Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 2 av 8

”Ni måste lita på processen”.

av Zandra Lundberg
DSC_1095 DSC_1661 DSC_1683

”Ni måste bara lita på den här processen. Lita på att allting kommer att bli bra”, sa en av våra lärare till oss en av de första dagarna.

Efter två veckor i Indien satt jag bekymrad och tänkte hur fan jag skulle få ihop en timmes yogaklass.

Vad hade jag gett mig in på? Hur skulle det här gå till? Det kändes som att ingen berättat åt mig vad jag skulle göra. Jag kände mig ytterst tveksam till processen.

För sanningen var att ingen hade berättat åt mig vad jag skulle göra. Visst, de hade gett oss några korta direktiv kring vad som skulle vara med under klassen, men i övrigt var det upp till oss.

Det lärarna gång på gång uppmuntrade oss till var att hitta vår eget sätt. ”Vad känns naturligt för dig? Vad tycker du om att göra? Strunta i allt annat – hur tänker och känner du?”

Trevande testade jag saker som jag sett någon lärare göra hemma i Stockholm, men jag kände mig inte alls bekväm med det. Jag kämpade och tragglade. Blev trött. 

Till slut stängde jag ögonen, slutade analysera och gjorde det som kom mig för. Det som föll sig naturligt.

Och där hittade jag det. Där hittade jag grunden till hur jag vill lära ut yoga. Jag kände i samma stund det föll på plats. Det kom direkt ur hjärtat. Precis på samma sätt som när jag skriver.

Folk har ibland sagt att det verkar så enkelt för mig att skriva. Det ÄR enkelt. Det finns inget enklare än när jag får skriva direkt ur hjärtat utan att någon berättar för mig hur det ska vara. Det är när jag börjar analysera och fundera och försöker följa en mall som det blir sämre. Styltigt och tråkigt.

Att det blev så här för mig är jag mina första kollegor evigt tacksam för. Jag var 16 och hade väl egentligen ingen aning om hur man var journalist, så jag fick hitta på mitt eget sätt. Det som kändes rätt och naturligt för mig. Och de uppmuntrade mig hela tiden att fortsätta på den vägen.

Jag vet exakt varför jag inte fått den bok jag börjat skriva färdig och det är för att jag någonstans halvvägs började tvivla. Jag började tänka: ”men så här kan man väl inte skriva en bok?” och så började jag läsa andras böcker och jämföra mig, kanske borde jag göra på ett annat sätt? Och där var det författarförsöket över.

DET FUNKAR INTE SÅ. Inte för mig. Det måste komma från mig. Självklart ska man inspireras av andra, men aldrig, aldrig någonsin försöka bli någon annan. Huvudsaken är att det kommer från hjärtat. Sedan kan saker alltid förbättras och förfinas och människor kan hjälpa till att få det att bli ännu bättre.

Det vet ni väl själva, om ni gått till en restaurang utan själ till exempel. Där det serveras kärlekslös lasagne och foccacia och inredningen ser stel och oinbjudande ut. Jämför med ett ställe där det verkligen finns en själ. Där människor lagt ner omtanke och kärlek i minsta lilla detalj. Där lasagnen smakar gudomligt och inte gammalt kylskåp.

Människor vill vara där det finns själ och kärlek.

Därför är det så viktigt att inte börja tvivla på sig själv. Omge sig med människor som är kärleksfulla och uppmuntrande. Gör man någonting från hjärtat så kommer det förr eller senare att bli bra. Det handlar bara om att lita på processen. 

Känsloätande.

av Zandra Lundberg

Något som hände i Indien var att jag utvecklade mitt observerande av mitt känsloliv och blev betydligt bättre på att koppla det vidare till saker jag sedan gör för att slippa känna så mycket. Min absolut nummer ett är att äta.

Att stoppa i sig mat är en trygghet, det sitter väl i sedan spädbarnsåldern, mammas bröst och allt det där, antar jag.

Min första instinkt när jag är stressad är att äta. Samma sak om jag är ledsen. Eller upprörd. Eller känner mig glad. Hade jag fått välja fritt hade jag förmodligen ätit hela dagarna. Haft det som heltidsjobb. Blivit sumobrottare.

