På tal om resande… I morgon åker jag och Christian till New york. Av förekommen anledning kommer bloggen under en vecka att förflyttas till instagramkontot christianochzandrassemester. Där kan ni följa oss när vi dagligen publicerar bilder från … ja vad vi nu ska göra. Planen är rätt så sladdrig i kanterna än så länge (tipsa gärna om ni har något kul på lager).

Bilderna ovan är från samma instagramkonto, men vår semester förra året då vi rev av Åland, Mexico city, Zihuatanejo och Värmland.

Vårt konto är öppet så vem som helst kan följa det på instagram. Och har man inte instagram så går det lika bra att kika på våra uppdateringar via länken ovan.

Ses om en vecka här igen. Puss och kram!

Jag fikade med en kompis i dag som varit ute på en längre resa i USA. Allt som oftast innebär det nya perspektiv på saker och ting. Det är på något vis mycket enklare att se klart på sina vardagsproblem när man är på andra sidan jordklotet. Det blir plötsligt tydligt vilka förändringar man bör göra i livet.

Men.

Vi pratade också om vilken färskvara det här är. Den nya ”upplystheten” håller i sig i vadå, några veckor? Kanske några månader om det varit en riktigt omvälvande resa. Sedan är det så jäkla lätt att glida tillbaka i lunken, störa sig på människor i trafiken och gnälla på sin partner för att hen inte sköljt av tallrikarna innan hen satt in dem i diskmaskinen.

All utveckling måste underhållas hela tiden. Det hjälper inte att bara gå en kurs i mindfulness och sedan är det bra med det. För sedan gäller det att meditera vareviga dag, vidareutbilda sig, läsa mer, göra allt för att upprätthålla intresset. Om en resa gett perspektiv så är det jättebra, men det går liksom inte att luta sig tillbaka och anse sig ”färdig”.

Det är precis samma sak som den fysiska delen med kroppen som den psykiska. Den måste tränas, utsättas för nya övningar, annars stagnerar alltihop. 

Jag stod i köket i går kväll och rörde ihop räkröra till snittarna till Eurovisionkvällen. Plötsligt insåg jag att jag haft i dubbelt för mycket crème fraiche och den nu var alldeles rinnig. 

Christian kom i köket och såg att något var på tok och frågade försynt vad det var. Jag drämde pytsen med den rinniga röran i köksbänken och skrek:

– Men jag är ju värdelös.

Och jag kände mig så dålig. Plötsligt kände jag mig ful, usel på att laga mat, dålig på allt jag tar mig an. Så jävla fel som människa. Mitt problem när jag får sådana här hemska känslor är att jag inte kan se att de kommer att förändras. Jag tror att jag ALLTID kommer att känna mig så här dålig. Att jag alltid varit så här dålig och bara försökt intala mig själv något annat.

Det kändes förstås bättre redan i dag när jag vaknade.

Det vore så mycket enklare om jag kunde lära mig att ibland försvinner både självkänsla och självförtroende. Jag vet inte vart de tar vägen, men de försvinner ett litet tag. Det är ingen orsak till panik, de hittar alltid tillbaka förr eller senare.

Jag vill verkligen tro på vardagsmagi. Jag älskar berättelser om hur ödet totalt förändrat livet för människor.

Min favorit är den här: En kvinna var less på alltihop, hon var singel, runt 35 och hennes jobb var rätt trist. Så hon bestämde sig för att muntra upp sig själv med en resa. Eftersom hon inte hade så där överdrivet mycket med pengar gick hon in på en sajt med sista-minuten-resor och blundade, scrollade och klickade. Det blev en ospecificerad resa till den grekiska ön zakynthos. Hon proppade kappsäcken full och åkte dagen därpå. Hon hamnade på ett rätt sunkigt hotell med stenhård madrass i sängen. De första dagarna ägnade hon åt att sola och bada och äta nere vid stranden på kvällarna. Via Facebook fick hon kontakt med en vän som råkade vara på samma ö, men på ett annat ställe. Eftersom hon inte hade så mycket annat för sig så åkte hon dit en kväll för att hälsa på. De var ute och dansade rätt sent så hon och stannade över natten. Dagen därpå åkte hon tillbaka till sitt. Den sista dagen hörde kompisen av sig igen och frågade om de inte kunde mötas någonstans på mitten under kvällen, så att de kunde ses men ändå kunde ta sig hem till respektive hotell.

