Från och med nu bloggar jag för Amelia. 

<3

1. Jag mediterar. Varje dag. Minst 20 minuter. Jag förbereder mig för en meditationsresa till Holland nästa vecka. Men skulle kanske kunna tro att det stjäl tid, men så är det inte. Det ger. Det ger så mycket tillbaka. Kraft, glädje. Det är otroligt.

2. Jag gjorde det i dag. Stod på huvudet! I två sekunder kanske, men vad fan. Jag har varit så rädd. Träffade en kvinna i Indien som berättade att det tog henne 11 år att våga stå på huvudet, tyst för mig själv tänkte jag ”det blir nog samma för mig”. Tänk, så skulle det bara ta några månader.

3. Jag har bestämt mig för att sluta tvätta håret. Ja, kanske inte sluta helt, men dra ner på tvättandet rejält. En gång i veckan max. Känns som en så deppig ond cirkel att gå och rubba balansen i håret hela, hela tiden för att sen behöva tvätta ännu mer. För att ta sig ur cirkeln krävs det att stå ut en liten tid med trassligt och fett hår men det MÅ SÅ VARA för LYXEN att slippa kämpa med hårtvätt flera gånger i veckan.

4. Jag läser Caroline Myss. Hon har en holistisk syn på människan. Jag älskar Caroline Myss.

5. Tack för alla glada tillrop om nya bloggen och min kommande resa. Jag älskar er.

Rise & shine. Hehe. Jag är så glad i dag. Lyckades nästan stå på huvudet i morse.

Jag funderar en del på det här med andlighet. Att tillåta sig att vara andlig. 

Vad nu andlig ens är, kan man ju undra.

Jag vet de som vägrar använda ordet, för att det blivit så uttjatat. Människor som slänger sig med andlighet hit och andlighet dit och plötsligt känns ordet bara urvattnat och blaskigt.

Det här är min upplevelse av att vara andlig: oftast är jag inte andlig, alls. Jag är fast nere på jorden, med de bekymmer som finns här. Ekonomi, problem i relationer, förkylningar, jobb som ska göras. Ni vet. Business as usual. 

Sedan kan jag, med hjälp av en kombination av yoga och meditation få tillgång till mitt andliga jag. Där är det inte hjärnan som styr och ställer. Där kan jag till exempel gå ut genom dörren och uppleva ren och skär magi.

Jag hade en sån promenad för några veckor sedan, när jag gick runt här i Enskede och verkligen upplevde allt som fanns runt omkring mig. Träden var så fascinerande gröna, och solens strålar på huden kändes upphöjt i 1000. Jag var bara uppfylld av lycka, över absolut ingenting och allt. Jag la mig på ett berg och tittade upp mot himlen och kände så tydligt att jag är del av någonting större. Att den där lilla världen jag begränsar mig till i mitt huvud och det jag tar in via mina fem sinnen inte är allt.

Det låter förmodligen som en drogupplevelse. Hehe. Var inte orolig, det är det inte.

För mig är det andlighet. Att vara i kontakt med någonting högre. Jag brukar kalla det universum.

När jag är det är allting enkelt. Jag har kraft och energi, flow. Bra saker händer mig. En sak jag hoppas med min resa i höst är att komma i djupare kontakt med den här delen av mig, för ju mer jag är i kontakt, desto bättre mår jag och desto mer kan jag dela med mig. I text, i yogan och i mitt vardagliga liv.

Att jag har haft de här upplevelserna av andlighet ger mig också ha en starkare tro och tillit. Och med hjälp av tro och tillit motar jag bort ängslighet, hopplöshet och oro. Jag tror att allting kommer att lösa sig till det bästa och det gör att jag kan fokusera mer på att få ut någonting av livet. Även om jag svajar ibland och ringer till min mamma och grinar över att allt känns överväldigande.

Obs! Det har ingenting med religion att göra.

Nåväl. Detta om andlighet.

Back to business.

Jag förstår att det kan låta märkligt.

Säkert rätt så flummigt.

Att skulle yoga kunna förändra en människa.

Jag fick en fråga i yogaforumet #beyoga365 efter det här inlägget: vad är det som gör att jag märker att jag förändrats?

Det är en bra fråga. 

Jag hade garanterat ställt mig oerhört frågande och skeptisk för bara ett par år sedan.

