Jag minns inte ens om det var på film eller om folk kanske sa det i verkligheten. Kanske både och. Det sades hur som helst att äldre kvinnor är så mycket bättre i sängen.

Kanske är det inte så konstigt. 

Jag tänker att unga kvinnor oftast ligger där och kämpar rätt mycket med sin sexualitet. Ibland kan det vara jobbigt att ens erkänna dess existens. Herregud, först ska man vara naken med en annan människa, med allt vad det innebär och sen ska man på något vis lyckas kommunicera till den här andra människan vad som gör en upphetsad, vilket man så klart inte alltid känner sig så där hundra bekväm med. Och resten sen då: att ge sig hän, att tillåta sig själv att tycka att det är skönt. Eller säga till om man inte tycker det. Utan skuld och skam. 

Det är fan inte easypeasy kan jag meddela.

Jag kan väl själv se tillbaka till tonåren och krasst konstatera att ja: det var ett antal sammankomster, eller vad man nu ska kalla ligg för med ett finare ord, som aldrig borde ha sett dagens ljus. För det kändes inte hundra. Och det ska kännas ett hundra procent bra. Men i stället var det stelt, oskönt och rent av dålig stämning mellan varven.

Jag försöker inte säga att jag varit något offer herregud, det var bara dåliga tonårsligg.

Allt jag försöker säga är att det inte är så förbannat lätt att stå upp för sig själv och sin egen spirande sexualitet. Varken för killar eller för tjejer. Speciellt inte när man är tonåring och allmänt osäker och ängslig kring precis ALLT. Och sen då? Sen får man liksom bara hoppas på att åren går och att man kommer mer och mer överens. Det är inte direkt så att det kryllar av stödgrupper och bli-vän-med-din-sexualitet-workshops och även om det fanns så tror jag att rätt få skulle vara intresserade av att gå. Folk vill nog hellre lägga pengar på hudkrämer, robotgräsklippare och restaurangbesök än att komma på god kant med sin sexualitet, om vi säger så.

Sedan har vi det här med skillnaden mellan manlig och kvinnlig sexualitet också. Jag tänker bara på när jag var yngre och hur folk kunde slänga sig med ordet runka hit och dit som någonting som ju ”killar gör”. Spelar ingen roll om det var skämtsamt, skryt eller nedsättande, deras sexualitet FANNS i alla fall. Att kvinnor också onanerar var det ingen som pratade om. Det var bara tyst.

Jag tänker bara nämna i förbifarten att ju kvinnors kroppars särskådats och bedömts och det funnits ideal att leva upp till i århundratal. Och fortfarande i dag lever vi ett samhälle där kvinnor enligt vissa människor (och domstolar) ”får skylla sig själva” om de genom att ha ”opassande” kläder blir våldtagna. Det här drar ju så klart också sitt strå till skam och skuld-stacken. Och i samma andetag kan ju en varm tanke skickas till alla HBTQ-människor som FANIMEJ fått kämpa för sin rätt till sin sexualitet.

Jag läser en tegelstenstung bok just nu som heter ”Womens bodys womens wisdom”. Fick den rekommenderad till mig av en vän (tack!). Är du som jag övertygad om att allt hänger ihop: tankar, känslor och den fysiska kroppen så kan jag varmt rekommendera den.

Författaren Christiane Northrup skriver om hur viktigt det är att vara överens med sin sexualitet. Att år ut och år in gå och bära på skuld och skam som skickas ner till de ”nedre regionerna” kan göra dig sjuk. Och då handlar det oftast om sjukdomar ”där nere” och just de sjukdomarna pratas det ju som bekant inte direkt vitt och brett om vid fikaborden. Tvärtom: det spär på ens egna tankar om att ens kön är fel.

Vilket det ju så klart inte är.

Så, för att sammanfatta: bli vän med din sexualitet. Låt den finnas. Gör den till en del av dig. Du behöver för den sakens skull inte bli någon människa som går omkring och predikar om sexuella energier, tantra och allt vad det nu är. Det här är någonting du kan göra helt för dig själv och du behöver inte ringa ett enda samtal eller göra någon Facebookupdate om ditt uppdrag. Om du inte vill förstås. Heja dig. Heja mig. Kram kram.

