Arkiv för kategori Min vardag

- Sida 7 av 11

Tänk om du skulle ha NÅGON SOM HELST koll på din hund.

av Zandra Lundberg
bild-3bild-3

Vi var på väg till veterinären i morse. Jag är så glad, för Stoffe har ökat sitt självförtroende något enormt de senaste månaderna. När han kom till oss var han varken van vid trafik, att åka bil, buss eller tunnelbana. Allt var helt nytt och obehagligt och han skakade så att det värkte i hjärtat på mig första gången vi skulle pröva åka mellan två tunnelbanestationer. Men med mycket uppmuntran och träning så vågar han åka tunnelbana utan att darra som ett asplöv.

Numera springer han glatt upp för trappan mot tunnelbanan med svansen upp i vädret. Så också i morse. Men i dag var han lite, lite för ivrig och sprang upp snett framför en kvinna så jag blev tvungen att springa i fatt så att hon inte skulle trassla in sig i kopplet. Det var aldrig någon fara, hon behövde inte ens sakta ner på takten. Ändå vänder hon sig om mot mig när vi kommit upp för trappan och högt och ljudligt inför alla som sitter inne och väntar på tunnelbanan säger hon:

– Tänk om du skulle ha NÅGON SOM HELST koll på din hund. 

Och så går hon ut genom dörrarna till perrongen. Jag hinner inte ens svara.

Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att det säkert finns 1000-tals anledningar till att hon är vresig. Hon kanske är rädd, hon kanske har en dålig dag, kanske känner hon sig inte tillräckligt sedd som människa.

Ändå tar jag så fruktansvärt illa vid mig. Jag blir så arg och ledsen att ögonen tåras när vi väl kommit på tunnelbanan. För hon vet heller ingenting om oss. Hon vet inte att Stoffe bara är en sex månader gammal valp, hon vet inte hur mycket möda det ligger bakom att han faktiskt springer upp för de där trapporna mot perrongen. Antagligen kan hon inte heller förstå hur mycket jag älskar den här hunden. Att jag lägger ner tid VARJE dag på att träna med honom så att han ska följa mig så fint det går i alla möjliga, för en hund väldigt onaturliga, situationer jag utsätter honom för: stora folkmassor, rullväskor, tutande bilar, inbromsande tåg. Hon vet inget om alla glädjestunder vi haft när han gjort framsteg eller all den förtvivlan jag känt när jag gång på gång misslyckas med att få till ett bra och lugnt hundmöte för att Stoffe är så oerhört glad i andra hundar. Inget av det här har hon någon aning om när hon vräser till oss trots att han inte ens ställt till någon skada.

Och jag känner mig så löjlig som tar åt mig så mycket. Men det gör jag. Och det enda jag kan göra är att lova mig själv att jag ska fortsätta vara tålmodig och förstående mot andra. Aldrig snäsa av någon bara för att jag råkar ha haft en pissig morgon. Inte döma utan alltid vara ödmjuk och bemöta med ett leende.

Fokus och struktur.

av Zandra Lundberg

Första två åren jag jobbade som journalist var det ingen ordning på något. Mitt skrivbord var KAOS och jag var livrädd för att slänga något papper … för någon kanske skulle behöva det någon gång. Successivt har jag blivit bättre och bättre på ordning och reda. I dag skulle jag inte sätta mig och göra ett jobb om det kändes kaosigt på skrivbordet.

Numera har jag sex saker med mig när jag jobbar:

Min dator.

En kalender.

Ett häfte att skriva hur jag planerar min tid under dagen, när jag ska börja skriva en artikel/krönika och ungefär när den ska vara färdig.

En kaffekopp.

Ett vattenglas.

Min mobil.

Det är allt! Jag behöver verkligen inget mer, snarare kunde jag plocka bort både kalender och häfte och sköta allt det via datorn i stället. Men jag gillar att skriva upp saker, det känns mer på riktigt då.

