Nu är det snart två år sedan jag började ställa mig frågor, riktiga frågor om livet. För mig har det förändrat allt.

Det är så kraftfullt att verkligen fråga sig själv saker om livet och verkligen svara ärligt: 

Trivs du i ditt liv?

Hur är din relation till dig själv? Är du snäll eller dömande?

Hur är din relation med dina vänner? Får de dig att må bra? Känner du dig trygg?

Hur är din relation med din partner? Känns det rätt? Känner du dig betydligt mer upplyft och älskad än tvärt om?

Hur trivs du på ditt jobb? Är du inspirerad? Älskar du det du gör?

Hur trivs du i din kropp? Äter du mat som får din kropp att må bra?

Hur ofta känner du glädje? 

Hur ofta känner du ilska/irritation/frustration?

Känner du skam och skuld?

Hur trivs du i ditt hem? Får du energi genom att vara där? Älskar du dina möbler och prylar och det du har på väggarna och ser varje dag eller är de där av någon annan anledning?

Utgå från de här frågorna och först och främst se hur det verkligen ligger till. Sedan gå igenom frågorna på nytt och se: vad är min önskan, hur skulle jag vilja ha det?  

När jag började ställa mig de här frågorna var gapet mellan hur jag hade det och hur jag ville ha det enormt. 

Jag insåg att jag liksom bara flutit med och inte reflekterat så mycket, alls. Jag visste inte ens att jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att jag kunde börja ta beslut och förändra mitt liv utifrån vad jag faktiskt vill och drömmer om. 

Min intuition var därmed också helt avtrubbad. Jag kunde inte skilja på vad det var jag egentligen ville och vad som var vad jag trodde att jag borde eller förväntades göra.

När jag först började ställa mig själv frågor så svarade jag till exempel att min stora dröm var att flytta till en större lägenhet här i Stockholm.

Hehehe…

Jag fick drömma precis hur stort jag ville men mitt svar var en tvårummare i en stad jag aldrig riktigt trivts i. Okej. Det svaret kan jag så här i efterhand konstatera att var baserat på vilket steg jag trodde att jag förväntades ta härnäst i livet.

Så jag gör mitt bästa för att hela tiden försöka öva upp min intuition och förmåga att drömma. Det är fortfarande svårt Det här gör jag då genom att fråga mig saker. Innan jag öppnar garderoben så frågar jag mig själv vad jag vill ha på mig, i stället för att bara ställa mig där och vara totalt vilse. Innan jag ska ta ett beslut så frågar jag mig själv om det känns bra eller dåligt. Jag tänker inte bara på ”vad som är praktiskt” eller ”vad som är smartast”. Det är så viktigt för mig att jobba mig tillbaka till att fatta beslut på känsla. Att komma fram till vad jag vill är så mycket bättre än att lämna saker och ting åt slumpen, eller ännu värre: att göra saker för att jag pleasa andra.

Jag ser det så klart nu i efterhand.

Jag har inte riktigt haft ro att yoga eller meditera under sommaren. Jag har undrat vad det är för jävla fel. Jag var på ett miniläger där vi yogade i grupp varje dag under en vecka och jag var inte ens i balans då. Jag var irriterad och prestationsinriktad. Störde mig på att min kropp inte klarade av att vara bäst i klassen. I vardagen var jag stingslig och inte alls så harmonisk jag har varit tidigare. Någonting grämde mig, det var nästan som om det kliade.

En dag fick jag nog och satte mig i soffan och bara: okej, vad är det?

Och så lyssnade jag inåt och fick höra det jag egentligen redan visste: Det här håller inte längre, ni måste göra slut. 

Det hördes så klart och tydligt. Ändå lyssnade jag inte. För det där var det sista jag ville höra. Jag tänkte att det väl inte behöver vara sanningen, herregud, det kanske bara kändes så precis just den där dagen. I morgon kanske det känns annorlunda. Och relationer är ju inte så jävla lätt hela tiden, ibland måste man kämpa för dem tänkte jag. Det kommer att bli bättre. Jag ska bara anstränga mig lite mer så kommer allt att ordna sig. 

Men det ordnade sig inte. Det blev bara sämre och sämre och jag blev bara mer lättirriterad. Jag var så långt ifrån i balans du kan komma. Jag visste: det här är inte jag. Jag är inte den här gnälliga, griniga människan. Jag var tung. Trött, oinspirerad och orolig. 

Mycket negativt kommer med att lämna varandra, mycket sorg. Men. Den där tunga känslan är borta.

