Matilda ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Hade tänkt testa yoga nästa år. Vill försöka hitta ett inre lugn och fylla mig med positiv energi och tänkte testa om yoga kan hjälpa mig med det. Men nu funderar jag på vilken typ av yoga som är bäst för det ändamålet? Funkar den mer fysiska yogan även på det sättet eller ska man satsa på en med ett lugnare tempo? 🙂

Först och främst: helt underbart att du vill testa yoga. Det är, enligt mig, den allra finaste gåvan du kan ge dig själv.

För mig är yoga allt. Jag yogar varje dag, om så bara tio minuter. Det är ett verktyg för att hämta in mig själv. Bli mer närvarande. Registrera mitt mående just den dagen. Ibland kanske jag inte ens känner att jag är stressad förrän jag väl sitter på yogamattan och upptäcker att jag har svårt att behålla fokus.

Yoga ger mig självkärlek, något jag haft väldigt lite av tidigare i livet.

Det är terapi, meditation och det ger mig lugn i andra situationer i vardagen. Sen finns det förstås dagar som det inte går att vara det minsta lugn eller närvarande, jag hade en sån dag i går, och yogan har lärt mig att det också är okej.

Så. Vilken yogaform? Det är svårt att säga att det finns en ultimat yogaform. Det är ju olika för alla. Vill du ha en fysisk utmaning eller är din allra största utmaning att bara ta det lugnt och kunna hålla fokus även om det inte är så avancerade övningar (för de flesta i dag är det långsamma det allra svåraste)? Vill du fokusera mer på andningen eller är det viktigast att du hittar ett bra flöde?

Det kanske allra viktigaste är att hitta en bra lärare. Det spelar ingen roll om du hittar en yogaform som du älskar, om läraren är kass så är det kasst. Vissa påstår att man måste yoga på studio. Det är skitsnack. Jag ramlade över den bästa yogaläraren jag har haft på Sats. En lärare som tilltalar just dig kan du råka hitta precis var som helst. Det som funkar, funkar.

Här är några av de vanligaste yogatyperna, inom parentes har jag satt de namn som är olika slags förgreningar och liknande former. Kom dock ihåg att yogaformerna kan vara rätt flytande. Allt beror på plats och lärare.

Hatha (poweryoga, anusara, vinyasa flow): Jag skulle vilja påstå att det här är den ”klassiska” yogan som i alla fall jag tänker på när jag tänker på yoga. Det finns inga fasta serier utan läraren har satt ihop ett program som hen anser passar just sin klass. Välj lärare med omsorg. En bra lärare kan göra en hathaklass helt underbar.

Ashtanga (rocket): Den kanske mest fysiskt utmanande yogaformen. Här görs en serie bestämda rörelser varje gång. Ju längre du kommer i din pratik desto fler rörelser får du. Målet är att utöva ashtanga mysorestyle: utan lärare som leder, utan bara assisterar eleverna som gör träningen i egen takt. Så här ser ashtangans första serie ut. Bli inte avskräckt, man lär sig lite i taget. Jag älskar ashtangan för att den utmanar mig fysiskt. Man får upp värmen och vissa dagar går det att komma in i ett flow där det känns som att man är ett med kroppen. Madonna gillar ashtanga!

Yin: Min favoritform, den jag utövar allra mest. Yin handlar om att hålla positioner länge. Upp till 5-10 minuter, på grund av den långa tiden så upplever jag att det blir mer meditativ träning, att lära sig hålla närvaron i ställningen. Den handlar inte om att stretcha eller tänja musklerna, utan om att låta musklerna slappna av så att du i stället kommer åt bindväven. Bindväven är de fibrer som håller ihop hela kroppen. Är du riktigt stel handlar det oftast inte bara om musklerna, utan framför allt om att bindväven har blivit stum. Man kan ta hand om sin bindväv med yin, men också genom att få i sig mycket bra fetter (fiskolja, linfröolja, avokado, lax och vara försiktig med sitt glutenintag).

Restorative: Jag har aldrig gått på en restorativeklass, men jag har testat det hemma och tjuvkikat på andras klasser på yogastudion. Restorative handlar om att hjälpa kroppen att nå djupavslappning.