Men jag ska göra ett försök att förklara. Så här ungefär då:

Jag tror att allt vi varit med om i livet, allt som inte bearbetats känslomässigt i alla fall, lagras fysiskt i kroppen. Det skapas spänningar som sedan leder till stelhet. Hemska barndomsupplevelser, trångsynthet, separationer, oro, brist på självkärlek, hopplöshet, stress – allt sånt samlas i kroppen och ”sluter” oss. Men när man kan börja jobba närvarande och varsamt med att luckra upp kroppen genom yogan, så släpper vi på vårt bagage. Det lämnar i sin tur plats för annat: öppenhet, kärlek, klarhet, nya perspektiv och en stillhet under meditation. 

Observera att jag skriver närvarande. Jag tror att om närvaron inte finns där, om det inte finns någon djupare kontakt i dig själv, med din kropp och rörelserna du gör på yogamattan så kommer det inte att fungera på samma terapeutiska vis. Då kommer du att bli rörligare och så är det bra med det.

Jag ser människor som yogar där alltihop handlar om den fysiska biten. Att kunna göra snygga flowsekvenser, stå på händer och så vidare. Jag säger inte att det är något fel med det. Det är bara två olika saker. Det beror på vad du är för typ av människa och till viss del också vilka yogalärare du guidas av.

Det jag (försöker vara) lite försiktig med när det kommer till att ”predika” yogans fördelar är att människor ska få för sig att det här är en mirakelmetod eller en VÄG jag vill pracka på människor. Det är inte min mening. Jag vill att alla människor ska hitta sin väg. Om det sen är yoga eller dans eller korsord eller bussresor som får människor att må bra och känna kärlek, mål och mening så är det fantastiskt. Det som funkar, det funkar.

Jag kan bara säga att för MIG har yogan gjort underverk. För mig har det varit ett smärre mirakel.

Det syns utanpå och det känns inuti.

Jag har varit cynisk, dömande, deprimerad. Jag har haft håret färgat svart och lagt på en hel massa lager smink varje morgon. Jag har druckit för mycket alkohol. Jag har ätit dålig mat. Jag har hetsätit. Jag har svält mig. Haft dåligt självförtroende och egentligen inte trott att jag varit värd någonting. Jag har känt mig som ett offer och varit missunnsam när det gått bra för andra människor. Jag har haft ångest. Varit rädd. Rädd för att flyga, rädd för att ta för mig av livet, ängslig för vad andra ska tycka, rädd för att avsluta relationer, rädd för att påbörja relationer. Rädd för att leva. För att inte tala om fruktansvärt stel i kroppen.

Och vad är det då som har hänt? Hur är det jag förändrats? Vad är det yogan har gjort? Den har gjort mig mer öppen. Mer kärleksfull. Den har gjort att jag vågar känna mer tillit. Jag är överens med mig själv och min kropp (inte varje dag, men allt som oftast). Jag vill äta bra. Jag väljer att tänka positivt. Jag vågar sträcka upp armarna, öppna upp området kring hjärtat och andas rakt in. Jag vågar tro. Tro på att allting kommer att lösa sig till det bästa. Jag vill må bra. Jag mår bra. Inte alla dagar, men ofta. Jag sminkar mig lite och sällan. Jag har min naturliga hårfärg. Jag är rörligare i kroppen. Jag är rätt ofta glad. Allt som oftast känner jag att jag har kraft, mål och mening. Jag har inte skygglapparna på, jag SER att mycket här i världen är på väg åt helt fel håll, men jag tror ändå att det inte hjälper att gruva sig och klafsa ner i klagoträsket utan det jag faktiskt kan göra är att försöka må bra och ta ansvar för de val jag gör i livet och försöka inspirera andra till att göra samma sak.

Så.

Ungefär så har yogan förändrat mig.

Bild från Solo. 

Gillar du?

Jag inser mer och mer hur lite jag varit i kontakt med min egen kropp.

Jag under hela min uppväxt varit benägen att bli sjuk. Förutom förkylningar, halsfluss, öronproblem, lunginflammation har jag också haft hudutslag.

Har slussats runt till olika läkare och fått mediciner som ska bota än det enda, än det andra.

Inte någon enda gång verkar det som om någon läkare stannat upp och frågat: vänta nu, varför är den här människan så sjuk? Vad är roten till det onda? Kan det vara NÅGONTING annat än fysiskt? Kan det vara känslomässigt? Kan det rent av vara själsliga sår som visar sig fysiskt? 

Nej nej. Allergiutredningar och blodprover och mediciner.

Jag tänker på när jag blev deprimerad.

Hur den ”normala” lösningen var att ge mig medicin som trubbade av mina känslor. Jag åt dem i över fem år. Försökte sluta flera gånger, för jag kände mig inte i kontakt med mig själv. Men jag hade inte några verktyg för att vara utan medicinen! Det blev samma tunga fall varje gång. Tårar och mörker.

Inte någon gång var det någon legitimerad människa som sa: din ångest är där av en orsak. Den är ett sunt symptom på att det sätt du lever ditt liv inte är det rätta. Du är varken i kontakt med din kropp, din själ eller känner någon som helst tro eller tillit till livet. Kanske inte så konstigt att du vill avsluta alltihop.

Bara någon månad efter att jag gått på min första yogaklass kunde jag sluta med antidepressiva. Jag visste rent intuitivt att jag inte skulle behöva dem mer, för första gången i livet hade jag ett verktyg för att må bra, för att komma i kontakt med min kropp. Jag säger inte att yoga är någon mirkelmedicin för alla.

Men den hjälpte mig att bli fri från min depression.

Jag tänker också på hur jag sedan jag var tonåring har proppat i kroppen hormoner i form av p-piller. Nu har jag sedan fem år tillbaka en hormonspiral som jag ska ta bort om en vecka. På grund av den har jag inte haft mens på fem år.  Och det har jag varit rätt så nöjd med. Fram tills nu.

Fram tills nu då jag börjat läsa på och bli mer medveten.

För vad är det jag har i min kropp egentligen? Det är det aldrig riktigt någon som kunnat förklara för mig. Men det jag läser är fruktansvärt. Fiskar som blir tvåkönade av det hormon som utsöndras. Kvinnor som får den ena biverkningen värre än den andra. Acne, yrsel, viktökning, humörväxlingar. Låter ju inte som något så där vidare värst festligt att gå omkring med i kroppen.

Vad har det gjort med mig att inte ha mens? Att på onaturlig väg förhindra en naturlig cykel som finns i kroppen. Jag läser att menscykeln hos kvinnor hör ihop med såväl förmågan att känna alla sina känslor ordentligt, intuitionen och den är också starkt sammankopplad med kreativitet.

Men här har jag gått, utan en minsta liten blödning. Och varit nöjd. För jag har inte fattat bättre.

Jag har inte fattat att kroppen hela tiden försöker kommunicera med mig.

Sjukdomar, magont, ångest, kroppsvärk, utslag, oro, ångest – allt är tecken på att någonting inte står rätt till. Att allting fungerar som det ska är ett tecken på att allt är i balans, att jag lever på det vis som är rätt för just mig.

I stället har jag kört över min kropps egen visdom genom att låta livströtta läkare på vårdcentralen (de ser oftast inte heller ut att må så bra?) lindra symtom på löpande band.

Ledsamt. 

Min kloka mamma har alltid vetat det här och predikat det för mig. Men det verkar som med mycket annat här i livet som om det måste få ta sin lilla tid för mig att förstå.

Här är två böcker för dig som är intresserad av att läsa mer om hur kroppen och alla tankar och känslor hänger ihop. Womens bodies, womens wisdom och Anatomy of the spirit.

Det här är till er alla som kämpar med dieter. Som inte är nöjda med vad ni ser i spegeln. Som ligger hemma och har ångest över att ni borde vara på gymmet för att kroppen ska duga på stranden i sommar.

Jag minns hur det var förr. Jag minns hur jag kunde prata med kompisar på ett väldigt nedsättande sätt om min kropp.

Nästan som om min kropp var en tredje person i rummet.

Nej, usch titta vilka äckliga lår. 

Vilken plufsig mage!

Dålig hy.

Det här är början på en krönika jag skrivit för Newsner, om kroppar. Ni får jättegärna läsa hela här. 

Ibland tänker jag att vi människor är som små övertrötta barn. Så som vi irrar omkring. Otroligt stressade och uppe i varv och det enda vi behöver är någon som nästan krampaktigt håller fast och lugnar ner oss. Lavendeldoft och varm mjölk.

