För lite mer än ett år sedan förlovade vi oss. Då med tanken om att vi skulle gifta oss den här sommaren.

Nu är jag inte helt säker på att det blir så.

Mest handlar det om att jag inte vill känna att bröllopet ska vara något jobbigt, det ska bara vara lustfyllt och härligt. Problemet är att varken jag eller Christian har någon tydlig bild kring hur vi vill ha det. Även om han kommer med tappra förslag då och då (gypsytema? 1800-talshattar?). Oftast hamnar jag i tankegångar kring hur det ”ska vara” och då blir jag alldeles matt. Jag kommer ALDRIG orka med färgteman eller beställa någon brudbukett. Tanken på att jag skulle prångla mig i någon stor vit klänningshistoria … nä nä nä. Nätet är ju inte mycket till hjälp heller, direkt: ”tänk på att bröllopet ska spegla ER som par”. Jaha? Va? Vilka är vi som par? Jag har ingen aning.

Men på det här viset kommer vi ju heller aldrig få till något giftermål. Det börjar jag sakteligen förstå.

Och förmodligen är det väl den här obeslutsamheten som speglar oss som par. Men hur fixar man en fest på det temat egentligen?

För drygt tre månader sedan var jag helt inställd på att flytta till Malta. Jag var helt salig bara av tanken. Trots att jag inte visste hur det skulle lösa sig med jobb för mig där, om jag skulle kunna fortsätta jobba för svenska tidningar eller om jag skulle bli tvungen att hitta på något annat så var jag helt redo att leva i den ovissheten och bara förlita mig på att jag löser det. Precis som jag löst allt annat hittills i livet.

Jag har alltid velat bo utomlands, gärna vid medelhavet. Det här är absolut inte originellt på något sätt, men mitt psyke mår inte bra av kyla och mörker. 

Varje dag ägnade jag massor av tid åt att fantisera om hur livet skulle bli på Malta. Om och om igen spelade jag upp en film i mitt huvud om hur mina dagar skulle se ut. Jag skulle stiga upp tidigt på morgonen och yoga, kanske gå en promenad medan solen fortfarande inte stod högt på himlen. Gå ner till fruktbilen och köpa min frukost. Äta på balkongen. Gå ut på kvällarna när det är svalare i luften och titta på folk längs strandpromenaderna. Kanske åka på badutflykter till den lilla ön Gozo på helgerna. Leva livet i en helt annan takt än tidigare. Leva med mindre inkomst, men med bättre livskvalitet.

Jag googlade fram all möjlig information, jag läste bloggar och facebookgrupper. Jag ville det här så fruktansvärt jävla gärna.

Några dagar efter jul visade det sig att det av olika orsaker inte alls skulle bli någon Maltaflytt.

Tillvaron blev rätt deppig ett tag. Att hantera nederlag är inte min bästa genre.

Där handlar det så mycket om tilltro. Av någon anledning var det inte menat att vi skulle flytta nu. Kanske gör vi det i framtiden, kanske blir det inte så. Ju snabbare jag kan anpassa mig till att det inte blev som jag tänkt mig, desto bättre kommer jag att må. Nu blev livet annorlunda.

Nu har jag Stoffe i stället. Och det är fanimej inte dåligt.

Jag gjorde en bröstoperation när jag var 20 (eller 21, minns ärligt talat inte). Jag har skrivit om det i ett inlägg på min förra blogg här, men jag tänker skriva om det igen för jag tycker att det är så viktigt ämne. Och min förhoppning är att det här inlägget ska hamna högt upp vid bröstoperationsgooglingar så ni får väldigt gärna hjälpa till och länka hit. 

Jag går omkring som ett vandrande exempel på en misslyckad bröstoperation. Jag förstod i slutet på tonåren att jag hade ”något fel på mina bröst”. Jag hade självdiagnosticerat mig med tubulära bröst. Jag hade i och för sig aldrig haft några högre tankar kring min kropp. Jag drömde om fettsugningar redan när jag var tio år gammal. Jag kan ”skylla” på den här missbildningen, men allt bottnade i dålig självkänsla. När jag var 20 och insåg att jag kunde förändra min kropp, göra den mer ”normal” blev jag alldeles hög på den insikten.

Så efter att jag fått min insikt gick allting snabbt. Jag bodde på Åland och bokade via telefon en tid för konsultation i Stockholm. Jag valde plastikkirurgiklinik efter vilken som låg närmast t-centralen. Det var enklast så. Gångavstånd.

Där begick jag ett stort fel. Jag borde ha bokat in flera konsultationer. Men problemet var att en konsultation kostade 500 kronor och jag ansåg mig inte ha råd med flera. Jag kände direkt att jag inte alls var trygg med den plastikkirurg jag kom till. Jag hade svårt att förstå hur hon menade när hon försökte förklara ingreppet och så här i efterhand gav hon mig alldeles för få alternativ till hur operationen skulle gå till väga. Hon frågade om jag ville ha barn, och jag (20 år gammal) svarade att det nog inte var något för mig och hon sa ”bra, för risken är ganska stor att du inte kommer kunna amma”. Just då betydde de orden ingenting för mig.

Desperat som jag var bokade jag in en operation med hen. Men snälla, OM ni nu har bestämt er: se för fan till att du känner dig 100 procent trygg med att människan som ska in och rota i din kropp. Och snälla, snälla. Vänta lite. Begrunda ditt beslut. Du ska ÄNDRA din kropp! Det är inget enkelt ingrepp.

Sedan gick allt undan för mig. Jag fick en operationstid inbokad snabbt därpå. Jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade inte berättat för någon annan än min pojkvän, bara några dagar innan.

Där gjorde jag också ett stort fel. Prata med vänner och familj herregud. De ska skära upp din kropp och pressa in två geléklumpar. Du vill inte känna dig ensammast på jorden när du ligger och väntar på att åka in i operationssalen.

Jag vågade inte berätta. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. I dag skäms jag inte det minsta. Vill någon döma mig är det deras problem, absolut inte mitt.

Operationen (förstoring och lyft) kostade 60 000 kronor. Jag hade så ont att jag skrek i flera dagar efteråt. Det gjorde ont att sova, att duscha. Det var fruktansvärt. Det var också fruktansvärt att höra tjejen intill min säng på uppvaket efter att hon gjort en näsoperation. Hon var medicinerad, men låg ändå och kved och skrek och jämrade sig i flera timmar.

Men mest fruktansvärt där och då var att operationen inte blev som jag tänkt mig. Alls.

Mina bröst såg i princip ut som förut bara att lite större. Och det här har jag läst mycket om i efterhand. Det verkar vara rätt så vanligt att folk tvingas göra både en andra och en tredje operation för att den första inte blev bra. Fler operationer betyder förstås ännu mer pengar. För att inte tala om att det kan uppstå komplikationer med implantaten. Jag tänker främst på nyheten om PIP-implantaten häromåret. 4000 kvinnor som plötsligt rekommenderas ta bort sina inlägg. Men också andra problem som kan uppstå, kapselbildning till exempel. Det kostar! Det kostar hutlösa pengar!

Det kostar så pass mycket att jag i nuläget struntar i att ta ut mina trots att jag egentligen skulle vilja.

Jag vet tjejer som går runt med ryggont på grund av att de opererat så stora – men de har helt enkelt inte råd att förminska dem.

Som det är i dag skulle jag hellre vara bröstlös än att ha implantat. Jag är inte alls förtjust i vetskapen om att jag har någon slags märkligt gelématerial i kroppen. Men jag bär omkring på dem som en påminnelse om hur jävla gärna jag ville vara normal. Vad nu det är.

I allt det här tycker jag fortfarande så här: ingen kvinna eller man ska någonsin dömas för att de väljer att operera sin kropp. Alla har sina orsaker. 

Men med de här raderna vill jag ändå vädja till att fundera en, två, tre extra gånger. Och om du har bestämt dig: se till att få det ordentligt gjort. Tro mig, du VILL INTE känna dig missnöjd tusentals kronor senare. Före- och efterbilderna på hemsidorna är bara de extremt lyckade operationerna! Plastikkirurgerna vill tjäna pengar. De kan yra hur mycket som helst om att de ser till patientens bästa hit och dit, men när du står där efter en misslyckad operation så kan de inte hjälpa dig det minsta – inte förrän du hostar upp mer pengar!

Det betyder så mycket för mig att skriva om det här för det här är vad jag aldrig fick läsa förrän jag tog mitt förhastade beslut.

Läser du det här inlägget och har några tankar eller funderingar – vad som helst, så går det jättebra att mejla mig om du känner att det är för privat för kommentarsfältet.

Det var Oscarsgalan i natt. Och precis som med mycket annat på tv blir vissa människor väldigt upprörda. Det är kritiker och hobbytyckare som från sina olika plattformar skriker om att det inte håller måttet. Att det inte är så roligt som det borde vara. Det borde göras annorlunda.

Jag har själv inte sett galan, men jag har läst mig till att en av de komiska höjdpunkterna var att Ellen Degeneres delade ut pizza. Och ja. På pappret låter det ju inte som något man garvar läppen av sig åt MEN som sagt, jag har inte sett det med egna ögon.

I Sverige är det samma sak med Melodifestivalen. Folk tycker visst att den är usel i år. Programledarna håller inte, manus håller inte och bidragen håller inte heller. Och jag kan hålla med, det är inte mindblowing-tv som visas på lördagskvällarna.

Men. Oftast när jag ser halvdan tv som kostar massvis med miljoner så blir jag ändå glad.

Jag blir glad för det visar att det inte är så jävla lätt. Och det speglar tillvaron i stort. Den är ganska så jävla medelmåttig. Och för mig ger det hopp. För det betyder att det finns en chans. Om till exempel jag skulle få för mig att skriva ett manus till Melodifestivalen så skulle jag kunna göra det! Jag VET att jag skulle kunna samla ihop ett gäng av mina kollegor och vänner och göra ett manus som skulle vara snäppet bättre, förhoppningsvis rätt jävla mycket bättre, än det som visas på tv nu. SVT kanske inte hade gått med på att använda det, men nu är inte riktigt det poängen här, det är känslan som är viktigast. Och det är fanimej ingen dålig känsla.

För mig som yrkesperson så tror jag att det här är ett mer hälsosamt sätt att tänka än att jag bara sitter och klagar över hur dåligt det är (obs! Jag har länge varit och är ibland fortfarande en person som klagar ut i tomma intet!).

Det här gäller förstås gäller förstås andra yrkesgrupper också.

Om du är stylist eller modeorakel går det att lägga massvis med energi på att tänka och klaga högt över ”hur fult alla klär sig”. Det går också att bara notera det och i stället tänka på hur jävla mycket enklare det blir för dig att sticka ut från den grå massan. Om du är träningsinstruktör kan du irritera dig på hur trista och omotiverade pass alla andra instruktörer har. ELLER, så kan du tänka att det ju faktiskt är någonting positivt för dig och dina pass. Samma sak om du är busschaffis, barndagvårdare eller keramiker.

Det handlar bara om att byta fokus. Bort från meningslöst klagande.

För meningslöst klagande är så … meningslöst.

Jag skriver en bok. Jag borde skriva oftare, men det blir i alla fall några timmar i veckan.

Jag hade en idé och jag har alltid velat testa skriva längre så det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång samtidigt som jag började frilansa. Perfekt. Bra.

Men.

Att skriva en bok är verkligen en prövning. Sällan trängs det så mycket negativa tankar i huvudet som när jag sätter mig ner och skriver. Jag har full förståelse för att människor börjar skriva, men sedan skiter i allihop efter några kapitel. För så här låter det:

Vad FAN är det du håller på med?

Det här är ju som om någon TIOÅRING skrivit skiten?

Har du liksom tänkt att någon annan ska LÄSA det här?

Äe, ska du verkligen lägga arbetstid på den här skiten?

Det bara MALER på!

Men så i går tittade jag på ett författarsamtal med min favoritförfattare (och människa) Elizabeth Gilbert. I boken Eat, pray, love åkte hon till Indien och mediterade i fyra månader. En sak hon tog med sig därifrån var ett sätt att hantera sina tankar när hon skriver böcker. För hon drabbas också av miljontals negativa tankar (vem gör inte det? Jan Gulliou möjligtvis).

Hon förklarar det som att det handlar om att se det som att hon sitter och kör en bil. I bilen sitter en hel hop med gnälliga och tjuriga ungar som tjatar och tjatar. Men hennes roll är bara att koncentrera sig på vägen och fortsätta framåt.

Och precis så är det med skrivandet. Hennes uppgift är bara att fokusera på skrivandet, sedan kan tankarna få gnälla och tjata och tigga om uppmärksamhet bäst de vill.

Har ni 20 minuter till övers tycker jag också att ni ska kolla på Elizabeth i Ted talks. Här pratar hon också om författarskap, men det hon säger går att tillämpa på det mesta när det gäller att få saker gjorda. Som träning till exempel. Hur ofta har man inte bestämt sig, men sedan börjar det dyka upp en massa andra oväsentliga funderingar i huvudet kring varför du i stället ska gå hem, lägga dig raklång på soffan och dumglo på Sveriges mästerkock. Vilket bara kommer att resultera i att du känner dig lite lite värdelösare som människa.

