Ibland, oftast när jag känner mig allmänt oroad över sakers tillstånd, kan jag få nästintill panik över den här bloggen. Herregud, vad är det jag gör? Sitter jag och predikar för andra människor hur jag tycker att de ska leva sina liv?

Men nej. Det gör jag ju inte.

Jag försöker bara dela med mig av mitt tankesätt och mina erfarenheter. Jag älskar att få ta del av andras erfarenheter och ord. Sedan är det ju upp till läsaren att sålla. I en självhjälpsbok kanske bara 10 procent av innehållet känns som att det tilltalar mig, jamen då kan jag ju sålla bort resten. Ibland kanske jag bara tar till mig en mening och en annan gång nästan vartenda ord. 

Jag tror att om alla hjälps åt med att sätta ord på tankar och känslor så kommer det att bli så mycket lättare. Medvetenhet gör saker lättare. Därför tycker jag så mycket om när jag får någon kommentar eller mejl här och där, om olika synsätt, tips och tankar kring saker och ting. Jag tycker att det så viktigt att försöka gå ner på djupet i samtal och inte bara glida omkring uppe på ytan. Det är så vi utvecklas. Vi hjälps åt att öppna upp varandra.

Jag har och har alltid haft en tydlig bild kring varför jag vill ha hund. Jag vill ha en glad, frisk hund som springer bredvid mig i skogen. En hund som får följa med mig i princip vart jag än ska. En hund som lyder för att den vill göra det, inte för att den är kuvad och känner sig tvingad. 

Jag har insett att det är naivt av mig att tro att alla människor skaffar hund av den här orsaken. För så är det verkligen inte. Många hardcorehundmänniskor ställer oerhört höga krav på sina hundar. De ska lyda till varje pris i alla vardagssituationer. 100 procent disciplin annars är det ett tecken på att man är en slapphänt hundägare. Undergivenhet är målet, inte glädjen.

Jag tror också att många skaffar hund och förväntar sig att den bara ska lyda. Att man ska ha den där glada snälla jycken från dag ett. För de växte ju upp med grannens golden retriver och den var ju alltid så snäll. Sedan får de hem en busig och bångstyrig valp och förstår inte alls vad som hände. Och i stället för att försöka förstå hunden så blir de arga. Det måste ju vara någonting fel på den!

I helgen träffade jag hundägare som oroade sig för att deras tioveckorsvalp fortfarande inte gick fint och lugnt i kopplet. Nej det är klart att den inte gör. Det är en liten valp. Den vill utforska världen och förstår inte över huvud taget varför den har något märkligt band runt halsen.

I Sverige är ett av de vanligaste problemen hundmöten. Jag har en bekant som bott en period i Frankrike som skrattade rakt ut när hon fick höra det här.

– Hur fan lyckas ni alltid krångla till allt som egentligen är så enkelt?

Där hon bodde gick hundarna lösa med sina ägare. Det gav hundarna ett välutvecklat språk mellan varandra. Som valpar fick de vänja sig vid andra hundar på gatan, äldre hundar ignorerade oftast valpens kontaktförsök och till slut lärde sig valpen att det inte var någon vits. Det naturliga intresset att ta kontakt med andra hundar dämpades sakta men säkert och snart tänkte hunden: äh, jag går här med min ägare i stället.

Men här kopplar vi hundarna det första vi gör. Andra hundar ska ignoreras och minsta lilla intresse ska bestraffas. Nej! Usch! Fy! Våga inte titta på den där andra hunden. Jag har en granne vars hund jag aldrig vill möta när jag går med min hund för han ställer sig och skriker som en galning när hans hund börjar dra i kopplet och skälla.

Inte konstigt att det blir problem. 

Med trafik och koppeltvång så ska förstås hunden kopplas. Jag inser det.

Men då måste hunden också få en chans att lära sig det här konstiga, onaturliga. En valp KOMMER inte traska vid ägarens vänstra sida från dag ett. Det verkar det finnas en utbredd oförståelse till.

För att få hunden att bete sig så som människor har bestämt sig att det är ”normalt” att en hund beter sig så krävs träning. Och för att få en glad hund som lyder dig för att den vill så krävs ännu mer: du måste bygga ett förtroende. Det gör man inte genom att gapa och skrika. Då får man en rädd hund, inte en glad hund.

Fem dagars intensiv hundinstruktörsutbildning är över.

Jag har pratat mycket med några andra kursdeltagare om mat. Främst hundmat men också människomat.

Jag vill ändå ta diskussionen om hundmat som första exempel för det känns som att det blir allra tydligast den vägen. Så.

De flesta människor älskar sina hundar och vill att de ska vara så friska och glada som det bara går. Så klart!

På marknaden finns det hundratals olika alternativ till vad hunden kan äta. Det är en jävla djungel. Vissa hävdar bestämt att hunden bör barf-utfodras (det innebär att ge hunden kött och grönsaker ”så som den skulle äta om den levde fritt”). Andra hävdar att spannmålsfritt foder är det allra bästa, andra ger färskt foder och den tredje ropar att deras hund minsann blev 14 år och var ”hur frisk som helst” genom att äta det billigaste fodret från mataffären.

Lägg då till tillverkarna av hundmaten som så klart vill tjäna storkovan på sina produkter.

Det GÅR alltså inte att säga vad som är rätt. Det är helt omöjligt, för av 100 hundägare finns det ungefär lika många svar på vad som är ”bäst”. Det enda som går är att undersöka/bestämma sig för vad som är rätt – för ens egen hund. Den kan ju förstås inte prata, men se på den: har den glansig päls? Pigga ögon? Fina muskler? Är den frisk? Bra energi?

Så skulle jag då på ett smidigt sätt föra över den här på människor. 

För människor har liksom ännu fler val. Tusen och åter tusentals alternativ till vad som kan vara ”rätt”. Att äta GI, LCHF, att vara vegan, vegetarian, medelhavskost, lågkalori, att äta efter tallriksmodellen. Kött och potatis som det var ”förr i tiden”. Debatten är så infekterad att människor ryker i luven på varandra kring potatisens vara eller icke vara. Det är helt sjukt. 

Och mitt i allt det här tänkte jag klämma in min åsikt.

Jag tror på att lyssna på kroppen. Hur ofta gör vi det egentligen? Intar en måltid och känner efter under tiden och några timmar efteråt hur det kändes?

Jag försöker göra det så gott det går. Men det är svårt. Det är svårt för att jag under hela mitt vuxna liv trängt bort signalerna. Jag har använt mat på ett helt annat sätt än det ska användas. Jag har avstått mat för att jag mått dåligt och jag har tryckt i mig alldeles för mycket mat, också för att jag mått dåligt. Det här har gjort att jag kan sitta och äta en middag, notera att jag får magknip men INTE koppla ihop det med maten jag håller på att gaffla i mig. Jag bara fortsätter äta och efteråt har jag jätteont i magen. Men inte bemödar jag mig att göra någon större analys kring den saken utan jag sätter mig gladeligen och äter samma maträtt en vecka senare. Jag har alltså lyckas tränga bort allt kroppen (högljutt!) försökt tala om för mig.

Jag måste helt enkelt lära mig att äta. Och det är där jag tror att många människors problem kring kosten ligger. Skulle vi lära oss att äta från grunden, alltså verkligen känna av vad våra kroppar gillar och inte gillar, vad vi får bra energi och håller oss mätta av, då skulle man inte behöva ta sig an olika metoder. Precis som när det kommer till hundar måste vi ju också kunna studera oss själva: hur är energinivåerna, hur ser huden ut, hur är allmänhälsan?

Jag vill understryka att jag fortfarande är rätt kass när det kommer till kosten. Men jag jobbar på saken. Jag försöker lyssna och det går bättre ibland och sämre emellanåt. Och det är synd. För jag tror verkligen på några rader jag läste i en bok nyligen: Att det inte bara handlar om att tänka sig till en bra självkänsla, det handlar också om att visa det i handlingar. Att inte ge kroppen drösvis med skitmat eller massvis med socker. Att inte träna sönder kroppen eller att inte träna över huvud taget – för det är  genom handlingar du visar kroppen att den verkligen är värdefull.