Jag träffade mamma i går. Hon berättade att hon brukar meditera vid ett ljus varje morgon och det påminde mig om det Malin Berghagen sa under föreläsning: att hon placerar ett ljus nån meter framför sig och tänker att varje andetag ska blåsa ut ljuset (det är dock på så långt avstånd att det inte påverkas, det handlar inte om ATT blåsa ut det utan om intentionen). Hon får då till både andningen och blickpunkten på ett naturligt sätt.

Jag gjorde det i morse. Hade helt nedsläckt och bara ett ljus. Det påminde mig om när jag var yngre. Så som jag minns det var det ofta strömavbrott på vintrarna. Mycket möjligt en efterhandskonstruktion, kanske hände det inte riktigt varannan vecka som jag inbillat mig. Hur som helst var alltid känslan vid strömavbrott härlig, allt stängdes bara ner, stressen avtog för en stund, jag ville aldrig att det skulle ta slut. Kanske skulle jag till och med slippa skolan.

När jag tänker efter har jag alltid känt ett motstånd till hur samhället är uppbyggt. Att människor ska stressa runt, hålögda och tomma inombords. Det KAN inte vara meningen. Jag kände det då och jag känner det starkare än någonsin nu.

Jag håller med om mycket av det Underbara Clara skriver om arbetstiderna. Varför ska vissa människor jobba sig till utbrändhet medan vissa går utan jobb? Det är ju som att vi vill må dåligt.

Forskaren Roland Paulsen menar också att vi jobbar för mycket – alldeles i onödan.

”I relation till hur mycket mer produktiva vi har blivit borde vi arbeta mindre. Sedan 70-talet har produktiviteten mer än fördubblats, så om du ska ha konstant arbetstid måste du skapa nya jobb. Vad de nya jobben går ut på är inte alltid så lätt att säga, eller huruvida de tillfredsställer några fundamentala behov. Men ofta får man skapa behovet, genom reklam inte minst.”

Det är ju vansinne det vi håller på med, egentligen. Skapar behov som inte finns så att vi ska kunna jobba halvt om halvt ihjäl oss. Dessutom intala oss att det är precis så här det ska vara.

För någon månad sedan var jag ute på jobb med en kvinna som gått ner till halvtid precis som sin man. De hade  sålt sin lägenhet i innerstan i Stockholm och flyttat ut till en betydligt billigare lägenhet i en förort långt bort från city.

– Det konstiga är att vi konstant blir ifrågasatta. För att vi inte jobbar heltid. För att vi inte köpte en större och dyrare lägenhet eller ett hus i Enskede. Vi har valt att prioritera varandra och våra barn, hur kan det vara provocerande? 

Gud, ibland vill jag bara så himla gärna bli hippie. Jag känner på många sätt så starkt att jag inte vill vara med om det här längre. Inte vara en del av och bidra till den här galenskapen. 

Storgråter till John Lennons Imagine och kan bara tänka hur fel allting blivit. Hur vi håller på och håller på. Rusar runt som tomma skal. Samtidigt som det börjar närma sig jul och människor är ensamma och mår dåligt. Hur i hela helvete kan vi tillåta det här? Hur länge går det att blunda? 10 år till? 100 år till? Tills kometen kommer och befriar allihop? Vi irrar trots allt bara runt på en liten jävla boll som snurrar runt i ett beckmörkt universum vi inte vet ett skit om. God jul.

Och här kommer ett litet resonemang och en fråga om mat: 

Har en lite fundering. Det började en ny tjej på mitt jobb och ganska snabbt kom det fram att hon inte äter socker alls. ”Vad duktig du är” sa min kollega. Då vi jobbar med hälsa så frågade jag henne hur hon äter och om är intresserad utav rawfood osv. Hon svarade att hon inte kunde äta socker/vita kolhydrater överhuvudtaget då det sätter igång ett sug hos henne. Hon var väldigt öppen med det (vilket jag beundrar henne för) och berättade att äter hon en tårtbit så måste hon äta hela tårtan. Det här var något som hade varit med henne sen hon var liten, då hon istället kunde äta fem apelsiner för att fruktsockret triggade henne. Hon hade tidigare haft ätstörningar, kan tänka mig, av det hon sa, att hon haft anorexia, ortorexi, och hetsätning. 
Jag frågade henne om hon någonsin tror att hon kommer kunna äta ”normalt” och kunna unna sig en tårtbit utan att gå överstyr och hon svarade: nej det tror jag inte. Eller jag kan inte tänka så långt in i framtiden. 
Det svaret gjorde mig lite ledsen och fundersam. 
Jag har själv inte alltid haft en sund kosthållning. Då jag äter väldigt sunt och mår bra den största delen av tiden så händer det ibland när jag väl väljer att unna mig så äter jag mer än vad jag borde och vill. Jag har också svårt att bara äta en bulle utan äter gärna fem. Men skulle inte kunna trycka en hel tårta som hetsätning men skulle kunna äta flera bitar. 
Dagen efter så pratade jag med en annan kollega på jobbet som dukade av ett bord på fika där en kund lämnat halva sin tårta och hon säger: förstår inte hur folk kan lämna, kan aldrig lämna haha. 
Så började vi prata och hon sa att hon inte kan lämna godis om hon äter en skål med godis. Men skillnaden var att hon sa det med ett leende och hade absolut inget ”problem”. Hon sa: äter jag godis bara en gång i veckan så är det klart att jag vill äta upp allt, haha. Till skillnad från min kompis som äter lite varje dag.