När jag började yoga tyckte jag det var jättesvårt med musik. Ska jag liksom ha en massa OM-mässande här hemma?

Nej. Det kändes inte vettigt.

Men tiden har jag totat ihop en sex timmar lång playlist på Spotify. Om du vill är det bara att subscriba, annars kan du förstås bara kolla igenom och plocka om det är något du gillar! (Du behöver ju GIVETVIS inte yoga till musiken, kan ju vara fint att lyssna på när man städar, scrapbookar eller bara glor in i en vägg!).

Här är länk: Yoga lång

Sedan har jag en lista som är drygt en timme lång och lite mer fartig som jag brukar ha om jag ska nöta mer fysiska övningar eller bara göra några styrkeövningar.

Den finns här: Yoga kort

Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer ska stanna kvar i en kärleksrelation som inte är bra.

Och alla ni som varit en i kärleksrelation som inte är bra vet hur lätt det är att säga, men också hur svårt det är i praktiken att bara skita i allt och gå rakryggad ut genom dörren.

Jag tror att det här med att stanna kvar i en relation som gör en olycklig handlar väldigt mycket om dålig självkänsla. Så var det i alla fall för mig. 

Jag visste vad jag hade: en trygghet. Men samtidigt en människa som jag inte kunde kommunicera med, som inte riktigt fattade mig och mina behov och verkligen inte ansträngde sig för att göra det heller (”vadå prata? Vi pratar ju nu!”).

Jag var också rätt så säker på att om jag blev singel skulle jag aldrig träffa någon annan som sa att han älskade mig. Lägg då till rädslan för allt det praktiska: var ska jag bo? Jag har ju ingen säng! Ingen soffa! Hur ska det bli med våra gemensamma vänner?

Så jag höll mig kvar. 

I vintras, efter att jag jobbat på min självkänsla en jävla massa, hade vi ett stort bråk här hemma. Det berodde på en massa olika anledningar förstås, men kontentan var att vi hade tappat bort varann någonstans mitt bland våra egna bryderier och våndor.

Det märkliga var att mitt under ilskan i bråket tog en annan känsla över. Jag blev helt lugn inombords. En jätteskum känsla när du är mitt uppe i brinnande bråk.

Jag kände: det är okej. Oavsett vad det här bråket resulterar i så är det okej. Visar det sig att vi glidit så långt isär att vi inte längre gör varandra lyckliga då är det så. I så fall ska vi inte längre vara ihop och då är det vad som är bäst för oss båda. Jag kommer att klara mig bra.

Nu slutade det här obviously inte med att vi gjorde slut utan att vi valde att stanna och göra vårt bästa för att vända motgångarna. Men ändå. Det känns väldigt skönt att jag vet att jag har kommit så långt med mig själv att jag inte stannar kvar i något som gör mig olycklig.

På samma sätt som jag vill våga kasta mig in en förälskelse så vill jag ha så mycket mod att jag vågar göra slut när det är mer olycka än lycka och det inte går att se någon väg ut ur det.

Sedan vet jag hur svårt det är när man ser vänner som sitter rejält i skiten, i en relation som håller på att sänka dem totalt. Där tycker jag inte att det finns så mycket att göra. Jag skulle aldrig tjata om att någon ska lämna någon annan. Det måste vara deras beslut.

När jag var tonåring och vegetarian gick det inte så där vidare värst bra. Slutade med att min kost bestod av yoghurt och knäckebröd. Nu med mina tre veckor som vegan försöker jag verkligen att tillaga mat varje dag. Men jag märker att den gamla goda latheten sitter i fortfarande.

Som när jag hittar recept där det står att någonting ska blötläggas över natten. Blötläggas? Över natten!? De får det att låta så flåshurtigt. Som att det inte är några problem i världen. Jag är ledsen, men när det kommer till matlagning så får det max ta 30 minuter för mig.

Och jag fattar att det förmodligen inte är ”så jobbigt som det låter” när man väl har fått i de där jäkla aprikoserna i vattenbad. Men alltså. Jag har tyvärr någon mental spärr där.

Som i går. Jag fick desperat chokladsug och alla mina chokladplattor här hemma (ja, jag har en liten samling) innehöll mjölk. Men, jag orkar inte gå och handla. I stället svänger jag ihop någon slags vegansk ”kokosbollssmet” med allt möjligt jox du kan tänka dig. Kakao, havregryn, kokosolja, russin, rismjölk osv.