Kundalini (livsyoga, medicinsk yoga): I kundalini kombinerar man olika (ofta relativt) enkla kroppsrörelser med olika kraftfulla andningstekniker. Kundalini brukar kallas den mest andliga formen av yoga, det handlar om att ”bli medveten om sin kraft, använda hela sin potential och öka sin livsenergi.” Mer avancerade utövare har på sig vita kläder när de yogar, vilket sägs spegla ljuset i eleverna. Jag har inte fastnat för kundalini, men jag har å andra sidan inte gett det mycket tid.

Bikram: Bikram är yoga i cirka 40-gradig värme. Riktig bikramyoga följer förutbestämda sekvenser, men sen finns det ju studios som har ”hot yoga” och då innebär det att läraren kan freestyla lite hur hen vill. Mannen som grundade Bikramyogan heter Bikram Choudhury, kallas ”yogavärldens badboy”, och han lever bokstavligt talat livets glada dagar på sin yogarikedom. Sen får man tycka precis vad man vill om det. Vissa tycker att det är oyogiskt. Här finns en läsvärd intervju med den här spektakulära mannen. Lady gaga gillar bikram (så klart).

Här är en Newsnervideo som jag spelade in för några veckor sedan med 19 anledningar till varför jag är feminist. Är väldigt bra att jag fick göra den på mitt sätt och (nästan) ingen som var och la näsan i blöt om vad jag skulle säga eller hur någonting skulle behöva vara. Då hade jag väl å andra sidan inte gjort det.

Tänk dig att du vaknar en morgon och tillvaron – precis allt du är van vid – är annorlunda.

Föreställ dig att du sträcker dig efter mobilen, men någonting är fel. Alla dina appar är borta. Instagram, Facebook, Twitter, Snapshat. Allt är raderat. ”Vad i helv…” kanske du tänker och öppnar dina kontakter för att ringa din kompis och gnälla över vad som har hänt. Men telefonboken är innehållslös. Du har inte ett enda namn eller nummer.

Desperat slår du på datorn, men det är lika tomt där. Det finns inte längre ens en symbol du kan klicka på för att komma ut på nätet.

Fråga dig själv lite hastigt bara, om inget av det som är kopplat till internet längre finns: vem är du då?

Tänk dig att du därefter öppnar din garderob och alla plagg ser exakt likadana ut. Blekgrå lösa tröjor och sladdriga byxor. Eftersom du inte har något annat alternativ så är du illa tvungen att dra på dig de här kläderna.

Fråga dig själv igen, hur skulle det kännas? Om alla dina omsorgsfullt valda kläder försvann: vem är du då?

Du stannar till framför spegeln och ser att du tappat allt ditt hår. Hur känns det? Fruktansvärt? Vem är du utan ett enda strå på huvudet?

Tänk dig att du går vidare ut på stan och får en stark känsla av att någonting fattas.

Det finns inte en enda reklamskylt någonstans. Ingen skranglig modell som ska sälja en trekantsbikini för 99 kronor. Inget sminkföretag som berättar hur mycket vackrare hy du kommer att få bara du köper deras produkter. Inte ens en löpsedel som berättar för dig vilka kändisar som tjänar mest i ditt område.

Om allt det här var borta, hur skulle det kännas? Om du levt ditt liv utan påverkan från reklam: vem hade du varit då?

Fortsätt gå. Vandra vidare hem till en vän. Knacka på. En okänd människa öppnar dörren, skakar på huvudet och smäller fast dörren när du frågar efter din kompis. Du går vidare till nästa vän, men samma sak där. Borta.

Om alla dina kompisar en dag upphörde existera, vem är du då?

Gå till ditt jobb eller din skola. Upptäck att de inte finns längre.

Utan precis allt det här: utan dina kläder, utan hår på huvudet, utan internet, utan påverkan av reklam, utan yrke eller utbildning – vem är du då?

Är det möjligtvis så att du tror att du är allt det där, alla yttre ting?

Okej … men om alla yttre ting togs bort: vad är i så fall den där kroppen som vandrar omkring? Vad är alla känslor? Din förmåga att se och höra? Vad är alla tankar din hjärna formar? Vad är ditt hjärta som slår? Dina andetag?

DET är ju du!

Du är INTE din klädstil, vilka du hänger med eller hur många likes dina Instagramföljare tycker att du är värd. Det är sånt du har skaffat på vägen, saker som säkert kan göra livet härligt på många sätt – men det är fortfarande inte du.

Synd bara att det är så förbannat svårt att komma ihåg.

Krönika publicerad i Solo. 