Sedan, för att jag ska kunna ha de bästa förutsättningarna för att jobba ska alla mejl vara lästa (jag använder etiketter som sorterar bort pressmeddelanden och sånt tjafs jag kan läsa någon gång senare i livet). Och skrivbordet på datorn ska vara rensat sånär som på maximalt fyra-fem mappar. Oftast har jag bara tre. Det VÄRKER i mig när Christian tar hem sin jobbdator. Det ser ut som om det singlat ner hundratals skärmdumpar, bilder och mappar och hamnat där helt på måfå.

Jag tänker att om det nu ska vara lite stökigt i hjärnan ibland så ska jag åtminstone hjälpa den på traven genom att ha så mycket struktur i tillvaron det bara går. unnamed

Kategorier Jobb, Min vardag

Stress -> sjukdom.

av Zandra Lundberg

Kroppen vet bäst.

Efter att ha stressat runt, dels fysiskt, men framförallt psykiskt, jag har haft väldigt svårt att komma ner i varv på kvällarna efter de senaste fem dagarna på hundkursen. Så vaknade jag då i morse och hade ont i halsen.

”Gå och lägg dig och vila en stund igen då” sa Christian när jag släpade mig upp vid 07.30 och såg ut som ett förlist vrak vid köksbänken.

”Tror du jag kan VILA? Vet du hur mycket jag har att göra eller?” snäste jag ifrån.

Typiskt en människa som är på högvarv.

Det är klart att jag har saker att göra. Jag har nu gått på kurs i fem dagar och har mejl och fakturor att skicka, texter att skriva, praktiska saker att fixa inför New York-semestern nästa vecka.

Allt det här är positiv stress. Jag har stressat och gått upp i varv på hundkursen för att jag tycker att det är så intressant, för att jag vill lära mig, för att jag vill komma överens med alla kursdeltagare (och deras hundar). Jag älskar allt jag jobbar med just nu, precis allting (!) jag ska göra den här veckan är sånt som jag tycker är roligt. Jag fladdrar och flyger runt med fötterna en bit ovanför marken.

Men. 

Jag måste komma ner igen. Ner till nuet. Ner till det som faktiskt är det viktiga. Det viktigaste är att jag mår bra. Visst, jag kan säkert stressa och hetsa och flänga runt i flera år framöver och inte lyssna på min kropps signaler. Men förr eller senare kommer jag att bli sjuk på riktigt.

När jag snäser ”tror du jag kan vila eller?” till Christian är svaret: klart att jag kan.

Visst, jag kanske hamnar efter i jobbet, människor kanske blir irriterade på mig. Men att tro att världen ska gå under är att ta mina sysslor på alldeles för stort allvar. Jag gör det viktigaste och sedan tänker jag gå och lägga mig på soffan och dricka te.

Och om ni inte har läst Lina Balenäs krönikor i GT tycker jag att ni ska göra det. Hon skriver från sjukbädden om sin kamp mot cancern och sån läsning ger alltid lite perspektiv på tillvaron.

Kategorier Min vardag

Tankarna flyger.

av Zandra Lundberg

Det är först nu: när jag går en ny kurs, träffar en hel hop nya människor, ska ta in massvis med ny information som jag förstår vilken lugn tillvaro jag lever annars. Vilken jävla lyx jag har som har ordnat det så att jag kan ha full fokus hela dagarna. Och vilken otrolig stress jag utsatt mig för tidigare.

Jag är verkligen – verkligen – jätteimponerad av människor som klarar av att sitta i öppna kontorslandskap eller umgås ute i stora folkmassor och det berör dem inte ens! Själv blir jag liksom stressad av att åka buss.

Samtidigt är det ju så här: båda personligheter behövs. Jag läste en kommentar på mitt inlägg angående att vara HSP (highly sensitive person), en tjej som kände igen sig och menade att hon har ett sorgligt liv.

Det är inte sorgligt! Det är bara som det är. Att säga att det är sorgligt är också att utgå ifrån att det finns  något sätt man SKA vara på. Man SKA tycka om att mingla i stora folkmassor och stressa hit och dit mellan olika möten. Det behöver man inte alls göra. Jag är jätteglad att det finns folk som ägnar sig åt sånt och trivs finfint med det för då slipper jag göra det. Då öppnar det upp för mig att vara tvärtom också.

Om jag bara gör saker på sitt sätt, som jag mer och mer börjar förstå är det bästa sättet för mig – då kommer det att bli bra. Annars kommer det inte att bli det. Inte i längden i alla fall.