Jag fascineras över hur mycket min kropp verkligen försöker förmedla till mig, men som jag vägrar lyssna på. Det var samma sak med jobbet. Även om jag aldrig riktigt trivts på kontor, speciellt inte i öppna kontorslandskap, speciellt inte med att ha vissa tider då jag ska infinna mig så har jag vägrat lyssna.

Nej, nej jag har kört på och känt mig tung och seg i stället.

Varför? För att jag inte vågade lyssna inåt, för där inne skrek det att jag ville någonting annat. Och någonting annat är inte alls bekvämt, det innebär kanske att starta upp ett eget företag och en jävla massa annat krångel. Men att ta det där steget och börja frilansa innebar också att den tunga känslan i kroppen försvann. Jag hoppas att jag börjar lära mig det här nu. Att lyssna inåt och få höra det man inte riktigt vill höra, säg upp dig från ditt jobb eller lämna någon du älskar är inte alls lätt. Det tar tid och det krävs en hel del mod, men den lugna känslan i kroppen efteråt är kvittot på att kroppen är intelligent nog att visa vägen.

Tung känsla i kroppen = dåligt, förändra situationen.

Lätt känsla i kroppen = bra fortsätt.

Det gäller allt!

Den här boken rekommenderade Malin Berghagen när jag var på hennes föreläsning. Hon skriver ett långt inlägg om sitt möte med Dain Heer då han fixade hennes rygg här. Boken handlar om att vara sin egen energi och det jag tagit med mig är att i stället för att hela tiden gå runt och älta samma saker faktiskt fråga mig själv: vad är problemet? Varför mår jag dåligt? Varför är jag ledsen? Det har gett mig en helt ny kännedom om både själ och kropp.

Den här titeln måste väl vara den mest självhjälpiga av alla självhjälpsklyschor. Jag fick låna den av mamma och tyckte att den såg löjlig ut att det tog sitt lilla tag innan jag läste den. Men när jag väl läste den: oj, oj, oj. Den gav mig precis de verktyg jag behöver i livet just nu. Ni ser ju att jag till och med har satt små lappar så att jag enklare ska kunna hitta det jag behöver. Den ger många tips på praktiska övningar som bland det här ”livsschemat” som jag skrivit om här. 

Rita Rogers är ett brittiskt medium som varit mycket omskriven. Dels för att hon är väldigt bra, men kanske främst för att hon var prinsessan Dianas medium och vän. Jag tror på själsfränder och jag är övertygad om att jag kommer att träffa min en dag, när jag är öppen för det. Jag har absolut inte varit det tidigare i livet. Däremot har jag många gånger haft känslan av att det saknas en människa i mitt liv som bara kan förstå mig utan att jag behöver förklara allt, någon som bara vet. I boken beskriver Rita ingående hur själsfränder funkar, hur du vet att du hittat din själsfrände och hur det sedan är att leva ihop.

En tunn bok som förklarar vad kärlek egentligen handlar om och hur vi människor förstör mycket med vår rädsla. Även om jag haft insikten ett tag så var det den här boken som hjälpte mig formulera inlägget jag skrev i går om att försöka förändra någon. 

Jag läser böcker om kärlek och inser hur mycket som har gått snett. 

Inte bara i den senaste relationen, det här gäller varenda en jag haft. 

Det börjar så där vackert så som det alltid börjar. Att upptäcka varandra, se varandra egenheter och ta reda på allt om den andra personen. Om barndomen, favoritfilmer och om han har färgat håret någon gång. Det är en upptäcksfärd och jag känner sådan otrolig kärlek för varje liten ny bit jag hittar till pusslet som är han.

Sedan går det tid.

Det kommer till en punkt där, allt som oftast jag, vill börja justera saker. Jag intalar mig själv att jag inte vill ändra på den andra personen, jag vill bara försöka få honom att inse och förstå vissa saker. Jag vill bara få honom att se det som jag ser, att han inte behöver vara fångad i den person han är just nu, att det finns så mycket mer. Jag tycker mig alltid se den fulla potentialen av en människa. Om han bara skulle satsa och verkligen släppa taget om sina rädslor, då skulle ju livet vara så mycket enklare för honom, för oss.

Det jag inte ser är att jag sakta men säkert börjar omvandla en liten bit av kärleken till kontroll. Varför skulle jag se det? Det är ju så lätt att bortförklara som kärlek och omtanke, jag vill ju bara hjälpa, vara snäll, fixa allting så vi kan ha det så bra som vi bara kan ha det. För visst är det ju så att jag gör det av kärlek, det här med att jag vill få honom att stressa mindre, vara mer närvarande, söka sitt drömjobb, flytta, äta bättre, låta honom bli den bästa versionen av sig själv och leva sitt liv fullt ut. Jag vill bara stötta och få honom att tänka lite mer på det här sättet och inte på det där. Jag vill ju för fan bara hans bästa för att jag ÄLSKAR honom. Och jag trippar på tå och tänker att om jag bara fick ta lite, lite mer ansvar i hans liv (om han bara lyssnade lite mer på mig!) så kunde saker och ting bli magiska.

