Det har blossat upp någon slags debatt kring yogaselfiens vara eller icke vara. Artikeln ovan kan läsas här. Yogagirl har skrivit sin syn på saken här.

Det här är en kortare bakgrund: en massa människor som är oerhört duktiga på yoga har gjort det till någon slags livsuppgift att ta bilder när de står i jätteavancerade yogaposer och sedan posta dem på instagram (och på Facebook, bloggar osv).

Mig personligen stör det inte det minsta. Ibland blir jag inspirerad, ibland bara glor jag på en bild och går vidare i livet. Däremot är jag rädd att det spär på bilden av yoga som något otillgängligt.

För yoga anses, tyvärr, fortfarande vara någonting ganska konstigt och flummigt. Man sitter väl och sjunger konstiga sånger i grupp? Och så knyter man ihop sina ben bak på ryggen och vandrar runt på armarna? Lite religiöst kan det väl bli, nästan lite sektigt? Dessutom är det svårt, krångligt och jobbigt och bara för människor som är supersmidiga.

Vilket det ju inte alls är. Den bilden behöver INTE förstärkas.

Jag är stel. Det har blivit bättre, men jag är fortfarande stel. Jag når oftast inte ner med fingarna till golvet när jag böjer mig framåt. När jag började yoga kunde jag inte ens sitta med benen formade i ett v på golvet för jag trillade bakåt. Och det är det yoga handlar om. Att börja just därifrån man är. Att acceptera att det känns som att mina baksidalårmuskler ska slitas av när jag böjer mig framåt. Det är där jag är i dag. I morgon kanske jag är på någon annan plats i min praktik. Bara jag är med min andning och inte pushar mig själv för hårt så är det yoga. För mig i alla fall.

Och därför blir superavancerade yogaselfies ett problem. För det kan få människor att tro att det är så mycket krångligare och konstigare än vad det faktiskt är.

Ibland, oftast när jag känner mig allmänt oroad över sakers tillstånd, kan jag få nästintill panik över den här bloggen. Herregud, vad är det jag gör? Sitter jag och predikar för andra människor hur jag tycker att de ska leva sina liv?

Men nej. Det gör jag ju inte.

Jag försöker bara dela med mig av mitt tankesätt och mina erfarenheter. Jag älskar att få ta del av andras erfarenheter och ord. Sedan är det ju upp till läsaren att sålla. I en självhjälpsbok kanske bara 10 procent av innehållet känns som att det tilltalar mig, jamen då kan jag ju sålla bort resten. Ibland kanske jag bara tar till mig en mening och en annan gång nästan vartenda ord. 

Jag tror att om alla hjälps åt med att sätta ord på tankar och känslor så kommer det att bli så mycket lättare. Medvetenhet gör saker lättare. Därför tycker jag så mycket om när jag får någon kommentar eller mejl här och där, om olika synsätt, tips och tankar kring saker och ting. Jag tycker att det så viktigt att försöka gå ner på djupet i samtal och inte bara glida omkring uppe på ytan. Det är så vi utvecklas. Vi hjälps åt att öppna upp varandra.

Jag har och har alltid haft en tydlig bild kring varför jag vill ha hund. Jag vill ha en glad, frisk hund som springer bredvid mig i skogen. En hund som får följa med mig i princip vart jag än ska. En hund som lyder för att den vill göra det, inte för att den är kuvad och känner sig tvingad. 

Jag har insett att det är naivt av mig att tro att alla människor skaffar hund av den här orsaken. För så är det verkligen inte. Många hardcorehundmänniskor ställer oerhört höga krav på sina hundar. De ska lyda till varje pris i alla vardagssituationer. 100 procent disciplin annars är det ett tecken på att man är en slapphänt hundägare. Undergivenhet är målet, inte glädjen.

Jag tror också att många skaffar hund och förväntar sig att den bara ska lyda. Att man ska ha den där glada snälla jycken från dag ett. För de växte ju upp med grannens golden retriver och den var ju alltid så snäll. Sedan får de hem en busig och bångstyrig valp och förstår inte alls vad som hände. Och i stället för att försöka förstå hunden så blir de arga. Det måste ju vara någonting fel på den!

I helgen träffade jag hundägare som oroade sig för att deras tioveckorsvalp fortfarande inte gick fint och lugnt i kopplet. Nej det är klart att den inte gör. Det är en liten valp. Den vill utforska världen och förstår inte över huvud taget varför den har något märkligt band runt halsen.

I Sverige är ett av de vanligaste problemen hundmöten. Jag har en bekant som bott en period i Frankrike som skrattade rakt ut när hon fick höra det här.

