Jag älskar författaren Elizabeth Gilbert och blev så glad över ett citat från henne jag hittade häromdagen.

You need to learn how to select your thoughts just the same way you select your clothes every day. This is a power you can cultivate. If you want to control things in your life so bad, work on the mind. That’s the only thing you should be trying to control.

Sedan fick jag för mig att söka vidare och hittade det här. Herregud, det väckte så starka känslor att jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Folk har förstås frågat varför Christian och jag inte ska vara tillsammans och jag har kommit med en massa olika svar, men inget har egentligen sant. Så ramlade jag över den här texten och … det är precis det jag velat formulera men inte lyckats sätta ord på.

“People think a soul mate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soul mate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. 

A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave. 

A soul mates purpose is to shake you up, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light can get in, make you so desperate and out of control that you have to transform your life”. 

Jag har läst att om du börjar träna huvudstående eller handstående mot en vägg så kommer det vara betydligt svårare att någonsin lyckas göra det utan vägg. Det hade alltså varit bättre att träna utan vägg från första början. För väggen blir din trygghetszon, din säkerhet som du alltid kan falla tillbaka på.

Jag förstår precis vad de menar, för sedan jag började med huvudstående mot vägg för över ett år sedan så har jag blivit räddare att göra det utan vägg.

Så här funkar nog mycket saker i livet också. Vi gör en massa saker till våra trygghetszoner. Hemmet, vårt jobb, våra relationer, våra tillhörigheter och våra pengar.

Jag tänker på vissa äldre människor jag pratat med som är så rädda för så mycket. Att resa bort är någonting jättehemskt! Usch! Varför skulle man lämna det trygga härliga hemmet, där alla saker står på samma plats de alltid har stått?

När jag var i tidiga tonåren klarade jag av huvudstående utan vägg. Varför? För jag hade aldrig ens kommit på tanken att göra det mot en vägg från första början.

Nu när jag har väggen så har det gått så långt att jag börjat bygga upp skräckscenarion kring hur det vore om jag inte hade den. Tänk om jag tippar över åt fel håll? Tänk om nacken skadas? Tänk om jag belastar ryggen fel?  Nej, bäst att inte ens pröva. 

Ser ni hur jag bygger upp hinder för mig själv? Det är fantastiskt hur lätt det går.

Gudarna ska veta att jag hängt upp mig på den här tatueringen den senaste månaden. Det var ju förhastat, har jag tänkt. Dumt. Fånigt. Naivt.

Fast å andra sidan. Det var det inte alls.

Jag minns när jag första gången träffade någon som hade sin partners namn tatuerat. Jag tyckte att det var helt galet! HUR HADE HAN VÅGAT? Det skulle ju vara kvar hela LIVET!? Samtidigt så var det så modigt. Att tro så mycket på någonting att han valde att göra en tatuering. Tatueringar för mig har alltid varit lite obehagliga på så vis att jag inte fattat hur jag någonsin skulle kunna hitta något som jag vill ha resten av livet.

När jag bestämde mig för att tatuera in Christian så valde jag att tro. Just då var det min sanning. Jag visste så klart att det fanns en möjlighet att det inte skulle vara för evigt (jag är ju inte helt tappad) men jag ville på något vis manifestera hur mycket jag trodde. Så här i efterhand så ser jag ju att jag litat helt blint på kärleken. Lite för mycket. Jag har trott att bara kärleken till en person finns så kommer allt annat att ordna sig. Riktigt så är det inte, inte för mig i alla fall. Jag måste ordna mig själv först. Jag måste tro på mig själv i första hand. Inte på en parrelation.

Så länge, tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med den, så väljer jag att låta den symbolisera min tro, hur stark och intensiv den faktiskt kan vara. Det är varken något fånigt eller dumt med det. Det blir som man väljer att se det.

Jag försöker att verkligen se och analysera vad det är som gör att vissa dagar blir riktigt dåliga och andra (som i dag) känns som att allt är bra och kommer att bli ännu bättre. Jag är så otroligt lättpåverkad emellanåt.

På hundinstruktörsutbildningen när vi pratade om pedagogik så sa läraren att det är viktigt att dra på sig en ”mental kondom” före man ska hålla en kurs. Jag har nog väldigt tunn kondom, om ens någon alls..