HSP001-04

HSP?

av Zandra Lundberg

I dag var första dagen på hundinstruktörsutbildningen, lite för tidigt att säga alltför mycket om själva kursen än men det verkar lovande! Men.

Det här med att vara i stor grupp. Det är inte helt easypeasy för mig.

Jag har ibland av olika hobbypsykologer fått diagnosen HSP (highly sensitive person) och vad jag förstått är det ju inte särskilt ovanligt så chansen är ju rätt stor. (Dock är väl HSP ännu ingen ”riktig” diagnos, rätt mig om jag har fel).

Så här ligger det då till: jag blir totalt slutkörd, alltså fullkomligt dränerad på energi av att umgås i stora grupper med människor. Jag känner KONSTANT in andra människor och läser av kroppsspråk, tonläge och minsta lilla rynkning i pannan. Jag har inget filter utan tar in precis allt. Jag tar dessutom väldigt lätt åt mig och uppfattar saker och ting som kritik. Men eftersom jag också är konflikträdd och helt enkelt håller tyst uppstår aldrig några dramasituationer.

Att en människa ställt en fråga till mig med ett visst kritiskt tonläge kan jag bära med mig i över ett dygn. Det här är saker som självklart gör det lite (mycket) jobbigare för mig att göra vissa saker. Som att göra vanliga intervjuer, vilket jag gör i princip nästan dagligen i jobbet. Som yrkesperson har jag under åren lärt mig att skaffa lite distans, annars vore det ohållbart. Men som privatperson känner jag mig fortfarande väldigt lättpåverkad. Kanske är det därför jag trivs väldigt bra ensam och har relativt få vänner. För jag läser in precis alla. Nära vänner, familj. Det är i princip bara Christian jag kan träffa utan att behöva processa någonting efteråt.

Den yogalärare jag har nu beskrev det på ett väldigt fint sätt på Facebook efter en längre workshop: nu bär jag er alla inom mig. 

Och det är precis det jag gör. Jag bär omkring på människor. Tyvärr sällan på ett positivt vis utan jag kånkar på deras frustration, trötthet, irritation, passiva aggressivitet. Sådana små, små beteendeförändringar som jag i tysthet registrerar och ältar om och om igen. Ingenting rinner av mig efter dagens slut.

Det blir lite jobbigare att leva på det här viset.

highly-sensitive-people
Kategorier Hund, Min vardag

Vad fan har du gjort?

av Zandra Lundberg

Christian kom hem med ett paket i matkassen i går.

Först höll jag orimligt nog på att ilskna till, redo att ställa till dramatik. För nu har vi äntligen rensat det här stackars hemmet och varför ska han då kommande släpande med någon pryl jag inte behöver – jag har ju exakt det jag behöver nu!!!

Men så sansade jag mig och öppnade i stället paketet och hittade ett par finfina byxor att dra på mig på morgnarna när jag går ut med Stoffe. I dagsläget har jag ett par smutsvita fula mjukisbyxor som jag skäms något oerhört över och panikar lite lätt att någon granne ska se mig i dem. Så det här var ju exakt precis vad jag behövde, kan jag göra mig av med de där gamla sunkbyxorna en gång för alla.

Ännu ett bevis på att drama aldrig lönar sig.

bild-2
Kategorier Kärlek, Min vardag

Feng shui-hemmet.

av Zandra Lundberg

Som bestämt var det feng shui-rensning i hemmet i lördags. Allt gammalt åkte ner i sopsäckar och ska hämtas av Myrorna. Kvar finns bara det allra viktigaste+en ny pelargon.

unnamed-1

Nästan alla böcker rensades ur. När vi började dignade bokhyllan av böcker. Nu har jag bara sparat de jag tycker allra mest om och som jag vet att jag kommer att vilja bläddra i och läsa om. Det ekade nästan öde i bokhyllan så då kom skylten jag fick av mamma när vi var på Åland väl till pass. Jag älskar den. Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ta in en sådan där skylt i mitt hem hade jag bett den personen göra en sinnesundersökning, men livet förändras rätt snabbt ibland.

unnamed-2

Garderoben har varit en ganska ledsam syn, men nu finns det till och med tomma hyllplan! Fy fan vad skönt det känns att göra sig av med kläder som inte har någonting att göra med mig som person längre. Jag var väldigt hård i den här utrensningen, fanns det bara en minsta tvekan att behålla ett plagg så kastade jag det.

unnamed-3

Sedan gick jag till blomaffärn och köpte en ljusrosa pelargon. Och allt kändes så rent och tomt och det är lite, lite lättare att leva.

Kategorier Min vardag

Förlamad i rastlösheten.

av Zandra Lundberg

En av mina absolut sämsta sidor är min rastlöshet i kombination med lathet. 

Jag vill göra någonting, jag kan inte komma på vad jag ska göra, så i stället ligger jag och dumglor på mobilen och bara låter tiden passera förbi.

På helgerna kan jag ibland ligga förlamad i det här ”tillståndet”. Utomhus plockarna grannarna fram grillen, dukar bordet, öppnar första ölen. Jag går till fönstret och tittar och noterar att jag tycker att det ser underbart ut och sedan går jag och lägger mig på soffan igen. Jag förmår mig inte ta mig an någonting själv. Jag orkar inte ens gå till bokhyllan och hämta en bok. Det är ju så mycket enklare att bara scrolla igenom Facebookflödet igen.

Det här kanske låter som ett jävla lyxproblem. Det är det säkert. För någon som aldrig hamnat här måste det låta skrattretande! Det är väl bara att göra någonting! Gå upp! Ta en dusch!

Men när det händer är det inte riktigt så enkelt. Och det är fruktansvärt. Rastlösheten kryper i kroppen och jag får plötsligt 1000 idéer om vad jag skulle kunna göra men jag orkar helt enkelt inte resa mig och ta tag i någonting, för just då känns det lite för krångligt. Och i vilken ände ska jag ens börja ta tag i saker och ting? Minsta sak känns plötsligt överväldigande. Ju mer jag tänker, desto svårare blir det.

Jag fängslar mig själv i mitt eget huvud. 

Så länge har jag levt att jag VET att utifrån det här tillståndet kommer ingenting bra. Tvärtom. Härifrån föds ångest, skuld- och skamkänslor, tvångsmässiga tankar och oro. Det är som att hjärnan ibland inte är skapt för livet. Livet är för enkelt för att hjärnan bara ska kunna acceptera det rakt av.

Livet bara: Det är vackert väder, fy fan vad härligt!!

Hjärnan: Fast nu borde du ju faktiskt tänka på lite andra, VIKTIGARE saker. Fönstrena, till exempel. Har du tänkt på dem? De är jävligt skitiga kan jag meddela. Och du borde ta tag i deklarationen. Fast å andra sidan, du kanske bara borde gå ut, det är ju trots allt sol. Gör det. Gå ut och sätt dig i gräset och njut. Men då måste du först leta upp dina solglasögon. Och fixa saft. Och kanske gå och handla lite frukt? Det vore väl trevligt. Om du nu inte skulle ordna det ÄNNU trevligare och åka iväg någonstans? Hm, vart skulle du kunna åka någonstans då? Kanske borde jag googla några ställen.

Livet bara: Ligg där och fortsätt med ditt funderande du. Jag pågår här lite i bakgrunden under tiden:(

bild-2
Kategorier Min vardag

Stress som känns i hjärtat.

av Zandra Lundberg

tumblr-love-40

Människor som varit utbrända, som knappt förmått sig att kravla ur sängen, har berättat att deras kroppar efter en sådan smäll blivit mer känsliga för smärta och stress. Plötsligt blir allt som var naturligt innan – stora kaosiga folkmassor, stressade kollegor, en konstant smärta i magen – väldigt påtagligt. Allt blir hårt, högt och inkräktande.

Jag undrar om jag inte upplever någonting liknande nu, men i lightversion.

Efter att jag började jobba hemma är storstadsstressen på tunnelbanan några hundra meter utanför dörren mycket tydligare. Jag får fysiskt ont i hjärtat av stressen. Det är en molande värk som jag vet att jag kände precis när jag började jobba när jag var 16. Sedan dess har den värken blivit en del av min vardag, precis som fullproppade tunnelbanor och ett oändligt antal pushnotiser på mobilen. Det är först nu när jag börjat känna in min kropp ordentligt igen som jag märker vad som händer med mig.

Jag blir sällan stressad av att sitta hemma framför min dator och jobba. Oavsett om jag, som exempelvis i dag, vet att jag har flera texter som ska vara klara i eftermiddag. Det är lugnt. Jag kommer att hinna med dem. Men jag vet inte. Jag tycker det är fruktansvärt svårt att hålla fokus och lugn när omvärlden är stökig. Jag sugs upp i all stress. Och jag har så svårt att avgöra om det är jag som borde klara mer eller världen utanför dörren som borde lugna ner sig.

tumblr_ll40haOI0Y1qk5oc2o1_500

Kategorier Min vardag

Att en gång för alla göra upp med Stockholm.

av Zandra Lundberg
Medborgarplatsen_2012

Jag har aldrig trivts här. I Stockholm.

Jag har trivts på vissa platser. Speciellt här i Enskede. Men överlag finns det en stark känsla av att inte höra hemma här. Stundvis har jag hatat Stockholm. Jag kan bara se det fula. Hur jävla deppig Medborgarplatsen är, hur skitigt det är vid Slussen, hur det stinker piss i tunnelbaneuppgångarna vid Östermalm, hur själlösa de stora gatorna i Vasastan känns. Låt det ta sin tid, har folk sagt. Men nu har jag väntat i snart fem år. Det är lika vidrigt fortfarande. Fram för allt är det inte för mig.

Det är ingen härlig känsla att inte känna sig tillrätta där man bor. Det här har trots allt varit mitt hem en längre tid nu.

För att skydda mig själv från känslan att inte höra hemma i Stockholm har jag identifierat mig väldigt starkt som ålänning. Men så var jag på Åland för någon månad sedan, min mamma hämtade mig från färjan. Genom bilfönstret såg jag de där välkända gatorna och villorna och kände så starkt: det är inte det här som är hemma längre.

Det här har fått mig att fundera mer och mer på vad det är som gjort att jag känner den här avskyn mot Stockholm.

När jag kom hit var jag 22. Jag bodde på en skumgummimadrass på golvet i ett dragigt rum hos en tjej i Husby.  Jag jobbade på en stor arbetsplats där jag hade svårt att greppa vad som förväntades av mig. Jag hade ingen aning om jag var bra eller om jag var sämst i världen. Jag var deprimerad och osäker. Det var svinkallt den första vintern och jag stod i långa köer på Skatteverket för att få mitt svenska personnummer och ännu längre köer för att få ett id-kort. När jag väl gjort det fick jag veta att det ändå inte hjälpte, jag fick inte skaffa några tv-kanaler eller något bundet mobilabonnemang för jag hade inte bott här tillräckligt länge.

Men mitt största problem var att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade inget sammanhang.

Och någonstans i den känslan är det väldigt lätt att bara se det fula. Söndertrampade, leriga parker, håglösa blickar, alla köer, hur trångt det är precis överallt, på alla kaféer och restauranger. Det är uppenbart: det fanns ingen plats för mig. Och där föds förakt. Förakt mot allt. Förakt mot alla jävlar som verkar trivas så bra i den här fula, äckliga, kalla staden.

Nu har jag insett att det inte kommer att vända av sig självt. Det är inte Stockholm eller Stockholmarnas fel att det var kallt när jag kom hit. Jag kan inte skylla på en stad eller invånarna att jag kände mig ensam. Jag kan inte bara vänta på att jag mirakulöst ska vakna upp och älska den här stan längre. Stockholm kommer inte förändras. Jag måste ändra min inställning till Stockholm.

För det första måste jag börja fokusera på det som är vackert i den här staden.

För det andra får jag bara bestämma mig för att jag hör hemma här.

För troligtvis är det är precis som med livet och alla relationer man har. Är majoriteten av tankarna positiva så kommer det att vara fint och härligt. Annars inte. På pappret känns det ju löjligt enkelt.

Ansicht_in_Södermalm
Kategorier Min vardag
Sida 7 av 11
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB