Jag har ju ingen statistik, men jag misstänker att kärlek måste vara en av de allra största drivkrafterna till förändring som vi har. Kärlek och säkerligen pengar. 

Jag kan ju bara ta mig själv som exempel. Jag trivs bra i min lägenhet, inte så där jättebra i Stockholm. Jag KAN bo här, men jag skulle gärna bo någon annanstans i världen också.

Men på grund av rädslor, bekvämlighet, lathet så stannar jag, även om jag i VARJE SEKUND har en möjlighet att välja att se över en flytt. Varför gör jag det inte? Kanske för att jag inte har tillräckligt med drivkraft.

MEN.

Om jag åkte till säg Köpenhamn och blev hals över huvud förälskad skulle jag inte tveka en sekund att ta mitt pick och pack och flytta dit. Jag skulle gladeligen göra det! Förmodligen skulle jag inte oroa mig så där vidare värst över jobb eller boende, ”det löser sig”. Jag har ju kärleken!

Sånt här händer ju människor hela tiden. De träffar någon och rycker upp hela sina liv, inställningen då är att precis allt går att lösa.

Så varför är det så svårt att få till förändringar i livet utan kärlek? Kanske för att det är en av de starkaste känslorna vi har.  

Jag ser fram emot en lång period av mitt liv nu då jag vill satsa och fokusera på mig och mitt. 

Jag vill jobba med mig själv och bli helare som människa. Nästa gång jag går in i en relation på allvar ska jag inte vara halvtrasig och på något vis förvänta mig att någon annan ska fixa mig och mitt liv. Jag ska sakta men säkert göra alla de här förändringarna jag vill få till i mitt liv för mig, inte för eller på grund av någon annan. 

Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Ikväll sänds ”Djävulsdansen” i SVT, 21.00. Det är en programserie i tre delar om medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Som journalist får jag se program i förväg och jag tittade på det i går.

Det första avsnittet fokuserar på barn som levt med beroende föräldrar. Författaren Hillevi Wahl berättar sin historia om att växa upp med en alkoholiserad mamma.

Att vara medberoende som vuxen är fruktansvärt. Det är en så otroligt stor del av din energi som går åt till relationen. Det är så mycket som handlar om att ta hand om, känna ilska och frustration och att försöka förändra det som är. Mycket ork över till annat blir det inte.

Det här gäller inte bara medberoende, det gäller även andra relationer där en av personerna försöker förändra den andra personen, ”bara hen skulle förstå mina behov skulle allt bli bra”, ”bara hen skulle bete sig på det här viset skulle allt bli bra”. Till slut blir det ett halvtidsjobb att förändra den andra personen.

Och det är synd, för när all energi och kraft går åt till förhållandet så sätts ens egna behov och drömmar åt sidan. Det finns inte så mycket styrka kvar till att starta en webbshop eller skriva en bok eller utbilda sig till djurvårdare på distans, eller vad man nu drömmer om.

Jag tänker på det nu när jag lämnar en relation bakom mig, vad mycket fokus och ork jag kommer att ha till mina drömmar. Egentligen för första gången i mitt liv, med tanke på att det är första gången jag är singel och mår bra.

Efter lunch i dag och resten av helgen är jag på hundinstruktörutbildning. Jag går den på Hundens hus för att jag tycker att de har en väldigt vettig filosofi kring hundtränande, det handlar inte om att på något Cesar Milan-vis rycka och strypa utan om att med bra kontakt och positiv förstärkning ha kul med sin hund. Det går inte att understryka hur viktigt jag tycker att det är när det kommer till hundägande.

Den senaste veckan och förhoppningsvis så mycket det går framöver är jag också dagmatte till en petit brabancon som heter Hektor. Han är instagramkändis och har 14 000 (!!!) följare. Om ni vill följa honom heter han Petitbacon. 

Hektor och Stoffe har funnit varandra på ett väldigt fint sätt. Busar och tumlar runt, jagar varandra och somnar sen tätt intill.

Herregud vad jag älskar hundar. Någon dag vill jag 3-4 stycken. Tänker ofta på att jag skulle vilja adoptera en vuxen hund. Men det får bli en vacker dag när jag bor på landet.

Precis efter att det tagit slut frågade en närstående vad jag tar med mig från relationen. Alltså vad jag lärt mig under vägen. En himla massa förstås, men efter att ha funderat ett tag har jag kommit fram till följande:

Christian har varenda dag sedan vi träffades låtit mig vara precis den jag är. Han har accepterat precis allting med mig. Verkligen precis allt. 

Även om det känns självklart är det ju inte alltid så. Ibland hamnar man i relation där man till slut spelar rollen av att vara den partner man tror att man bör/förväntas vara. En kompis berättade till exempel om hur hon i slutet av sin relation blev en bulltant som stod hemma och bakade på helgerna och äääälskade det myspysiga livet med mönstrade cupcakesformar. Sedan tog det slut och hon bara ”alltså… jag tyckte ju inte ens särskilt mycket om att baka”… Hon hade helt och fullt levt upp till en bild av hur hon fått för sig att hon skulle vara i deras relation.

