Det är alltid lite stolpigt att publicera krönikor i en blogg tycker jag, men den här tyckte jag passade väldigt bra här! Jag postar annars alla mina krönikor och andra artiklar på mina facebooksida som du hittar här (om du gillar sånt jag skriver och så. Allra mest länkar jag dock till inlägg i bloggen).

Krönikan är skriven till den här artikeln om ett par som varit gifta i 30 år, gått isär, men sedan insett att de ändå vill leva ihop. Så här kommer min text i alla fulla fall:

Varje längre relation mår bra av en paus.

Om jag fick bestämma skulle avbrottet ske varje dag. 
Att äktenskap går i stå efter ett gäng år är nog snarare regel än undantag.

Människor håller ihop av en massa olika anledningar: för barnen, för ekonomin, av rädsla för en ensam tillvaro och för att det ses som ett misslyckande att skiljas.

Färre är de som håller ihop år ut och år in för att de älskar varandra innerligt och helt enkelt gör varandra till lyckligare människor.

Kalla mig ung.

Kalla mig dum.

Kalla mig precis vad ni vill.

Men jag blev inte satt på den här jorden för att vara i en halvtaskig relation. Jag blev heller inte satt på den här jorden för att hålla ut i ett knastertorrt äkenskap för mina barns skull.

Jag kräver mer än så.

Jag vill bli älskad och sedd av den människa jag lever med. Inte bara en lördagskväll när det är halvskumt i hallen och jag står där i festklänning och läppstift. Inte bara när jag har städat, lagt barnen, svängt ihop en väldoftande risotto och köpt vin. Jag vill bli älskad och sedd varje dag.

Just det. VARJE DAG. För många låter det här säkert som rent och skärt vansinne – varje dag!?

Jag vet. Jag vet att det kommer att krävas jobb från både min och min partners sida. Det förutsätter definitivt att den människan jag ska leva med är villig att lägga ner allt det jobbet. För jag vill att vi ska kunna välja varandra varje dag.

Det är en kärleksrelation är för mig.

För mig är inte en kärleksrelation att ta varandra förgivet.

I så fall kan jag lika bra vara singel och lägga min kraft och energi på egna projekt och intressen, hellre än att investera den i ilska och frustration över en partner som inte verkar bry sig nämnvärt.

Det är fint att människor separerar och sedan upptäcker vad de gått miste om.

Det är fantastiskt att de vill förändras och försöka hitta tillbaka.

Men de här justeringarna ska inte ske efter tio, tjugo eller trettio år.

De bör ske varje dag.

Jag vet inte hur många bråk som slutat upp med att jag sitter och säger ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre”. Jag är SÅ FÖRBANNAT trött på den där jävla sägningen.

För grejen är så här: Jag vill inte alls göra slut! Jag vill att vi ska vara tillsammans i all evighet och skaffa huslån och renoveringsprojekt och ordna oss ett timeshareboende i Alicante på äldre dagar.

Jag säger bara ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre” för att jag är rädd. Och i den rädslan tror jag att mitt ”hot” ska framkalla den motsatta effekten:

– Nej, vad säger du!? Är du galen? Vi kan inte göra slut! Jag klarar mig inte utan dig, du är det bästa jag vet, snälla sig inte så där jag älskar dig!

Av erfarenhet VET jag att det inte har den effekten. Tvärtom river det upp sår i relationen som är svåra att läka. Men det är så lätt att häva ur sig saker när känslorna rusar i kroppen. Jag har blivit lite bättre med åren. För mig har det handlat om att inse att det som sägs i bråk aldrig kan tas tillbaka och att det är ord som sårar den andra personen precis lika mycket även om det för stunden är kaos inne i mig. Och om jag kan säga riktigt hemska och elaka saker den här gången, vad kan jag då tillåta mig själv att häva ur mig nästa gång vi bråkar?

Jag vill ju inte såra. Jag vill ju älska!

Jag kastade mig över den här boken när jag hittade den, dammig och eländig, i en bokhylla på Myrorna i Skanstull. Här kunde jag liksom få alla kärleksknep som behövs serverade på silverfat. På förhand tror jag ofta att böcker och artiklar ska servera mig världsomvälvande information som gör att jag aldrig kommer att tänka eller bete mig på samma sätt igen. Det är tyvärr rätt sällan det händer.

De här gyllene kärleksreglerna hade jag kunnat gissa mig till på förhand. Och det är ju precis som det är i livet: det är det enkla som är det svåra.

Författaren, psykologen John Gottman, har studerat olika par beteenden i vardagen och utifrån det funnit sju ”regler” som kännetecknar en lycklig relation.

Det är så simpla grejer att det nästan är löjligt: Lär känna varandra ordentligt, jobba på ömhet och respekt, fatta beslut tillsammans, lös problem tillsammans, jobba fram en gemensam syn på saker och ting. Ni fattar.

Jag kan ibland nästan känna mig lurad av att allting egentligen är så enkelt.

Eller.

Så är det jag som varit så dum att jag gått på idén om att allt är väldigt krångligt och komplicerat.

Har ni sett den här videon? Personer som inte känner varandra sedan tidigare ska kyssas för första gången! Jag blev väldigt glad av att se den. Och lite ledsen och konfunderad när jag tänker på att jag, åtminstone inte vad jag kan minnas, inte en enda gång varit helt nykter när jag kysst någon för första gången. Märkligt.

Det finns ett ”steg” i relationer som jag tror är VÄLDIGT viktigt att jobba bort om man ska klara av att ha en lång och bra relation. Jag skriver det här för att jag hamnat där själv och jag ser ofta par som är där.

DÄR är när förälskelsen har blivit vardag. När det inte alls finns något rosaskimrande runt den där personen som sitter mitt emot en vid köksbordet på morgnarna.

Tvärt om. 

Han smaskar ljudligt på frukostmackan och prasslar överdrivet mycket med tidningen. Och han lyssnar inte när du pratar. Och han torkar inte upp smulorna efter sig. Och han bäddar inte sängen. Och den jäveln glömmer till och med och ta ut soporna när han ska gå. Och det här känner du dig tvungen att tjata och gnata om. (Han kan i det här fallet givetvis bytas ut till hon eller hen eller vad man känner för just i dag).

Är ni med på vad jag menar? Den här ilskan och irritationen brukar bubbla upp förr eller senare i relationen. Jag vet en äldre kvinna som inte klarade av att äta på samma tider som sin man för hon tyckte att han sörplade och smaskade så mycket vid matbordet. Vissa hävdar att det ju ”bara är kärlek” när två människor sitter och hackar på varandra. Jag tycker inte det. Jag tycker att det handlar om brist på respekt och en vilja att få den andra att må dåligt.

Det må liksom låta småroligt och gulligt med ett par som varit ihop i en evighet som sitter och klankar ner på varandra, men faktum är att om man slänger sig in i den här irritationsloopen så tror jag att det kommer bli problem och skapa olycka. Snart kommer du att pika din partner för allt hen gör. Det går en tid och snart ser du INTE ditt livs stora kärlek utan bara ett enda stort vandrande irritationsobjekt komma in genom dörren. Det är inte bra.

Och det här gör jag mitt bästa för att jobba bort. För annars kommer man troligtvis bli olycklig.

Jag försöker byta ut varje irritationstanke och ersätta den mot en bra tanke om personen. Tankar är alltid utbytbara. Men det är jättesvårt, för det handlar om mental träning och sånt kräver en jäkla massa jobb. Men gör man det ett tag så går det lättare och lättare efter ett tag. Precis som med all annan träning. Som alltid är det ju viktigt att prata om problemet. Förklara: Jag känner mig irriterad på dig, men jag gör mitt bästa för att jobba bort det. Kanske kan ni prata om det direkt när känslan dyker upp? Skratta åt det löjliga i att du sitter med en av de människor du älskar mest på jorden och stör dig på tidningsprassel.

Sedan finns det förstås människor som inte upplever det som något problem. Som tycker att gnabbet ÄR kärleken. Och visst. Kör på. Whatever floats your boat. Det här är bara några av mina tankar. 

Nedan följer några rader om singelliv.

Jag kan absolut inte påstå att jag uppskattar singellivet. Sedan kan det också ha att göra med att när jag varit singel har jag inte mått så där vidare värst bra. När man inte mår vidare värst bra är det lätt att söka till sig någon bara för att ha någon. Och det är aldrig särskilt skoj för någon av de inblandade.

Det brukar sluta rätt hastigt och lustigt med att båda mår sämre än vad de gjorde innan. Rekommenderas alltså inte.

Sedan har jag också testat på en helt annan singelsväng, som den senaste innan jag träffade Christian: att inte träffa någon alls. Att stänga igen totalt känslomässigt. Lapp på luckan. Stängt tills vidare.

Det rekommenderas inte heller. För när jag väl ville öppna upp på vid gavel så var det mycket som skuffats så långt in att jag inte lyckades komma i kontakt med det. Det tog en jäkla tid och var en hel massa sjå tills jag var helt känslomässigt på banan igen.

De enda gångerna jag uppskattat singellivet till 100 procent är när jag nyss kommit ur en lång relation. När jag då kommit innanför dörren hemma och för några sekunder känt mig alldeles fri.

Å andra sidan kan jag inte sitta och påstå att det där glada sorglösa singellivet inte existerar. Det pågår förmodligen där ute för fulla muggar. Jag tror dock att det krävs en hel del styrka för att upprätthålla det livet. En hel hög härliga vänner och en grundmurad självkänsla.

Jag kan bara säga så mycket att jag aldrig varit den glada singeln. Även om jag löjlig nog ibland låtsas.

För lite mer än ett år sedan förlovade vi oss. Då med tanken om att vi skulle gifta oss den här sommaren.

Nu är jag inte helt säker på att det blir så.

Mest handlar det om att jag inte vill känna att bröllopet ska vara något jobbigt, det ska bara vara lustfyllt och härligt. Problemet är att varken jag eller Christian har någon tydlig bild kring hur vi vill ha det. Även om han kommer med tappra förslag då och då (gypsytema? 1800-talshattar?). Oftast hamnar jag i tankegångar kring hur det ”ska vara” och då blir jag alldeles matt. Jag kommer ALDRIG orka med färgteman eller beställa någon brudbukett. Tanken på att jag skulle prångla mig i någon stor vit klänningshistoria … nä nä nä. Nätet är ju inte mycket till hjälp heller, direkt: ”tänk på att bröllopet ska spegla ER som par”. Jaha? Va? Vilka är vi som par? Jag har ingen aning.

Men på det här viset kommer vi ju heller aldrig få till något giftermål. Det börjar jag sakteligen förstå.

Och förmodligen är det väl den här obeslutsamheten som speglar oss som par. Men hur fixar man en fest på det temat egentligen?

Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer ska stanna kvar i en kärleksrelation som inte är bra.

Och alla ni som varit en i kärleksrelation som inte är bra vet hur lätt det är att säga, men också hur svårt det är i praktiken att bara skita i allt och gå rakryggad ut genom dörren.

Jag tror att det här med att stanna kvar i en relation som gör en olycklig handlar väldigt mycket om dålig självkänsla. Så var det i alla fall för mig. 

Jag visste vad jag hade: en trygghet. Men samtidigt en människa som jag inte kunde kommunicera med, som inte riktigt fattade mig och mina behov och verkligen inte ansträngde sig för att göra det heller (”vadå prata? Vi pratar ju nu!”).

Jag var också rätt så säker på att om jag blev singel skulle jag aldrig träffa någon annan som sa att han älskade mig. Lägg då till rädslan för allt det praktiska: var ska jag bo? Jag har ju ingen säng! Ingen soffa! Hur ska det bli med våra gemensamma vänner?

Så jag höll mig kvar. 

I vintras, efter att jag jobbat på min självkänsla en jävla massa, hade vi ett stort bråk här hemma. Det berodde på en massa olika anledningar förstås, men kontentan var att vi hade tappat bort varann någonstans mitt bland våra egna bryderier och våndor.

Det märkliga var att mitt under ilskan i bråket tog en annan känsla över. Jag blev helt lugn inombords. En jätteskum känsla när du är mitt uppe i brinnande bråk.

Jag kände: det är okej. Oavsett vad det här bråket resulterar i så är det okej. Visar det sig att vi glidit så långt isär att vi inte längre gör varandra lyckliga då är det så. I så fall ska vi inte längre vara ihop och då är det vad som är bäst för oss båda. Jag kommer att klara mig bra.

Nu slutade det här obviously inte med att vi gjorde slut utan att vi valde att stanna och göra vårt bästa för att vända motgångarna. Men ändå. Det känns väldigt skönt att jag vet att jag har kommit så långt med mig själv att jag inte stannar kvar i något som gör mig olycklig.

På samma sätt som jag vill våga kasta mig in en förälskelse så vill jag ha så mycket mod att jag vågar göra slut när det är mer olycka än lycka och det inte går att se någon väg ut ur det.

Sedan vet jag hur svårt det är när man ser vänner som sitter rejält i skiten, i en relation som håller på att sänka dem totalt. Där tycker jag inte att det finns så mycket att göra. Jag skulle aldrig tjata om att någon ska lämna någon annan. Det måste vara deras beslut.

Den här tatueringen har jag på underarmen. Det står alltså Christian där under ankaret. Jag har den av den enkla anledningen att jag ville ha den. Jag tycker att den är fin. Och jag älskar Christian väldigt mycket.

Problemet med att skildra kärlek i sociala medier är att det blir så svart eller vitt. Om man hårddrar det finns det tre kategorier:

1. Folk som vill få sin relation att framstå som det bästa som NÅGONSIN inträffat. Det är bara pussar och solnedgångar och ens partner framställs som någon annan gudasänd och fläckfri gåva till mänskligheten. (Rätt vanligt)

2. Folk som använder sociala medier till att gnälla på sin partner. Gärna genom passivt aggressiva inlägg om ”hur fan vissa kan vara så jävla dumma i huvudet att de är ute och super till 05 när det är dop dagen därpå”. (Mer sällsynt)

3. Folk som knappt låtsas om att de har en partner i sitt liv. (Vanligt).

Jag skulle sätta mig själv i kategori ett. Och det är missvisande. För ja, Christian och jag har en bra relation. Utan att egentligen ha någon aning skulle jag våga påstå att vi har det lite bättre än medel. MEN orsaken till att vi har en bra relation är för att vi jobbar mycket på den – fem dagar i veckan. Vi har schemalagt 30 minuter varje vardag till vår relation. Det innebär inte att vi smörjer in oss i massageoljor och halkar runt på varandra i sängen i en halvtimme. Nej, vi sitter ner och pratar ostört. Inga smartphones. Ingen musik. Ingen mat. Ingen tv. Allt handlar om att vara så närvarande för den andra som möjligt. Inte klaga eller gnälla eller bråka.

Jag kan lätt säga att det här har gjort vår relation 50 procent bättre.

Det är så lätt att tro att man bara går in i en relation och så ska kärleken lösa alltihop. Jag trodde också att det var så, men alla som har varit ihop några år vet att det i de flesta fall liksom sakta men säkert självdör om man inte underhåller relationen och påminner varandra om varför man är ihop.

Så, testa vettja! Funkar det inte för er så funkar det inte för er. Men jag har svårt att se att lite prat kan ställa till någon större skada.

För att göra Alla hjärtans dag till en fin dag tänker jag så här:

Om man är ihop: 

Ta den här dagen och fokusera på bara det positiva med din partner. Alla partners måste ha positiva sidor (annars ska du lämna, men det vet du väl va?). Tänk bara på de fina sidorna i dag. Minst sju positiva saker måste du lyckas skrapa ihop!

I mitt fall kommer jag främst tänka på att Christian alltid respekterar mig. Oavsett om jag har betett mig som en löjlig och grinig åttaåring när jag varit hungrig och slutjobbad på eftermiddagen så skulle han aldrig använda det emot mig senare under kvällen eller någon annan gång i framtiden. Dessutom har han alltid energi till allt. Gå ut med hunden, panta flaskor, gå och handla. Medan jag känner att det är ett oöverstigligt jävla berg att gå och posta ett brev så säger han bara ”jag fixar det”.

Det är så lätt, speciellt efter man har varit ihop ett tag, att hamna i att bara tänka på det som är dåligt. Han sköljer aldrig av tallrikarna. Han vill aldrig gå någon rolig kurs. Han är alltid trött när jag vill prata. Och så vidare i all evighet tills man inte är kär längre.

Om man är singel: 

Och det här är nog snäppet viktigare (och kanske svårare!) än vara ihop-övningen. Ta den här dagen och fokusera bara på det positiva med dig själv. 

Tänk på att du är omtänksam mot dina vänner eller att du är bra på att spara pengar eller kan stå på huvudet. Vad som helst. Tänk på minst sju saker!

I mitt fall skulle jag exempelvis tänka på att jag blivit ungefär 1000 gånger bättre på att vara snäll mot mig själv och att jag är väldigt bra på att se till att få syssla med sånt jag tycker är roligt.

Det här är enkelt och billigare än blommor! (Även om det förstås går att komplettera med en kvast på vägen hem från jobbet).