Jag minns när en klasskompis i lågstadiet kom till skolan en dag med andan i halsen med en helt ny insikt.

– Jag kanske inte ser världen i samma färger som du. På det sättet jag ser att gräset är grönt så kanske du ser det i den färgen som är lila för mig. Fast för dig ÄR det grönt.

Det var ju mindfuck deluxe. Vi var totalt blown away. Och vi utvecklade det där i all evinnerlighet.

– Tänk om hamburgare smakar för dig som råa sniglar gör för mig? Tänk om havet egentligen är gult för dig, fast du tror att det är blått såsom blått är för mig.

Det var en liten smak av att världen kanske bara fanns i våra huvuden. Kanske var allting bara vår egen upplevelse.

Jag har aldrig, tror jag, haft en regelrätt panikångestattack. Däremot har jag haft overklighetskänslor nästan en hel sommar. Overklighetskänslor är väl annars, som jag förstått det, ett slags förstadie till panikångestattacker. Jag gick en hel sommar och tittade misstänksamt på människor för jag hade liksom ingen aning. Var det jag upplevde bara i mitt huvud eller fanns det i allas huvuden? Höll jag på att bli sinnessjuk eller var det här någon unik upplevelse, hade jag bara hamnat i ett stadie mellan verklighet och någonting annat?

Jag var så ledsen då, den sommaren. Allt var så mörkt. Det var samma sommar som jag i slutet fick antidepressiva tabletter och det hjälpte inte till en början. Men psykiatern ökade dosen och berättade att så som jag mådde, så skulle ingen må. Så plötslig kickade det in. Och jag KÄNDE för första gången på länge, länge. Jag kände sensommarsolen mot huden och jag såg att träden var intensivt gröna och jag såg kärlek i varenda människa jag mötte. Jag ville simma och springa, hjula och hoppa och titta människor djupt i ögonen. Min pojkvän som jag nyss hade träffat blev tvungen att säga åt mig på skarpen för han fick sådan panik. Jag älskade så mycket. Kanske för mycket. ”Du är ganska intensiv nu, jag tycker jättemycket om dig, men jag är inte riktigt säker på att jag tycker om dig lika mycket som du tycker om mig”. Jag grät för jag blev så ledsen men jag skrattade efter bara en liten stund för vad fan. Livet pågick ju. Jag hade inte tid att grina bort en ljummen sommarkväll. Dessutom tyckte han om mig, jag visste ju det. Det var bara det att jag var lite … extra allt.

Jag lät Christian titta på det här klippet med Russell Brand som jag tipsade om i går. Han slog fast direkt att han balanserar på gränsen till att flippa, eventuellt har han redan gjort det.

Jag tror så klart inte det, för jag har känt det Russell Brand känner. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna uttrycka det lika koncist och snabbt som honom, men jag har känt det där. Frustrationen, jag känner den rätt ofta, över att saker fortfarande pågår. Att vi tillåter saker som är helt jävla åt helvete fortsätta. För honom är det större saker det handlar om: varför låter vi halva jorden svälta bara för att vi ska ha det bra? Varför är de stora ledarna i världen tomma i blicken?

Det är stora ord och det är så förbannat, frustrerande med stora ord, för de smälter så lätt bara ner till såsiga klyschor.

Jag kan känna de stora sakerna också, men jag känner mest för det som ligger närmare. Varför jobbar människor halvt om halvt ihjäl sig? Varför stannar de kvar i usla relationer? Varför fortsätter reklamindustrin se ut som den gör? Varför köper vi barbiedockor till flickor? Varför är folk inte bara snälla? Varför avisar folk saker som klyschor när det är viktiga saker som bör tas på allvar? Varför har vi byggt upp en samhällsmodell, en ”mall”, som uppenbarligen inte fungerar och får människor att må dåligt? Vad fan är det som pågår? Egentligen. Är världen verkligen så annorlunda ur andra människors ögon? Är det som är blått för mig gult för alla andra?

