Det finns en speciell tomhetskänsla som uppstår på morgonen. Eftermiddagarna och kvällarna går oftast bra, men morgonen är allra värst. Jag vaknar och inser på nytt varje morgon att det inte ska vara vi, att det är över. Och det känns så fruktansvärt tomt och sorgligt.

Jag låter mig känna så mycket det bara går, jag inbillar mig att det går över snabbare då.

Men det finns en tanke som jag försöker hålla fast vid, även när det känns som allra jobbigast: det kommer inte alltid att vara så här. Min tillvaro kommer inte att vara att jag sitter ensam och känner mig ledsen i all evighet. Det kommer att komma någonting annat. All energi och kraft jag lagt på att försöka hålla ihop vår relation kommer att kanaliseras på något annat sätt. Till vad kan jag inte veta helt säkert, och det är förmodligen där mycket av rädslorna ligger. Jag kan den tillvaron vi har haft. Även om den inte är bra så är den i alla fall trygg. Och det är väl därför människor håller fast vid saker. Jobb, relationer. Till och med missbruk.

Den här nya tillvaron vet jag inte vad är. Jag kan omöjligt förutse hur den kommer att vara, jag måste bara lita på att det kommer att bli bra. Jag kan välja att tro att det kan bli helt fantastiskt. 

Om ett par år kan jag troligtvis se tillbaka på det här med vetskapen om vad alltihop ledde till. Då har jag facit, men det har jag inte nu. Även om jag så gärna skulle vilja få hem en lapp på posten där det står exakt vad som kommer att hända i mitt liv framöver. Men det funkar ju inte så.

Därför är tilliten och tron det enda jag kan luta mig mot. Det krävs mod att tro, och det modet har jag som tur är för det allra mesta. Det är en trygg punkt inom mig som bara vet.

Allt blir bra. 

Kanske blir det till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas.

Jag förmodar att det är viktigt att ha någonting att tro på.

Jag har valt att tro på kärleken. Ibland nästan helt blint.

Det har gjort att jag valt att se vissa saker i ett guldskimrande ljus och andra saker har jag trängt undan ner till någon fuktig källarlokal i mitt innersta.

Jag tror jag alltid har gjort så här. Nästan krampaktigt hållit mig fast vid tron. Ibland kanske till och med förälskat mig mer i själva idén om kärleken än en faktisk person.

Det här är väldigt tydligt när jag ser tillbaka till tonåren. Jag träffade en kille som jag i vanlig ordning blev helt besatt av. Jag skulle gå under om han inte älskade mig. Hela historien från början till slut var oerhört destruktiv och vi bråkade var och varannan dag. Grät och skrek och blev tillsammans och hade det helt underbart för några timmar (alltid som bäst precis efter att vi bråkat). Sedan gjorde han slut om inte jag hann före, och så där höll vi på. Allt gjorde ont. Det gjorde ont för att vi bråkade och det gjorde ont att tycka om honom.

Sen en dag var jag så urbota less på alltihop så jag bestämde mig för att jag inte orkade mer. Och då, när jag bestämt mig, då bröts förtrollningen totalt.

Det var som att jag såg honom rakt upp och ner för vem och vad han var: en haschrökande självisk slashas med spelproblem och utan några som helst ambitioner med livet över huvud taget.

Så jag gick vidare, till nästa relation som var i princip likadan men där höll jag ut i två år.

Sedan valde jag att börja träffa mer ordningsamma personer. Men jag blev så uttråkad av att det där onda inte fanns där.

Ja…

I en relation är jag väldigt krävande. Jag vill ha så mycket. Jag får i alla fall känslan av att jag ofta kräver det omöjliga. Det jag vill ha är närvaro, men tillsammans med den jag älskar känner jag mig ofta som ett litet barn som aldrig riktigt lyckas få kontakt med sina föräldrar för att de är så stressade och fullt uppe i sina liv. Jag vill bli sedd, men jag får aldrig nog. Det gör att jag konstant går runt med känslan av att vara stött, bortvald och sårad.

Och det här, inser jag, är något som jag måste jobba med. Det är en brist som finns inom mig och de relationer jag haft under åren har gjort att jag äntligen kommit till insikt om hur stor den faktiskt är.

Det bästa med det är att jag har möjlighet att läka det.

Men det är mitt och bara mitt jobb. Inte någon annans.

En sak har jag bestämt mig för och det var väl inte en dag försent.