Tror du man kan bli kvitt matproblem som uppstår ibland? Och hur gör man det?

Tack för dina tankar. Det du beskriver är ju skilda människor som väljer att förhålla sig till mat på helt olika sätt. Vilket är ditt sätt? 

Det finns mycket i samhället i dag, tidningar, böcker och experter som gärna vill berätta för oss hur vi ska göra när det kommer till mat. Det här trots att vi redan kånkar omkring med den främsta expertisen av dem alla: våra egna kroppar. Jag skulle säga att jag och säkert många andra har haft att göra med tre olika slags problem, som säkert samverkar på olika sätt. 

1. Ett av problemen, så som jag ser det, är att vi slutat lyssna. Vi kör över kroppens signaler och rop på hjälp. Jag gjorde det här i många år. Åt mat som gjorde att jag fick magont och kände mig däst.

Jag tycker att det här är en av de bästa verktygen: lyssna på din kropp. Ät tills den är mätt. Fråga frågor! Hur mådde den av att äta den här maten? Kanske svaret blir ”inte så bra för jag känner mig inte energifylld” då kanske du kan strunta i att äta så mycket av den. Blir svaret ”jättebra!” ja då är det ju perfekt och bara att köra på. Var intresserad och testa dig fram.

Socker är ju inte särskilt bra, men det är olika för alla. Vissa klarar av det i mindre mängder, andra mår inte bra av det alls. Lyssna på kroppen, inte bara direkt efteråt utan kanske timmar/en dag efteråt.

2. Det andra, kanske allra största problemet är: vi tycker inte om oss själva. Vi tycker att våra kroppar är fula och otillräckliga och allmänt dåliga så varför skulle vi lyssna på signalerna och proppa dem fulla med sånt som är bra för dem?

Här handlar det ju om att jobba upp en självkänsla för att kunna komma överens med att din kropp ser ut som den gör. Det är först från acceptans som hälsosam förändring kan ske.

Lägg till exempel av med att köpa för små kläder. Kasta ut allt ur garderoben som är för litet eller obekvämt. Klä dig så som din kropp mår bra av att vara klädd.

Träna för din kropp, inte mot den. Tänk fina tankar om den. Tänk på de ställena du gillar och vad den är bra på. Tänk på att den andas och sköter hela ditt system utan att du behöver bekymra dig om den. I dag behöver du också en god självkänsla för att kunna strunta i alla normer och vad alla andra säger och vilka metoder de påstår att är bra just den här veckan och bara låta din kropp må bra och se ut som den gör.

3. Och så till det problemet som jag tampats allra mest med: tvångsmässiga tankar kring mat: ”Jag borde äta det här”, ”jag borde inte äta det där”, ”oj nu åt jag för för mycket”, ”vad ska jag äta nästa gång och hur mycket ska jag äta då?”.

Om du inte fullkomligen älskar att laga mat så ska inte tankarna kretsa osunt mycket kring saker som ska stoppas i munnen.

Jag jobbar med de här tankarna med hjälp av ACT. Det är ett sätt att observera dina egna tankar i stället för att gå totalt upp i dem. När du bara stilla betraktar dina tankar så försvinner de på ett magiskt sätt. Jag har blivit av med både osunt mattänkande och svartsjuka med hjälp av ACT. Boktips är ”Lyckofällan” av Russ Harris.

Jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag tänkte lyfta upp för jag tycker att den är intressant.

Hej, jag måste bara fråga om en sak då det är något som jag själv funderar en del kring – nämligen barn. Jag fyllde 30 nyligen och det verkar väl som om den familjebildning jag alltid tänkt mig skulle ske häromkring kommer dröja något. Visst kan jag känna att det finns en liten sorg i det, men samtidigt inte. Ett liv utan barn är nog minst lika fullgott som ett utan. Det är något som jag mer och mer börjar inse. Vad har du för tankar kring det? Känner du någon stress över att det kanske kommer vara för sent när du väl tagit dig igenom den här läkeprocessen?

Länge tänkte nog jag också att det skulle bli så att jag skulle skaffa barn kring 30, för det är ”så man gör”. 

Så kommer det nog inte att bli och jag inser också mer och mer att det här ”så man gör” inte säger någonting mer än vad majoriteten väljer. Många väljer att bo i hus, men det betyder inte att jag någonsin behöver göra det. Jag kan bo i en trädkoja och sova i hängmatta.

Därför har jag verkligen försökt känna efter: finns det en längtan eller är det bara idén om att ”man ska” skaffa barn jag haft i huvudet? När jag själv var barn minns jag att jag var skärrad och orolig över vuxna människor som inte hade barn.

Men nej, jag kan ärligt säga att jag inte har någon längtan efter barn. Ibland kan jag känna en vag känsla av att jag skulle vilja vara gravid, för jag tror att jag skulle trivas med att vara det.

Men ha barn? Ingen längtan över huvud taget.

Däremot tycker jag mycket om barn och har gärna barn runt omkring mig. Jag tänker ibland tanken att det kanske inte blir några barn för mig och den gör mig inte sorgsen. Jag kan se mig själv vara fullt nöjd med att få ta hand om andras. Som barn upplevde jag trots allt många av de barnlösa vuxna som lite annorlunda. Som att de behandlade, såg och tog sig tid för mig på ett väldigt positivt och respektfullt sätt. Förhoppningsvis får jag i så fall bli en sån person för något barn. Kanske träffar jag någon som redan har barn.

Sen är det ju förstås många år kvar till ”deadline” och saker och ting hinner ändras. Att ens kunna få barn är ju heller inget som kan tas helt förgivet.

Via Minnas blogg hittade jag en länk till den här videon med Molly Guy som jag inte visste någonting om men som ju verkar vara en alldeles underbar människa. Jag blir glad av henne.

Vi var till Hundöarna i helgen. Det är ett väldigt fint ställe på Ekerö. På två små öar får hundarna springa fritt och leka med varandra.

Men.

Det är förstås inte alltid det går bra. Med jämna mellanrum händer det olyckor där. Hundar som hamnar i slagsmål och skadar varandra. Vi höll oss på vår kant och jag lät Stoffe leka med ett par hundar i hans storlek. Om jag hade en osäker hund skulle jag aldrig släppa in honom eller henne där. På pappret kan det verka fint att hundarna får leka harmoniskt med varandra, men i praktiken så sker allting väldigt okontrollerat. Går du bara rakt in och släpper ut din hund så har du noll kontroll över vad som sker.

Det är så mycket saker jag inte visste när jag skaffade hund som jag önskar att jag hade vetat då. Men jag har lärt mig av mina misstag och jag har mycket kvar att lära än. Hundmänniskor tvistar ofta fram och tillbaka kring vad som är sanningen, men det här är i alla fall några saker som jag lärt mig och som jag tror på:

Låt aldrig hundar hälsa/leka kopplade! 

Hundar kommunicerar ju inte genom talspråk utan med hjälp av kroppen. Det handlar om allt från att vinkla öronen till att ta avstånd från en annan hund. När du har hunden i koppel får den inte tillgång till hela sitt språk. Därför är det inte särskilt smart att släppa fram din hund mot en annan när den är kopplad. Det kan väcka en oerhörd frustration hos hundarna om de inte får uttrycka sig ordentligt. I värsta fall leder det till aggression. Det är JÄTTEviktigt att hundarna får utveckla sitt språk tillsammans med andra snälla hundar. Det gör de genom att mötas, leka och ”prata” med varandra utan koppel.

Släpp inte in hunden i en rastgård utan att veta vad det är för hundar där inne!

Det här har jag fått lära mig den hårda vägen: genom att Stoffe blev attackerad av en Jack Russell. En äldre hane som fick Stoffe på rygg och högg honom mot halsen. Det bör tilläggas att den här ägaren över huvud taget inte tyckte att det var något som helst problem – tvärt om. Han skrattade! ”Han ska alltid sätta yngre hundar på plats”. Jag var så chockad att jag knappt visste vad jag skulle säga. Hur som helst gick det bra den gången och Stoffe har inte visat några tecken på att han tagit skada. Men, jag känner flera ägare vars hundar verkligen blivit ärrade av sådana här händelser. I värsta fall har de blivit aggressiva mot andra hundar.

Låt hunden träffa många olika slags hundar som valp!

När du får hem valpen så är den viktiga socialiseringsfasen i full gång – och den är kort! Mellan att valpen är 3-14 veckor brukar man säga att den pågår. Det valpen utsätts för under den här perioden är sånt den senare under sitt liv kommer att uppleva som positivt. Vill du att din hund ska komma överens med alla typer av hundar, katter, hästar och olika ljud som trafik och dammsugare utan något större problem så ska de lugnt och försiktigt utsättas för de här sakerna nu. Sedan ska valpen förstås ha massor med sömn och återhämtning! Jag skulle säga så här: skippa att lära hunden sitta och ligga och allt vad det nu är den första tiden, det kommer den att lära sig finfint ändå. Fokusera på att den ska få upptäcka och komma överens med världen i stället!

Stoffe var 14 veckor när vi tog honom, vilket betyder att han har tillbringat hela den viktiga socialiseringsfasen i ett hus långt ute på landet tillsammans med sina kullsyskon och jag tycker mig märka det på många sätt. Dels att han är ovan och lite för på med riktigt stora hundar, dels att det var ett jäkla sjå med att vänja honom vid all form av trafik. Det blev helt enkelt en massa extra jobb.

Läs mer om socialisering av valpar här. 

Här är en film som visar hur ett möte mellan en valp och vuxna hundar kan gå till. I filmen säger de att du inte får lyfta upp din valp, vilket jag inte håller med om. Blir det för mycket ståhej kring en liten valp tycker jag det är rimligt att försiktigt avlägsna den än att tänka att valpen ska ”göra upp” med de andra hundarna.

Vill du åka till hundöarna skulle jag rekommendera att du gör den på en vardag då det inte är fullproppat med hundar och du kan ha lite bättre uppsikt. Jag tog buss 177 (mot Skärvik) från Brommaplan och hoppade av vid hållplatsen Orangeriet. Därifrån går man över gatan mot parkeringen, väl på parkeringen svänger du höger och går några hundra meter så kommer en bro med en grind. Framme!

Bor du i Stockholmsområdet, har skaffat en valp och vill att den ska få träffa en mindre hund så går det finfint att ordna ett möte med Stoffe (speciellt bra för stora hundar att lära sig från första början hur de ska hantera mindre raser). Bara att kommentera/mejla.

På yogan i går så pratade Magdalena om kärleksfull vänlighet. 

Att skicka kärlek till dig själv först, för att sedan kunna rikta den mot andra som behöver den.

Det känns extra aktuellt just nu.

För ju mindre ilska, irritation, separation och rädsla det finns i världen, desto mer kärlek = en bättre och härligare värld. Och allt börjar med dig själv. Först när du känner kärlek mot dig själv så kan du ge till andra, om inte kärlek så i alla fall en vilja att försöka förstå.

Men det räcker ju i princip bara att sticka näsan ut genom dörren för att inse att väldigt många inte alls lever livet så här. Jag gör det inte heller alltid, men jag försöker så gott jag kan. Tyvärr finns det mycket saker som rör upp dåliga känslor.

Hur andra människor beter sig i trafiken, långsamma människor i matkön, den där personen som postar 1000 inlägg på Facebook varje dag, störande kollegor, människor med ”fel” åsikter, fyllot på bussen.

Som den där mannen förra veckan som misshandlade sin hund. Jag blir skogstokig. Och ibland måste man tillåta sig att få bli skogstokig. Trots allt är vi ju inte så mycket mer än människor.

Men, kom också ihåg: när du väljer att vara upprörd, arg och ilsken så lägger du massor med energi på dåliga känslor. Du tillåter att den där idioten låter dig lida och agera utifrån ilska och hat. Trots att du sällan har hela bilden. Vad hen har för orsaker till att hen gör som hen gör. Vi har i princip ALDRIG verkligen HELA bilden.

Jag tänker på det här när jag läser många arga inlägg om Sverigedemokraterna på Facebook nu. Jag tror inte att ilska och hån är rätt väg att gå. Konflikter uppstår när två parter står på varsin sida och skriker argsint för sin sak. Krig börjar så. Vad skulle du helst skicka till ett krig? En medlare som från en neutral utgångspunkt är beredd att försöka lyssna och förstå eller en soldat med väskan fullproppad med vapen?

Hur svårt det än må kännas så tror jag att allt måste börja om inte med kärlek, så i alla fall med och förståelse. Jag tror starkt på att det jag kan göra är att försöka vända kärlek mot mig själv och handla utifrån det. Inte agera så starkt utifrån hat, ilska eller rädsla (även om jag förstås också GÖR det ibland, speciellt när det kommer till mina absolut värsta grejer: orättvisor när det gäller djur och barn så är det SÅ svårt).

Men jag tror verkligen att det är med kärlek allt måste börja. Det är ju enkelt egentligen. Med kärlek som grund skulle det inte finnas hemskheter som krig, rasism, våldtäkter, misshandel.

Hur ska man då lyckas påverka andra?

Jag tror att du påverkar andra långt mycket mer genom handlingar än prat. Försöka vara solidarisk, även när det känns omöjligt.

Jag vet inte. Testa, kanske funkar det.

I förrgår när jag gick längs Götgatan med Stoffe kom en man mot mig. Han hade ett barn i famnen och ett som gick bredvid, i koppel hade han också en ung bullmastiff (jag skulle uppskatta att den var 6-7 månader).

När han gick förbi på fem-sex meters avstånd satte jag mig lugnt ner bredvid Stoffe för att han inte skulle springa fram mot valpen för att leka.

Men den här valpen gjorde i stället ett nyfiket utfall mot Stoffe. I och med att bullmastiffer är STARKA hundar, även om de fortfarande är valpar, så drog hunden så mannen för någon sekund vacklade till och tappade balansen. Han föll aldrig mot marken utan räddade upp situationen snabbt, men det var ändå tillräckligt för att barnet skulle började gråta.

Stoffe och jag började gå vidare, men jag vände mig om eftersom jag hörde att mannen skrek till ordentligt. Då såg jag hur han först lyfte upp valpen i halsbandet så den dinglade i luften och ströps. Sedan satte han ner hunden och måttade en spark i ryggen på den och drog den sedan snabbt vidare med sig över övergångsstället.

Jag stod kvar, fullständigt lamslagen, och stirrade på honom medan han gick därifrån. Mina ögon tårades samtidigt som jag kokade av ilska. 

Om det är någonting här i världen som gör mig galen så är det misshandel. Vuxna människor som VÄLJER att slå.

Det finns inget svagare. Det finns inget som får mig så illa till mods. Det är ALDRIG försvarbart att slå.

Men om vi ska bryta ner händelsen: först och främst, varför ÖVER HUVUD TAGET fundera på att köpa en gigantisk hund om du ska promenera omkring med den i Stockholms innerstad tillsammans med dina två barn?

En valp behöver FULL uppmärksamhet och hjälp att förstå hur de ska anpassa sig till att bli ”så som vi människor vill ha dem”. För en nyfiken valp ÄR det naturliga att dra fram mot en annan hund och vilja säga hej. Det är inget konstigt. Valpar är gläfsiga, glada, ofokuserade, har dålig kroppskontroll, kärleksfulla och vill upptäcka världen. Det är upp till ägarna att lägga ner all den tid som krävs för att hunden ska lära sig. Och stadsmiljöer är extra svåra, det finns så mycket lockande saker: fåglar, trafik, andra hundar, glass på marken, cyklar, märkliga ljud. Tänk dig själv att du gick på alla fyra nere på marken och betraktade en värld där allt känns nytt och spännande. Det TAR TID att lära en hund att föra sig i så pass händelserika och onaturliga miljöer.

Och herregud, bara för att det är en hund modell större så betyder det inte att den ska tåla stryk. Förr kanske folk pucklade på sina hundar för att de stackars människorna inte visste bättre, men i dag VET vi bättre. Studier visar att hundar känner känslor precis på samma sätt som människor (om det nu ens ska behövas studier på något som varenda hundägare redan vet). Ändå valde den här människan att göra hunden illa.

Jag undrar hur han tänker. Kanske tänkte han att han skulle uppfostra hunden till att veta hut och uppföra sig när barnen är med. Men hur tror han att barnen kände? Allvarligt. Fattar han inte att det känns fruktansvärt och sätter djupa spår i ett barn när ens pappa stryper och sparkar en familjemedlem och ens lekkamrat?

Jag undrar också vad det är som gör att det känns okej att slå en hund på gatan mitt på blanka dagen? Att all annan eländig jävla misshandel som pågår sker bakom stängda dörrar, men ”människans bästa vän” är det fortfarande okej att ge sig på öppen gata. Jag har en granne som beter sig på ett liknande sätt. Han lyfter upp sin schnauzer i halsbandet och skriker när hunden skäller på andra hundar. Som att det skulle göra att den skäller mindre!

Sedan kommer vi till det sista allra sorgligaste: kommer den här hunden att växa upp och bli en kärleksfull medlem i en barnfamilj? Troligtvis inte, för den kommer att vara rädd, otrygg och osäker.

Risken är att det kommer en dag då hunden får nog och hugger mot någon av familjemedlemmarna. I värsta fall mot barnen. Och då är det ägarna som plötsligt hävdar att hunden är ”mentalt störd” och måste omplaceras eller avlivas. Då undrar jag: vem är det som är mentalt störd, egentligen? 

Det är supervalår och det enda jag kan tänka är att det är så synd att det är så få svenska politiker som känns närvarande i vad de gör. Val styrs av mycket dåligheter: pengar, makt och prestige. Många politikers egon jobbar på högvarv. Frågan är om de verkligen helhjärtat går in för att förändra och förbättra eller om det innerst inne finns små barn som i första hand vill kamma hem bekräftelse och få kontroll.

Jag beundrar Barack Obama för hans närvaro. Tänk dig själv, han leder 300 miljoner människor men känns ändå som att han nyss kommit från ett tvåveckors meditationsretreat i Indien.

Se partiledardebatten, det är ju hetsiga, stressade blickar och människor som bara är ute efter att bräcka varandra. De känns lika desperata som 3-försäljarna som springer efter en på stan. Det finns ingen ödmjukhet eller villighet att försöka förstå eller lyssna. Det är ju obehagligt.

Jag hittade ett tidigare nummer av Arena på bordet i morse. Läste artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”.

En väldigt bra artikel, antar jag.

Det är så svårt att veta i dag tycker jag. Ju fler perspektiv, åsikter och röster det poppar upp desto svårare är det att veta. Videon där Molly Sandén visar upp sin kropp som en käftsmäll för alla som hånade henne kändes först som ett rätt bra och coolt tilltag. Sedan läser jag den här krönikan av Lady Dahmer om hyckleriet kring hyllningar och bara ”nej, just det. Så är det ju också”.

Å ena sidan.

Å andra sidan. 

Går det egentligen att tycka någonting i dag utan att ta in alla möjliga olika vinklar och perspektiv?

Som den där artikeln i Arena. Jag tycker att den är bra, men googlar jag så kan jag säkert hitta olika kritiska röster som hävdar motsatsen. Att det är en jävla skitartikel som belyser helt fel saker. Och de här arga rösterna kommer att föra fram sina argument och de kommer också att låta bra och rimliga. 

Och det här är ju i grunden någonting väldigt bra. Att saker ifrågasätts och reflekteras över. 

Men samtidigt, tycker jag, att det är lätt att ryckas med och bli totalt vilsen. Plötsligt finns det 20 olika ståndpunkter kring ett ämne och fem kanske kan avvisas direkt. Medan 15 har vissa poänger som du kan hålla med om. Det blir såsigt och ängsligt. 

Då om någonsin är det viktigt att jobba med sitt inre. För är du inte på grej med vem du är så kommer du nog aldrig bli riktigt på grej med någonting utanför dig själv heller. Inte på riktigt. Då kommer du känna dig vilsen och ängslig i tillvaron.

Vissa väljer att koppla bort nyhetsflödet helt för en tid och jag förstår varför, men just nu varken vill eller kan jag göra det.

Jag försöker att se det som en övning i stället. Vad tycker jag om den här nyheten/krönikan? Får den mig att känna på något visst vis, och varför får den mig i så fall att känna så? Om det handlar om ett samhällsproblem, finns det då någonting jag kan göra för att hjälpa till att förändra – kanske bara genom mitt sätt att vara – eller finns det inte det? Och i så fall, varför inte?

Men det är inte lätt.

Mycket av världen i dag är inte happy clappy utan förbannat deprimerande.

Den enda jag egentligen kan förändra är mig själv.