När vi började leta efter den här rasen som Stoffe är (griffon bruxellois) så var det en uppfödare som sa:

Du vet att det inte riktigt är hund, det är mer som en liten bebis.

Jaha, sa jag och avfärdade väl henne som en eventuell crazy dog lady som sitter och matar sina hundar med bröstmjölk.

Men alltså. Stoffe vill ha uppmärksamhet och kärlek och helst av allt kroppskontakt dygnet runt. Jag har inte varit med om att han dragit sig undan från oss en enda gång. Han går efter mig och trånar efter bara några ord eller helst strykningar över ryggen. Jag hade läst i förväg att rasen är väldigt känslig och förstod väl inte riktigt vad det innebar. Nu förstår jag desto bättre. Han är helt enkelt lättkränkt. Det enda som funkar med honom är uppmuntrande ord, kel, närhet och lek. Om jag försöker vara bestämd eller säga ifrån så ger han mig inte en blick utan ignorerar mig totalt och fortsätter demonstrativt med det han håller på med. Allt måste ska med peppande, vänlig och glad röst annars får det vara. Älskade hund.

Så här har vi det ihop på dagarna:

Jag låg i savasana i går efter yogan och kände mig så less för jag har så svårt att komma ner i varv. Det är som att tankarna bara rusar, jag är helt oförmögen att få stopp på hjärnan. Ångest och oro, känslor av meningslöshet, psykisk ohälsa, allt sånt är så otydligt. Det är liksom bara någonting som pågår uppe i huvudet. Jag vet knappt hur jag ska förklara det för någon annan. Jag kan försöka, men då måste jag bryta ner det till små beståndsdelar i ord och då låter det … inte klokt. För ord är bara ord, men känslor av rädsla, vånda, irritation och vemod är någonting helt annat.

Jag skulle kunna berätta att jag känner sådant otroligt utanförskap. Det är som att alla andra har en plats i den här världen, men jag hamnade vid sidan av och får stå med mitt dåligtmående och titta på. Och det här gör mig ledsen, och i förlängningen förbannad. Så arg på världen. För det känns som att ingen jävel fattar. Innerst inne finns en så stark önskan och längtan efter att få träffa någon som är precis som jag. Någon som varit med om och känt samma saker, som inte behöver få det berättat för sig utan bara kan förstå vad det är som händer i mig.

Jag inser att det här är jävligt egoistiskt och otacksamt mot alla som är underbara och kärleksfulla mot mig, men det får mig inte att må bättre. Tvärtom: sämre. Ångesten blandas upp med dåligt samvete och en känsla av att vara en självisk idiot. Ni hör ju. Det låter befängt alltihop. Men det handlar som sagt var inte så mycket om själva tankarna, utan känslorna de skapar.

Den allra tydligaste stunden på dagen jag vet om jag mår bra eller inte är på morgonen. Mår jag bra så har jag en lätt känsla i kroppen, det vet jag mycket väl, för jag har haft den där lätta känslan i kroppen i långt över ett år nu. Mår jag sämre så känns det rent ut sagt förjävligt, jag vill inte stiga upp, jag vill sova mig tills allt är bra igen, att bryta in med en positiv tanke i all den här sörjan av negativitet som försiggår uppe i huvudet är i princip omöjligt. Jag vill inte må så här, tänker jag. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill bort. Kan någon snälla hjälpa mig ur det här?

Jag tänker mycket på det här: om negativa, ångestfulla tankar kan få en människa att må så fruktansvärt dåligt att det finns de som väljer att avsluta sina liv för att de inte orkar med. Hur kraftfullt måste det inte vara med positiva tankar då?

Det var så skönt, för jag låg där efter yogan och jag kom slutligen fram till någonting. Det var inget jag tänkte mig till utan mer en stark känsla: det finns en mening med att jag nu för första gången på länge mått sämre en period. Till och med i meningslösheten finns en mening. Det är inte förgäves. Någonting ska jag lära mig, den här gången också.

Redan i morse när jag vaknade kändes det lättare.

Ibland är det så lätt att tro att en massa människor sitter på Sanningen. 

Då är det lätt att bli ängslig.

De här människorna kanske har har åratal av utbildning, svindyra kläder eller bara råkar vara allmänt besserwissriga. Det härliga är ju att inget av det där som de här människorna mal på om behöver vara sant för dig.