Jag ska bara gå mot det som känns enkelt. 

Inte mot det som känns tungt eller kämpigt. För sånt som är tungt är inte sant för mig.

Jag har ägnat ungefär hela mitt vuxna liv åt att försöka kämpa emot det jag är. Jag har varit irriterad och arg på mig själv för att jag inte kunnat nöja mig. Varför har jag inte bara kunnat ha ett fast jobb och bo i en lägenhet med en kille som jag varit tillsammans med en evighet och vara NÖJD så. Varför har jag ständigt gått omkring med känslan av att kvävas när jag försökt leva ”så som man ska leva”? Det har aldrig, på riktigt, gått upp för mig att det inte är meningen att jag ska leva så. Det som funkar för många andra fungerar inte för mig och det behöver inte vara någonting dåligt med det – om nu inte jag väljer att göra det till någonting dåligt. Och det har jag ju gjort. Jag har själv VALT att se det som något dåligt och oönskvärt.

Jag har kämpat i så många år och jag har älskat tryggheten samtidigt som jag hatat den. Omedvetet har jag byggt upp rädslor kring vad det andra livet skulle vara, om jag bara skulle sluta kämpa och följa det som känns enkelt och lätt för mig. Har jag ens fattat att det finns andra möjligheter? Att livet inte behöver levas efter en bestämt mall? Jag tror tyvärr inte det.

Drömmarna har jag omsorgsfullt tystat ner. För drömmarna har inte alls varit särskilt bekväma. De har sagt åt mig en massa konstiga saker: säg upp dig, flytta, skaffa en hund, gör si och så. Och jag har bara känt ”inte ska väl jag?”, ”det är väl ändå inte möjligt?”, ”varför skulle jag krångla till det så?”.

I stället har jag valt andra saker. Att sätta all tilltro till kärleken, till exempel. Bara jag älskar en person så mycket jag bara orkar så blir det nog bra. Det har inte blivit det. För kärlek fungerar inte så.

Mina drömmar har blivit så dödade att när jag till slut vågade fråga mig själv vad jag verkligen, verkligen önskade och ville inte längre hade något vettigt svar.

Jag läste att känslan av upprymdhet och känslan av rädsla ofta förväxlas. I boken togs exemplet om ett barn som var på ett nöjesfält och skulle åka karusell. Barnet var pirrig i magen och lite, lite kissnödig av upprymdhet, varpå föräldern vänder sig till barnet och säger ”du ska inte vara rädd nu”.

Det där kan jag känna igen så väl. Jag vet gånger när jag känt så starkt att jag till exempel skulle vilja flytta/testa på någon ny sport/anmäla mig till en kurs/utbildning, men sen inte pallat för att jag trott att jag varit rädd. När det egentligen kanske bara var upprymdhet som varit så stark.

Hur som helst.

Nu gäller följande: jag kommer att gå dit det känns lätt. Enkelt att säga – uppenbarligen fruktansvärt svårt att leva efter.

Det har skett ett nästan helt otroligt skifte i mitt mående.

Som ni väl kanske har räknat ut kommer jag och Christian troligtvis inte att vara tillsammans längre.

Men jag känner att det är okej.

Jag har gråtit och gråtit och känt en oerhörd tomhet. Vi skulle egentligen ha gift oss nu, men så blev det inte. Det blev så som det var meningen att det skulle bli. Och jag litar på att jag kommer att se tillbaka på det här och förstå varför det blev som det blev, även om jag inte kan greppa eller förstå det nu.

Jag har så mycket jag vill hinna med i livet, men det är min resa och mina drömmar. Han kommer att gå vidare och göra det han behöver göra.

Jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom. Men vi måste släppa taget. Jag måste släppa taget för att kunna förändras.

Jag har känt mig rädd. Rädd för att leva ensam. Rädd för att inte kunna betala hyran. Rädd för alla stunder då jag kommer att ångra mig och vilja ha allting tillbaka. Rädd för småsaker som att inte kunna smsa någon som ständigt är uppdaterad på mitt liv. Rädd för att min tillvaro som frilans är så mycket skörare än om jag hade haft en fast inkomst. Rädd för att jag inte ska hitta någon hundvakt om det behövs. Rädd, rädd, rädd. Jag har varit rädd för allt. Skräckslagen.

Men det är där skiftet har skett. Jag är inte rädd längre.