Jag kämpar och försöker och jag fattar inte varför jag känner mig mer och mer frustrerad och olycklig. 

Varför? För att det inte längre är kärlek. Jag för ett krig för att få kontrollen, för att förändra verkligheten. För att förändra den människa jag påstår mig älska allra mest. Jag visar ingen respekt för honom, för det jag säger när jag vill vara ”snäll” och ”stötta” är följande: du är inte god nog eller intelligent nog för att se vad som är bra eller inte bra för dig. Du är inte stark nog att reda ut vissa situationer och ta vara på dig själv.

Sanningen är att allt det här är mitt. Det är mina drömmar, min önskan om att leva på ett annat sätt, att acceptera och älska mig själv, min vilja att leva livet fullt ut. Kan jag bara få den jag älskar att gå före mig så kan jag komma efter av bara farten och så kan vi leva det där fantastiska livet som JAG drömmer om. Det behöver inte alls vara det han drömmer om.

Återigen handlar det om rädsla. Jag vågar inte ansvar helt och fullt för mitt eget liv, så jag gör det näst bästa: jag försöker få min partner att ta full kontroll över sitt liv. 

Till slut är jag totalt nedbruten. Jag har bara besvikelse och en känsla av maktlöshet kvar. Ingenting är kärlek längre, det är bara en kamp. Jag suckar och ojar mig över ”hur svårt det är med kärlek”. Fast inget var svårt från början. Jag har gjort det svårt.

Det är smärtsamt och pinsamt att se att det är precis så här jag har gjort i varenda relation jag haft. Jag har trott mig älska när jag egentligen jobbat sakta men säkert på att förgöra all kärlek.

Och jag tänker så här: så länge jag inte tar ansvar för att förverkliga liv och mina drömmar, så länge som jag har svårt att acceptera mig själv precis som jag är – då kommer det bara att pågå. Mina kärleksrelationer kommer att fortsätta förgiftas gång på gång på gång.

Först när jag har tagit itu med mig själv så kan jag älska någon annan helt och fullt.

Så det är väl ungefär det jag tänker göra.

Jag har en hel del ilska i mig. 

Jag är arg för att det inte blev vi, för att jag inte till slut hade något annat val än att släppa taget. 

På dagarna går jag runt och är lättretlig och jag har inget som helst tålamod. Minsta lilla motgång gör mig galen. Jag tar ut en del på Christian. På många sätt är jag säkert orättvis. Jag försöker ösa över all skuld på honom, jag vill att han ska må precis lika dåligt som jag mår, känna alla mina känslor. Jag kan inte stoppa mig själv, jag är passivt aggressiv och placerar mig själv i offerrollen gång på gång. I går försökte jag stanna upp en liten stund före jag skickade ett sms, ta ett djupt andetag. Men det går inte, det är så starka känslor som styr. Fan ta djupa andetag, jag vill ju bara få honom att FATTA.

Det är inte vackert, men det är vad det är. 

Jag försöker mitt bästa att rannsaka mig själv och förklara för honom direkt efteråt varför jag gjort, sagt och skrivit som jag gjort. Det är samma saker som upprepas: jag är rädd, känner mig maktlös, ensam. 

Den här lättretligheten och ilskan jag går och bär på gör det svårt för mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Jag kan inte meditera hemma för jag blir så arg. Jag blir arg på mig själv, hur jävla fånig jag är som ens försöker. Hur dumt det är med meditation. Vilken idiot jag är.

I går kväll fick jag till slut lite lugn, under vilan efter yogaklassen kom tårarna. Och när det väl släppte så ville jag ligga där och skrikgråta som ett litet barn, men det skulle ju förstås ha blivit lite konstigt kanske.

Det är så lätt att hamna i en negativ spiral efter att det tagit slut, att skylla allt på alla yttre omständigheter. På honom och på allt han har gjort, att saker inte blev annorlunda. Men vad vinner jag på det i slutändan? För att gå vidare måste jag acceptera att det blev som det blev. Just nu kan jag inte det och då måste jag försöka göra det näst bästa: acceptera att jag inte kan acceptera att det blev så här.

Allt känns bra på förmiddagarna och eftermiddagarna. Men på morgonen är det tomt och på kvällarna får jag fantomkänslor i kroppen att Christian snart ska komma hem. Det ska han inte göra för han bor inte här längre.