I går när jag kom hem var jag ett hopplöst fall. Hjärnan gick på högvarv. 

Så vad gör jag?

Jag surfar. Meningslöst surfande. Jag kommer liksom ingenstans. Allt jag känner är hur tiden rinner förbi medan jag tvångsmässigt uppdaterar något flöde i någon app. Min kropp, min stackars fysiska uppenbarelse har suttit på en stol hela dagen och nu kommer den hem och får ligga på soffan.

Det tog mig till klockan 22 innan jag lyckades övertala mig själv om att förflytta mig till yogamattan. Vid det laget hade jag huvudvärk.

Tänk att det ska vara så svårt. Jag är ju vuxen. Men på så många sätt bara ett litet barn som måste sägas till på skarpen. Nu får du väl ta och TA HAND OM dig själv.

Lustigt det där.

Nu över till en fråga som jag ställer mig ofta.

I princip dagligen.

Jo. Det här med att bo.

Vissa människor säger att de kommer till en plats och bara vet att de hör hemma där. Till exempel ”jag åkte till Sydafrika och kände att det var mitt hem”. Och så bor de där och är lyckliga med att ha valt just den platsen. Jag antar att det är därifrån uttrycket ”home is where the heart is”. Du bor på den platsen du älskar allra mest (eller handlar det om att man bor där de man älskar bor? Hm. Oklart.).

Sedan finns det de som säger ”du kan bo var som helst i världen bara du är i frid med dig själv”. 

För jag undrar återigen det här med Stockholm. Nu har jag bott här och vantrivs i över fem år! Det är ju sinnessjukt. Jag har massor av människor här som jag tycker om. Jag har min lägenhet. Jag har precis allt jag kan önska. Ändå är det inte bra. Jag gillar det inte. Om jag på något vis ska försöka beskriva det utan att klaga så överdrivet mycket så är känslan att det inte riktigt går att andas ordentligt här.

Då undrar jag: är det någonting som måste förändras inne i mig? Vore en flytt bara en flykt undan någonting som jag egentligen borde deala med i mig själv?

Eller är det helt enkelt så att jag inte trivs här, förmodligen aldrig kommer att trivas här och borde se mig omkring i världen efter en plats där jag från första stund verkligen känner mig hemma?

Tacksam för era tankar.

Äntligen, säger jag bara.

I morse när jag mediterade lyckades jag slutligen formulera en insikt i ord och inte bara i en känsla jag haft i kroppen.

Vi börjar från början: under hela mitt liv har jag alltid haft ett starkt motstånd mot så kallad andlighet. Jag vet inte ens om andlighet är rätt ord, själslighet? Finns det ens?

Ni förstår förhoppningsvis på ett ungefär vad jag menar.

Jag har hånat min mamma för all andlighet hon kommit dragande med. Ibland har jag till och med skämts. Stundtals har jag känt ren och skär ilska över att hon måste ”hålla på”. Kan hon inte bara vara som vanliga mammor, i praktisk prasslig regnjacka och jobb på bank? Måste hon yra om indianer, varghonor, änglar och tidigare liv? Måste hon prompt tala om kärlek som om det vore en universallösning på allt?

Så mycket har jag lärt mig nu, att det jag känner så här starkt motstånd mot, det är någonting jag har i mig själv – men försöker dölja.

Kanske behöver jag förklara lite bättre:

Jag har alltid sett mig själv som en verklighetsförankrad människa. Det man ser är det som finns. Punkt slut. Kom inte dragande med healing, reiki, berättelser från ”andra sidan” och ”energier”.

Jag kände till och med aggression mot andra, helt ”normala” företeelser: aromaterapi! Magdans! Meditation! Rökelser! Kristaller! Människor som pratar alltför mycket om sina känslor! Människor med (och utan) dreadlocks som väljer att bo i skogen!

Om jag verkligen inte hade brytt mig ett skit så hade jag ju varit likgiltig, eller hur? Men i stället var jag arg. Det PROVOCERADE mig att människor höll på med sånt här. I grund och botten var det en rädsla.

Här kommer en jämförelse:

Tänk en stel, nykter, medelåldersman som står vid ett dansgolv. Någon kommer och drar i honom och vill få honom att dansa, men han spjärnar emot allt vad han orkar. Han har inte lust! Han vill inte! Han har ont i ryggen! Han blir arg. Han vill ju inte har han ju sagt! Sluta tjata!

Med 99 procents säkerhet är han bara rädd. För i samma stund som han går ut på det där dansgolvet så släpper han sargen, tryggheten. Han gör någonting som han inte känner sig bekväm med och han är rädd för vad andra människor ska tycka. Rätta mig gärna om jag har fel, men om han sedan får i sig åtta gin&tonic så är hans hjärna så avdomnad att han skiter blanka fan i vad någon tycker och dansar runt som om det inte fanns någon morgondag, rusigt lycklig.

När det kommer till andlighet var jag den där mannen (när det kom till dansgolv också för den delen).

Jag var arg men egentligen var jag bara rädd. 

Yogan har öppnat upp en dörr för mig att ta mig in till andligheten. När jag var i Indien gjorde jag så många saker som tidigare varit ”förbjudna” i min bok: frigörande dans, chanting, healing, balanserade min kvinnliga och manliga sida genom meditation. Ja herregud. Jag gick emot precis allt som tidigare varit mina ”principer” och levnadsregler. Till en början med en del motvilligt, men ju längre tiden gick, desto mer släppte jag taget och öppnade upp. Och vet ni vad? Jag mådde så bra av det. För första gången i livet så kände jag mig hel. Alla sidor av mig själv fick tillåtelse att existera.

Jag säger inte att jag sitter och pysslar med kristaller och healing var och varannan kväll. Men jag har ingenting emot det. Jag är öppen för det som ett alternativ som hur som helst inte kan skada mig. Jag är inte arg och kanske det viktigaste av allt: jag är inte rädd. 

När jag började jobba som journalist blev det sakta men säkert en självklarhet att ha en åsikt. Den ska förstås prackas på andra. ”Så här ska man tycka”. ”Det här är rätt, fattar ni inte det”.

Jag skriver sådana texter ibland fortfarande. I stunder då jag verkligen, verkligen önskar att världen såg ut på ett annat sätt (orkar inte ens gå in i det för då blir jag upprörd) (och här kommer en till parentes som meddelar att jag kommer att lägga till en till parentes) (men vad FAN ska inte ungar i hela världen ha en resonlig uppväxt när det är möjligt och allt som sätter stopp för det är människans ego).

Vi människor är så färgade av vår kultur. Av våra föräldrar, vänner, lärare och samhället i övrigt. Vi tycker en massa saker bara för att en massa andra människor tycker saker. Ibland kanske vi inte ens är medvetna om det.  Det är bara en sanning att man ”inte kan göra så där”.  Och man ”ska göra så här” Och ”det vet man ju hur de där människorna är”.

Fast VAD vet vi? 

På riktigt. Vi klampar omkring på en liten blågrön boll i ett universum som vi inte vet ett skit om. Vi bygger upp system och uppfinner saker och berättar SANNINGEN – men hundra år senare skrattar vi åt alltihop för då har det kommit någonting annat som är sant.

Jag tror att det finns en sanning för alla. Sju miljarder sanningar. 

Problemet med mänskligheten är ju att många inte kan acceptera att det finns andra sanningar. Jag kan inte det. Jag kan inte acceptera att det för en människa är vettigt och sunt att kriga. Eller göra ett barn illa. Det går inte.

Kanske är det just det där motståndet som är roten till allt det onda. Att vi genom att döma, även om det är ”rätt” att döma en vidrig handling, förpestar den här stackars världen. För vi hamnar hela tiden i konflikt med det som är. Och konflikter skapar som bekant dåliga känslor och troligtvis föder det också mer konflikt. Moder Teresa sa väl något sånt, ”jag kommer aldrig att vara mot krig, men jag är för fred”. För vad är det vi sänder ut genom att vara i konflikt? Motstånd. Negativitet. Disharmoni. Varför gör vi så? Barn föds och har en förmåga att känna kärlek till allt och alla tills de växer upp och sakta men säkert får lära sig att inte göra det, för världen är farlig och ond, men vem har gjort den farlig och ond?

Äh, jag vet inte. Det är sen lördagkväll och jag skulle bara gå in och svara på en kommentar om vilket märke det är på mina yogatajts. Plötsligt försatte jag mig själv i det här resonemanget. Ska tänka på refrängen. God natt.