Jag har en hjärna som säger åt mig ATT äta, men också att INTE äta (samma hjärna som sen ger mig dåligt samvete om jag ätit någonting onödigt).

Allt detta medan kroppen egentligen inte sagt någonting. Den har inte signalerat någon hunger. Den har bara gått omkring och varit rätt nöjd med tillvaron.

Och så plötsligt sätts den i arbete och får processa mat den inte ens bett om.

Jag överäter gärna. Speciellt när jag är känslomässigt ur balans. Jag känner att jag är mätt, men jag fortsätter ändå. Bara för att. Det behöver inte ens vara särskilt gott. Huvudsaken är att det där känslomässiga hålet inombords fylls igen.

Men det kan inte fyllas med mat.

Det måste fyllas med annat.

Det har alltid varit så här. Skillnaden nu är bara att jag märker det mer än någonsin. Och jag är förvånad över hur skev min relation till mat är vissa dagar – fortfarande!

Men jag har mina regler:

det är okej. Vad fan jag än har stoppat i mig så är det okej. Det måste få vara okej. Dåligt samvete över att ha känsloätit gör inte direkt saken bättre.

Jag pratar aldrig om min kropp i negativa termer. Jag säger aldrig ”usch nu har jag gått upp i vikt” eller ”titta hur min mage ser ut”. Min kropp har fått stå ut med så mycket jävulskap under åren. Ätstörningar och rent och skärt hat från min sida. Det är nog med det. Jag har fyllt kvoten för resten av mitt liv. Min kropp duger. Alldeles utmärkt, faktiskt. Jag står på två ben, jag har en fungerande syn och hörsel. Bara det är ju otroligt.

Yogan hjälper mig mycket med känslan av att vara ”i kroppen”. Yogar jag inte på några dagar så märker jag direkt hur det känns mer och mer som att jag bara är en vandrande hjärna med en medföljande kropp. Efter att ha yogat är jag en sammansatt person. Allting hör ihop. Tår, knän, hjärta, ryggmuskler, lungorna. Allt är jag.

Jag äter bra mat. Det är min ambition. Sen blir det inte så ibland. Men grunden är att ge kroppen bra mat som äts närvarande och tuggas ordentligt. Det är en övning, som så mycket annat. Men det ges ju som tur är möjlighet att öva rätt ofta.

Mitt stora problem.

av Zandra Lundberg

Jag hade svårt att hitta människor som jag kände att jag verkligen connectade med när jag var i Indien. De jag gick min utbildning med var snälla och kärleksfulla. Helt underbara. Men jag saknade en vän, någon som verkligen förstod. Någon som jag kunde skämta med.

En dag på stranden, efter lite mer än två veckor dök han upp.

Han sa hej och jag sa hej och jag kände direkt att det här var någon. Någon som förstod. 

Vid det här laget var jag svältfödd på den här typen av snabba dialoger när man kan skämta och den andra personen verkligen fattar (och dessutom tycker att det är roligt) så jag sökte upp honom på kvällen.

Han hette Nick, var 40 år och kom från Brooklyn. Han var en sådan människa som har självförtroende nog att hela tiden prata som om han har svaret på precis alla frågor. På något vis lyckades han göra det på ett väldigt ödmjukt och obesserwissrigt sätt.

Jag hungrade som sagt efter social kontakt och hävde hastigt och lustigt ur mig ungefär hela min livshistoria. Jag förklarade också att jag kände mig mer förvirrad och sökande än någonsin. Som att den rastlösa känslan i kroppen aldrig varit mer påtaglig.

– Äh, inte vet jag. Det kanske är något fel på mig, sa jag.

– Det är inget fel på dig. Men du har en sak du måste ta tag i. Du tänker för mycket i problem. När andra människor bara tänker på saker så tänker du att saker är problem, inte sant?

– Jag vet inte.

– Tänk efter.

Jag kände mig lite irriterad. Jag vill inte vara någon som tänker i problem. Men givetvis hade han rätt. Jag väljer ofta att i stället för att bara se saker som de är se dem som någonting negativt. Jag dömer (alldeles för) snabbt situationer som dåliga.

– Ja, du har väl kanske lite rätt i det, svarade jag.

– Du skapar dig mer bekymmer än du behöver. Den goda nyheten är att du kan ändra på det. Du kan ändra ditt sätt att tänka, sa Nick.

– Så hur menar du att jag ska göra?

– Det är svårt att välja sina tankar, men du kan välja din inställning till dem. Sluta ta dina tankar på allvar. När hjärnan börjar gå på om sina problem så kan du bara säga ”nu håller du på så där igen”. Efter ett tag kommer de dåliga tankarna att bli färre och färre.

Vi satt uppe och pratade alldeles för länge med tanke på att jag hade yoga i ottan dagen efter. När jag till slut skulle gå frågade han hövligt om han fick kyssa mig och jag sa vänligt med bestämt nej, gav honom en kram och gick. Men frågan hade gjort mig obekväm. Jag började fundera över om det skulle bli konstig stämning nästa gång vi träffades. Fan, var han tvungen att fråga? Jag hade ju faktiskt till och med pratat om min pojkvän. Nu kändes allt plötsligt så dumt.

När jag gått ett par hundra meter hörde jag honom ropa:

– Gör för guds skull inte den där frågan till något problem i ditt huvud nu.

Meditationsupplevelse som heter duga.

av Zandra Lundberg
10407030_10203691659680956_3978891459300081553_n

1508008_10155334464020316_3408190918581181883_n11070898_10203743889946680_3313368265335949792_n11041707_970660092953834_2359552508761498279_nDet hände någonting den sista kvällen i Goa. Alla skulle iväg på en konsert, men jag bestämde mig för att stanna kvar på Ashiyana. På schemat den kvällen fanns en fire puja, en buddhistisk eldceremoni. Enkelt förklarat sitter man i en stor ring och den person som leder pujan häller smält ghee (smör) i en eld samtidigt som man sjunger (chantar) mantran. Tanken är att ritualen ska undanröja allt som hindrar oss människor från att bli upplysta.

Jag hade varit på en fire puja veckan innan och var väl inte så där vidare värst imponerad. Om jag nu ska chanta (sjunga i grupp) så vill jag göra det kraftfullt, typ ta i allt vad jag orkar. Det här var en mer lågmäld procedur med mantran som i princip ingen kunde.

På vägen till den här ceremonin funderade jag flera gånger på att bara gå och lägga mig i stället. Jag hade en lång resdag framför mig, dessutom hade jag ätit alldeles för mycket middag (det gjorde jag varje kväll för maten var så sinnessjukt god).

Jag är glad att jag inte gick och lade mig.

Direkt pujan inleddes kände jag för att meditera. Jag har mediterat mycket under den här månaden, mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Med varierande resultat, får man väl ändå lov att säga. Vissa dagar har jag bara suttit och funderat på mat. Och hur det ska bli när jag kommer hem. Andra dagar har jag upplevt stunder av stillhet och en känsla av att vara i kontakt, inte med någon Gud, snarare med en ovanligt stark närvaro i nuet.

Hur som helst. Jag stängde ögonen och föll nästan direkt in i ett kraftfullt meditativt stadie. 

Där stannade jag i jag vet inte hur länge, 90 minuter? Två timmar?

Tiden fanns inte. Jag stördes inte av några tankar. Det var som att jag vibrerade inombords, på ett väldigt behagligt sätt.

När jag öppnade ögonen igen var alla människor borta och allt var bortplockat. Där satt jag ensam kvar på en filt med ett litet värmeljus framför mig.

Jag la mig ner på marken och tittade upp mot stjärnorna.

Kände mig hel och lätt och totalt obekymrad.

Jag älskar mig själv och den personen jag är på väg att bli.

av Zandra Lundberg

image imageAtt bara släppa taget. Tänk att det ska vara så svårt. Att bara acceptera det som är. Acceptera mig själv som jag är. Med precis exakt alla brister, misstag och begränsningar och vad det nu må vara. Att inte döma. Inte vara ett offer. Bara älska den personen jag är just nu och den jag är på väg att bli.

Fick en fin text uppläst under en yogaklass av en väldigt bra människa. Försöker läsa den varje dag.

Self-acceptance
I love and accept my self just the way I am. I release any feelings of self hate that I once held of myself. I accept all the mistakes that I have made in my life and I forgive myself for them. I no longer feel the need to criticize myself. I replace all negative words that I use to describe myself with positive words. I am patient with myself.

I love my body and I treat it with respect. I let go of all insecurites that I have ever felt about myself. I am strong and empowered. I am beautiful. I am in perfect health. I have a burning energy source inside me and I am worthy of all wonderful things. I release any self-sabotage that holds me back from living my life to it’s greatest potential. I no longer judge myself. I am not a victim. I take great care of myself.
I take this journey of healing one day at a time.
I love the person that I am as well as the person who I am becoming.

Yogalärarglädje.

av Zandra Lundberg
image

Hippie happy! Jag blev godkänd. Vi blev godkända allihop. Jag höll min entimmes yogaklass i förrgår morse, och det här är så himla mycket skryt, men läraren sa att han älskade den, att det var en av de bästa han sett. Jag visste för länge länge sedan att jag kunde det här, att det fanns någon slags känsla för det. Jag visste det långt före jag bokade den här utbildningen. Det har bara handlat om mod. Att våga satsa när hjärtat säger ja, trots att huvudet går på om att jag måste bli vigare och få mer erfarenhet. Men vad jag till slut insåg var att det alltid går att bli vigare och samla på sig mer erfarenhet och plötsligt har en massa år bara runnit förbi och jag har inte ens börjat. Man måste ju börja någonstans.

Något som känns fantastiskt är att jag känner att jag under så många år utvecklat mitt uttryck genom skrivandet att det liksom bara flöt över i mitt sätt att lära ut yoga. Det är naturlig en förlängning av någonting jag redan gör. Något som redan är jag.

Gudarna ska veta att det här inte har varit en lätt månad, en ständig kamp mot huvudet och egot. Jag har lärt mig så mycket, om yoga så klart, men mest om mig själv. Om hur mycket kärlek det finns i den här kroppen bara jag har modet att hålla hjärtat öppet.

Allt är precis som det ska vara.

av Zandra Lundberg
image

Fick en handskriven lapp av Gail, en 63-årig kvinna  från Kanada som också går den här utbildningen. ”Jag vill att du ska ha den här sa hon”. Fyra små lärdomar om livet.
Jag yogade bredvid henne häromdagen och när det var dags för savasana bad jag henne att läsa nummer två för mig:
Whatever happens is the only thing that could have happened.
Nothing, absolutely nothing of what which we experienced could have been any other way. Not even in the least important detail. There is no ”if I only had done that differently, then it have been different”. No.
What happened is the only thing that could have taken place for us to learn our lesson in order to move forward. Every single situation in life which we encounter is absolutely perfect, even when it defies our understanding.

Öppna hjärtat.

av Zandra Lundberg

image
Vi hade en filosofilektion i dag då vi satt tätt intill i en ring och höll ena handen på personen intills hjärta och andra på vårt eget.
Andades och kände. Kände och andades i vad som kändes som en evighet.
Sen sa läraren (samma lärare som frågade ”why are you not happy”?) åt oss att krama om varandra och alla gick runt och kramades.
För mig kommer inte det där naturligt. Hade det varit fyra år sedan hade jag inte klarat av situationen över huvud taget. Bara rusat ut, flytt fältet. Vad fan ska jag flänga runt och kasta mig runt halsen på människor som jag om en vecka förmodligen aldrig kommer att se igen, typ. På den tiden klarade jag knappt av att mamma ville hålla i mina händer och se mig i ögonen när vi pratade.
Depression gör en så stängd. Kroppen sluter sig, musklerna blir stela. Tankarna låser sig, kör fast. Och hjärtat sluter sig.
Yoga har sakta löst upp mina spänningar i kroppen och tankarna har följt med av bara farten. Vyerna har vidgats. För några år sedan hade jag inte ens några drömmar, jag var så fokuserad på den ständiga kampen som var nuet.
Det som halkat efter har varit hjärtat. Jag har känt sån kärlek till de närmaste, men det har varit stopp där. Att öppna upp för en okänd människa är en enorm risk. För tänk om man blir sårad. Tänk om man blir hånad eller bortgjord eller skrattad åt. Lika bra att ha ett skydd kring hjärtat, bara för att.