Stoffe vaknar mitt i natten och sätter sig upp och tittar på mig. Jag tror att djur vet allt. Precis som barn. Det är vuxna människor som är dumma i huvudet som tror att det går att spela teater och låtsas som att allt är som det ska. Jag minns att jag alltid tänkte det som barn, hur märkligt det var att alla gick runt och hycklade när jag ändå visste precis allt.

Mitt i allt det här har jag skrivit färdigt min första bok. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromkvällen var den klar. Tror jag i alla fall. Jag håller på att läsa igenom den nu.

Känslan var inte alls som jag hade tänkt mig den. Jag har läst så mycket om författare som blir så fästa vid sina karaktärer och gråter när de sista sidorna i boken ska skrivas. Jag har inte känt något sånt. Tvärt om. Häromkvällen när den var klar ville jag bara radera alltihop. Jag kände mig dum och nästan skamfylld över att ens ha försökt skriva en bok. Vem fan ska bry sig?

Varför känner jag så här? Varför ser jag alltid ner på allt jag gör? 

Jag vet att jag är en bra journalist, men samtidigt klarar jag knappt av att läsa sånt jag skrivit efter att det publicerats för jag skäms så mycket. Under två år hade jag en helsida i Aftonbladet med mina krönikor men jag bläddrade bara förbi för jag tyckte det var så dumt alltihop. Jag såg inte klok ut på bilden och texterna kändes som att de var på ”intressenklubben antecknar”-nivå.

Jag vågar i princip aldrig säga till någon att jag har en blogg för jag är så rädd att de ska gå in här och tycka att allt är patetiskt. Det är så märkligt det där. Jag vet att jag är bra, men jag tycker inte det.

Sorg är en känsla som ofta förpassas till slutna rum. Varsågoda, gå in här i en kyrka och sörj att en älskad familjemedlem har dött. Stanna hemma från jobbet. Stäng in dig och slut om dig. Klä dig fult, missköt gärna din hygien och ät mat som är dålig för din kropp. Det är så det ”ska” vara. Frågan är om det är någonting vi bara hittat på.

När jag var ute och promenerade i går kväll funderade jag på det här. Efter naturkatastrofer och terrorattacker så har människor sörjt tillsammans på ett helt annat sätt. Det är okej att gråta och trösta på gatan, och även om sorgen självklart är lika stor så finns det något närande i den kollektiva överenskommelse om att smärtan får existera öppet.

Redan som barn började jag stänga in sorgen. Jag bestämde mig för att jag skulle hålla min sårbarhet för mig själv. Det kändes säkrast så. 

När jag spelade fotboll och stukade foten gjorde det så ont att jag ville kasta mig ner och gråta som ett litet barn, men jag det kunde jag ju förstås inte. Så jag hoppade runt och skrattade i stället, ”nej nej det gick bra, bekymra er inte om mig, jag ska bara vila lite här på sidan en stund, hahaha”. Det är bara ett exempel på tusentals gånger då jag har valt att stänga känslorna inne.

När Christian kom för att hämta sina grejer i går kväll så hade jag en stor klump av sorg i magen, men min instinktiva känsla, gud vet varför, var att han inte skulle få se mig gråta, så jag kämpade emot.

Nu brast det ändå och jag grät. 

Det är ju så skönt! Det är så otroligt skönt att känna, att bara släppa allt och gråta, få ut sorgen i stället för att kapsla in den i kroppen. Jag vill alltid ha det så, jag vill tillåta mina känslor att existera, både inuti och utanför kroppen.

Jag hörde något så enkelt häromveckan: att desto mindre du låter dig känna de negativa känslorna, desto färre positiva känslor förmår du känna. Det går (tyvärr) inte att stänga av en av sidorna och bara känna glädje och ingen sorg. Antingen tillåter du dig att känna eller så tillåter dig inte att känna. Alltså: känner du inte sorgen kommer du inte att kunna känna glädjen. I mitt fall är det tydligt: jag härbärgerade mina dåliga känslor tills jag till slut inte kunde känna något positivt, eller se någon mening med någonting över huvud taget. Och jag som trodde att jag hade ett vinnande koncept..

Jag vaknade av att Stoffe satt på sängkanten i morse, han gör alltid det när han vaknat. Sitter där och stirrar ut i tomma intet. Christian sov på soffan och alla hans tillhörigheter finns ihoppackade på golvet. Det var vår sista morgon tillsammans.

Jag kände mig så irriterad och ilsken. Gick upp och fick se att Christian ställt en av sina flyttlådor så ett blad från min växt hamnat under.

