Okej, den här meningen kommer att låta väldigt högtravande, men here we go: i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling (kräks nästan av att skriva de orden), hur som helst,  i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling just nu så känner jag mig som en bångstyrig tonåring.

Jag är arg på rätt mycket, men främst är jag arg på mig själv. Jag är arg på att jag lyssnat på en massa människor, när det gäller en massa saker. Jag är arg på att människor fått mig att tro att jag behöver lyssna på en massa människor när det gäller en massa saker.

Att det skulle ta 26 år innan jag skulle inse att det finns en person som redan vet alla svar och det är jag. Varför har jag inte lyssnat? Vad är det som gjort att jag en gång i tiden började tvivla på att jag inte skulle veta bäst i mitt eget liv?

En sak som jag i dag är väldigt tacksam över är att jag aldrig gick någon lång utbildning till journalist. För vet ni vad? Då skulle jag troligtvis inte vara det i dag, inte utifrån det jag får höra från journalistutbildningarna i alla fall.

För det första: jag är journalist på mitt sätt. Jag är ingen Martin Schibbye eller Johan Persson. Jag har aldrig velat bli det och jag kommer aldrig att bli det. Däremot verkar det bland många lärare – Obs! inte alla – finnas en tro om Hur En Reporter Ska Vara. Jag tror inte på att stöpa en hop studenter på ett enda sätt och sedan skicka ut dem i arbetslivet. Då KOMMER det att vara svårt att få jobb, för de har inte uppmuntrats att hitta sitta språk, vad som är unikt för dem. De är bara färglösa ängsliga kopior av sina lärare.

För det andra: Om man var och varannan dag av sina lärare får höra om hur svårt det är att få jobb som journalist – att det i princip är omöjligt – vad kommer man då till slut att tro? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobb som journalist. Och vad kommer jag då att gå till min första arbetsintervju med för inställning? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobbet.

Det finns så mycket människor som vill berätta för dig hur saker och ting ska gå till här i livet. Hur du borde göra. Det är inte bara lärare, det är vänner, föräldrar, vänners föräldrar, släktingar. De flesta verkar ha någon slags idé om hur du bör leva. Skit i dom.

På riktigt: SKIT i dom. 

Jag råkade stöta på en före detta kollega på stan och jag nämnde att jag på något sätt skulle vilja börja jobba med hundar. Vet ni vad han gjorde? Han hånskrattade. Typ: VARFÖR skulle jag, som lyckats bli något så ”fint” som journalist plötsligt fjanta runt med några jäkla hundar? 

Jag är så glad att jag i dag kommit så långt att jag kan strunta i vad han har att säga, för han vet inte bäst. Ingen vet bättre än jag själv när det kommer till mig och mitt liv.

Hör du en liten vag röst inifrån som ber dig att gå åt ett håll, oavsett hur orimligt eller ouppnåeligt det än känns – gör det. Gå! Vänd dig för fan inte om och lyssna på allt och alla har att säga! Bara gå!

Det är helt fantastiskt att få ha sitt drömjobb. Jag vet, för jag har haft det i tio år. Jag har varit nyhetsreporter, chefredaktör, nöjesreporter och krönikör. Och även om allt det jag gjort hittills har varit roligt och härligt på sitt sätt, så är det ändå precis som jag har det nu som passar mig allra bäst. När jag får sitta hemma i lugn och ro och skriva. För gudarna ska veta att jag älskar att skriva.

Det finns olika delar i ett jobb som reporter. Halva jobbet är att åka ut och bevaka/intervjua, och även om jag tycker mycket om den biten också så finns det inget som går upp mot när allt är klart och jag får sätta mig och skriva. Jag vet knappt något bättre än att skriva krönikor och därför är jag också väldigt tacksam att jag:

1. Visade mig vara bra på det.
2. Har jobbat på tidningar som lyft fram mig.

För mig har det aldrig på något vis varit svårt eller jobbigt att skriva. Det är alltid lustfyllt. Jag har aldrig suttit och värkt ur mig en text.

Däremot har mitt självförtroende ibland varit lågt. Än i dag klarar jag knappt av att läsa mina publicerade artiklar, jag är rädd att upptäcka fel eller inse att jag tappat det. Det har alltid slutat dåligt när jag försökt jämföra mig med andra. När jag till exempel inbillat mig att jag kanske borde vara lite mer allvarlig och rak nyhetsreporter. Jag kan bli så arg så här i efterhand, för är det någonting jag INTE ska göra så är det att försöka vara som någon annan. Jag har fått chansen att utveckla mitt eget tilltal och språk och det är därför jag är unik som skribent. Min egen röst är något av det viktigaste jag har, speciellt som frilansjournalist. Jag tror det är väldigt vanligt det där, att man tror att det handlar om att rätta in sig i ledet på arbetsplatsen och vara som alla andra, när det egentligen är tvärt om. Du vinner så mycket på att vara dig själv och hitta din grej.