Jag kan läsa 20 böcker om personlig utveckling och plocka ett kapitel eller några rader ur varje och tillämpa det i mitt liv, resten kan jag skita i. Samma sak när jag pratar med människor: de kan tycka att världen är si eller så och ”man” bör göra så här och så här. Allvarligt: ”man” bör betala skatt, vara snäll och dö. Det är det enda!

Du kanske tycker att den här texten är helt uppåt väggarna och då kan du bara strunta i att göra den till din sanning. Det är bara att plocka det bästa inifrån dig själv och utifrån från alla håll och kanter och göra det till sin egen succémetod för livet. Gud vad glad jag blir när jag tänker på det.

Jobb är jäkligt knepigt, tycker jag.

Jobbet är en så otroligt stor del av ens liv. Oftast är tanken att du ska umgås mer med dina kollegor än människorna du faktiskt frivilligt valt att ha i ditt liv. Bara det är rätt märkligt. 

Sedan gäller det ju att hitta någonting man gillar att göra. Helst älskar. Och se till att få göra det också.

Jag har både ett och annat agg till hur skolsystemet är uppbyggt. I skolan handlar aldrig någonting om drömmar, det handlar om att vara REALIST. Vi hade till exempel en studievägledare i skolan. Hennes uppgift verkade vara att en timme i veckan stå och berätta för oss vilka yrken vi INTE skulle rikta in oss på för inom dem fanns det inte några jobb. Journalistyrket var ett av dem. Data däremot, det skulle vi plugga för där fanns det både jobb och pengar att tjäna. Jaha. 

Jag kan ju säga så här: både jag och omvärlden ska vara väldigt glada över att jag inte jobbar med data i dag. Data och jag går nämligen inte särskilt bra ihop, dessutom är det förbannat trist. Och det var också bilden som målades upp av arbetslivet i skolan: det var trist och svårt att slå sig fram. Det var bättre att satsa på någonting lite sämre och i alla fall få det. Fy fan.

Jag började jobba som journalist när jag var 16. Jag såg en annons i dagstidningen på Åland om att de sökte en nöjesreporter och jag VISSTE när jag såg den annonsen att det var rätt. 

Det var det ju också. På ett sätt. På ett sätt var det inte det.

Jag har nämligen jobbat åtta år med att vara reporter (två år som chefredaktör för en nöjestidning som inte riktigt kan räknas in), vilket jag förvisso har blivit väldigt bra på. Jag är snabb, bra på att hitta roliga vinklar och skriver bra. Men jag tycker inte att det är särskilt upphetsande. Har aldrig tyckt. Jag har svårt att gå igång på nyheter, och det är en förbannat dålig egenskap som reporter. Jag vill skriva, men jag vill skriva långt och personligt. Krönikor och fördjupande reportage. Göra timlånga intervjuer och blogg. Skriva böcker. Och att då sitta mitt i ett ständigt nyhetsflöde som jag gjort … det blir liksom inte helt rätt. Det skaver. 

I dag skulle jag säga att jag är närmare än någonsin att ha hittat det jag faktiskt är bra på OCH älskar att göra. Jag skriver krönikor, blogg, längre artiklar och har skrivit en halv bok (som jag tänker att jag ska skriva färdigt i sommar).

Faran med att ha hittat så här rätt är att det lätt kan gå överstyr. Om inte jag stoppade mig själv skulle jag sitta och skriva dygnet runt. Nu har jag bestämt att jag jobbar 9-17 på vardagar, ibland med några förskjutningar, men det måste vara så. Jag har ett liv som inte är skrivandet också. Och det är så jäkla viktigt att leva det livet också. Även om jag glömmer det ibland.

Så. Ungefär så har det sett ut för mig att trevande hitta det jag älskar och är bra på. Det är inte en alltför slingrig väg, men det tog ändå tio år för mig att våga satsa på precis det jag vill göra. Och jag vet inte ens om jag får ge ut min bok, men i min värld är det självklart. Jag kan inte tänka något annat för annars vore det helt ovärt att ens bemöda mig att skriva den.

Nu ska jag inte skylla alltför mycket på skolan, men det hade varit soft om någon där varit lite uppmuntrande. Åtminstone öppnat upp lite för möjligheten. Typ, ni KAN faktiskt bli precis vad ni vill också. Det kanske inte är helt enkelt, men det GÅR. Om det är något jag ska lära mina eventuella barn (om det nu blir några barn) så är det exakt det.

