökte pressa in sina kroppsdelar i ställningarna. Han grimaserade och suckade.

Det gick ett par veckor och sen kom han aldrig mer tillbaka.

Det känns motigt att se att människor tycker så illa om sig själva. Att de ställer så höga krav, att kroppen inte bara kan få utgå från det läget där den är just i dag. Att det kroppen åstadkommer i yogan utan att pushas för hårt är precis perfekt.

I det här ser jag också mig själv och hur jag håller på.

Hur jag alltid vill förändra andra och få dem att må bättre. Nå sin fulla potential. Jag ser ju den, jag ser att den finns där bara de skulle sluta begränsa sig själva i sina huvuden. De är oändligt kraftfulla varelser som kan uppfylla alla sina drömmar flera gånger om de släppte taget om allt som håller dem tillbaka.

Jag gör ofta misstaget i den här bloggen. Jag använder en ton som på något vis ska övertyga människor att bara de tänker och gör som jag tänker så kommer allt att bli bra. Många krönikörer och debattörer kämpar på så här vareviga dag.

Men jag kan inte styra över en annan människa. Jag vet ju det. Jag kan inte styra över mina pojkvänner eller mina vänner eller någon trött trebarnspappa på yogan. Ändå så vill jag så gärna att de bara kan få skriva över alla sina bördor på mig så att jag kan få fixa dem. Det funkar ju inte så. Jag kommer inte att förändra världen.

Jag kan jobba med mig själv. Fördjupa mig i ämnen som känns viktiga för mig. Personlig utveckling, hundar och yoga. Sånt kan jag skriva om och lära ut till den som vill. Men sen tar det stopp. Då har det lämnat mig och därifrån är upp till andra människor att göra precis vad fan de vill med den informationen. Tänk att det ska vara så förbannat svårt att förstå.

För kanske … fem år sedan tragglade jag hos psykiater och mådde riktigt dåligt. På livsenergiskalan var jag nere på ungefär 1-2 (om 10 är max).

Jag hade börjat äta (trappa upp) antidepressiva och jag har ”skyllt” den här upplevelsen på att medicinen på något vis påverkade mig.

I dag vet jag att det inte var medicinen för i går kväll upplevde jag exakt samma sak. 

Men tillbaka till vad som hände då: jag vet att jag kom ut från psykiaterns klinik på Norragatan på Åland efter ett oerhört givande samtal där han förklarat ingående vad det var som utspelade sig i hjärnan på mig.

Från att ha lunkat fram med nedsänkt blick i tillvaron var det som att jag såg omgivningen för första gången. Jag såg lindarna utanför, hur grönskande och ståtliga de var, jag kände doften av sommar, varm asfalt och gräs, jag kände solen mot huden och känslan var helt otrolig. Jag var så fylld av lust och glädje att det pirrade från fingrarna hela vägen genom kroppen. Allt var perfekt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på något bättre sätt. Jag hade kunnat lägga mig ner i gräset för att betrakta naturen i flera dagar. En vanlig björk tedde sig som ett av världens sju underverk. Jag var hög på livet. Jag såg människor och jag såg bara allt de goda och vackra i dem. Det var semester och jag och min dåvarande kille var ute och åt, men jag klarade inte av att få i mig någon mat för jag kunde omöjligt koncentrera mig på någonting annat än den här euforiska känslan över att vara vid liv. Mina ögon tårades och jag kände så mycket kärlek att jag höll på att svämma över. Samtidigt lite rädd, för jag förstod inte vad det var som hade hänt med mig. Jag betedde mig verkligen som om jag tagit droger. Min pojkvän fick också lite panik för han fattade inte vad det var som höll på att hända med mig. Jag är bara så jävla lycklig, sa jag gång på gång på gång.

Jag gick ut på kvällarna och dansade utan att ha druckit någonting. Om ingen ville dansa med mig så dansade jag ensam. Det var så härligt att röra sig till musik.  Att bara få finnas till. Leva. Andas. Älska andra människor.

Jag önskar jag kunde haft vett att dokumentera de här dagarna bättre. Minns knappt hur länge det här ”ruset” höll i sig. Fem dagar? En vecka? Kanske lite mer?