– Hur fan lyckas ni alltid krångla till allt som egentligen är så enkelt?

Där hon bodde gick hundarna lösa med sina ägare. Det gav hundarna ett välutvecklat språk mellan varandra. Som valpar fick de vänja sig vid andra hundar på gatan, äldre hundar ignorerade oftast valpens kontaktförsök och till slut lärde sig valpen att det inte var någon vits. Det naturliga intresset att ta kontakt med andra hundar dämpades sakta men säkert och snart tänkte hunden: äh, jag går här med min ägare i stället.

Men här kopplar vi hundarna det första vi gör. Andra hundar ska ignoreras och minsta lilla intresse ska bestraffas. Nej! Usch! Fy! Våga inte titta på den där andra hunden. Jag har en granne vars hund jag aldrig vill möta när jag går med min hund för han ställer sig och skriker som en galning när hans hund börjar dra i kopplet och skälla.

Inte konstigt att det blir problem. 

Med trafik och koppeltvång så ska förstås hunden kopplas. Jag inser det.

Men då måste hunden också få en chans att lära sig det här konstiga, onaturliga. En valp KOMMER inte traska vid ägarens vänstra sida från dag ett. Det verkar det finnas en utbredd oförståelse till.

För att få hunden att bete sig så som människor har bestämt sig att det är ”normalt” att en hund beter sig så krävs träning. Och för att få en glad hund som lyder dig för att den vill så krävs ännu mer: du måste bygga ett förtroende. Det gör man inte genom att gapa och skrika. Då får man en rädd hund, inte en glad hund.

Fem dagars intensiv hundinstruktörsutbildning är över.

Jag har pratat mycket med några andra kursdeltagare om mat. Främst hundmat men också människomat.

Jag vill ändå ta diskussionen om hundmat som första exempel för det känns som att det blir allra tydligast den vägen. Så.

De flesta människor älskar sina hundar och vill att de ska vara så friska och glada som det bara går. Så klart!

På marknaden finns det hundratals olika alternativ till vad hunden kan äta. Det är en jävla djungel. Vissa hävdar bestämt att hunden bör barf-utfodras (det innebär att ge hunden kött och grönsaker ”så som den skulle äta om den levde fritt”). Andra hävdar att spannmålsfritt foder är det allra bästa, andra ger färskt foder och den tredje ropar att deras hund minsann blev 14 år och var ”hur frisk som helst” genom att äta det billigaste fodret från mataffären.

Lägg då till tillverkarna av hundmaten som så klart vill tjäna storkovan på sina produkter.

Det GÅR alltså inte att säga vad som är rätt. Det är helt omöjligt, för av 100 hundägare finns det ungefär lika många svar på vad som är ”bäst”. Det enda som går är att undersöka/bestämma sig för vad som är rätt – för ens egen hund. Den kan ju förstås inte prata, men se på den: har den glansig päls? Pigga ögon? Fina muskler? Är den frisk? Bra energi?

Så skulle jag då på ett smidigt sätt föra över den här på människor. 

För människor har liksom ännu fler val. Tusen och åter tusentals alternativ till vad som kan vara ”rätt”. Att äta GI, LCHF, att vara vegan, vegetarian, medelhavskost, lågkalori, att äta efter tallriksmodellen. Kött och potatis som det var ”förr i tiden”. Debatten är så infekterad att människor ryker i luven på varandra kring potatisens vara eller icke vara. Det är helt sjukt. 

Och mitt i allt det här tänkte jag klämma in min åsikt.

Jag tror på att lyssna på kroppen. Hur ofta gör vi det egentligen? Intar en måltid och känner efter under tiden och några timmar efteråt hur det kändes?

Jag försöker göra det så gott det går. Men det är svårt. Det är svårt för att jag under hela mitt vuxna liv trängt bort signalerna. Jag har använt mat på ett helt annat sätt än det ska användas. Jag har avstått mat för att jag mått dåligt och jag har tryckt i mig alldeles för mycket mat, också för att jag mått dåligt. Det här har gjort att jag kan sitta och äta en middag, notera att jag får magknip men INTE koppla ihop det med maten jag håller på att gaffla i mig. Jag bara fortsätter äta och efteråt har jag jätteont i magen. Men inte bemödar jag mig att göra någon större analys kring den saken utan jag sätter mig gladeligen och äter samma maträtt en vecka senare. Jag har alltså lyckas tränga bort allt kroppen (högljutt!) försökt tala om för mig.

