Med oro och ångest går det aldrig att njuta av tillvaron.

Därför försöker jag så gott jag kan att ta tillvara på tiden nu när jag mår bättre. I lördags vaknade vi och kylskåpet ekade tomt. Jag vet att jag i sådana situationer har en tendens att börja gnälla och förstöra en hel ledig förmiddag (varför köpte du inte bröd i går när du var och handlade? Hur kan det inte ens finnas mjölk hemma?). I stället skrev vi en lista på vad vi allra helst av allt ville äta och så gick Christian och handlade och så åt vi tillsammans. 100 procent härligare.

Eftersom jag gjort min sista dag som vegan åt jag pannkakor med nutella och banan. Christian åt full english breakfast.  

Sedan har jag ägnat mycket tid åt att ligga med Stoffe på magen.

Både i går och i dag har jag sprungit en liten runda. Jag tänker mycket på vad jag skrev häromdagen om att träna för min egen hälsa och inte för att jag piskar på mig själv att kämpa för att ”man ska”. Jag försöker återkomma till känslan i mina lungor när jag andas in och tänker på allt syre som sprids ut i kroppen. I dag när jag på slutet gjorde några korta intervaller så tryckte jag handen mot mina hårt bultande hjärtslag och kände mig tacksam över att jag orkar.

Mitt mående når sin peak när jag är i ett varmt land och sitter på en balkong och tittar ut över havet.

Då är en av få gånger jag låter mig drömma färdigt. Det krävs tyvärr en hel del mod att formulera en dröm. Exempelvis kan jag drömma om att jag vill att vi flyttar till ett litet hus på landet. 

När jag sitter på en plaststol och det är kolsvart ute, men varmt och fuktigt i luften kan jag fantisera om gården, om äppelträd och lupiner. Om hur jag skulle gå ut barfota varje sommarmorgon och borsta tänderna utomhus. Jag tänker att jag skulle inreda ett litet kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna. Jag kan tänka så långt att det finns en stig som leder ner till en strand där vi har en sjöbod med en liten båt så vi kan åka ut och lägga nät. Och så skulle vi kunna bygga en bastu med utsikt över vattnet så det går att bada långt in på höstkanten. 

Hemma kan jag påbörja en dröm men här hinner den dö så snabbt. Det är som att jag inte ens låter den existera i tanken. För att tillåta mig själv att drömma kräver jag att jag är realistisk: var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT med hus här. Och ska vi i så fall flytta någon annanstans, vart då? Och vad ska vi försörja oss på där? Och vintern – tänk på den också. Då är det nog inte så jävla kul att sitta med skallrande kroppsdelar och vänta på att plogbilen kommer. Bygga bastu!? Hur FAN ska det gå till?

Jag är rätt less på att vara så här hård mot mig själv. Att jag måste lösa varenda liten detalj för att någonting ska vara möjligt ens i tanken. Drömmar ska inte ha några begränsningar!

Dessutom: människor har gjort mer oöverkomliga saker än att exempelvis flytta till en liten gård på landet. Så jävla bananas är jag inte i mitt drömmande att jag redan nu kan slå fast att det ALDRIG går att genomföra. Det går visst. Människor har liksom tagit sig långt ut i rymden, men jag ska ens tillåta mig själv att fantisera om ett litet ruckel på landet. Så dumt.

Träffade en kompis i går och vi pratade om det dåliga samvetet. I just det fallet pratade vi om när man var barn och fick ett djur? Minns ni? Tjatade ni också till er nån jäkla kanin eller marsvin som sedan blev ett ständigt dåligt samvete?

För mig har det liksom aldrig gått över, jag har väldigt ofta dåligt samvete. Nu handlar det dock inte längre om kaniner utan människor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag har dåligt samvete för att jag inte har tillräckligt bra kontakt med min familj. Jag har dåligt samvete för äldre släktingar.

Och det löjligaste: det dåliga samvetet över det dåliga samvetet.

Jag har läst om att skuldkänslor ska accepteras och därmed försvinna. Någon jämförde skuldkänslorna med en boll, om man försöker pressa bollen under vattenytan blir det jävligt jobbigt, men om du lyfter upp bollen och går i väg med den under armen kommer det vara så mycket lättare. Och det här ska då symbolisera att man inte ska kämpa emot det dåliga samvetet utan bara låta det vara där.

Men det är inte alltid så jäkla lätt. Inte de dagar då jag verkligen känner mig som den sämsta vännen/syskonet/barnbarnet i världshistorien. (Varje gång det ringer eller knackar på dörren tror jag att det är för att de vill ge mig utmärkelsen Årets sämsta medmänniska).

Det svåraste med att släppa taget om depressionen var för mig att våga tro. Stundtals är det fortfarande besvärligt.

Jag är rädd att jag ska bli deprimerad igen, att jag ska vakna upp en morgon och inte orka sätta mig och jobba. Inte ha energi eller se någon mening med tillvaron. Fan, jag vill inte dit igen. Jag vill aldrig dit igen!

Därför är det så viktigt att tro. Att våga tro. För jag fixar det här, jag är värd att må bra. Jag är stark. Jag måste våga tro på att allting kommer att lösa sig. 

Det har hänt flera gånger att jag tappat fotfästet under det här senaste året. Jag minns en gång när jag stod inne i badrummet, såg mig själv i spegeln och någon jävla röst i huvudet frågade vad fan jag håller på med: Vad är det för jävla drömvärld du bygger upp? Varför har du inbillat dig att du är värd att må bra? Vad är det för löjlig jävla skit du läser och kämpar med? Du är ju precis lika värdelös som vanligt! Ingenting har förändrats! Allt är lika meningslöst, FATTAR DU INTE DET?

Det slutade med att jag satt på badrumsgolvet och stortjöt.

Så går det när jag inte tror. Därför måste jag tro.

Jag befarar att många fortfarande lever i tron om att stress är någonting bra. Att du genom att utstråla stress också visar att du har en jävla massa saker på gång. Du visar att du tar ditt jobb på allvar.

Jag trodde det.

I nio år var jag konstant stressad i jobbet. Inom reporteryrket är det lätt att jobba upp en stress eftersom det alltid finns deadlines och du alltid kan göra någonting mer. Ringa ett samtal till, läsa om texten en gång till, ändra formuleringar, skriva om, bättra på. Och så vidare i all evighet.

Alla stressar på olika sätt. Jag har en tendens att låta stressen härja fritt inombords, medan jag utåt sett verkar jag ha saker och ting någorlunda under kontroll. Det blir därför svårt för kollegor eller chefer att urskilja några tecken på att jag håller på att kollapsa totalt. Nu har jag aldrig blivit utbränd, men jag har som många, många andra varit nära. De flesta kollegor jag har haft under åren har, eller har varit nära, att smälla in i väggen.

Vad är det för jävla liv, egentligen?

Jag vet inte mer er andra, men jag ser inte att jag blivit satt på den här jorden för att ligga utbränd i en säng och stirra upp i taket. Det KAN omöjligt vara menat att vi ska flåsa runt i panik med ont i magen och sedan en dag knappt komma upp ur sängen.

När jag nu började frilansa bestämde jag mig att det fick vara nog med stressandet. Jag har stressat tillräckligt. Nu testar jag på någonting helt annat i stället: en lugn tillvaro. Målet är att från grunden lära mig att behålla lugnet i stressade lägen. Att kunna stå mitt i ett kaos och ändå kunna behålla fokus och närvaro.

Hur det går? Ja, jag kan ju säga så här: det är en del att jobba med. Vissa dagar går bättre än andra. Jag mediterar varje vardag, 15-20 minuter, det blir lättare och lättare att tillåta mig själv att ta mig den tiden. Jag försöker också utöver lunchen ta två 5-10 minuters pauser varje dag medan jag jobbar för att göra någonting helt annat. Leka med Stoffe, gå ut på gården en sväng. Lyssna på en låt.

Innebär det här att jag kommer att tjäna mindre pengar? Kanske. Men det må så vara till en början. Jag har så det täcker hyran och räkningarna och lite till. Det räcker för mig.

Ibland tänker jag att det är lustigt, att jag kämpar så med att jobba bort ett beteende som jag jobbat så länge med att bygga upp och underhålla.

På helgerna försöker jag ha datorförbud så gott det går. Veckorna får vara lite som de är. Ett tag hade jag en regel för mig själv om att jag inte skulle surfa på mobilen alls i sängen. Men jag märkte snabbt att det inte funkade. Vissa kvällar kan jag bara inte sova och då måste jag få dumscrolla igenom Facebook i brist på annat.

Men på helgerna försöker jag koppla bort. Bara vara i livet. 

Nu lyckades jag inte hålla exakt hela helgen igenom, utan slog upp datorn för 30 minuter sedan, men det är som det är.

Christian och jag bestämde redan i fredags eftermiddag att vi skulle göra den här helgen till en riktig succéhelg. Och det lyckades vi med! Både lördag och söndag har vi hängt i hundrastgården i Blåsut i solskenet. Jag har varit ute och sprungit två korta rundor, så korta att de knappast gör mycket för konditionen, men för psyket är det så otroligt behövligt. Jag lovar, i nio fall av tio när jag fastnar i mina tankar skulle det gå att ”bota” med 20 minuter joggning. Men det är lättare att säga än att faktiskt göra många gånger.

Dessutom var jag på ett yogaevent i lördags med fokus på armbalanser som gör att jag i dag har rätt mycket träningsvärk. I går kväll kollade vi på Melodifestivalen och gjorde veganburgare som var:

1. goda.

2. inte föll isär.

Receptet på red hot chiliburgarna finns här. 

Dessutom har jag proppat i mig ett rör singoallakex i ren och skär glädje över att de är vegan-okej!

Det är förresten söndag. Tidigare min absolut värsta, mest ångestfyllda dag. Sedan jag slutade jobba som fast anställd så har jag inte känt av söndagsångest en enda gång. Jag tror att det är en väldigt stark indikator på att jag jobbar på precis det sätt jag ska jobba, med de saker jag vill jobba med.

För drygt tre månader sedan var jag helt inställd på att flytta till Malta. Jag var helt salig bara av tanken. Trots att jag inte visste hur det skulle lösa sig med jobb för mig där, om jag skulle kunna fortsätta jobba för svenska tidningar eller om jag skulle bli tvungen att hitta på något annat så var jag helt redo att leva i den ovissheten och bara förlita mig på att jag löser det. Precis som jag löst allt annat hittills i livet.

Jag har alltid velat bo utomlands, gärna vid medelhavet. Det här är absolut inte originellt på något sätt, men mitt psyke mår inte bra av kyla och mörker. 

Varje dag ägnade jag massor av tid åt att fantisera om hur livet skulle bli på Malta. Om och om igen spelade jag upp en film i mitt huvud om hur mina dagar skulle se ut. Jag skulle stiga upp tidigt på morgonen och yoga, kanske gå en promenad medan solen fortfarande inte stod högt på himlen. Gå ner till fruktbilen och köpa min frukost. Äta på balkongen. Gå ut på kvällarna när det är svalare i luften och titta på folk längs strandpromenaderna. Kanske åka på badutflykter till den lilla ön Gozo på helgerna. Leva livet i en helt annan takt än tidigare. Leva med mindre inkomst, men med bättre livskvalitet.

Jag googlade fram all möjlig information, jag läste bloggar och facebookgrupper. Jag ville det här så fruktansvärt jävla gärna.

Några dagar efter jul visade det sig att det av olika orsaker inte alls skulle bli någon Maltaflytt.

Tillvaron blev rätt deppig ett tag. Att hantera nederlag är inte min bästa genre.

Där handlar det så mycket om tilltro. Av någon anledning var det inte menat att vi skulle flytta nu. Kanske gör vi det i framtiden, kanske blir det inte så. Ju snabbare jag kan anpassa mig till att det inte blev som jag tänkt mig, desto bättre kommer jag att må. Nu blev livet annorlunda.

Nu har jag Stoffe i stället. Och det är fanimej inte dåligt.

Jag skriver en bok. Jag borde skriva oftare, men det blir i alla fall några timmar i veckan.

Jag hade en idé och jag har alltid velat testa skriva längre så det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång samtidigt som jag började frilansa. Perfekt. Bra.

Men.

Att skriva en bok är verkligen en prövning. Sällan trängs det så mycket negativa tankar i huvudet som när jag sätter mig ner och skriver. Jag har full förståelse för att människor börjar skriva, men sedan skiter i allihop efter några kapitel. För så här låter det:

Vad FAN är det du håller på med?

Det här är ju som om någon TIOÅRING skrivit skiten?

Har du liksom tänkt att någon annan ska LÄSA det här?

Äe, ska du verkligen lägga arbetstid på den här skiten?

Det bara MALER på!

Men så i går tittade jag på ett författarsamtal med min favoritförfattare (och människa) Elizabeth Gilbert. I boken Eat, pray, love åkte hon till Indien och mediterade i fyra månader. En sak hon tog med sig därifrån var ett sätt att hantera sina tankar när hon skriver böcker. För hon drabbas också av miljontals negativa tankar (vem gör inte det? Jan Gulliou möjligtvis).

Hon förklarar det som att det handlar om att se det som att hon sitter och kör en bil. I bilen sitter en hel hop med gnälliga och tjuriga ungar som tjatar och tjatar. Men hennes roll är bara att koncentrera sig på vägen och fortsätta framåt.

Och precis så är det med skrivandet. Hennes uppgift är bara att fokusera på skrivandet, sedan kan tankarna få gnälla och tjata och tigga om uppmärksamhet bäst de vill.

Har ni 20 minuter till övers tycker jag också att ni ska kolla på Elizabeth i Ted talks. Här pratar hon också om författarskap, men det hon säger går att tillämpa på det mesta när det gäller att få saker gjorda. Som träning till exempel. Hur ofta har man inte bestämt sig, men sedan börjar det dyka upp en massa andra oväsentliga funderingar i huvudet kring varför du i stället ska gå hem, lägga dig raklång på soffan och dumglo på Sveriges mästerkock. Vilket bara kommer att resultera i att du känner dig lite lite värdelösare som människa.

När jag var tonåring och vegetarian gick det inte så där vidare värst bra. Slutade med att min kost bestod av yoghurt och knäckebröd. Nu med mina tre veckor som vegan försöker jag verkligen att tillaga mat varje dag. Men jag märker att den gamla goda latheten sitter i fortfarande.

Som när jag hittar recept där det står att någonting ska blötläggas över natten. Blötläggas? Över natten!? De får det att låta så flåshurtigt. Som att det inte är några problem i världen. Jag är ledsen, men när det kommer till matlagning så får det max ta 30 minuter för mig.

Och jag fattar att det förmodligen inte är ”så jobbigt som det låter” när man väl har fått i de där jäkla aprikoserna i vattenbad. Men alltså. Jag har tyvärr någon mental spärr där.

Som i går. Jag fick desperat chokladsug och alla mina chokladplattor här hemma (ja, jag har en liten samling) innehöll mjölk. Men, jag orkar inte gå och handla. I stället svänger jag ihop någon slags vegansk ”kokosbollssmet” med allt möjligt jox du kan tänka dig. Kakao, havregryn, kokosolja, russin, rismjölk osv.

Beyoncé och Jay-Z har gjort det, två gånger. En tre veckors veganutmaning. 

Jag äter just nu veganskt. Inte för att Beyoncé och Jay-Z gör det, utan för att jag kommer att göra en reportageserie i tidningen Wellness som heter ”Zandra utvecklas”. Det innebär att jag under tre veckor testar på något som sägs förbättra min livsstil och sedan skriver jag ett reportage om det. Jag ska bland annat skriva om meditation och mindful eating. Men just nu är jag alltså vegan sedan i måndags.

Det går … rätt bra. Jag har inte en helt oproblematisk inställning till att jinxa någonting med kosten. Risken är att mat börjar ta upp större och större plats i huvudet och plötsligt sitter jag där igen, och ägnar typ 75 % av mina tankekraft på vad jag borde och inte borde äta. 

Så där har jag förövrigt känt varje gång någon ny jävla diet dyker upp. Jag funderar om jag kanske inte borde börja justera kosten lite mer mot LCHF- eller 5:2-hållet. Jag smyger med mina tankar och jag skulle ALDRIG berätta för någon att jag går på den senaste trenddieten. Men inne i huvudet smider jag planer om hur jag kan förändra kosten så det ska märkas så lite som möjligt (och jag lite obemärkt bara ska lyckas gå ner de där sista fem-åtta kilona). ”Nej, jag tycker inte så mycket om att äta frukost. Och jag står mig bra på den här lilla soppan till lunch, det är inga problem”. Eller ”jag har alltid haft väldigt svårt för potatis”.

Alltså ni hör ju … haha! Jag skäms. Men det är inte jag. Det är bara mina sjuka tankar. Och under många år har jag identifierat mig med mina tankar. Jag har trott att jag ÄR allt det där märkliga som försiggår där uppe. Det är jag inte. Tankar är bara tankar. Jag kan en hel drös dumma tankar om att jag inte duger, att jag är ful, fet och sånt – men det betyder inte att det är så. Och det är väldigt viktigt för mig att varje dag påminna mig om det.