Ett annat exempel är när jag var tillsammans med en kille och fick i huvudet att min kropp måste se ut på ett visst sätt. Förmodligen för att han var så extremt mån om sitt yttre.

I alla fulla fall: Christians sätt att vara har gett mig ett stort stöd att utgå från den jag är och utveckla mig därifrån. För även om inte jag alla gånger trott på mig själv så har han alltid gjort det. Genom att spegla mig i honom har jag aldrig varit något annat än fulländad.

På många sätt är jag en helt annan människa idag jämfört med då. Ibland undrar jag om det verkligen kan vara samma. Numera har jag en stark självkänsla, andra intressen, överlag en helt annan inställning till livet, det går till och med att se tydligt på mitt yttre att jag genomgått en stor förändring. Men framförallt: jag mår bra. Inte hela tiden, men allt som oftast så mår jag alldeles utmärkt. Det är förstås ett jobb jag själv har gjort, men utan honom och hans villkorslösa kärlek hade det nog gått betydligt långsammare.

Sakteligen börjar det gå upp för mig att det här en av de allra finaste gåvorna man kan få av en annan människa.

Tack, tack, tack.

Jag inser mer och mer att jag klampat rakt ner i en fälla som förmodligen tusentals kvinnor gjort före mig. Jag har trott att min partner ska göra mig lycklig. 

Det må låta tröttsamt, men det är ju sant, ingen kommer att kunna göra mig lycklig förutom jag själv. Att lägga min lycka hos någon annan innebär samtidigt att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Och så länge jag inte tar ansvar för mitt eget liv så KOMMER jag känna mig:

ilsken, upprörd, trött, självömkande, besviken (varsågod att plussa på valfri dålig känsla).

Min favoritdåligkänsla i relationer är en konstant känsla av att vara osedd. Jag VET att jag inte är det, men jag släpar ändå runt på känslan att vara bortprioriterad och glömd.

Självklart ska en partner finnas där och ge stöd, men INTE ständigt behöva känna sig otillräcklig för att hen halvt om halvt jobbar ihjäl sig för att skyffla igen ett stort svart hål hos sin flickvän/pojkvän.

”När du inte hanterar ditt liv är inget mått av näring och omtanke tillräcklig. Du blir en bottenlös grop. Mannen/kvinnan i ditt liv skulle kunna stå på huvudet för dig, som några av männen i mitt liv försökt göra, men det räcker ändå aldrig till” står det i boken jag läser nu. Författaren Susan Jeffers berättar också om hur hon i åratal satt med sina väninnor och beklagade sig över smärtan som männen i hennes liv orsakade henne.

”Vi var ett jämmer-och-stön-sällskap som aldrig verkade tröttna på varandra berättelser. Inte undra på: vi blåste upp ett martyrskap hos varandra som vi uppenbarligen njöt av, och vi fick alltid rätt! Belöningen var att vi inte behövde skapa vår egen lycka – vi kunde helt enkelt anklaga våra män för att de inte gav oss den”. 

Men hej jämmer-och-stön-sällskap! Dig känner jag alltför väl!

Jag tycker det är så skönt att läsa om och äntligen se de här sakerna klart. Då vet jag vad jag har att jobba med när det kommer till mig själv.

Jag läser en bok om rädslor för det känns som det allra, allra viktigaste för mig just nu. Jag kan, vill och tänker inte låta mig själv begränsa mitt liv för att jag är rädd. Men för varje nytt steg jag tar i livet så kommer jag tyvärr att vara rädd. Det hjälps liksom inte.

Rädslorna kommer inte bara hastigt och lustigt försvinna en vacker dag utan det handlar om att hitta sätt att hantera dem när de dyker upp.

För det är ju det allt bottnar i: rädslan att jag inte ska kunna hantera livet om något händer.

Just nu är jag rädd för den dagen då Christian ska flytta härifrån. Jag är rädd att inte kunna hantera ensamheten, att inte kunna hantera att han inte finns i mitt liv. Plus att jag som en följd av det här är rädd för att förlora min ekonomiska trygghet. Det är mer sårbart att vara en än att vara två OM det nu skulle hända något dåligt/hemskt.

Jag är långt ifrån ensam om att ha de här känslorna. Jag är säker på att de flesta känner dem mer eller mindre under ett uppbrott. Skillnaden är ju som sagt bara att välja hur man handskas med rädslorna.

Sedan är förstås ett uppbrott ihopblandat med så mycket mer än bara rädslor. Det är kärlek och sorg, kanske ilska, skam, skuld och/eller lättnad. Jag försöker så gott jag kan att sortera vad som är vad. Då blir det inte heller en röra av saker som bara är eländiga och fruktansvärda.