Jag måste helt enkelt lära mig att äta. Och det är där jag tror att många människors problem kring kosten ligger. Skulle vi lära oss att äta från grunden, alltså verkligen känna av vad våra kroppar gillar och inte gillar, vad vi får bra energi och håller oss mätta av, då skulle man inte behöva ta sig an olika metoder. Precis som när det kommer till hundar måste vi ju också kunna studera oss själva: hur är energinivåerna, hur ser huden ut, hur är allmänhälsan?

Jag vill understryka att jag fortfarande är rätt kass när det kommer till kosten. Men jag jobbar på saken. Jag försöker lyssna och det går bättre ibland och sämre emellanåt. Och det är synd. För jag tror verkligen på några rader jag läste i en bok nyligen: Att det inte bara handlar om att tänka sig till en bra självkänsla, det handlar också om att visa det i handlingar. Att inte ge kroppen drösvis med skitmat eller massvis med socker. Att inte träna sönder kroppen eller att inte träna över huvud taget – för det är  genom handlingar du visar kroppen att den verkligen är värdefull.

Jag minns när en klasskompis i lågstadiet kom till skolan en dag med andan i halsen med en helt ny insikt.

– Jag kanske inte ser världen i samma färger som du. På det sättet jag ser att gräset är grönt så kanske du ser det i den färgen som är lila för mig. Fast för dig ÄR det grönt.

Det var ju mindfuck deluxe. Vi var totalt blown away. Och vi utvecklade det där i all evinnerlighet.

– Tänk om hamburgare smakar för dig som råa sniglar gör för mig? Tänk om havet egentligen är gult för dig, fast du tror att det är blått såsom blått är för mig.

Det var en liten smak av att världen kanske bara fanns i våra huvuden. Kanske var allting bara vår egen upplevelse.

Jag har aldrig, tror jag, haft en regelrätt panikångestattack. Däremot har jag haft overklighetskänslor nästan en hel sommar. Overklighetskänslor är väl annars, som jag förstått det, ett slags förstadie till panikångestattacker. Jag gick en hel sommar och tittade misstänksamt på människor för jag hade liksom ingen aning. Var det jag upplevde bara i mitt huvud eller fanns det i allas huvuden? Höll jag på att bli sinnessjuk eller var det här någon unik upplevelse, hade jag bara hamnat i ett stadie mellan verklighet och någonting annat?

Jag var så ledsen då, den sommaren. Allt var så mörkt. Det var samma sommar som jag i slutet fick antidepressiva tabletter och det hjälpte inte till en början. Men psykiatern ökade dosen och berättade att så som jag mådde, så skulle ingen må. Så plötslig kickade det in. Och jag KÄNDE för första gången på länge, länge. Jag kände sensommarsolen mot huden och jag såg att träden var intensivt gröna och jag såg kärlek i varenda människa jag mötte. Jag ville simma och springa, hjula och hoppa och titta människor djupt i ögonen. Min pojkvän som jag nyss hade träffat blev tvungen att säga åt mig på skarpen för han fick sådan panik. Jag älskade så mycket. Kanske för mycket. ”Du är ganska intensiv nu, jag tycker jättemycket om dig, men jag är inte riktigt säker på att jag tycker om dig lika mycket som du tycker om mig”. Jag grät för jag blev så ledsen men jag skrattade efter bara en liten stund för vad fan. Livet pågick ju. Jag hade inte tid att grina bort en ljummen sommarkväll. Dessutom tyckte han om mig, jag visste ju det. Det var bara det att jag var lite … extra allt.

Jag lät Christian titta på det här klippet med Russell Brand som jag tipsade om i går. Han slog fast direkt att han balanserar på gränsen till att flippa, eventuellt har han redan gjort det.

Jag tror så klart inte det, för jag har känt det Russell Brand känner. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna uttrycka det lika koncist och snabbt som honom, men jag har känt det där. Frustrationen, jag känner den rätt ofta, över att saker fortfarande pågår. Att vi tillåter saker som är helt jävla åt helvete fortsätta. För honom är det större saker det handlar om: varför låter vi halva jorden svälta bara för att vi ska ha det bra? Varför är de stora ledarna i världen tomma i blicken?

Det är stora ord och det är så förbannat, frustrerande med stora ord, för de smälter så lätt bara ner till såsiga klyschor.

Jag kan känna de stora sakerna också, men jag känner mest för det som ligger närmare. Varför jobbar människor halvt om halvt ihjäl sig? Varför stannar de kvar i usla relationer? Varför fortsätter reklamindustrin se ut som den gör? Varför köper vi barbiedockor till flickor? Varför är folk inte bara snälla? Varför avisar folk saker som klyschor när det är viktiga saker som bör tas på allvar? Varför har vi byggt upp en samhällsmodell, en ”mall”, som uppenbarligen inte fungerar och får människor att må dåligt? Vad fan är det som pågår? Egentligen. Är världen verkligen så annorlunda ur andra människors ögon? Är det som är blått för mig gult för alla andra?

Inte vet jag. Kanske gör den här intensiteten i mina känslor också att jag är och balanserar på någon fin gräns mellan verklighet och vansinne. Men då gör jag det GLADELIGEN.

Här kommer Russell-videon igen om någon inte sett den.

Det pratas ju mycket om vad som är naturligt för människan. Var och varannan gång en ny diet/”livsstil” lanseras så trycks det på vad som EGENTLIGEN är naturligt för oss att äta. Och människor bara: AHA folk åt alltså inte halvfabrikatköttbullar förr om åren.

Det handlar om naturliga produkter för kroppen, håret och tänderna. Jättebra, verkligen. Jag försöker själv vara medveten om vilka produkter jag använder. Maten är det lite sisådär med. Jag äter inte jättehälsosamt, det kan jag verkligen inte påstå. Jag strävar mot det, men det blir inte alltid så. Samtidigt, med min ätstörningshistorik så vet jag att börjar jag trixa för mycket med maten så kommer det att bli trubbel. Så lite som jag tänker på mat i dag har jag aldrig någonsin gjort tidigare och jag vill gärna att det fortsätter så, för att bara obsessa kring mat hela hela dagarna är inget värdigt liv.

Nåväl, tillbaka till saken: vi hetsar efter mat och produkter som är naturliga för människan men glömmer lätt att vi utan att egentligen funderat efter särskilt mycket anpassat oss till något så onaturligt som storstadsmiljöer. Det finns ju inget naturligt med att trängas på en tågperrong, stå i evighetsköer i mataffären eller kryssa fram mellan ett hav av människor på trånga restauranger.

Vissa klarar den här anpassningen hur bra som helst. De är helt fine med att stoppas in på en liten yta i ett femvåningshus och tycker det är alldeles tillräckligt att sitta i en park någon gång i veckan. Vissa får panik och står inte ut en sekund. Men fler och fler blir tvungna att anpassa sig ändå, för jobbmöjligheterna finns i storstäderna. Sedan är folk förvånade över att de mår sämre och sämre trots att de äter naturligt och väljer kemikaliefria produkter.

Jag tänker på det här när jag känner en längtan efter lugn och avskildhet.

Det är väl egentligen inget konstigt alls.

Om någonting är naturligt för människan så är det väl ändå att leva i naturan.

Mitt absolut största problem just nu är allt som händer i huvudet. Det händer alldeles för mycket där. Jag tror att det beror på att jag i grunden har en skör och fladdrig självkänsla. Jag vågar helt enkelt inte lita på något val jag gör utan ifrågasätter det gång på gång. En dålig dag ifrågasätter jag allt. 

Boende, jobb, relation, middagsmat. Till och med mitt beslut att skaffa hund ifrågasätter jag även om jag VET att det är det här jag önskat och velat och längtat efter.

Jag frågar Christian om han någonsin tvivlar på oss och han svarar nej. Rakt upp och ner: nej. 

Vad jag önskar att jag också kunde svara ett enkelt ja eller nej på sådana frågor. Det blir mycket å ena sidan och å andra sidan. Mycket resonemang för och emot i huvudet. Och när jag märker att jag tankarna drar i väg, då vill jag på något sätt komma ner i varv. Och vad gör jag då? Jo, tar fram mobiltelefonen och försöker googla mig fram till ”sanningen”. Någon som varit i en liknande situation som kanske sitter och trycker på svaret någonstans. Som att internet skulle ge svaren åt mig!

Jisses, vissa dagar känns det som att jag har så långt kvar till att bli en hel människa.

Vissa dagar känner jag mig nästan där.

Jag tycker det är svårt att hitta rätt därute i världen. Det finns så överväldigande mycket valmöjligheter hela, hela tiden. Så, därför tänkte jag dela med mig av tre saker som jag läst/lyssnat/tittat på som verkligen varit bra. För ibland får jag tips från er som läser och det berikar mitt liv något fruktansvärt mycket, för då har jag någonting att gå på i stället för att stå med öppen mun och glo inför alla miljontals val.

Det här är ett sommarprat från Ålands radio med yogalärare Linda Wiksten (tusen tack för tipset <3). Hon berättar om hur det är att känna sig vilsen som tonåring och försöka passa in i alla möjliga olika fack. För att sedan åka ut i världen i jakt på sig själv. Det berörde mig något enormt. Lyssna HÄR. 