Mycket lossade i dag när vi gick runt där i yogashalan och kramade varandra. Tårarna rann när för kinderna på mig. Av tacksamhet och glädje, för att jag känner att jag vågar lämna ut mig och bara vara den där människan med öppet hjärta som ger och tar emot kärlek.

Jag såg att andra gick fram och kramade läraren. Och där föll jag direkt tillbaka i gamla tankemönster: det är väl konstigt, det där får stå för andra, JAG tänker i alla fall inte. Så jag struntade i det.

Men sen när lektionen var över, halvvägs ut, så ångrade jag mig och vände om. Och han sken upp så himla mycket och pussade mig på kinden och viskade:
Meditera fem minuter varje dag med handen på hjärtat, det kommer öppna ditt hjärta.

Jag åkte för att hitta mig själv, men allt jag hittade var ett känslomässigt vrak.

av Zandra Lundberg

Vissa stunder känner jag mig besviken. Jag åkte till Indien för att jag tänkte att jag mådde rätt så bra, jag skulle bara rota runt lite djupare i mig själv. Vad jag hittade var ett känslomässigt vrak som till synes inte hade några som helst verktyg att hantera sig själv. Ett rätt så osympatiskt jag som nu under tre veckors tid dragit mig undan från andra och vältrat mig i mina psykiska obalanser. Ena stunden känner jag att det är okej. Att det kanske är precis så här det ska vara. Andra stunden tänker jag: för i helvete, skärp dig människa. Gå ut och ät med dina kurskamrater, bjud på dig själv, åtminstone SÄG någonting. Skratta, njut, ta vara på livet. Och ju mer jag tänker så, på hur jag ”borde” vara, desto ledsnare blir jag.
Jag inser att jag är OTROLIGT självupptagen.

Sen kommer det andra stunder, som i onsdags då vi gick på en konsert och dansade och dansade och det kändes som att allt var helt perfekt.
Eller som en yogalektion i går då läraren fokuserade 1,5 timme på att vi bara skulle känna in och lyssna på våra egna kroppar.
Eller som när vi spontant kramar om varandra efter meditationerna och det faktiskt känns som att det är menat att jag ska vara just precis här, med de här människorna.

Sammanbrott.

av Zandra Lundberg

imageJag ledde min första yogaklass i går. Bröt ihop totalt efteråt. Grät inför mina tre lärare. Alla spänningar inför klassen, alla krav jag har på mig själv att det måste vara perfekt, all nervositet, all besvikelse över att göra misstag, känslan av att vara otillräcklig.

Den här resan har det känts som att jag inte lärt mig någonting.
Som att jag gått tillbaka till ruta ett där jag aldrig jobbat med mig själv eller har någon susning om medveten närvaro eller personlig utveckling. Jag är feg och låter mitt ego mala på i huvudet, om hur dålig jag är, hur konstig jag är. Och så ytterligare en dimension: jag dömer mig själv för att jag dömer mig själv. Jag blir arg och frustrerad för att jag inte lyckas använda alla de verktyg jag skaffat mig under de senaste åren.
Jag greppar små, små mikrostunder av total närvaro, de har främst kommit på kvällen då jag suttit på stranden och tittat på solnedgången.
Why are you not happy? Frågade min indiska yogalärare.
Ja. Varför är jag inte det. För att jag är fånge i mitt huvud, antagligen.
Försöker tänka att allt är precis som det ska vara.
En av lärarna här sa att det tar en vecka att vänja sig vid Indien, en vecka att vänja sig vid Ashiyana (stället vi är på) och en vecka att släppa taget om allt gammalt.
Det är tredje veckan nu. Kanske är det nu jag släpper taget. Kanske var det därför jag började gråta. Kanske.
Känns inte som att jag riktigt har några svar på någonting.

Sida 2 av 8
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB