Att jobba hemifrån är verkligen en dröm för mig. Jag koncentrerar mig mycket bättre och även om jag haft väldigt goa kollegor på Aftonbladet så blir jag helt matt av att ha folk omkring mig hela dagarna.

Men.

Det finns alltid några men, till och med i den här drömsituationen.

Låt mig presentera: de mindre smickrande sidorna med hemma-jobbande:

1. Jag går i träningstajts hela tiden. Och det är ju bekvämt och så, men ibland om jag ska göra något inne i stan och tar på mig strumpbyxor och en vanlig kjol känner jag mig nästan obekvämt uppklädd.

2. Jag glömmer att duscha. Alltså det här är ju vidrigt och förnedrande att erkänna, men gränserna mellan arbetsdag och vardag glider ihop så fint att jag liksom glömmer att sköta min personliga hygien emellanåt.

3. Jag har alldeles för bra koll på grannarna. Och jag pratar alldeles för mycket om deras förehavanden med Christian, ”jahaja, nu hade hon där visst varit till Willys och handlat i dag igen! Nu stack det upp en baguette ur påsen, blir det soppa i dag kanske? Eller räkor och vitt vin?”. Jag skojar inte, det är på den nivån.

4. Min rygg värker så jag blir alldeles galen! Jag sitter oftast i soffan eller i fåtöljen för att kunna vara så nära Stoffe som möjligt och efter bara en-två timmar så är det som om någon jävel står bakom mig och huggar knivar i ryggen.

5. Alla naturliga behov blir så uppenbara. Först dricker jag ett glas vatten och sedan måste jag gå på toa för att jag druckit det där glaset vatten.  Jag äter frukost och sedan några timmar senare är det dags att proppa in mat i kroppen igen. I kontorsmiljö har jag aldrig kopplat de här behoven på samma sätt, där är man så distraherad av kollegor och telefoner som ringer, hemma blir det mycket mer påtagligt och det är information om kroppen jag inte är särskilt förtjust i att ha alltför bra koll på.

Nedan följer några rader information:

Nu går det att kommentera anonymt här på bloggen också. Tidigare var man tvungen att logga in och det är ju alldeles för krångligt. Nu är det bara att klicka i att man vill kommentera som gäst, fylla i vilket namn man vill och skriva i sin e-mejladress (den kommer aldrig att synas i kommentarsfältet, fyll i en låtsasadress om du inte heller vill att jag ska kunna se den).

Jag kommenterar bloggar rätt sällan, men när jag någon gång gör det så vill jag ha ett nickname, absolut inte att det ska vara via mitt Facebookkonto. Det känns så blottande på något vis.

Dock kommer det här innebära att jag godkänner alla kommenterar innan jag släpper igenom dem. Det handlar mest om att ingen ska få för sig att hänga ut någon privatperson på något dåligt sätt. Men om det tar en stund innan kommentaren dyker upp så vet du varför.

Jag svarar på alla frågor jag får i kommentarerna. Men känner någon för att mejla mig så går det också bra. Min mejl är: zlundberg(a)gmail.com.

Jag har också en sida på Facebook som (logiskt nog) heter Zandra Lundberg. Där försöker jag lägga ut minst en länk om dagen till saker jag har gjort. Det gäller inte bara bloggen utan också mina krönikor och artiklar eller om jag till exempel varit med i tv eller radio. Så om ni vill ha lite fler updates på andra saker jag skriver och gör är det bara att like:a den!

Slut på info.

Det finns många märkliga uppfattningar om yoga.

Den första är att det bara skulle vara för superviga och smidiga. Så är det verkligen inte. När jag började i augusti ifjol hade jag inte stretchat sedan skolgymnastiken i gymnasiet. Jag kom till yogaklassen och trodde just det där: att yoga var för viga och att jag skulle ”göra bort mig”. Först och främst: yoga handlar aldrig om prestation. Om jag gör en framåtböjning och når till knäna så handlar det för mig om att acceptera det. DET är min utmaning – inte att försöka pressa ner min händer till marken.

För det andra: yoga kommer med en paketlösning kring att du behöver bli vegan, rassla runt med 20 snäckskalsarmband och sörpla grönt té hela dagarna. Och visst, många som håller på med yoga är vegetarianer/veganer och det sker en rätt naturlig övergång till lättare mat om du yogar mycket. Men allvarligt talat: för att du ska ”få” gå på några yogapass i veckan behöver du inte ändra någonting. Är du hårdrockare så är du hårdrockare och älskar du biff så älskar du biff. Tyvärr finns det en del yogalärare som inbillat sig att yogis ”ska vara” på ett visst sätt. Men stöter du på en sån lärare (jag har råkat på några stycken) så är det bara att byta. Alla är inte så.

För det tredje: många tror att yogan handlar om religion. Inom yogan finns åtta steg. De fysiska övningarna är bara ett av de här stegen. Många blir skrämda av det här. Tror att man måste tro och tycka på ett visst sätt. Till en början tycker jag så här: skit i de åtta stegen. Bara gå till yogaklassen, ta det easypeasy och andas. Försök hitta fokus och lugn. Andas, andas, andas. Resten kommer att komma till dig om du håller på ett tag. Du kommer att bli snällare mot dig själv och snällare mot andra. Du kommer att känna mer respekt och tacksamhet. Men som sagt, det kommer.

Här är en liten home video från när jag försöker gå ner i brygga. Som ni ser på slutet är det rätt klumpigt och kämpigt. Men det allra viktigaste är att det känns roligt. Det är inte så allvarligt.

Tanken på det här kan göra mig alldeles pirrig i hela kroppen: allt jag är går att förändra. Många tänker direkt på utseende och visst, har jag 50 000 så går det att fixa till både det ena och det andra på kroppen. Men jag är mest förtjust vid tanken på att ändra tankar. 

En övning som var en sjujävla aha-upplevelse för mig var den här:

Ställ timern på mobilen på åtta minuter, blunda och observera dina tankar.

Först kommer det att vara tyst en stund, men rätt snart börjar det dyka upp både det ena och det andra. Första gången jag gjorde det här blev jag helt chockad över hur negativa och rent ut sagt vedervärdiga mina tankar är.

Så här kunde det låta: 

– Jaha, vad är det här för löjlig övning?

– Vad är det du tror att du ska hitta bland dina tankar, det är väl bara helt vanliga tankar, du vet väl vad du tänker eller har du gått och blivit dum i huvudet?”

– Seriöst, lägg av med det här flummet nu, gå och gör någonting vettigt i stället. 

– Träna, det borde du göra. Du har ett gymkort som kostar 550 spänn i månaden. Tänk om du skulle kila iväg och använda det i stället för att sitta här och leka Dalai Lama. Magrutorna lär ju inte direkt ploppa fram av sig självt. 

– Du. Vad tror du att folk skulle säga om dig om de visste att du ”försöker läsa av dina tankar”. Haha! Allvarligt, du skulle spärras in. Lägg av nu. På riktigt. Håll inte på en massa. Det här är dumt. Du är dum. Dessutom borde du verkligen träna. Det är ju inte direkt så att byxorna du har på sig sitter bra. 

Ni hör ju. Det var fruktansvärda grejer goin’ on in there. Jag tvivlade totalt på mig själv. Jag unnade mig inte ens att sitta ner och betrakta mina tankar i åtta stackars minuter utan att jag attackerade mig själv med full kraft. Om de beter sig så här för att jag ska sitta tyst i några minuter, hur måste de då inte gå bananas när jag till exempel gjort ett jobb? Om min hjärna motarbetade mig på det här viset var det väl kanske inte så konstigt att jag tyckte att tillvaron var motig, ibland snudd på outhärdlig. 

Men – att ha avslöjat tankarna innebar också en möjlighet. För det man är medveten om, det kan man som tur är förändra. Precis som man kan gå till en frisör och byta frisyr! Tänk! Det är ju hur festligt som helst! Med det sagt inte sagt att det är lätt. Jag har kämpat i ett år nu och hamnar ändå i rejäla svackor nu och då. Men så här försöker jag göra i alla fall: lägg märke till de dåliga tankarna när de kommer. Bestäm dig för att de ska bort. Byt ut dem! Tänk på din bästa kompis, din mammas kanelbullar, Morgan Freeman, att cykla i nedförsbacke på sommaren – whatever floats your boat.

(Det är kanske inte så konstigt att man är så go och gal’ när man är förälskad, då tänker man ju bara härliga glada tankar mest hela tiden).

Det här låter banalt och enkelt. Men det är väldigt svårt. I alla fall i början. De dåliga tankarna kommer att komma igen och igen och igen och igen. Men då är det bara att notera dem och byta ut dem igen och igen och igen. Är det väldigt jobbigt, känner du att du måste byta ut tankarna hela tiden, då är det för att du tänkt massvis med dåligheter hela tiden. Och då behöver du VERKLIGEN den här träningen. Vill och vågar du testa så ge det en dag i alla fall. Gör det ingenting för dig så släpper du det och går vidare i livet. Äter köttbullar, kollar på någon film med Cameron Diaz i huvudrollen och glömmer alltihop. Det är inte konstigare än så.

Följ min blogg med Bloglovin

Nu går det att följa min blogg med Bloglovin! Gör det vettja!
(Är väldigt stolt över att jag fick det att funka till slut. Tog 14 mejl till teknik-Lukas på Aftonbladet och kanske två timmar för mig. Eventuellt tre).

I går kväll var det flera av mina vänner på Facebook som delade SVT-dokumentären ”Tvillingsystrar”. ”Bölade mig genom hela!”, ”åhh så fin”, skrev folk. Och då kände jag mig i princip tvungen att se den.

”Tvillingsystrar” handlar om två föräldrapar som ska adoptera varsitt barn från Kina. Väl på plats upptäcker de att deras barn är slående lika, men barnhemmet hävdar bestämt att det inte är tal om några tvillingar. Men efter att de DNA-testats får de veta att jo då, visst är Alexandra och Mia tvillingsystrar.

De bor på varsin sida av jorden: Alexandra i Fresvik i Norge (alltså naturen där? Så vackert att man tror att det är trickfilmat) och Mia i Sacramento i USA. Flickorna lever och uppfostras väldigt olika. Efter åtta år får man som tittare se deras återförening, och här någonstans började bölfesten för mig i alla fall. Se den om ni råkar ha 58 minuter över!

När jag var yngre kunde jag gå och lägga mig i sängen på kvällarna, tänka på exakt vilken tid jag ville vakna och vakna då. Det fungerade inte alla gånger, men chansen ökade om jag skulle göra någonting roligt dagen därpå.

Min relationen till sömnen är aningen mer komplicerad nu. Min hjärna har alltid fungerat som bäst på morgonen, som nu klockan 06. Tankarna är klara, helt befriade från oro och ältande.

Ändå vill min kropp ofta sova länge. Gärna till 11-12 på helgerna. Det finns ju ett litet problem där, för det anses inte riktigt rumsrent att ligga och dra sig till klockan 12. Det var okej när man var tonåring men inte nu i vuxen ålder. När jag är på besök hos folk blir jag liksom tvungen att ställa väckarklockan för att slippa skammen över att raggla upp sömndrucken och förvirrad vid lunchtid. Kanske därför jag så sällan är på besök över huvud taget. Fattar heller inte människor som vill planera in saker klockan 10 på lördagsmorgnar? Bara: Är du helt jävla galen? Ska jag behöva släpa mig upp i ottan på helgen?

Jag gjorde ett test för att se om jag är en morgon eller kvällsmänniska. Hamnade i något ingenmansland. Så klart. Ingen ordning och reda alls.

Att ha en valp innebär att vara hemma. Inget fel med det. Jag älskar att vara hemma. Men nu är verkligen varje kväll en hemmakväll. Vi har roat oss med att äta och youtuba och se på Melodifestivalen.