Jag har alltid fokuserat så mycket på det skrivna ordet. Text. Bara text. Inget annat har varit så där vidare värst viktigt. Inte ljud eller bild. Text. 

Jag har alltid blivit mest berörd av text och aldrig riktigt kunnat ta till mig budskap på samma sätt om jag inte fått läsa det. Det är väl trevligt att få ett porträtt på människan som uttalar sig om saker och ting, men jag klarar mig också utan. Det är märkligt. Jag har en hel hop vänner som är fotografer, jag har till och med varit ihop med en fotograf i fyra år. Och jag har varit jätteimponerad av deras driv och så där, men i mitt huvud har alltid text spelat huvudrollen.

Men på sistone har det här förändrats. Bilder alltså, herr-e-gud. Hur är det ens möjligt att sätta en stämning som den här eller den här eller den här bara genom ett par bilder?

Jag önskar verkligen att jag hade ett intresse för att fotografera. Men jag tycker mest bara att det är klumpigt att kånka runt på någon kamera. Och så tycker jag det är så märkligt att dra fram kameran i tid och tid. Det blir liksom aldrig naturligt för mig, bara jag drar fram mobilkameran blir det mest fruktansvärd stel stämning och så känns det som att jag förstört allt och borde gå och dra något gammalt över mig. Nåväl. Någon annan gång i livet kanske. Eller så köper jag bara en kamera och ser vart det bär.

Jag tror att många är bra på att känna efter lite smått. 

Vill jag se den här filmen? Vill jag gå den här utbildningen? Vill jag gå på ytterligare en dejt med den här människan?

Men att verkligen känna efter, försöka lyssna på vad kroppen har att säga innerst inne är svårt.

En del, ganska många tror jag, lever hela sina liv utan att känna efter på riktigt. De anpassar sina liv för att inte kunna känna. De dövar sig med jobb och ännu mer jobb, alkohol, resor, träning eller vad det nu kan vara. Det kräver en hel del av en människa att leva på det här viset. Men det är också ett ganska fegt sätt att leva.

Det krävs mod att verkligen på riktigt våga känna efter. För ibland kanske den där rösten inom dig säger någonting helt annat än vad som känns bekvämt eller rimligt.

Den kanske säger åt dig att du ska lämna din partner. Den kanske säger åt dig att du ska byta jobb. Kanske säger den åt dig att se mer av världen. Eller kanske att den har sett nog och bara vill ha lugn och ro.

Att sedan följa den där rösten och göra vad den säger innebär troligtvis en hel del tvivel och vånda.

Men jag tror på riktigt, och det här är jag verkligen övertygad om, att om man vågar så kommer det inte att bli fel.

Min allra högsta önskan är att våga lyssna och följa.

Jag hade Ida på besök på gården en sväng efter att hon slutat jobbet.

Jag beklagade mig en del över det här att jag inte tycks vara skapt för att vara ute i verkligheten. Jag mår underbart så länge jag är hemma i lugn och ro, få göra min yoga, läsa om personlig utveckling, göra olika självhjälpsövningar för mig själv och hålla på. Sedan är det som att helvetet bryter lös när jag kommer ut i verkliga livet. Det blir för mycket att anpassa mig till, jag har så svårt att hålla fokus. Uppmärksamheten dras åt alla tusen olika håll och stressnivåerna ökar.

Jag känner mig så ”falsk” och dålig som på något vis målat upp en bild av mig själv av att jag blivit starkare och mår 1000 gånger bättre med mig själv när jag gör det – för det gäller hemma. På t-centralen eller på tunnelbanan vid 17-tiden eller på olika hetsiga arbetsplatser kan jag liksom inte vara mindful. Det går inte. Det pågår ju ett jävla vansinne där. Jag får ont i hjärtat av all stress.

Ida berättade att hon och hennes kompis gör övningar lite varstans. Är de ute på krogen så försöker de stänga av allt utanför och bara fokusera på samtalet, sådana små grejer. När det kommer till märkliga typer i vardagen säger Ida att hon ser dem som träning. Varje människa, speciellt om den är extra jobbig är ett träningstillfälle att lära känna dig själv lite bättre. Det handlar bara om att öva.

Det är fint och väldigt vettigt.

Men egentligen skulle jag nog vilja ta den enkla lösningen: bara flytta till ingenstans och få vara i lugnet så mycket det bara går.

Att falla tillbaka till ångest och deppighet efter en period av välmående är inte särskilt skrattretande. Det känns oftast som ett hårt misslyckande.  

För man har ju börjat skratta igen, känna det som att det kanske ändå finns någon mening med alltihop ändå. Till oroade vänner och familj har man äntligen kunnat berätta att nu, nu är det bättre och de har förstås blivit väldigt glada.

Under flera år höll jag på och pendlade fram och tillbaka. Välmående ena veckan och kolsvart andra veckan. Ibland kunde det gå månader av välmående innan det svartnade igen. Och fallet ner i meningslösheten var så förbannat hårt. För jag hade ju mått bra! Jag hade ju njutit av att känna solskenet mot ansiktet och skrattat från hjärtat! Eller… Hade allt bara varit en illusion? Är det meningen att jag ska börja kampen igen? Varför? För vems skull är det jag måste uthärda? För egen del har jag tröttnat för länge, länge sedan. Jag orkar inte mer. Inte ett fall till.

Förstår ni hur snabbt det gick? Och hur hårt fallet blev? Från att ha mått bra -> till att känna ångest och meningslöshet -> till att inte orka leva längre, på knappt några timmar!

Som jag skrev i går är jag tillbaka i någon slags ångesttillvaro på nytt. Det var länge sedan nu, men känslorna är skrämmande välbekanta. Som om de aldrig försvunnit utan legat på lur och slog klorna i mig direkt när jag nu känt mig lite svag.

Samtidigt är inte allt det jobb jag gjort för att må bättre förgäves. Jag känner en oerhörd trygghet i att jag vet vad jag behöver göra för att må bra igen. Jag behöver kommer tillbaka till mig själv. Inte stressa, inte älta, inte oroa mig, inte leva i framtiden och försöka styra över sånt jag omöjligt kan styra över. Inte döma mig själv för att jag hamnat här igen, inte kasta mig ner i det djupaste svarta och bara se döden som enda utväg.

Bara ge mig själv en ärlig chans att få komma tillbaka, att snällt och vänligt samla ihop alla splittrade bitar. För det där dåligtmående är inte jag, hur mycket det än känns så. Det är min hjärna som gått i spinn. Olika nivåer som inte är på rätt. Mitt riktiga, sanna jag, det är jaget som bara vill älska och bli älskad, som så gärna vill leva fullt utan rädslor. Det jaget har hamnat i skuggan, men det finns där hela tiden. Tålmodigt väntande, precis som alla gånger förr.

Vi stod och väntade på pendeltåget från Arlanda i morse. Jag skulle åka till Grisslehamn för att hämta Stoffe som varit på Åland en vecka. Plötsligt kändes det så jävla absurt, bara: Herregud vad har jag gjort?

Har jag ansvar för ett djur? Är det jag som ska se till att han lever och har hälsan och får ett drägligt liv i 15 år framöver? Jisses.

Och jag kan bara tänka mig hur märkligt det måste kännas att ansvara för ett barn, de få stunder då det ens finns tid för sådana reflektioner. Herremintid vilken panikinsikt.

Vi är hemma från New York. En sak kan jag säga med all säkerhet: jag måste ta bättre hand om mig själv. Vi har haft the time of our lives på den här resan men samtidigt har jag inte mått bra. Inte helt åt helvete, men heller inte bra. Ångest bryr sig inte om geografiska skillnader. Den dyker upp i New York likväl som i Sverige. Den dyker upp trots att alla förutsättningar är HELT perfekta. Det spelar ingen roll om jag sitter på världens mysigaste restaurang på lower east side med paraplydrinkar och mannen jag älskar mest av allt i den här världen. Den kommer ändå.

I det här fallet är det rätt skönt att veta vad jag gjort för fel: jag har fladdrat i väg. Jag har inte varit tillräckligt mån om övningar, närvaro, djupandning och yoga utan mest bara hetsat runt i huvudet de senaste veckorna. Sovit kasst, ätit dåligt, druckit för mycket.  Och då kommer alla destruktiva tankar: jag duger inte, jag är ful och vidrig, jag är inte värd att vara ihop med, den där tjejen är säkert mycket bättre än vad jag är. Oro, ältande och molande ångest.

Skillnaden nu mot ”förr i tiden” är att det känns så skönt att veta hur jag ska ta mig till för att komma tillbaka. Jag har gjort det förr och det kommer gå precis lika bra den här gången. Det är helt okej att hamna ur spår ibland. Det är en del av livet.