Och vissa dagar är värre än andra.

Nu har jag börjat tänka så som Ida skrev på sin blogg om att tänka att man varje morgon har 100 kronor i energi. Sedan får man välja vad man vill lägga de här 100 kronorna på. Vill man lägga 50 kronor på att älta en taskig barndom? Fine! Upp till dig! Vill du lägga 30 kronor på att älta din störiga kollega? Varsågod. Men det är hela tiden mitt eget konto det dras ifrån.

Inte konstigt att man ofta känner sig slutkörd på kvällarna. Energin läcker ju åt en massa olika onödiga håll. Det gäller bara att vara uppmärksam när det börjar rinna iväg och sätta stopp (vilket inte heller alltid är det lättaste).

Ibland undrar jag hur procentuppdelningen riktigt ser ut.

När en relation är på väg att ta slut: hur mycket är VERKLIGEN kärlekssorg och hur mycket är oro över vad som ska komma efter att det tagit slut? Att leva ensam, inte ha någon att hänga med på kvällarna, rädsla för att inte klara det ekonomiskt, krångligt att flytta isär och dela upp alla tillhörigheter, rädsla att aldrig hitta någon som älskar en på samma sätt.

Det är så svårt att se helt klart när det är hundratals känslor uppmixade med varandra. Inte helt lätt att veta vad som är vad.

I början orkade jag inte ens berätta för någon att vi skulle göra slut för jag pallade inte höra människors reaktioner eller behöva försöka förklara. Det finns 1000 olika förklaringar eller ingen alls, vilken ska jag välja?

Vissa dagar är jag rent ut sagt LIVRÄDD för hur jag över huvud taget ska klara hyran ensam. Vissa dagar hänger jag upp mig på vad som händer OM jag behöver akut hundvakt någon kväll. För det mesta fattar jag inte hur jag ska klara mig utan att ha någon att umgås med på kvällarna.

Alltid när katastroftankar dyker upp så tänker jag: vad är det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att jag blir sjuk och det är jag inte just nu, och blir jag det får jag helt enkelt fokusera på att bli frisk. Det andra värsta som skulle kunna hända är att jag inte kan försörja mig och då får jag helt enkelt sälja lägenheten och ordna så jag får en inkomst. Det är inte heller så mycket med det. Allt löser sig.

Det finns en typ av hardcore tiodagars meditationskurs där vipassanatekniken lärs ut.

Varje gång jag går in och läser om det blir jag avskräckt. Det är så strikta regler. Stiga upp 04 på morgonen. Tystnad, ingen kroppskontakt, inte läsa, inte skriva, inte lyssna på musik, inte ha kontakt med någon utanför. Bara meditera, elva timmar om dagen.

Så här ser det dagliga schemat för kursen ut:

Det verkar ju inte klokt egentligen. Torftigt och trist. Men ändå är det någonting i mig som söker upp det gång på gång. Jag läser bloggar om upplevelser från vipassanakurser och går in och kollar nu och då hur och när jag skulle kunna ta mig dit (!). Som att något inom mig gärna vill åka, för jag är så nyfiken på hur jag skulle må.

Ja, ja. Vi får se.

Det är supervalår och det enda jag kan tänka är att det är så synd att det är så få svenska politiker som känns närvarande i vad de gör. Val styrs av mycket dåligheter: pengar, makt och prestige. Många politikers egon jobbar på högvarv. Frågan är om de verkligen helhjärtat går in för att förändra och förbättra eller om det innerst inne finns små barn som i första hand vill kamma hem bekräftelse och få kontroll.

Jag beundrar Barack Obama för hans närvaro. Tänk dig själv, han leder 300 miljoner människor men känns ändå som att han nyss kommit från ett tvåveckors meditationsretreat i Indien.

Se partiledardebatten, det är ju hetsiga, stressade blickar och människor som bara är ute efter att bräcka varandra. De känns lika desperata som 3-försäljarna som springer efter en på stan. Det finns ingen ödmjukhet eller villighet att försöka förstå eller lyssna. Det är ju obehagligt.

Christian och jag bor fortfarande ihop och det funkar bra eftersom vi inte på något vis är ovänner. Tvärt om. Vi är väldigt goda vänner. Så det är inte några problem, förutom att det blir rätt svårt att gå vidare från en relation när man fortfarande bor tillsammans.

Han söker lägenhet men det är som många säkert vet inte helt lätt i Stockholm. Så nu tänkte jag be om lite hjälp:

Om någon känner till någon lägenhet som hyrs ut så skulle det var fruktansvärt omtänksamt och snällt om ni kunde ha mig/oss i åtanke (min mejl är zlundberg@gmail.com).

Är lägenheten i söderort vore det underbart, men det är inte nödvändigt. Hyran måste vara rimlig (inte 22 kvadrat för 10 000 kronor).

Christian har fast jobb och är på alla sätt väldigt trevlig att ha som granne.

Jag är rätt dålig på att göra reklam för mig själv. Men nu känner jag att jag är tvungen, för jag är så stolt att jag håller på att gå i bitar. När jag sa upp mig så var det med en vag förhoppning om att få skriva mer om andra ämnen som jag är intresserad av (inte bara nöje). Ett av de stora målen var att få skriva mer om hundar.

Och i går hände det! Hundbilagan som jag jobbat med de senaste veckorna publicerades! En hel minibilaga om härligt hundliv, men också om hundlivets baksidor: vanvård, unghundar som slumpas bort på Blocket och hundar som avlivas för att de är rädda och/eller aggressiva.

Om du har Aftonbladet plus går bilagan att läsa här. 

Stoffe fick vara med på ett litet hörn <3

Och när jag ändå i farten och gör reklam. Jag skriver varje månad krönikor i Solo. Om du läst tidningen förr om åren så är det inte riktigt samma sak nu för tiden. Tidningen har genomgått en ordentligt omgörning och riktar sig numera till en lite äldre målgrupp (18-35). Här skriver jag om allt från ätstörningar och kärleksproblem.

I tidningen Wellness skriver jag också varje månad någon slags reportage/krönika om när jag under tre veckor testat på någonting. I kommande nummer har jag ägnat mig åt balsammetoden. Tidigare har jag bland annat testat mindful eating och hemmaträning. Under hösten kommer jag testa på väldigt roliga saker, men mest av allt ser jag nog fram emot att pröva på ayurveda.

Så lite så ser det ut.

Utöver det här skriver jag krönikor för Aftonbladet Wendela en gång i veckan. De brukar jag länka till härifrån. Och så skriver jag för Ålandstidningen ungefär var sjätte vecka.

När jag inte gör det här skriver jag vanliga artiklar om saker och ting. Nöje, hälsa, yoga, hundar, kärlek, träning. Ja, allt möjligt. Jag brukar aldrig riktigt rada upp allting så här för mig själv, men nu när jag tänker på det så är det ju helt otroliga grejer jag får göra.

Jag stiger upp extra tidigt för att hinna med allt jag vill hinna med på morgonen.

20 minuters promenad med Stoffe. Äta frukost i lugn och ro. Yoga och/eller meditera.

Nu när jag är 27 och allt har jag bestämt att jag ska ta full kontroll över att livet faktiskt blir så härligt som det kan bli. Stiga upp i tid så jag hinner med det jag vill göra före jag börjar jobba vid 09. Gå och lägga mig i tid. Se till att få träningen gjord när jag bestämt mig för det. Inte fastna i scrollandet på mobilen utan göra saker jag mår bra av. Känner jag att kroppen behöver vila så ska det göras, UTAN dåligt samvete.

I går till exempel, i stället för att bara låta söndagen rinna i väg så åkte Ulrika och jag och paddlade i Riddarfjärden.  Och allt blir direkt så mycket bättre. Jag har märkt att ju mer natur jag kan klämma in i livet, desto finare blir det.

Det är mycket som har fallit på plats i mitt liv. Jag hanterar livet på ett annat sätt. Och jag är så tacksam över att jag fick den insikten: för att må bättre så måste jag bryta mina mönster. Jag kommer ALDRIG att må riktigt bra om jag bara tragglar på i samma spår.

När jag tänker tillbaka så ser jag hur vilsen jag har varit, men det är inte så konstigt. Jag har inte haft de rätta verktygen, jag har försökt leva livet så som jag har TROTT att det ska levas. I stället för tillåta mig att känna efter och fråga mig själv hur jag faktiskt vill leva. Det är stor skillnad.