Christian svängde hastigt och lustigt ihop ”något av allt” i fredags. Sparris, mozarella och tomat, korv, baguette, halloumi, kräftstjärtar och egen majonäs. Sedan tittade vi igenom halva youtube.

I går var det Melodifestival!

Jag lagade en moussaka från Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru”. Min tolkning av hennes recept får 3 svaga plus. Den såg aningen festligare ut än vad den smakade (ja, jag hade tomatkvistarna kvar bara för att det var så på bilden i kokboken).

Vi tippade Melodifestivalen och jag vann. Sedan drack vi vin till 01, vilket var alldeles försent med tanke på att Stoffe tyckte att det var en bra idé att starta dagen med lite härligt umgänge vid 05.30.

Jag har använt mig att väldigt mycket cynism och ironi i mina dar.

Alldeles för mycket, skulle jag vilja påstå.

Allt kulminerade för drygt 2 1/2 år sedan. Det var sommar och jag satt i min lägenhet på Södermalm i Stockholm och tänkte som vanligt att livet är värdelöst. Jag ville verkligen inte leva. Jag var så rastlös och uttråkad att det kröp i kroppen, alltmedan solen gassade utanför. Så flög tanken i mig att jag skulle cykla till stranden, men jag var helt förlamad av mina tankar. Varför ska jag åka till stranden för? Stranden, vad är det för jävla ställe, egentligen? En tummelplats för skrikande ungar och kvinnor insmorda i morotsolja? Om livet redan är överjävligt, varför ska jag då göra det ännu värre genom att paketera in min blekfeta kropp i en för liten bikini och trängas bland människor som på allvar gör patetiska saker som att spela strandpingis och tar ”sköna” instagrambilder.

Men, tänkte jag. Jag kanske kan åka till stranden, fast ironiskt? Verkligen löpa linan ut: ha med mig picknickkorg (”som att jag på allvar skulle ha en picknickkorg”) med mariekex och deppiga vindruvor, en stor strandfilt, några gamla nummer av Det bästa och bara ”myza i solen ;-)”. På så vis kan jag vara på stranden, men jag distanserar mig ändå från strandlivet för jag är ju inte där PÅ ALLVAR.

Någonstans exakt DÄR började jag inse att jag gått för långt. Men det skulle ta sin lilla tid innan jag tog tag i eländet på riktigt.

Min cynism innebar att jag föraktade andra människor. Jag kunde ofta säga rakt ut att ”jag hatar människor”. Jag avskydde folk för att de trodde att det fanns något att leva för. Att de kämpade med sina löjliga IKEA-söndagar och renoverade hus och sedan ojade sig över hur jobbigt det är att renovera hus (???).

Mitt försvar var att jag hatade mig själv lika mycket. Jag såg ner på och förminskade allt jag gjorde. Vad jag än tog mig för (om jag nu ens tog mig för något, oftast var jag helt handlingsförlamad) var jag tvungen att rättfärdiga med någon drypande ironisk och distanserande kommentar  av typen ”nu har man visst blivit någon go’ och gla’ tjej som äter glass i solen”.

När man blir förälskad är det inte helt enkelt att upprätthålla cynismen på samma sätt. Det är jävligt svårt faktiskt. Jag försökte mitt bästa på min förra blogg, men det gick väl så där. Och det fick jag också höra:

– Din blogg var så mycket bättre när du var singel och deppig.

Ja sånt gjorde ju inte saken bättre. Och jag mådde bara sämre och sämre igen. Jag visste att jag behövde bryta mig loss från cynismen för att kunna må bra. För att orka leva. Att bli lycklig var det enda jag ville. Men samtidigt, människor i min omgivning uppskattade mig för den där svartsynta människan jag var. Vem skulle tycka om mig om jag inte var hon? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var utan cynismen. Då var min personlighet bara ett ängsligt, darrigt löv.

Att till slut inse att jag MÅSTE släppa taget för att verkligen börja må bra igen var hemskt. Jag var avklädd och sårbar. Jag var ingen alls. 

Nu har det gått ett år sedan jag tvingade mig själv till förändring. Och jag har jobbat och slitit med mig själv. Jag har använt mig av det värsta jag förut kunde tänka mig: självhjälpsböcker. Högvis med självhjälpsböcker. Men nu har jag har modet att gå till stranden på ALLVAR. Jag har en picknickkorg på allvar. Jag är inte alls på det klara med vem jag är. Men jag tänker att det får ta sin tid. Och det är okej. Jag är okej.

Och viktigast av allt: jag vill inte bara dö längre.

I augusti var jag och Christian till Mexiko. Det var rätt och slätt den bästa resan jag gjort i mitt liv. Så här kommer några rader om den.

Mexiko cityMexiko city är uppdelat i flera tydliga stadsdelar. Vi bodde på Gran hotel ciudad i Centro Histórico som är deras motsvarighet till Gamla stan. Hotellet var som ni ser näst intill overkligt pampigt. Den här äldre delen av stan är byggd helt i sten. Väldigt stilig, välstädad och vacker men blir tyvärr också väl turistigt slätstruken. En av nätterna bodde vi i Zona Rosa, deras gayområde. Vilket jag tyckte var mycket roligare.

Hotellet vi bodde på var lika spexigt, men gatorna var inte välpolerade utan mer dammiga och husen var färggladare. Dessutom kändes det som om det var folkfest på gatorna konstant.

Tunnelbanan i Mexiko city har utsetts till en av de bästa i världen. Och på riktigt: åk den. Det kostar ingenting (1,5 kronor). Det är kliniskt rent och det är lika pedagogiskt skyltat som om man vore på en förskola.

Ett annat härligt område är Roma, Mexio citys motsvarighet till New Yorks Soho. Den här lummiga promenaden går genom hela Roma och det är här (inte kanske direkt på den här promenaden men) alla konstnärer och annat kulturfolk håller till.

En dag åkte vi och såg pyramiderna. Vi köpte hattar som vi kände oss fruktansvärt löjliga med på tunnelbanan hem sedan. Där stod vi, en halv meter längre än alla mexikaner, utklädda till hur vi TROR att mexikaner klär sig.

Sista dagen åkte vi till floating gardens. Man åker alltså runt i båtar bland fina trädgårdar. Det blev väldigt festligt när det här mariachibandet dök upp!

Zihuatanejo

Sedan flög vi vidare mot västkusten och en liten fiskeby som heter Zihuatanejo. Orsaken till att vi krånglade oss ända bort till den här sidan av Mexiko var att vi ville surfa.

Västkusten har inte samma turkosa vatten och kritvita stränder som finns på Yucatánhalvön dit de flesta svenskar åker. Däremot är jorden mycket bördigare här, så det växer och frodas fina blommor överallt.

Jag köpte min första långkjol i Zihuatanejo och sedan dess vill jag inte ha något annat på mig.

Fem minuters promenad från vårt hotell ligger den låååånga stranden Playa la ropa (utsedd till den femte vackraste i världen av Tripadvisor 2013). Eftersom vi åkte under low season (mitten av augusti) var vi i stort sett ensamma på stranden.

Den här härliga mannen var vår surflärare. Honom åkte vi i väg med tidigt på morgnarna. Jag hade aldrig surfat förut och trodde det skulle vara omöjligt att ens ställa mig upp. Men det gick!

Surfade gjorde vi på olika ställen, men en dag var vi på surfcampet La saladita. Så vackert att man vill kasta sig ner och gråta, som min mormor skulle ha sagt.

Sammanfattning: Det här var en lite krångligare tvåveckorssemester än om vi hade åkt direkt till Cancun. Men jag är så fruktansvärt glad över att Christian propsade på Mexiko city och västkusten. Det går knappt en dag utan att jag tänker tillbaka på den här resan. Vi hade ett instagramkonto under hela vår semester som heter christianochzandrassemester (logiskt nog), där kan ni se fler bilder!  Om nån känner för att åka så bidrar jag mer än gärna med fler tips om hotell och restauranger och sånt. Det är bara att mejla!