Den här kvinnan i historien kände sig ganska trött och solbränd och nöjd med tillvaron så hon svarade att hon tänkte stanna hemma och gå och lägga sig tidigt. Men någonting fick henne att ändra sig. Så hon hörde av sig på nytt och kollade om de kunde ses i alla fall. De träffades på ett rätt litet ställe och åt middag nere vid vattnet. På vägen från restaurangen frågade kompisen om de inte skulle gå och ta en sista drink. Hon tvekade, men bestämde sig återigen för att säga ja ändå.

Lyssna på det här då: på den baren satt en ensam man vid ett bord. De hamnade vid bordet intill och började snart prata. Han var engelsman.

Och ja, ni kan ju själva räkna ut vad som hände sen. Kvinnan och mannen inledde en relation och i dag har de levt tillsammans i snart 10 år. Två barn och ett företag som de driver tillsammans.

Det visade sig i efterhand att den här mannen bara var på genomresande den där dagen. Det var alltså den enda kvällen de kunde ha mötts på just den där baren.

Det är ju fan helt svindlande. Bättre än film.

Jag har gjort en ny yogaplaylist för våren som ni gärna får subscribea om ni vill. Den är väldigt lugn, så den passar lika bra till att bara ligga på golvet och andas till som att yoga på mattan. Eller så kan man ju ha den till att plugga i öronen när man känner sig lite för överväldigad av allt som händer runt omkring en, det brukar jag försöka göra. Den är två timmar lång, alltid bra att ta i lite extra.

Klicka här för att komma till playlisten. 

Vi var på väg till veterinären i morse. Jag är så glad, för Stoffe har ökat sitt självförtroende något enormt de senaste månaderna. När han kom till oss var han varken van vid trafik, att åka bil, buss eller tunnelbana. Allt var helt nytt och obehagligt och han skakade så att det värkte i hjärtat på mig första gången vi skulle pröva åka mellan två tunnelbanestationer. Men med mycket uppmuntran och träning så vågar han åka tunnelbana utan att darra som ett asplöv.

Numera springer han glatt upp för trappan mot tunnelbanan med svansen upp i vädret. Så också i morse. Men i dag var han lite, lite för ivrig och sprang upp snett framför en kvinna så jag blev tvungen att springa i fatt så att hon inte skulle trassla in sig i kopplet. Det var aldrig någon fara, hon behövde inte ens sakta ner på takten. Ändå vänder hon sig om mot mig när vi kommit upp för trappan och högt och ljudligt inför alla som sitter inne och väntar på tunnelbanan säger hon:

– Tänk om du skulle ha NÅGON SOM HELST koll på din hund. 

Och så går hon ut genom dörrarna till perrongen. Jag hinner inte ens svara.

Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att det säkert finns 1000-tals anledningar till att hon är vresig. Hon kanske är rädd, hon kanske har en dålig dag, kanske känner hon sig inte tillräckligt sedd som människa.

Ändå tar jag så fruktansvärt illa vid mig. Jag blir så arg och ledsen att ögonen tåras när vi väl kommit på tunnelbanan. För hon vet heller ingenting om oss. Hon vet inte att Stoffe bara är en sex månader gammal valp, hon vet inte hur mycket möda det ligger bakom att han faktiskt springer upp för de där trapporna mot perrongen. Antagligen kan hon inte heller förstå hur mycket jag älskar den här hunden. Att jag lägger ner tid VARJE dag på att träna med honom så att han ska följa mig så fint det går i alla möjliga, för en hund väldigt onaturliga, situationer jag utsätter honom för: stora folkmassor, rullväskor, tutande bilar, inbromsande tåg. Hon vet inget om alla glädjestunder vi haft när han gjort framsteg eller all den förtvivlan jag känt när jag gång på gång misslyckas med att få till ett bra och lugnt hundmöte för att Stoffe är så oerhört glad i andra hundar. Inget av det här har hon någon aning om när hon vräser till oss trots att han inte ens ställt till någon skada.

Och jag känner mig så löjlig som tar åt mig så mycket. Men det gör jag. Och det enda jag kan göra är att lova mig själv att jag ska fortsätta vara tålmodig och förstående mot andra. Aldrig snäsa av någon bara för att jag råkar ha haft en pissig morgon. Inte döma utan alltid vara ödmjuk och bemöta med ett leende.

Hej Sonja har skrivit ett väldigt bra inlägg om att vara könsförvirrad. 

Jag upplever någon slags light-känslor av det hon beskriver och jag har vänner som jag vet känner liknande. Det här handlar inte om: åh, jag är en sån pojkflicka som inte kan hänga med tjejer och bara kommer överens med mina killkompisar.

Inte alls. Det handlar om att jag har svårt att känna mig som en kvinna. Jag känner mig inte som en man heller. Jag bara … känner mig. I perioder har jag klätt mig i flickflickiga (vad nu det är)  kläder men jag har alltid haft känslan av att vara lite utklädd. Jag har aldrig varit tjejig eller kvinnlig till sättet, även om jag kanske försökt. Och det här är ju inte mitt fel. Det är både kvinnorollerna och mansrollerna som känns så oerhört snäva.

Där tycker jag det är så bra det som Sonja skriver, det här med alla som bara: kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män. VA!? Lägg av för i helvete. Låt människor vara människor och sluta lägga så stort fokus på att folk ska stoppas i fack hit och dit.

Första två åren jag jobbade som journalist var det ingen ordning på något. Mitt skrivbord var KAOS och jag var livrädd för att slänga något papper … för någon kanske skulle behöva det någon gång. Successivt har jag blivit bättre och bättre på ordning och reda. I dag skulle jag inte sätta mig och göra ett jobb om det kändes kaosigt på skrivbordet.

Numera har jag sex saker med mig när jag jobbar:

Min dator.

En kalender.

Ett häfte att skriva hur jag planerar min tid under dagen, när jag ska börja skriva en artikel/krönika och ungefär när den ska vara färdig.

En kaffekopp.

Ett vattenglas.

Min mobil.

Det är allt! Jag behöver verkligen inget mer, snarare kunde jag plocka bort både kalender och häfte och sköta allt det via datorn i stället. Men jag gillar att skriva upp saker, det känns mer på riktigt då.

Sedan, för att jag ska kunna ha de bästa förutsättningarna för att jobba ska alla mejl vara lästa (jag använder etiketter som sorterar bort pressmeddelanden och sånt tjafs jag kan läsa någon gång senare i livet). Och skrivbordet på datorn ska vara rensat sånär som på maximalt fyra-fem mappar. Oftast har jag bara tre. Det VÄRKER i mig när Christian tar hem sin jobbdator. Det ser ut som om det singlat ner hundratals skärmdumpar, bilder och mappar och hamnat där helt på måfå.

Jag tänker att om det nu ska vara lite stökigt i hjärnan ibland så ska jag åtminstone hjälpa den på traven genom att ha så mycket struktur i tillvaron det bara går. 

Jag brukar sällan tänka vidare värst mycket på barndomen. Ärligt talat kommer jag mest på negativa saker, för även om det hänt tusentals bra saker också blir fokus på det som inte var bra och det känns onödigt att grotta ner sig i det eländet. 

Men i morse när jag vaknade kom ändå några minnen tillbaka:

– I efterhand har jag intalat mig själv att min dåliga relation till min kropp började i tonåren. Så var det inte alls. Jag hatade min kropp redan som barn. I morse kom jag att tänka på hur vidrig jag tyckte att min mage, mina lår och mitt ansikte var. Jag minns att jag som åttaåring fick se en bild på mig själv i baddräkt och äcklades starkt av att den kroppen jag såg var min.

– Vi hade en oerhört dominant tjej i vår klass. Hon styrde alla med järnhand. Hon valde ut en favoritkompis som passade just för den dagen och dagen därpå behandlade hon den personen som luft för då hade hon hittat någon ny bästa vän. Och så där höll det på.

– Jag ljög rätt mycket som barn. Hittade på det ena och det andra. Att vi hade en hund. När folk ville komma och hälsa på hunden sa jag att den flyttat till min mormor. Jag kunde säga att jag brutit min arm under sommarlovet, sådana helt meningslösa saker.

– När jag gick i fyran, femman hade vi en kille i klassen som gick och tafsade på alla tjejer och läraren skrattade och sa ”killar är så där i den där åldern”.

– Jag hade flera barn i min årskurs som ansågs vara väldigt märkliga. De kom ofta försent och var mycket borta från skolan. De var uppkäftiga och visste bäst i alla situationer. Det är först när jag blivit vuxen som jag förstått att det här var barn som hade det fruktansvärt svårt hemma.

– Jag var väldigt känslig och ängslig och hade väldigt svårt att skapa en egen identitet. Sa någon att en viss artist var bra eller att färgen orange var den bästa så tyckte jag också det. Allt jag själv tyckte höll jag hemligt eller såg snabbt till att ändra åsikt om om det var någon som inte tyckte samma.

– Eftersom jag ofta kände mig så underordnad andra så hände det att när jag äntligen hittade en människa som var svagare än mig kunde göra allt för att trycka ner den här personen. Och samma skitbeteende utsatte jag mina syskon för (vilket jag skrivit om i den här krönikan).

– Tidigt kände jag ett behov av att skydda mig själv, därför gjorde jag mig till clown. För får man människor att skratta, om det så är på min egen bekostnad, så är det uppskattning.

– Jag har alltid känt mig distanserad från andra. I klasser och i olika lag jag varit med i. Det var faktiskt först i går när jag fikande med Malin som jag insåg att det här är någonting som hängt med i vuxen ålder. Jag blir livrädd av att hamna i nya sammanhang med okända människor, jag blir iskall i kroppen av grupparbeten. Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vill ha vänner, men jag har ingen aning om hur jag ska närma mig andra på ett naturligt sätt. Så antingen blir jag tyst eller så går jag för snabbt på och pratar för mycket och skäms oerhört för det efteråt.

– En gång var det en tjej som bröt ihop på skolgården och berättade att hennes mammas nya kille misshandlade henne. Vi gick till skolhälsosystern som sa att det inte kunde stämma, för hon kände den här mannen och han var inte sådan som slog.

Kroppen vet bäst.

Efter att ha stressat runt, dels fysiskt, men framförallt psykiskt, jag har haft väldigt svårt att komma ner i varv på kvällarna efter de senaste fem dagarna på hundkursen. Så vaknade jag då i morse och hade ont i halsen.

”Gå och lägg dig och vila en stund igen då” sa Christian när jag släpade mig upp vid 07.30 och såg ut som ett förlist vrak vid köksbänken.

”Tror du jag kan VILA? Vet du hur mycket jag har att göra eller?” snäste jag ifrån.

Typiskt en människa som är på högvarv.

Det är klart att jag har saker att göra. Jag har nu gått på kurs i fem dagar och har mejl och fakturor att skicka, texter att skriva, praktiska saker att fixa inför New York-semestern nästa vecka.

Allt det här är positiv stress. Jag har stressat och gått upp i varv på hundkursen för att jag tycker att det är så intressant, för att jag vill lära mig, för att jag vill komma överens med alla kursdeltagare (och deras hundar). Jag älskar allt jag jobbar med just nu, precis allting (!) jag ska göra den här veckan är sånt som jag tycker är roligt. Jag fladdrar och flyger runt med fötterna en bit ovanför marken.

Men. 

Jag måste komma ner igen. Ner till nuet. Ner till det som faktiskt är det viktiga. Det viktigaste är att jag mår bra. Visst, jag kan säkert stressa och hetsa och flänga runt i flera år framöver och inte lyssna på min kropps signaler. Men förr eller senare kommer jag att bli sjuk på riktigt.

När jag snäser ”tror du jag kan vila eller?” till Christian är svaret: klart att jag kan.

Visst, jag kanske hamnar efter i jobbet, människor kanske blir irriterade på mig. Men att tro att världen ska gå under är att ta mina sysslor på alldeles för stort allvar. Jag gör det viktigaste och sedan tänker jag gå och lägga mig på soffan och dricka te.

Och om ni inte har läst Lina Balenäs krönikor i GT tycker jag att ni ska göra det. Hon skriver från sjukbädden om sin kamp mot cancern och sån läsning ger alltid lite perspektiv på tillvaron.