Inte vet jag. Kanske gör den här intensiteten i mina känslor också att jag är och balanserar på någon fin gräns mellan verklighet och vansinne. Men då gör jag det GLADELIGEN.

Här kommer Russell-videon igen om någon inte sett den.

Det pratas ju mycket om vad som är naturligt för människan. Var och varannan gång en ny diet/”livsstil” lanseras så trycks det på vad som EGENTLIGEN är naturligt för oss att äta. Och människor bara: AHA folk åt alltså inte halvfabrikatköttbullar förr om åren.

Det handlar om naturliga produkter för kroppen, håret och tänderna. Jättebra, verkligen. Jag försöker själv vara medveten om vilka produkter jag använder. Maten är det lite sisådär med. Jag äter inte jättehälsosamt, det kan jag verkligen inte påstå. Jag strävar mot det, men det blir inte alltid så. Samtidigt, med min ätstörningshistorik så vet jag att börjar jag trixa för mycket med maten så kommer det att bli trubbel. Så lite som jag tänker på mat i dag har jag aldrig någonsin gjort tidigare och jag vill gärna att det fortsätter så, för att bara obsessa kring mat hela hela dagarna är inget värdigt liv.

Nåväl, tillbaka till saken: vi hetsar efter mat och produkter som är naturliga för människan men glömmer lätt att vi utan att egentligen funderat efter särskilt mycket anpassat oss till något så onaturligt som storstadsmiljöer. Det finns ju inget naturligt med att trängas på en tågperrong, stå i evighetsköer i mataffären eller kryssa fram mellan ett hav av människor på trånga restauranger.

Vissa klarar den här anpassningen hur bra som helst. De är helt fine med att stoppas in på en liten yta i ett femvåningshus och tycker det är alldeles tillräckligt att sitta i en park någon gång i veckan. Vissa får panik och står inte ut en sekund. Men fler och fler blir tvungna att anpassa sig ändå, för jobbmöjligheterna finns i storstäderna. Sedan är folk förvånade över att de mår sämre och sämre trots att de äter naturligt och väljer kemikaliefria produkter.

Jag tänker på det här när jag känner en längtan efter lugn och avskildhet.

Det är väl egentligen inget konstigt alls.

Om någonting är naturligt för människan så är det väl ändå att leva i naturan.

Det är viktigt med passivitetsträning för hundar. Speciellt för yngre hundar. Det innebär att de ska lära sig att sitta och ta det lugnt även om det händer både det ena och det andra runt omkring. Att bara vara, helt enkelt.

Så. Den här helgen har vi princip bara ägnat åt att sitta på en filt. I fredagskväll i Margaretaparken och i lördags och i går vid Farsta strandbad.

Jag undrar om det inte var minst lika mycket träning för mig. I TEORIN tycker jag det känns himla härligt att bara sitta på en filt i en park en hel helg när det är vackert väder. I praktiken börjar det krypa så smått i kroppen och i huvudet efter bara någon timme. Finns det inte något annat jag borde göra just nu? 

Ledig tid är en otrolig lyxvara. Men det är också stor skillnad på ledig tid och ledig tid. En arbetslös som ligger på soffan njuter förmodligen inte av att vara ledig. Det anses vara ful ledig tid. 

Att vara vd på ett framgångsrikt företag och ta ledigt ett par dagar för att spela golf är en helt annan sak. För att det finns pengar på kontot så har man förtjänat att ha ledigt utan gnagande ångest.

Människor pratar mycket om det här att förtjäna saker, har jag noterat. ”Har jag tränat så får jag unna mig glass”, ”har jag jobbat hårt med husrenoveringen så får jag dricka vin på kvällen”.

Att bara låta sig själv vara då? Utan någon prestation? Utan att den lediga tiden ska anses som ”fultid”? Utan dåligt samvete?

Det är svårt. Vissa verkar klara av att softa i all evighet utan några problem, men för många andra dyker det upp fruktansvärt mycket motstånd inombords. Det är inte okej att bara vara.

Kanske, jag säger inte att det är så, men kanske har många svårt att bara vara för helt plötsligt kanske hjärtat har något att säga. Men oftast får det aldrig komma till tals. För hjärnan har så bråttom någon annanstans. Hittar på en massa sysslor och skjuter hela tiden fram på tiden då hjärnan ska lyssna på vad hjärtat har att säga. Kanske behöver vi människor mycket mer passivitetsträning än vi tror.

För ibland känns det som att det är hjärnans huvuduppgift att fucka upp det som hjärtat har att säga.

Ibland är det så lätt att tro att en massa människor sitter på Sanningen. 

Då är det lätt att bli ängslig.

De här människorna kanske har har åratal av utbildning, svindyra kläder eller bara råkar vara allmänt besserwissriga. Det härliga är ju att inget av det där som de här människorna mal på om behöver vara sant för dig.

Jag kan läsa 20 böcker om personlig utveckling och plocka ett kapitel eller några rader ur varje och tillämpa det i mitt liv, resten kan jag skita i. Samma sak när jag pratar med människor: de kan tycka att världen är si eller så och ”man” bör göra så här och så här. Allvarligt: ”man” bör betala skatt, vara snäll och dö. Det är det enda!

Du kanske tycker att den här texten är helt uppåt väggarna och då kan du bara strunta i att göra den till din sanning. Det är bara att plocka det bästa inifrån dig själv och utifrån från alla håll och kanter och göra det till sin egen succémetod för livet. Gud vad glad jag blir när jag tänker på det.

Jobb är jäkligt knepigt, tycker jag.

Jobbet är en så otroligt stor del av ens liv. Oftast är tanken att du ska umgås mer med dina kollegor än människorna du faktiskt frivilligt valt att ha i ditt liv. Bara det är rätt märkligt. 

Sedan gäller det ju att hitta någonting man gillar att göra. Helst älskar. Och se till att få göra det också.

Jag har både ett och annat agg till hur skolsystemet är uppbyggt. I skolan handlar aldrig någonting om drömmar, det handlar om att vara REALIST. Vi hade till exempel en studievägledare i skolan. Hennes uppgift verkade vara att en timme i veckan stå och berätta för oss vilka yrken vi INTE skulle rikta in oss på för inom dem fanns det inte några jobb. Journalistyrket var ett av dem. Data däremot, det skulle vi plugga för där fanns det både jobb och pengar att tjäna. Jaha. 

Jag kan ju säga så här: både jag och omvärlden ska vara väldigt glada över att jag inte jobbar med data i dag. Data och jag går nämligen inte särskilt bra ihop, dessutom är det förbannat trist. Och det var också bilden som målades upp av arbetslivet i skolan: det var trist och svårt att slå sig fram. Det var bättre att satsa på någonting lite sämre och i alla fall få det. Fy fan.

Jag började jobba som journalist när jag var 16. Jag såg en annons i dagstidningen på Åland om att de sökte en nöjesreporter och jag VISSTE när jag såg den annonsen att det var rätt. 

Det var det ju också. På ett sätt. På ett sätt var det inte det.

Jag har nämligen jobbat åtta år med att vara reporter (två år som chefredaktör för en nöjestidning som inte riktigt kan räknas in), vilket jag förvisso har blivit väldigt bra på. Jag är snabb, bra på att hitta roliga vinklar och skriver bra. Men jag tycker inte att det är särskilt upphetsande. Har aldrig tyckt. Jag har svårt att gå igång på nyheter, och det är en förbannat dålig egenskap som reporter. Jag vill skriva, men jag vill skriva långt och personligt. Krönikor och fördjupande reportage. Göra timlånga intervjuer och blogg. Skriva böcker. Och att då sitta mitt i ett ständigt nyhetsflöde som jag gjort … det blir liksom inte helt rätt. Det skaver. 

I dag skulle jag säga att jag är närmare än någonsin att ha hittat det jag faktiskt är bra på OCH älskar att göra. Jag skriver krönikor, blogg, längre artiklar och har skrivit en halv bok (som jag tänker att jag ska skriva färdigt i sommar).

Faran med att ha hittat så här rätt är att det lätt kan gå överstyr. Om inte jag stoppade mig själv skulle jag sitta och skriva dygnet runt. Nu har jag bestämt att jag jobbar 9-17 på vardagar, ibland med några förskjutningar, men det måste vara så. Jag har ett liv som inte är skrivandet också. Och det är så jäkla viktigt att leva det livet också. Även om jag glömmer det ibland.

Så. Ungefär så har det sett ut för mig att trevande hitta det jag älskar och är bra på. Det är inte en alltför slingrig väg, men det tog ändå tio år för mig att våga satsa på precis det jag vill göra. Och jag vet inte ens om jag får ge ut min bok, men i min värld är det självklart. Jag kan inte tänka något annat för annars vore det helt ovärt att ens bemöda mig att skriva den.

Nu ska jag inte skylla alltför mycket på skolan, men det hade varit soft om någon där varit lite uppmuntrande. Åtminstone öppnat upp lite för möjligheten. Typ, ni KAN faktiskt bli precis vad ni vill också. Det kanske inte är helt enkelt, men det GÅR. Om det är något jag ska lära mina eventuella barn (om det nu blir några barn) så är det exakt det.

Jag har alltid fokuserat så mycket på det skrivna ordet. Text. Bara text. Inget annat har varit så där vidare värst viktigt. Inte ljud eller bild. Text. 

Jag har alltid blivit mest berörd av text och aldrig riktigt kunnat ta till mig budskap på samma sätt om jag inte fått läsa det. Det är väl trevligt att få ett porträtt på människan som uttalar sig om saker och ting, men jag klarar mig också utan. Det är märkligt. Jag har en hel hop vänner som är fotografer, jag har till och med varit ihop med en fotograf i fyra år. Och jag har varit jätteimponerad av deras driv och så där, men i mitt huvud har alltid text spelat huvudrollen.

Men på sistone har det här förändrats. Bilder alltså, herr-e-gud. Hur är det ens möjligt att sätta en stämning som den här eller den här eller den här bara genom ett par bilder?

Jag önskar verkligen att jag hade ett intresse för att fotografera. Men jag tycker mest bara att det är klumpigt att kånka runt på någon kamera. Och så tycker jag det är så märkligt att dra fram kameran i tid och tid. Det blir liksom aldrig naturligt för mig, bara jag drar fram mobilkameran blir det mest fruktansvärd stel stämning och så känns det som att jag förstört allt och borde gå och dra något gammalt över mig. Nåväl. Någon annan gång i livet kanske. Eller så köper jag bara en kamera och ser vart det bär.

Jag tror att många är bra på att känna efter lite smått. 

Vill jag se den här filmen? Vill jag gå den här utbildningen? Vill jag gå på ytterligare en dejt med den här människan?

Men att verkligen känna efter, försöka lyssna på vad kroppen har att säga innerst inne är svårt.

En del, ganska många tror jag, lever hela sina liv utan att känna efter på riktigt. De anpassar sina liv för att inte kunna känna. De dövar sig med jobb och ännu mer jobb, alkohol, resor, träning eller vad det nu kan vara. Det kräver en hel del av en människa att leva på det här viset. Men det är också ett ganska fegt sätt att leva.

Det krävs mod att verkligen på riktigt våga känna efter. För ibland kanske den där rösten inom dig säger någonting helt annat än vad som känns bekvämt eller rimligt.

Den kanske säger åt dig att du ska lämna din partner. Den kanske säger åt dig att du ska byta jobb. Kanske säger den åt dig att se mer av världen. Eller kanske att den har sett nog och bara vill ha lugn och ro.

Att sedan följa den där rösten och göra vad den säger innebär troligtvis en hel del tvivel och vånda.

Men jag tror på riktigt, och det här är jag verkligen övertygad om, att om man vågar så kommer det inte att bli fel.

Min allra högsta önskan är att våga lyssna och följa.