Utöver det här är jag rädd för en massa saker här i livet. Små saker. Stora saker. Till exempel:

Jag är rädd för att dansa (jag kan inte hantera att göra bort mig)

Jag är rädd för att gå på fester (jag kan inte hantera att hamna utanför)

Jag är (ofta) rädd för att göra intervjuer (jag kan inte hantera att misslyckas)

Jag är rädd för att flytta utomlands även om jag länge velat (jag kan inte hantera att misslyckas, ensamheten eller att förlora tryggheten)

Jag är rädd för att skaffa nya vänner (jag är rädd att inte kunna vara mig själv, att behöva anpassa mig, att bli dömd eller avvisad)

Vissa av de här sakerna har jag gjort ändå. Intervjuer har jag gjort regelbundet i över 10 år men jag är fortfarande rädd. Andra saker som att skaffa vänner och gå på fester gör jag alltmer sällan. Jag stänger in mig i min trygghetszon i stället. Enklast så. Där kommer ingen åt mig.

Vill jag leva så? Nej. Absolut inte.

Någonting som jag jobbar mest på är det som är allra viktigast för mig: att våga se min potential, drömma fullt ut och följa det som jag innerst inne vill göra. 

Enkelt översatt skulle det kunna vara ett kort citat på Instagram typ Follow your bliss. Men skulle det vara så jävla enkelt så hade jag ju alla suttit där med förverkligade drömmar. För en vanlig dödlig med halvsvajig självkänsla krävs jobb och massor av mod (och kanske några uppmuntrande Instagramuppmaningar). Jag har hur som helst bestämt mig för att jag vill göra det jobbet. Jag vet att det kommer vara värt det.

Jag älskar författaren Elizabeth Gilbert och blev så glad över ett citat från henne jag hittade häromdagen.

You need to learn how to select your thoughts just the same way you select your clothes every day. This is a power you can cultivate. If you want to control things in your life so bad, work on the mind. That’s the only thing you should be trying to control.

Sedan fick jag för mig att söka vidare och hittade det här. Herregud, det väckte så starka känslor att jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Folk har förstås frågat varför Christian och jag inte ska vara tillsammans och jag har kommit med en massa olika svar, men inget har egentligen sant. Så ramlade jag över den här texten och … det är precis det jag velat formulera men inte lyckats sätta ord på.

“People think a soul mate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soul mate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. 

A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave. 

A soul mates purpose is to shake you up, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light can get in, make you so desperate and out of control that you have to transform your life”. 

Gudarna ska veta att jag hängt upp mig på den här tatueringen den senaste månaden. Det var ju förhastat, har jag tänkt. Dumt. Fånigt. Naivt.

Fast å andra sidan. Det var det inte alls.

Jag minns när jag första gången träffade någon som hade sin partners namn tatuerat. Jag tyckte att det var helt galet! HUR HADE HAN VÅGAT? Det skulle ju vara kvar hela LIVET!? Samtidigt så var det så modigt. Att tro så mycket på någonting att han valde att göra en tatuering. Tatueringar för mig har alltid varit lite obehagliga på så vis att jag inte fattat hur jag någonsin skulle kunna hitta något som jag vill ha resten av livet.

När jag bestämde mig för att tatuera in Christian så valde jag att tro. Just då var det min sanning. Jag visste så klart att det fanns en möjlighet att det inte skulle vara för evigt (jag är ju inte helt tappad) men jag ville på något vis manifestera hur mycket jag trodde. Så här i efterhand så ser jag ju att jag litat helt blint på kärleken. Lite för mycket. Jag har trott att bara kärleken till en person finns så kommer allt annat att ordna sig. Riktigt så är det inte, inte för mig i alla fall. Jag måste ordna mig själv först. Jag måste tro på mig själv i första hand. Inte på en parrelation.

Så länge, tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med den, så väljer jag att låta den symbolisera min tro, hur stark och intensiv den faktiskt kan vara. Det är varken något fånigt eller dumt med det. Det blir som man väljer att se det.

Ibland undrar jag hur procentuppdelningen riktigt ser ut.

När en relation är på väg att ta slut: hur mycket är VERKLIGEN kärlekssorg och hur mycket är oro över vad som ska komma efter att det tagit slut? Att leva ensam, inte ha någon att hänga med på kvällarna, rädsla för att inte klara det ekonomiskt, krångligt att flytta isär och dela upp alla tillhörigheter, rädsla att aldrig hitta någon som älskar en på samma sätt.

Det är så svårt att se helt klart när det är hundratals känslor uppmixade med varandra. Inte helt lätt att veta vad som är vad.

I början orkade jag inte ens berätta för någon att vi skulle göra slut för jag pallade inte höra människors reaktioner eller behöva försöka förklara. Det finns 1000 olika förklaringar eller ingen alls, vilken ska jag välja?

Vissa dagar är jag rent ut sagt LIVRÄDD för hur jag över huvud taget ska klara hyran ensam. Vissa dagar hänger jag upp mig på vad som händer OM jag behöver akut hundvakt någon kväll. För det mesta fattar jag inte hur jag ska klara mig utan att ha någon att umgås med på kvällarna.

Alltid när katastroftankar dyker upp så tänker jag: vad är det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att jag blir sjuk och det är jag inte just nu, och blir jag det får jag helt enkelt fokusera på att bli frisk. Det andra värsta som skulle kunna hända är att jag inte kan försörja mig och då får jag helt enkelt sälja lägenheten och ordna så jag får en inkomst. Det är inte heller så mycket med det. Allt löser sig.