Minns inte så noga vad som hände sen. Det jag vet är att saker återgick till ”det normala”. Min livsenergi var väl kanske uppe på 5-6 tack vare psykiatern och medicinen. Jag var fortfarande deprimerad men antideppen gjorde att jag orkade harva på. 

Har ofta tänkt tillbaka på de där dagarna. Vad fan var det som hände egentligen? På många sätt var det en otrolig välsignelse för jag fick en glimt av hur det också kan kännas att vara vad liv, att det inte alltid behöver vara nattsvart.

Och så i går kväll när jag satt på tunnelbanan på väg till yogaklassen så fick jag uppleva någonting liknande på nytt. En sån otrolig kärlek och tacksamhet över livet sköljde över mig. En stark glädje över att få existera. Resten av kvällen var jag maximalt fylld med kraft och energi och lust. Jag har mediterat varje dag på sistone. Jag vet inte om det kan ha någonting med det att göra. Jag vet faktiskt inte alls vad det beror på. Det hade inte hänt någonting extraordinärt under dagen. Tvärtom var det en blåsig, regnig måndag. 

Eckhart Tolle beskriver ett liknande tillstånd i sin bok Power of now. Efter att ha varit djupt deprimerad inser han plötsligt en natt att han inte är sina tankar och därefter fylls han av en ”uninterrupted deep peace and bliss” och han beskriver det: ”I walked around the city in utter amazement at the miracle of life on earth, as if I had just been born.”

Skillnaden är att han stannat i det där tillståndet och jag ”landar” i mitt normaltillstånd på nytt. I morse när jag vaknade var allting precis som vanligt.

Det är svårt att förklara det här tycker jag. Blir lätt flummigt när man inte har en ”diagnos” på ett tillstånd. Om någon har upplevt något liknande så vore det intressant att få ta del av det.

Jag har gått den första helgen på utbildningen till hundpsykolog. Vi har bland annat pratat om att lyssna. Som journalist har jag ju lyssnat väldigt mycket på människor, men på ett lite märkligt sätt. Håller förstås hela tiden koll på vad som dyker upp i samtalet, men har också alltid tankar på vad jag ska ställa för nästa fråga.

Nivåerna av lyssnade brukar beskrivas så här:

0 – Inget lyssnade, du är frånvarande, lyssnar lite här och där men glömmer bort vad den andra personen har sagt. Jag lyssnar så här om jag till exempel går in i mataffär och pratar i telefon samtidigt, har alltid dåligt samvete efteråt och fattar inte ens varför jag gör det. Blir ju bara dumt.

1 – Inre lyssnande, vi lyssnar men främst för att kunna snappa upp någonting som gör att vi kan få ta ordet. Berätta hur vi själva hanterat en liknande situation eller hur vi tycker att personen ifråga ska rätta till sitt problem. Egentligen handlar det mest om att vi själva vill prata. Den här typen av lyssnande märker jag jätteofta hos mig själv, speciellt när jag pratar med vänner som har problem. Man vill så gärna dit och lösa allt direkt. Någonting säger mig att människor som säger att de är ”bra på att lyssna” ofta ligger till stor del på den här nivån.

2 – Fokuserat lyssnande, vi går in i vad den andra personen berättar och släpper våra egna värderingar och åsikter utan blir engagerade och lyssnar helt och fullt. Ställer följdfrågor och vill veta mera (inte bara för att vara vänliga för att vi snart hoppas på att få prata själva).

3 – Globalt lyssnande, här är det inte bara hjärnan som är inkopplad, du tar också med dina sinnen. Du lyssnar på det som sägs, men också det som inte sägs: vad händer mellan raderna? Din intuition är på och du lyssnar lika mycket på vad din magkänsla säger om ord, tonfall, kroppsspråk och mimik.

Att verkligen lyssna på vad en annan människa har att säga är en väldigt fin gåva. Jag tänker att om jag själv vågade vara tyst lite mer i vardagslivet så skulle jag dessutom också få ta del av mer intressanta saker än vad jag gör i dag.

Precis som med allt annat vardagligt så borde ju sinnena vara påkopplade betydligt oftare, tyvärr levs större delen av mitt liv uppe i huvudet och inte genom smak, hörsel, doft eller känsel.

Men det går alltid att öva.

Jag läste en intervju med låtskrivaren/artisten Damian Ardestani (XOV) i DN Stockholm i morse. Jag blev otroligt berörd. Hade aldrig hört talas om honom men hans historia är så gripande.

Från att ha varit säljare, till att ha blivit säljcoach till att bli säljchef. Så satt han där på Stureplan, 23 år gammal och tjänade en massa pengar och brände i väg det på att festa, shoppa, dricka och bjuda. 

Ansvaret på jobbet var stort och till slut var han helt slutkörd, åkte till Grekland för att vila upp sig. Vaknade upp från en mardröm där han sett sig själv som en totalt apatisk människa med död blick i spegeln.

Åkte hem och sa upp sig.

Alla kompisar bara ”är du sjuk i huvudet som lämnar det där välbetalda jobbet?”. Typ.

Han ville återvända till musiken han hållit på med som ung. Startade ett skivbolag, men det ville sig inte trots massvis med investerade pengar. Allt kraschade. Så han drog sig tillbaka till en stuga i skärgården för att försöka en sista gång med musiken innan han skulle bli tvungen att återvända till säljsvängen. Han la upp några låtar på Soundcloud och då plötsligt: chefer från Sony och Live nation hör av sig.

– Jag var på botten men för första gången i livet kände jag mig riktigt fri. Jag har alltid velat vara artist men det var då jag kände att det var på riktigt. När man förlorat allt så är man inte rädd att förlora något. Då beter man sig på ett sätt som leder framåt, tror jag. 

Den här historien tilltalar mig oerhört. Jag har i livet varit så otroligt rädd att börja om. Har många gånger spelat säkra kort. Inte när jag sa upp mig från Aftonbladet och inte nu när min senaste relation tog slut, men annars. Jag har identifierat mig så starkt med jobbet och gör det till viss del fortfarande. För vem är jag om jag helt plötsligt inte får skriva krönikor längre? Det är ju det jag kan.

Livet blir så mycket jobbigare när vi identifierar oss så starkt med saker.

Det är som att jag känner ett motstånd till att verkligen fråga mig själv vad som egentligen är viktigt.

För sånt där förändras ju genom livet, men det händer ju lätt att man greppar kvar. Inte av vilja utan av rädslan för vad som skulle kunna hända om vi släppte taget. Om inte skriva krönikor är det viktiga för mig, vad är då det viktiga? Om inte den där personen jag var så kär i var det viktiga? Det finns alltid en risk att det kanske inte finns något svar alls på de frågor och där börjar det bli riktigt obehagligt. Om inte det du identifierat dig med betyder något och du inte heller har något nytt att identifiera dig med i stället … vad blir det av allt då?

Jag tror att livet bär oss. Är vi bara tillräckligt villiga att vara närvarande så kommer rätt saker att komma till oss. Men om vi inte är närvarande och öppensinnade så kommer de där andra möjligheterna/tvärsvängarna i livet att gå oss förbi.

Stannar du kvar i en relation bara för att du har en idé om att relationer inte FÅR ta slut så är du fast i den kampen. Du ger dig inte ens chansen att vara öppen och ta in en ny människa i ditt liv.

Stirrar du dig blind på att tjäna mycket pengar så kommer du bara att ta en viss typ av jobb och inte göra dig själv rättvisa genom att känna efter vad det egentligen är du vill göra och vad du mår bra av.

En gammal vän, som är betydligt mer poetisk i sitt språk, uttrycker det så fint:

Det är alltid lika jobbigt när den stackars identiteten kommer i kläm.
När man måste fråga sig igen vad som är viktigt och våldsamt separera det från sådant som man kanske trodde var.
Men kanske värsta av allt,

från sådant som en gång var.

Den här månaden ska jag testa detox till en kommande artikel i Wellness. De tre första dagarna ska jag bara dricka juice. Eftersom jag:

1. Är lat storstadsbo

2. Inte har någon sån där avancerad juicepress

har jag beställt färdigpressade juicer som levererades hem till mig hastigt och lustigt i går kväll. Efter tre dagar ska jag äta soppor på broccoli och sånt i fyra dagar och sen ska väl kroppen vara någorlunda renad, hoppas jag.

Just nu läser jag Den självläkande människan av Sanna Edhin och jag känner verkligen inte för att stoppa några som helst dåligheter i kroppen. Jag tycker det är så otroligt intressant att se på kroppen som en helhet och inte bara betraktade den rakt upp och ner som en maskin som bara ska fungera. I västvärlden är vi väldigt duktiga på att äta mediciner för att dämpa olika symptom, men som jag sagt tidigare: vad beror på symtomen på? Det är ju det där man måste utröna för att kunna bli frisk på riktigt.

Jag tror verkligen att allt handlar om ett flöde mellan matens näring, känslor, tankar och livsenergi.

Jag har alltid varit en sjuk person. Ofta haft ont i halsen, förkylningar som aldrig går över, varit lättfrusen, haft olika slags utslag, haft lätt att svullna upp. Sanna skriver i boken om hur avfallsprodukter och gifter samlas i de egna vävnaderna och visar sig genom svullnad, främst runt hakan/halsen och runt magen. Jag kan bara skratta. Mitt allra största problem när jag var deprimerad och drack mycket var inte hur jag skulle börja må bra utan att det samlades vad jag då kallade ”fläbb” runt hakan/halsen. 

Det säger väl rätt mycket att jag tvekade inför frilanslivet för att jag var så rädd för vad som skulle hända om jag blev sjuk.

Nu har jag inte varit sjuk en enda gång på över ett år. Jag är övertygad om att det handlar om att jag känner mig energifylld och är på rätt väg i livet. Jag tyngs inte av negativa känslor som oro, frustration, irritation och ilska. De flesta dagar känner jag mig lätt i kroppen på ett sätt jag aldrig gjort tidigare i livet.

Jag är därför inte heller tvungen att äta mig proppmätt för att få den här ofamnande och ”härliga” känslan av trygghet som jag många gånger sökt från mat (en känsla som sedan snabbt gått över i ångest).

Allt, allt, allt hänger ihop. Kroppen, kosten, känslorna, själen, människorna du omger dig med, dina tankar, andningen.

Nu hoppas jag att den här omgången med juicerna ska råda bot på min något obalanserade hud. Jag har lagt ner 10 000-tals kronor, säkert mer!, på att få min hy att se bra ut genom diverse krämer och ansiktsbehandlingar. Av andra anledningar testade jag en period att utesluta mjöl och då försvann mycket av orenheterna direkt. Sedan Christian flyttade har jag dock slarvat en hel del med vad jag ätit och huden ser ut därefter. Men nu ska det bli ordning, hoppas jag!

Och här kommer ett litet resonemang och en fråga om mat: 

Har en lite fundering. Det började en ny tjej på mitt jobb och ganska snabbt kom det fram att hon inte äter socker alls. ”Vad duktig du är” sa min kollega. Då vi jobbar med hälsa så frågade jag henne hur hon äter och om är intresserad utav rawfood osv. Hon svarade att hon inte kunde äta socker/vita kolhydrater överhuvudtaget då det sätter igång ett sug hos henne. Hon var väldigt öppen med det (vilket jag beundrar henne för) och berättade att äter hon en tårtbit så måste hon äta hela tårtan. Det här var något som hade varit med henne sen hon var liten, då hon istället kunde äta fem apelsiner för att fruktsockret triggade henne. Hon hade tidigare haft ätstörningar, kan tänka mig, av det hon sa, att hon haft anorexia, ortorexi, och hetsätning. 
Jag frågade henne om hon någonsin tror att hon kommer kunna äta ”normalt” och kunna unna sig en tårtbit utan att gå överstyr och hon svarade: nej det tror jag inte. Eller jag kan inte tänka så långt in i framtiden. 
Det svaret gjorde mig lite ledsen och fundersam. 
Jag har själv inte alltid haft en sund kosthållning. Då jag äter väldigt sunt och mår bra den största delen av tiden så händer det ibland när jag väl väljer att unna mig så äter jag mer än vad jag borde och vill. Jag har också svårt att bara äta en bulle utan äter gärna fem. Men skulle inte kunna trycka en hel tårta som hetsätning men skulle kunna äta flera bitar. 
Dagen efter så pratade jag med en annan kollega på jobbet som dukade av ett bord på fika där en kund lämnat halva sin tårta och hon säger: förstår inte hur folk kan lämna, kan aldrig lämna haha. 
Så började vi prata och hon sa att hon inte kan lämna godis om hon äter en skål med godis. Men skillnaden var att hon sa det med ett leende och hade absolut inget ”problem”. Hon sa: äter jag godis bara en gång i veckan så är det klart att jag vill äta upp allt, haha. Till skillnad från min kompis som äter lite varje dag.

Tror du man kan bli kvitt matproblem som uppstår ibland? Och hur gör man det?

Tack för dina tankar. Det du beskriver är ju skilda människor som väljer att förhålla sig till mat på helt olika sätt. Vilket är ditt sätt? 

Det finns mycket i samhället i dag, tidningar, böcker och experter som gärna vill berätta för oss hur vi ska göra när det kommer till mat. Det här trots att vi redan kånkar omkring med den främsta expertisen av dem alla: våra egna kroppar. Jag skulle säga att jag och säkert många andra har haft att göra med tre olika slags problem, som säkert samverkar på olika sätt. 

1. Ett av problemen, så som jag ser det, är att vi slutat lyssna. Vi kör över kroppens signaler och rop på hjälp. Jag gjorde det här i många år. Åt mat som gjorde att jag fick magont och kände mig däst.

Jag tycker att det här är en av de bästa verktygen: lyssna på din kropp. Ät tills den är mätt. Fråga frågor! Hur mådde den av att äta den här maten? Kanske svaret blir ”inte så bra för jag känner mig inte energifylld” då kanske du kan strunta i att äta så mycket av den. Blir svaret ”jättebra!” ja då är det ju perfekt och bara att köra på. Var intresserad och testa dig fram.

Socker är ju inte särskilt bra, men det är olika för alla. Vissa klarar av det i mindre mängder, andra mår inte bra av det alls. Lyssna på kroppen, inte bara direkt efteråt utan kanske timmar/en dag efteråt.

2. Det andra, kanske allra största problemet är: vi tycker inte om oss själva. Vi tycker att våra kroppar är fula och otillräckliga och allmänt dåliga så varför skulle vi lyssna på signalerna och proppa dem fulla med sånt som är bra för dem?

Här handlar det ju om att jobba upp en självkänsla för att kunna komma överens med att din kropp ser ut som den gör. Det är först från acceptans som hälsosam förändring kan ske.

Lägg till exempel av med att köpa för små kläder. Kasta ut allt ur garderoben som är för litet eller obekvämt. Klä dig så som din kropp mår bra av att vara klädd.

Träna för din kropp, inte mot den. Tänk fina tankar om den. Tänk på de ställena du gillar och vad den är bra på. Tänk på att den andas och sköter hela ditt system utan att du behöver bekymra dig om den. I dag behöver du också en god självkänsla för att kunna strunta i alla normer och vad alla andra säger och vilka metoder de påstår att är bra just den här veckan och bara låta din kropp må bra och se ut som den gör.

3. Och så till det problemet som jag tampats allra mest med: tvångsmässiga tankar kring mat: ”Jag borde äta det här”, ”jag borde inte äta det där”, ”oj nu åt jag för för mycket”, ”vad ska jag äta nästa gång och hur mycket ska jag äta då?”.

Om du inte fullkomligen älskar att laga mat så ska inte tankarna kretsa osunt mycket kring saker som ska stoppas i munnen.

Jag jobbar med de här tankarna med hjälp av ACT. Det är ett sätt att observera dina egna tankar i stället för att gå totalt upp i dem. När du bara stilla betraktar dina tankar så försvinner de på ett magiskt sätt. Jag har blivit av med både osunt mattänkande och svartsjuka med hjälp av ACT. Boktips är ”Lyckofällan” av Russ Harris.

Här kommer en fråga som jag tänkte svara på:

Under tiden då du var deprimerad, åt du någonsin antidepressiv medicin då? Jag har nämligen fått det utskrivet då jag har varit deprimerad ganska länge nu, men har ännu inte vågat äta dem. Hoppas på att de ska ge mig orken att kämpa för att må bättre då mina negativa tankar är helt bortom kontroll, men är väldigt rädd för att jag ska behöva äta tabletter hela livet.

Min dröm är att känna att jag kan göra det jag vill göra i livet, och inte bara välja efter det som är minst läskigt. Känns stort, men hoppas att jag någon dag kan närma mig det 🙂

Jag åt antidepressiv medicin i fem år. På Åland (som hör till Finland) åt jag sepram och när jag flyttade till Sverige omvandlades det till citalopram. Jag åt de här medicinerna helt enkelt för att orka. För att kunna gå till jobbet och se någon annan människa i ögonen. Utan medicinen hade jag nog definitivt behövt sjukskrivas.

De gjorde mig inte pigg och gla’, men de gjorde att jag orkade kämpa på även om det fortfarande kändes som att famla runt i en trögflytande massa.

Jag var också tveksam till att börja äta medicinerna till en början. Tyckte det var ett så himla stort steg. En slutgiltig bekräftelse på att jag verkligen var sjuk. I dag skulle jag inte tveka, medicinerna hjälper dig att stabilisera upp nivåer i hjärnan som hamnat snett. När jag fick de utskrivna första gången trodde jag att ingen annan människa i hela världen åt antidepressiva, men så är absolut inte fallet. Det är rätt så vanligt att människor äter antidepp under någon period av livet.

I dag ser jag antidepp som ett sätt att köpa sig tid. Att orka med vardagen och fortsätta leva trots att det känns förjävligt.

Ibland kan jag undra: vad hade hänt om jag inte hade börjat?

Hade jag kanske tvingats slå i botten och nått fram tilll de stora förändringarna i mitt sätt att leva och förhålla mig till livet snabbare? Kanske.

Hade jag varit död? Kanske.

Kanske behövde jag exakt precis de här fem åren det tog (jag försökte sluta ibland men det gick inte alls). Så här i efterhand är jag inget annat än tacksam för min depression, den drev mig till en ny plats i livet där jag känner mig starkare och säkrare än någonsin tidigare.

Utan de där åren med depression skulle jag inte ha öppnat upp för yoga, meditation, medveten närvaro och personlig utveckling. Hitta mitt inre lugn bortom alla repetitiva negativa tankar. Sånt som jag tidigare klassade som ”flum” som i dag blivit mitt sätt att leva, inte bara ett sätt att överleva utan verkligen LEVA. 

Hade jag vetat för fem år sedan att jag skulle skriva de här meningarna hade jag förmodligen skjutit mig själv, så jag antar att allt tar sin tid.

Du kommer att våga välja det du verkligen vill göra i livet! Hur konstigt det än låter så tror jag att det är depressionen som kommer att ta dig till den platsen.

Jag tror att alla människor är satta på jorden för att följa sin egen väg. Hur vet du att det är din egen/rätt väg? För att det känns lätt att gå dit.

Kanske är depression också ett sätt för kroppen att säga ifrån: du är på fel väg, du har gått emot dig själv alldeles för länge nu.

Känns den tanken rimlig för dig så är det så. Känns den inte det så är det inte så.

Tidigare i år skrev jag ett annat inlägg lite mer om min depression och vad den berodde på. Det kan du läsa här. 

Ät antidepp om du behöver det. Skratta åt eländet ibland. Men allra viktigast tror jag är: ta dig själv på allvar. Är det svårt så får du till en början låtsas som att det är din bästa kompis eller någon person du älskar väldigt mycket som du ska ta hand om. Du är värd att må bra! Jag är värd att må bra! Alla människor är värda att må bra och leva på ett sätt som känns lätt och rätt!

Stor kram!

Just i dag och rätt ofta drömmer jag om ett liv som nog kommer bli mitt om ett tag. Om inget omvälvande händer som vänder upp-och-ner på mina planer. Jag vill flytta utanför stan. Någonstans där ett litet hus inte kostar en miljon och jag har råd att ha en bil. Där det finns skog och kanske en stor åker utanför dörren och tillvaron är tystare. Kanske kan jag pyssla om ett litet land på gården.

Lära ut det jag kan om yoga, skriva och hjälpa människor med deras hundar.

Jag har inte brått, men jag ser heller ingen vits med att hålla mig kvar alldeles för länge. Det har redan gått fem år i en stad där jag aldrig riktigt känt mig hemma.

Jag tänker också ofta på att jag vill ha en till hund om något år. Jag har helt fastnat för föreningen Hundhjälpen som förmedlar hemlösa hundar från Rumänien. Det är inte helt oproblematiskt att adoptera en hund rakt av från ett land en bit bort från Sverige. Dels finns en liten risk för sjukdomar, dels är transporterna med flyg och i vissa fall lastbilar inte särskilt okej för hundarna som redan haft det rätt tufft i livet. Helt 100 är det inte. Nåväl. Kan ändå inte sluta fantisera om någon glad som Mark, Brandy eller Cornelis. Det är något med de där hundarna just därifrån, deras utstrålning, de går precis rakt in i hjärtat på mig.

Den här helgen har varit stillsam. Det var också tanken. Men som så ofta när mina tankar tar över lite för mycket så tar det sin tid att komma ner i varv.

* Jag gick på en ledd ahstangaklass på Yogashala i lördags morse. Ingenting gick bra. Jag var på mitt värsta dömande humör. Jag kände mig dålig och sneglade på andra. ”Herregud vad bra hon där är då”. Till slut lyckades jag med hjälp av andningen komma till ett läge där jag i alla fall accepterade att jag var tankestyrd och att det inte var så mycket att göra åt saken.

* Jag gick hem och eländet fortsatte. Tankarna och känslorna berättade en massa märkliga saker för mig. Att jag är en ensam människa. Att alla andra har någon att hänga med när det är helg, men jag har ingen. Vilket ju var rätt märkligt med tanke på att jag frivilligt valt att vara ensam.

* Jag gick ut i skogen en stund med Stoffe. Just nu fokuserar jag mycket på hans känslor. Han är i en känslig unghundsperiod och han är rädd för mycket, kan stanna och stirra på en människa på 300 meters avstånd och vägra röra på sig. Ibland stannar han upp och fryser till bara han hör ett främmande ljud på avstånd. Jag försöker hitta på så mycket kul saker som möjligt när vi är ute och förstärka de bra känslorna han har. Vi balanserade på stockar och testade till och med att klättra lite i träd.

* Söndagen var helt annorlunda. Jag vaknade upp och kände att jag kommit ner i varv. Meditationen kändes bra. En timme flög förbi.

* Oprah Winfrey har berättat att en av hennes mest kraftfulla spirituella upplevelser var en dag när hon bestämde sig för att gå ut i sin trädgård, som hon är i precis varje dag, och bara känna träden och blommorna i stället för att sätta namn på dem och ta dem för givet. Liksom uppleva magin i naturen i stället för att bara ta den förgiven. Så jag gjorde mitt bästa under söndagen för att göra så här: inte namnge saker utan att försöka uppleva ett träd precis för vad det är, vara närvarande och bara ta in. Det gör ju promenaderna betydligt festligare, kan jag meddela.

* Efter att ha gått en hundpromenad med en kompis kom jag hem och rullade ut yogamattan. Gjorde 90 minuter yinyoga med stort fokus på andningen och närvaron.

* På slutet prövade jag på huvudstående. Jag tyckte att jag hade huvudstående rätt bra på grej förra vintern, men sen kom en massa annat i vägen. Det blev dåligt i relationen och jag kände så mycket motstånd mot allt, ville inte alls utmana mig i yogan, att komma till närvaro och en lugn andning var redan utmaning nog.

I går bestämde mig hur som helst för att vara helt och fullt närvarande med andningen och inte hetsigt sparka upp som jag gjort tidigare. Och det gick! Jag gjorde det tio-femton centimeter från väggen och nuddade lite snabbt med ena foten men jag är helt säker på att jag klarat mig utan! Jag var så glad efteråt hela kvällen och i morse när jag vaknade. Lyssnade på Håkan Hellström när jag åt frukost och var så jävla glad över att vara vid liv att jag höll på att börja gråta.