Jag har en starkt tilltro till mig själv och att livet kommer att lösa sig till det bästa. Allt har en mening och nu är det så här. Ingenting är över, det är bara annorlunda. 

Jag läser den här boken just nu och det är rätt smärtsam läsning. Jag känner igen rätt mycket i mitt eget beteende och det är tufft att erkänna för mig själv.

Det känns besvärligt att inse hur stor plats jag låtit, och till viss del kanske fortfarande låter, män ta plats i mitt liv.

Men det är som med allt annat, för att kunna förändra något måste jag först vara medveten om det. Även om det känns fruktansvärt jobbigt. Jobbigt och … pinsamt. För innan jag började läsa den här boken så trodde jag liksom att jag kommit längre. Men sanningen, om jag verkligen ska vara uppriktig mot mig själv, är nog att jag har en liten bit kvar. På något vis känner jag en skam över det. För en kvinna i dag ”ska” inte sätta en mans behov före sina egna. Men genom att känna skam och skuld kommer vi som levt så här aldrig att komma vidare och slippa göra det, eller hur?

(Nu riktar sig den här boken främst till kvinnor, vilket jag tycker är väldigt skevt då jag tror att det är många, många män som lider på samma sätt och där är det om möjligt ÄNNU mer tabubelagt att erkänna sitt problem).

När jag skaffade min första pojkvän så uppslukades hela min värld av honom och hans behov. Min värld kretsade kring när han skulle höra av sig, vad han gjorde och när vi skulle ses nästa gång. Han, han, han. 

När HAN var ute med sina kompisar så ägnade han mig säkerligen någon tanke då och då under kvällen.

När JAG var ute med mina kompisar tänkte jag på honom konstant. Var var han? Vad gjorde han? Hur mådde han? När skulle vi träffas nästa gång? Tyckte han lika mycket om mig fortfarande? Var jag tillräckligt bra för att vara hans flickvän? Han, han, han.

Samtidigt kände jag att jag aldrig fick nog. Att jag blev tillräckligt sedd. Så jag antog att felet låg hos mig. Att jag måste vara på något annat sätt för att verkligen bli älskad. Smalare, snyggare, mer kärleksfull.

Det finns en återkommande sak i boken och det är att kvinnor (eller män) som älskar för mycket avfärdar trygga, kärleksfulla och stabila personer som tråkiga.

Jag rannsakar mitt eget liv och tänker tillbaka på tillfällen då jag kallat män tråkiga. Faktiskt förr eller senare i de flesta av mina relationer, då de killar jag varit med (enligt mig) varit för ”enkla”. De har inte gett mig det drama och motstånd jag suktat efter. De har bara omfamnat mig och tyckt om mig för den jag har varit, men det har inte varit nog för mig och därför har jag avfärdat relationen som tråkig.

Det finns något oerhört destruktivt (och tillfredsställande) i att trigga i gång bråk för att få bekräftat att jag är så värdelös jag tror att jag är och sedan söka tröst hos samma person som då ska bekräfta att jag INTE är så värdelös som jag tror att jag är.

Med i bilden finns också en oerhörd rädsla för att bli övergiven. Jag klarar mig inte om han lämna mig.

Att bli lämnad är det ultimata beviset på att jag inte är någonting värd och då kan jag lika gärna försvinna från den här jordens yta. Så då måste jag manipulera honom att stanna kvar TROTS att jag är så krävande och konfliktsökande. Jag måste överkompensera och visa hur underbar vår relation kan vara.

Det blir en kamp. Allt blir en kamp. För honom. Inte för mig eller oss utan för honom.

Allt det här går att lösa. Botemedlen är medvetenhet och självkärlek. En jävla massa självkärlek.

Christian och jag ska inte gifta oss i år. Tror jag.

Tanken var augusti, men förmodligen blir det uppskjutet till nästa år. Jag vill inte stressa fram någonting. Lusten och orken att ställa till någonting har inte funnits där. Vi, främst jag, tar upp samtalsämnet med jämna mellanrum och det blir liksom ingenting förutom en klump med ångest i magen. Varför ska man då kämpa?

Håll det så litet och enkelt som möjligt, säger vissa. Då går det att genomföra ändå! Jo visst, vi kan gärna hålla det litet och enkelt. Men jag vill ändå ha någon slags tanke bakom.

Jag vill inte bara svänga ihop ett bröllop för att det ska svängas ihop ett bröllop, jag vill att det ska finnas en tydligare bild av den här dagen (dagarna?). Nu ser jag exakt ingenting framför mig. Jag önskar att det vore annorlunda, men nej, jag blir uttråkad bara jag börjar tänka på mat eller kläder eller inbjudningar.

Jag har varit svartsjuk.

För mig handlade det inte om pojkvänners tjejkompisar, kvinnliga kollegor eller random tjejer på krogen. Det handlade om ex. Jag stod liksom inte ut med tanken på att den kille jag är tillsammans med  tidigare har älskat någon på samma sätt som han älskar mig. Sedan har det alltid funnits en liten rädsla kring att han plötsligt ska inse att den förra flickvännen han hade var mycket bättre och kommer på att han vill gå tillbaka. Svartsjuka handlade i mitt här fallet om dålig självkänsla. Sedan hjälpte det väl inte direkt att en av mina första pojkvänner faktiskt var otrogen med sitt ex.

Jag har i dag helt lyckats bli fri från den här svartsjukan. Det är nästan svårt att beskriva hur skönt det är. För det har varit en oerhörd plåga. Svartsjukan åt mig inifrån. När ex-flickvänner kom på tal gjorde jag allt för att luska reda på saker om deras relation – bara för att kunna vältra mig så mycket som möjligt i smärtan. Sedan blir allt en ond cirkel för känslorna efter ett svartsjukeutbrott är att jag känner mig totalt värdelös över det faktum att jag är svartsjuk.

Så ja. Jag är väldigt glad över att slippa känna så här.

Hur gjorde jag då? 

Dels handlar det mycket om att jag började jobba med mig själv för att stärka min självkänsla. Genom yoga, böcker och helt enkelt vara självsnäll.

Men det mest effektiva när tankarna väl dök upp var att jag använde mig av ACT. Det går helt enkelt ut på att acceptera tankarna, inte försöka tränga undan någonting. Det brukar jämföras med att försöka trycka ner en boll under vattenytan, det är helt omöjligt att hålla den där under, men får den flyta ovanpå ytan så är bollen inte längre ett problem.

Jag kunde i praktiken föra en dialog med mina egna tankar. Typ så här:

– Nämen oj, dök svartsjukan upp i dag så här på torsdag kring lunch, jasså, men välkommen in här och sätt dig. Jag har inte så mycket att bjuda på här hemma men du kan få några skorpor med marmelad. Berätta nu, vad är det som gör att du kommer på besök så ska jag lova att lyssna riktigt ordentligt. 

Svartsjukan: – Jag tycker att det är jättejobbigt att hans ex-flickvän XX verkar härlig och snygg och glad när jag bara är deprimerad och ful. 

– Det var det värsta. Ska vi först och främst bara bestämma oss för att acceptera att du är svartsjuk.  Så kan vi upprepa det några gånger tills det låter jättelöjligt. Svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk. Haha! En svart sjuka! Finns det rödsjuka också? Eller kanske marimekkoprickigsjuka? Kan du inte framkalla en sån sjuka i huvudet i stället, det vore mycket festligare. 

Svartsjukan: – Nu är du löjlig. Du tar mig ju inte på allvar. 

– Men ska du verkligen tas på allvar? Du är ju bara en dålig känsla som skapats i mitt huvud? 

Svartsjukan: – Men fattar du inte!? Jag är jätteledsen och arg och rädd!!!

– Jag förstår dig. Jag hör dig och ser dig. Jag accepterar att du finns, men tyvärr kan jag inte göra så mycket mer åt ditt elände i dag. Jag har inte tid att agera på dina nycker, jag har lite annat att stå i nämligen. Se så: gå ut och lägg dig i hängmattan en stund i stället, det brukar hjälpa mot det mesta. 

Svartsjukan: – Okej då… Jag testar en liten stund, men sen kanske jag kommer tillbaka. 

– Gör det du, du är så välkommen precis när du vill. 

Ungefär så. Det här är ett rätt avancerat exempel, men i början så var jag tvungen att ta de här långa dialogerna varje gång. Sedan mattades svartsjukan sakta men säkert av och i dag har jag inte haft den på besök på … länge. Det var säkert ett år sedan sist!

Jag minns när en klasskompis i lågstadiet kom till skolan en dag med andan i halsen med en helt ny insikt.

– Jag kanske inte ser världen i samma färger som du. På det sättet jag ser att gräset är grönt så kanske du ser det i den färgen som är lila för mig. Fast för dig ÄR det grönt.

Det var ju mindfuck deluxe. Vi var totalt blown away. Och vi utvecklade det där i all evinnerlighet.

– Tänk om hamburgare smakar för dig som råa sniglar gör för mig? Tänk om havet egentligen är gult för dig, fast du tror att det är blått såsom blått är för mig.

Det var en liten smak av att världen kanske bara fanns i våra huvuden. Kanske var allting bara vår egen upplevelse.

Jag har aldrig, tror jag, haft en regelrätt panikångestattack. Däremot har jag haft overklighetskänslor nästan en hel sommar. Overklighetskänslor är väl annars, som jag förstått det, ett slags förstadie till panikångestattacker. Jag gick en hel sommar och tittade misstänksamt på människor för jag hade liksom ingen aning. Var det jag upplevde bara i mitt huvud eller fanns det i allas huvuden? Höll jag på att bli sinnessjuk eller var det här någon unik upplevelse, hade jag bara hamnat i ett stadie mellan verklighet och någonting annat?

Jag var så ledsen då, den sommaren. Allt var så mörkt. Det var samma sommar som jag i slutet fick antidepressiva tabletter och det hjälpte inte till en början. Men psykiatern ökade dosen och berättade att så som jag mådde, så skulle ingen må. Så plötslig kickade det in. Och jag KÄNDE för första gången på länge, länge. Jag kände sensommarsolen mot huden och jag såg att träden var intensivt gröna och jag såg kärlek i varenda människa jag mötte. Jag ville simma och springa, hjula och hoppa och titta människor djupt i ögonen. Min pojkvän som jag nyss hade träffat blev tvungen att säga åt mig på skarpen för han fick sådan panik. Jag älskade så mycket. Kanske för mycket. ”Du är ganska intensiv nu, jag tycker jättemycket om dig, men jag är inte riktigt säker på att jag tycker om dig lika mycket som du tycker om mig”. Jag grät för jag blev så ledsen men jag skrattade efter bara en liten stund för vad fan. Livet pågick ju. Jag hade inte tid att grina bort en ljummen sommarkväll. Dessutom tyckte han om mig, jag visste ju det. Det var bara det att jag var lite … extra allt.

Jag lät Christian titta på det här klippet med Russell Brand som jag tipsade om i går. Han slog fast direkt att han balanserar på gränsen till att flippa, eventuellt har han redan gjort det.

Jag tror så klart inte det, för jag har känt det Russell Brand känner. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna uttrycka det lika koncist och snabbt som honom, men jag har känt det där. Frustrationen, jag känner den rätt ofta, över att saker fortfarande pågår. Att vi tillåter saker som är helt jävla åt helvete fortsätta. För honom är det större saker det handlar om: varför låter vi halva jorden svälta bara för att vi ska ha det bra? Varför är de stora ledarna i världen tomma i blicken?

Det är stora ord och det är så förbannat, frustrerande med stora ord, för de smälter så lätt bara ner till såsiga klyschor.

Jag kan känna de stora sakerna också, men jag känner mest för det som ligger närmare. Varför jobbar människor halvt om halvt ihjäl sig? Varför stannar de kvar i usla relationer? Varför fortsätter reklamindustrin se ut som den gör? Varför köper vi barbiedockor till flickor? Varför är folk inte bara snälla? Varför avisar folk saker som klyschor när det är viktiga saker som bör tas på allvar? Varför har vi byggt upp en samhällsmodell, en ”mall”, som uppenbarligen inte fungerar och får människor att må dåligt? Vad fan är det som pågår? Egentligen. Är världen verkligen så annorlunda ur andra människors ögon? Är det som är blått för mig gult för alla andra?

Inte vet jag. Kanske gör den här intensiteten i mina känslor också att jag är och balanserar på någon fin gräns mellan verklighet och vansinne. Men då gör jag det GLADELIGEN.

Här kommer Russell-videon igen om någon inte sett den.

Christian kom hem med ett paket i matkassen i går.

Först höll jag orimligt nog på att ilskna till, redo att ställa till dramatik. För nu har vi äntligen rensat det här stackars hemmet och varför ska han då kommande släpande med någon pryl jag inte behöver – jag har ju exakt det jag behöver nu!!!

Men så sansade jag mig och öppnade i stället paketet och hittade ett par finfina byxor att dra på mig på morgnarna när jag går ut med Stoffe. I dagsläget har jag ett par smutsvita fula mjukisbyxor som jag skäms något oerhört över och panikar lite lätt att någon granne ska se mig i dem. Så det här var ju exakt precis vad jag behövde, kan jag göra mig av med de där gamla sunkbyxorna en gång för alla.

Ännu ett bevis på att drama aldrig lönar sig.

Jag känner flera som är singlar och vill träffa någon. De är framgångsrika, vackra och härliga. På pappret ”borde” de ha träffat någon.

Jag tror att det blir svårare och svårare att hitta rätt. Samtidigt är det någonting bra! För rätt i dag är inte alls vad rätt har varit tidigare.

Det är tyvärr knepigare att träffa någon ju mer medveten du blir om vad du vill ha ut från ett förhållande. Men det handlar ju om att människor i dag vågar ställa högre krav på sina relationer, vilket är fantastiskt.

Det här inlägget baserar jag i princip på enbart mina egna och vänners erfarenheter, men jag tror att många kan känna igen sig.

I tonåren fanns det i min värld ingen urvalsprocess över huvud taget. Alla hånglade med alla! Jag hånglade med snälla och fina killar. Men jag har också hånglat med, och halvt om halvt varit ihop med muppar, skitstövlar och rena rama as. Killar som kallar sina flickvänner för ”regeringen” och trasiga missbrukare och förmodligen kombinationer av båda. Varför? För att jag hade lust. För att det inte kändes alltför noga vem jag släppte nära. Jag var ung och det var roligt.

Sedan började jag må psykiskt dåligt. Jag drogs till killar som var motsatsen: psykiskt stabila och lagda åt det praktiska hållet. Bra killar. Vettiga människor. Tyvärr totalt inkapabla i kontakten med sitt känsloliv. Och det funkar väl ett tag, men inte i längden. För jag kan tyvärr inte sitta i en livslång relation och prata om tv-serier och planera vad det ska lagas för middag på kvällen. Och därför är jag oerhört tacksam för de här förhållandena, att jag vågade testa, men också att jag (till slut) insåg att det inte var något för mig. Jag MÅSTE få prata om vad jag känner och jag måste få veta hur han känner kring saker och ting.

Och inte nog med det.

Jag vill ha någon som är beredd att jobba för att relationen ska vara bra, inte bara ha någon som jag kan lunka sida vid sida med.

Och där någonstans börjar det bli rätt mycket krav. Jag vet vad jag vill ha och behöver och får jag inte det, då är jag hellre själv än går in i något halvdant.

Och jag har förstått att äldre generationer (inte alla förstås) tycker att det är märkligt att killar och tjejer är singlar långt upp i 30-årsåldern – men de kanske borde ta och se över sitt eget hus innan de börjar gapa om hur konstigt det är. På deras tid bara TOG man ju någon i unga år och det ansågs sedan vara ”rätt”.

Det är som att jag i tonåren, vilsen och jävlig, skulle ha tagit en av de där slashasarna som jag hånglade med och bara ”nu är det klartt!”. Nu gifter vi oss, skaffar hus och tre-fyra ungar.

Jag pratade med en äldre herre på ett bröllop. Han hade varit gift i 60 år och sa så här:

– Först är man kär och sedan är man inte kär på många år. Men de senaste åren har det dykt upp en ny sorts kärlek, det är väl mer en djup omtanke om varandra.

Och ja … jag vet knappt vad jag ska säga. Jag känner ju inte direkt ett sug. Jag känner inte att det känns värt att vänta typ 50 år på ”belöningen” att jag ska känna omtanke för någon skröplig gammal gubbe med höftledsproblem.

Nej.

Då känns det mer rimligt att vänta på rätt. Kalla det att vara kräsen om du vill. Men jag tror inte kräsen behöver vara dåligt. Det handlar om att våga pröva, men också att inte nöja sig om det inte känns 100. Och det handlar också om att jobba med sig själv under ”väntetiden”. Det är inte helt rättvist att vara trasig och kasta sig in i en relation (jag har testat flera gånger).

Det handlar om, tror jag, att låta det ta sin tid och jobba med sig själv. Jag kan knappt tänka mig något finare än att mötas en vacker dag som två (relativt) hela människor.

Den dagen det blir rätt kommer det att vara så jävla värt det.