Så jag ställde till med ett bråk. 

– Vad fan gjorde du så här för? Och varför har du struntat i städningen den senaste veckan, varför finns det en massa pantburkar kvar, varför har du inte dammtorkat soffbordet, varför, varför, varför.

Jag gick så starkt upp i känslan att jag kände mig helt galen på honom. 

Efter att jag lugnat ner mig lite insåg jag att det inte alls var städningen som rört upp mina känslor. Jag behövde bara haka upp allt jag kände inombords på någonting, så det fick bli en gammal dammig växt som borde ha kastats för länge sedan.

Det jag egentligen kände var: jag är rädd, flytta inte härifrån, jag vill både att du ska försvinna härifrån men bo kvar samtidigt, jag vet inte hur jag ska hantera livet utan dig, varför blev det här, varför flyttar du, vem ska älska mig som du gjort, hur ska jag klara mig, vi skulle ju gifta oss, vi har ju knappt några fina bilder på oss tillsammans, ska jag sköta vardagen på egen hand nu, tänk om inte pengarna räcker till, tänk om allt bara går åt helvete.

Vissa känslor är ibland så luddiga och diffusa i kroppen, speciellt sårbarhet, och då är det så mycket enklare att ta ut dem på annat sätt. Ilska är ett populärt alternativ.

I går kväll hade jag en timme till övers. Jag funderade på att börja titta på någon ny serie, men sen bestämde jag mig: nej, nu ska jag ha en stund för mig själv.

Så jag letade upp en övning i en av mina böcker. Tände ljus och rökelser. Lyssnade på Mirabai Ceiba.

Satte mig i ner i lugn och ro och sorterade upp hur jag vill att min tillvaro ska se ut.

Det ger oerhört mycket tillbaka att ge tid till sig själv.  Jag mår så bra av det.

I morgon flyttar Christian härifrån. Det är ett sorgligt avslut, men samtidigt vackert. Jag älskar honom och jag kan säga det till honom innan vi släcker lampan på kvällarna. Det är inte bara slutet på någonting, det är också början på någonting annat. Vad det nu än är så är jag öppen för det.

Precis innan jag somnar mediterar jag på känslan av trygghet och det gör att allting känns okej.

Jag läste något så fint i går. Oavsett vad som händer oss i livet, om vi så inte har någon kontroll själva över huvud taget så finns det en sista sak som vi alltid kan välja: vår inställning. 

Jag vet hur det är att sitta i en fruktansvärd situation du omöjligt kan ta dig ur och jag vet också hur viktiga tankarna är just då. Kämpar du emot verkligheten som den är, om du bara kan tänka ”nej, nej, nej”, klandrar omständigheterna och förbannar livet så kommer du tyvärr bara göra det ännu värre för dig själv. 

När jag var på föreläsning med Malin Berghagen pratade hon om att vid jobbiga situationer ställa frågan: vad är rätt med det här som jag inte förstår?

Oftast är det ju till slut de allra värsta och mest smärtsamma sakerna vi råkar ut för som formar oss allra mest som människor.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är mina två senaste uppbrott. För över tre år sedan när det tog slut med killen jag var tillsammans med då så klängde jag mig fast vid sorgen. Jag vaknade varje morgon och tänkte ”nej, nej, nej det här händer inte”. Tillvaron var rent ut sagt vidrig och jag mådde så dåligt att jag isolerade mig själv drygt åtta månader, ville inte göra något och inte träffa någon. Bara sitta hemma och vältra mig i mitt elände. Jag kapslade in smärtan i kroppen så pass att den så småningom började visa sig utåt genom ilska. Jag var förbannad på verkligheten och kände mig så provocerad av människor runt omkring mig. Fattade inte alla jävlar att det inte fanns någonting att kämpa för? Man kan säga att jag lutade mig tillbaka och lät mig själv gå under.

Det är stor skillnad mot den här gången. Jag har hanterat det på ett annat sätt. Jag har mer sett det som att det här är en del av livet, även om jag varit arg, ledsen och besviken så har jag inte kämpat emot det som händer. Jag accepterar att det är som det är, inte varje dag, inte varje timme eller minut, men allt som oftast så kan jag sitta och andas med alla tunga känslor och se att de faktiskt försvinner efter ett tag. Ju mer tid det går desto snabbare försvinner de.

Yogan har lärt mig mycket om att känslor kommer och går. Inget är bestående, även om det ibland känns så. Just nu känns det på ett visst sätt, men i morgon, om en månad, eller kanske redan om någon timme så kommer det att kännas annorlunda.