Beyoncé och Jay-Z har gjort det, två gånger. En tre veckors veganutmaning. 

Jag äter just nu veganskt. Inte för att Beyoncé och Jay-Z gör det, utan för att jag kommer att göra en reportageserie i tidningen Wellness som heter ”Zandra utvecklas”. Det innebär att jag under tre veckor testar på något som sägs förbättra min livsstil och sedan skriver jag ett reportage om det. Jag ska bland annat skriva om meditation och mindful eating. Men just nu är jag alltså vegan sedan i måndags.

Det går … rätt bra. Jag har inte en helt oproblematisk inställning till att jinxa någonting med kosten. Risken är att mat börjar ta upp större och större plats i huvudet och plötsligt sitter jag där igen, och ägnar typ 75 % av mina tankekraft på vad jag borde och inte borde äta. 

Så där har jag förövrigt känt varje gång någon ny jävla diet dyker upp. Jag funderar om jag kanske inte borde börja justera kosten lite mer mot LCHF- eller 5:2-hållet. Jag smyger med mina tankar och jag skulle ALDRIG berätta för någon att jag går på den senaste trenddieten. Men inne i huvudet smider jag planer om hur jag kan förändra kosten så det ska märkas så lite som möjligt (och jag lite obemärkt bara ska lyckas gå ner de där sista fem-åtta kilona). ”Nej, jag tycker inte så mycket om att äta frukost. Och jag står mig bra på den här lilla soppan till lunch, det är inga problem”. Eller ”jag har alltid haft väldigt svårt för potatis”.

Alltså ni hör ju … haha! Jag skäms. Men det är inte jag. Det är bara mina sjuka tankar. Och under många år har jag identifierat mig med mina tankar. Jag har trott att jag ÄR allt det där märkliga som försiggår där uppe. Det är jag inte. Tankar är bara tankar. Jag kan en hel drös dumma tankar om att jag inte duger, att jag är ful, fet och sånt – men det betyder inte att det är så. Och det är väldigt viktigt för mig att varje dag påminna mig om det.

Det är inte förrän nu jag på riktigt inser hur stressad jag har varit. 

Inte förrän nu när jag är hemma på dagarna, äter min frukost i lugn och ro. Sitter med min dator och skriver och tar en paus nu och då och leker med Stoffe.

Kontrasten när jag ska åka i väg och göra något är helt jävla SINNESSJUK. Jag pallar den inte. Och det har jag väl egentligen aldrig gjort, men helt enkelt lärt mig leva med en stressnivå som står mig upp i halsen.

Jag tror det är väldigt många som går runt helt omedvetna om vilken stress de kånkar på. Ett tricks som jag lärt mig (som från början egentligen är för hundar men vad fan) är att sätta mig ner, och kan jag inte andas djupt, slappna av, fokusera och känna mig närvarande på ungefär en-två minuter – då är jag stressad. Tar det fem tio minuter är det riktigt illa.

Nu VET jag att det finns yrkesgrupper som har det ÖVERJÄVLIGT när det kommer till stress. En kompis till mig jobbade som kock och för honom krävdes det liksom två timmar och fyra starköl för att komma ner till en nivå där han började känna sig en aning avslappnad.

Frågan är om det är värt det? För vissa människor kanske det helt enkelt inte finns något annat val än att ta ett jobb där stressen härjar runt i kroppen. Men andra människor, chefer och karriärister som flåsar framåt i tillvaron? Jag vet inte. Kanske finns det massvis med folk där ute som är 1000 gånger bättre på att hantera stress än jag. Eller så stannar de aldrig upp och känner efter.

Jag blir inte en bättre människa när jag är stressad. Tvärt om, jag blir slarvig, lättirriterad och har svårt att ta in information. Jag blir dålig på allt jag tar mig an. Säg att jag ska skriva en krönika när jag är stressad till exempel. Den kommer ALDRIG bli lika bra som om jag skrivit den i lugn och ro. Dessutom kommer jag efter deadline gå runt och må dåligt över hur jag kunde lämna ifrån mig något så uselt. Dåliga känslor föder dåliga känslor och plötsligt sitter jag där en dag och tycker inte ens att det är roligt att skriva krönikor längre. Och då är ändå att skriva, och speciellt krönikor, något av det allra bästa jag vet.

Det är ju förbannat dumt för alla inblandade.