Tillvaron är märklig. Jag läser den här artikeln om att kocken Malin Bastholm, 26, sextrakasseras på jobbet. Hon får ta emot gliringar om sin kropp och saker hon berättar om ska i tid och otid anspela på sex:

”Hade hon träningsvärk berodde det på sex.

Höll hon i en banan frågade en kollega var hon ville ha den.”

Andra berättar i Verkligheten i P3 om hur de blivit blivit smekta på halsen och kallade vackra och andra har inför alla blivit betygsatta av kockkollegorna på jobbet.

I kommentarsfältet har en kvinna huggit ifrån: 

”Att vara ”kallad vacker” är väl ingen sexuell trakasseri! 🙂 Det är så överdrivet.Om man jobbar bland massa män får man räkna med några oskyldiga skämt, behöver inte vara för allvarlig, speciellt i sådan ung ålder, tycker jag”. 

Jag tror att det här är den vanligaste ursäkten till sådant här beteende. ”Det är väl inte så farligt”, ”lite ska man väl kunna tåla”, ”det gäller att ha skinn på näsan” och så vidare.

Va? Nej!?

Att bli behandlad med respekt av sina kollegor är väl inget förhandlingsbart? Något man ska klara av med lite ”skinn på näsan”. Att känna sig förnedrad, tillintetgjord och förminskad är väl inget ”man ska kunna tåla”?

Det är så lätt med all form av mobbning av släta över det med att ”det ju bara var skämt”. För den som blir utsatt, den som går hem och mår dåligt är det aldrig ”bara ett skämt”.

Tyvärr är det så mycket enklare att spela med. Låtsas att man också tycker att det är kul att bli smiskad på rumpan eller få sitt utseende betygsatt. Gör inte det. Var obekväm och säg ifrån. I den bästa av världar ska det räcka med en tillsägelse. I den värsta av världar blir man tvungen att säga upp sig. Med den lilla trösten att det finns andra arbetsplatser där dina kollegor kommer att respektera dig, dina ord och din kropp.

”Grattis snygging”

”Men gud vad söt du är”

”Lycka till gullis”

Varje dag ser jag ett handfull kommentarer där utseende halkar med på ett hörn. På Facebook, Twitter och Instagram. Oftast är det kvinnor som skriver till kvinnor. Till för ett år sedan gjorde jag också det. Hela tiden! Jag skrev snygging hit och sötnos dit till mina vänner. En dag började jag fundera över varför jag gjorde det. Vad är det som gör att jag slentrianmässigt (på gränsen till tvångsmässigt) måste kommentera mina vänner och bekantas utseenden?

Det enda jag kunde komma fram till var att ”de blir glada av det”. Men svaret kändes inte rimligt. Finns det inte andra saker jag kan skriva till mina vänner så de blir glada – utan att dra in deras utseende?

Är inte samhällets fokus på kvinnors utseende tillräckligt? Det skriks ju redan från reklamskyltar och tidningsannonser och modereportage vart fan man än vänder sig. Jag tror att de flesta kvinnor lägger alldeles för mycket tid, möda och uppmärksamhet på sin spegelbild. Jag gör i alla fall det.

Måste jag liksom då komma dragande med någon kommentar, om än välmenande och uppmuntrande, som ska spä på fokuset? Kan jag då inte bara hitta på andra saker som göra mina vänner glada? Sånt som helt enkelt inte rör utseende?

Det tog några veckor för mig att vänja mig. Men i dag är det hur enkelt som helst. Ibland, när någon fantastisk människa byter profilbild till någon där hon ser helt jävla bedårande ut så kliar det i fingrarna och jag vill bara dit och skriva ”VAD VACKER DU ÄR!”. Men jag hejdar mig själv. Kanske kan jag visa henne min kärlek på något annat sätt. Kanske kan jag spara den utseendekommentaren och omvandla den till ett uppmuntrande sms när hon fått ett nytt jobb eller klarat körkortprovet. Eller bara slänga i väg några rader om att hon är en bra och fin vän. Fråga hur hon mår, skriva att jag hoppas att hon mår bra.

Det här är ingen passivt aggressiv gliring till folk som skriver kommentarer som berör andras utseenden. Tro mig, jag accepterar det mesta! Men ibland kan det vara bra och bara stanna upp och tänka till. Varför drar jag in hennes utseende i den här kommentaren? Känns det rimligt att göra det, så fine, skriv! Men jag lovar, det kommer komma tillfällen då det går finfint att kommentera och utelämna det yttre.

Jag minns för två år sedan när jag var på tv-galan Kristallen. Jag och min reporterkollega Christoffer stod vid ingången där kändisarna ställer sig vid en vägg för att bli fotograferade. Uppdraget för kvällen var att ta tv-kändisarnas reaktioner på att Ulf Brunnberg föreslagit att det borde startas en manskanal. En kanal med boxning, speedway och dokumentärer om Hitler.

De flesta bara skrattade och skakade på huvudena. Gry Forssell skrattade. Agneta Sjödin skrattade. Filip och Fredrik skrattade (och ifrågasatte hur Ulf ens skulle ha råd att starta en kanal, ”krävs det inte hundratals miljoner för det?”). Jag skrattade också. För det lät ju så urbota dumt! En manskanal? VARFÖR skulle man starta en tv-kanal bara för ett visst kön? Haha!

Det jag främst bar med mig från den kvällen var skådespelaren Leif Andrée – underbara, mänskliga, orädda Leif – som på frågan om han tycker det är en god idé av Ulf Brunnberg att starta en manskanal svarade:

– Absolut inte, rikta dig till människor för fan, dumjävel. Vad håller han på med? En kanal för män är befängt. Bra program är universella inte könsbundna. Han får väl ta sina finansiärer och göra den här kanalen men jag tänker inte vara med i alla fall.

I går kom nyheten om att Kanal 9 ska bli en kanal med ”rak och okomplicerad underhållning mot en manlig målgrupp”. Jag visste knappt vart jag skulle titta. Ulf Brunnberg jublade! Jag kände mig nästan dum i huvudet för att jag stått där och skrattat för två år sedan och tänkt att det här inte är saker som HÄNDER på 10-talet. Tydligen händer det. Och jävlar vilken dålig smak det ger i munnen.

Jag har så pass mycket insyn i tv-världen att jag vet att de ägnar mycket tid åt att mäta målgrupper. Vilka åldrar och vilka kön tittade på det här programmet? Många skulle säkert vilt hävda i den här diskussionen att det är KALLA FAKTA att fler män tittar på boxning, speedway och dokumentärer om Hitler. Men då är vi i den här gamla trötta diskussionen igen: bara för att kvinnor alltid haft lägre löner, betyder det att de ska fortsätta ha det? Bara för att vi marknadsfört rosa söta dockor till flickor och svarta tuffa batmanprylar till killar, betyder det att vi alltid ska göra det?

Varför ens bemöda sig med att benämna det som en MANSkanal. Kan det inte bara få vara en kanal för MÄNNISKOR som är intresserade av sport och serier som Top gear och Sons of Anarchy (jag ÄLSKAR Sons of anarchy!).

Äh fy fan. Det enda bra som kommit ur den här historien är Leif Andrées citat:

”Rikta dig till människor för fan, dumjävel”.