Jag hittade Lyckan, kärleken och meningen med livet på Myrorna. I över säkert ett halvt år hade jag boken i bokhyllan och valde bort den varje gång det var dags att läsa något nytt. Jag tänkte att det nog var en fånig tjejhistoria om någon som blir dumpad. Men så fel jag hade. Jag läste andäktigt varenda sida. Den handlar då om författaren Elizabeth, som skiljer sig från sin man och bestämmer sig för att åka till Italien, Indien och Bali. Eftersom jag är så fruktansvärt nyfiken på hur en längre meditationsvistelse i Indien är så var det här verkligen en väldetaljerad insiderhistoria. Obs! Boken finns som film med Julia Roberts. Strunta i den filmen. Den är inte bra och har inte lyckats fånga någon som helst av den känslan som boken har.

Tänk om världen vore lite mer som Russell Brand. Någon som SÄGER någonting. Har ni tänkt på de att de flesta kända personer aldrig säger ett skit. De bara blajar.

Det är fascinerande att se hur övertygad han är om det han pratar om: meditation, yoga och att förändra världen med kärlek.

Det är viktigt med passivitetsträning för hundar. Speciellt för yngre hundar. Det innebär att de ska lära sig att sitta och ta det lugnt även om det händer både det ena och det andra runt omkring. Att bara vara, helt enkelt.

Så. Den här helgen har vi princip bara ägnat åt att sitta på en filt. I fredagskväll i Margaretaparken och i lördags och i går vid Farsta strandbad.

Jag undrar om det inte var minst lika mycket träning för mig. I TEORIN tycker jag det känns himla härligt att bara sitta på en filt i en park en hel helg när det är vackert väder. I praktiken börjar det krypa så smått i kroppen och i huvudet efter bara någon timme. Finns det inte något annat jag borde göra just nu? 

Ledig tid är en otrolig lyxvara. Men det är också stor skillnad på ledig tid och ledig tid. En arbetslös som ligger på soffan njuter förmodligen inte av att vara ledig. Det anses vara ful ledig tid. 

Att vara vd på ett framgångsrikt företag och ta ledigt ett par dagar för att spela golf är en helt annan sak. För att det finns pengar på kontot så har man förtjänat att ha ledigt utan gnagande ångest.

Människor pratar mycket om det här att förtjäna saker, har jag noterat. ”Har jag tränat så får jag unna mig glass”, ”har jag jobbat hårt med husrenoveringen så får jag dricka vin på kvällen”.

Att bara låta sig själv vara då? Utan någon prestation? Utan att den lediga tiden ska anses som ”fultid”? Utan dåligt samvete?

Det är svårt. Vissa verkar klara av att softa i all evighet utan några problem, men för många andra dyker det upp fruktansvärt mycket motstånd inombords. Det är inte okej att bara vara.

Kanske, jag säger inte att det är så, men kanske har många svårt att bara vara för helt plötsligt kanske hjärtat har något att säga. Men oftast får det aldrig komma till tals. För hjärnan har så bråttom någon annanstans. Hittar på en massa sysslor och skjuter hela tiden fram på tiden då hjärnan ska lyssna på vad hjärtat har att säga. Kanske behöver vi människor mycket mer passivitetsträning än vi tror.

För ibland känns det som att det är hjärnans huvuduppgift att fucka upp det som hjärtat har att säga.

Det är så enkelt för mig egentligen. I morse när jag vaknade kände jag att det fanns mer negativa tankar i huvudet än positiva. Så fan heller, tänkte jag för mig själv och lade mig och läste en bok jag tycker om. Så bestämde jag mig för att nu ska jag bara tänka bra tankar, goda, hoppfulla härliga tankar.

Jag fantiserade om sommarmorgnar vid ett litet hus nere vid havet. Att vakna, släppa ut hunden och sätta på radion. Tomta runt yrvaket i köket och försöka få ihop alla frukosttillbehör. Gå ut på verandan och inse att stolskuddarna fortfarande är lite fuktiga, knyta loss dem och lägga dem raklånga för att torka. Vissla med i någon låt på radion och bränna sig lite på tungan av morgonkaffet. Sopa undan smulorna från frukostmackan ner mellan springorna på verandan och lämna kaffekoppen kvar till senare. Ropa till sig hunden och gå ner till stranden för att kasta sig i det morgonkalla vattnet.

Sånt härligt tänker jag på. 

Och för mig funkar det verkligen som någon slags jäkla magi. För bara jag lyckas få in mer positivt i huvudet så blir det bättre.