I den här delen av världen som vi lever, i det här landet och det land där jag kommer ifrån, Finland, så tror de flesta inte på annat än det vi kan se.

Folk tror på vetenskapen, jättemycket. Jag kan skriva en artikel och hänvisa till en forskning och då blir det en sanning. Så är det bara.

Vi tror också på konsumtionen, på marknaden. Bara jag får lite mer så kommer allting att bli bättre. Bara jag får ett lite bättre jobb, en lite högre lön, kan köpa lite finare saker.

Det är däremot inte särskilt vanligt att någon tror på gud.

På grund av det här är det som att vi ofta ser oss som lite, lite bättre än de som tror. Det här uttrycker vi genom en överdriven respekt för religioner.

När jag intervjuade Fredrik Lindström berättade han en rätt så talande anekdot från när Mustafa Can skulle vara sommarvärd i P1 i år.

Varje år tas en stor gruppbild där alla sommarvärdar sitter med kransar på huvudet. Så här ser den ut. Mustafa Can ville inte ha någon krans.

Två gånger kom det personal från Sveriges radio och försökte truga den på honom. Han sa nej.

Tredje gången sa han:

– Jag kan inte ha den på grund av min religion. 

Då fick personalen genast någonting nästan skräckinjagat i blicken. Nej, nej, nej så klart inte. Självklart skulle han inte ha krans. Usch, vad dumma och respektlösa de hade varit som ens försökt. Så han blev lämnad i fred, utan krans.

Att han inte ville ha krans hade förstås inget med någon religion att göra. Han var väl bara fåfäng, ville helt enkelt inte ha någon krans på huvudet för det ser så fånigt ut.

Men så där håller vi på. Inte alla förstås, men rätt många. Vi tycker oss vara så moderna och förnuftiga och rationella. Vi som är så smarta som vet att gud bara är hokus pokus. Vi säger att det vi tror på, vetenskapen, demokratin och marknaden, är sanningen, den enda sanningen. Men det är ju precis samma sak som alla andra religioner också säger: det här är den enda sanningen.

Faktum är att det är vi som är extrema. Det är i runda slängar bara 5 procent av jordens befolkning som är ateister. Resten tror.

Vi vill så gärna intala oss själva att vi är framme. Att vi hittat det rätta sättet att verka som människor. Trots att vi egentligen inte vet så mycket alls. Vi har ingen aning om var universum fungerar och vad som finns där ute. Vår hjärna kan uppfatta massvis med saker, men vad finns det som den inte kan förstå? Det kan vi ju förstås inte greppa och skriva en forskningsrapport om.

Jag tror att vi saknar en stor aspekt här.

Att vi stirrar oss så blinda på att det som finns är det som finns. Vi missar den andliga aspekten som de troende människorna får in i sina liv, som många gånger gör det lättare för dem att hantera tillvaron. Vi missar själen, för den syns ju inte.

Jag tror inte på gud, men jag tror. Jag tror på att känna inåt. Att alla svaren på frågorna som mal på uppe i hjärnan redan finns där, från en stilla plats där du bara känner och vet.

Trots att jag inte tror på gud så berör det mig mycket att vara i kyrkor. Jag tror att det är för att där får jag vara alla delar av mig själv. Den själsliga biten tillåts ta lika stort utrymme som den fysiska. Det är samma sak med yogan. Jag connectar med någonting långt mycket större än mina tankar.

Jag kan omöjligt förneka att det är någonting som hänt i mig sedan jag började lyssna inåt. Jag märker hur jag känner en grundning i mig själv som jag aldrig haft tidigare. Och jag märker så tydligt när jag tappar den. När jag stressar och tankarna rusar. Jag börjar ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Om allt inte bara är flum. Jag blir så vilse och olycklig. Tappar meningen.

Sedan hittar jag tillbaka igen, bortom tankarna, till den här platsen inom mig där jag känner mig säker och trygg. Där jag mår bra och är tillfreds. Och det är det kvittot jag får, det enda ”beviset” jag har på att jag gör rätt saker för mig själv. Men det räcker för mig.

För varje ord jag läser från författaren Elizabeth Gilbert så älskar jag henne lite mer.

Häromdagen skrev hon om att inte leva någon annans dröm.

Efter jättesuccén med boken Eat, pray & love blev hon erbjuden både det ena och det andra. Bland annat en egen tv-show. Men hon valde inte det, för hon gjorde något som jag tror många missar: hon kände efter. Är det här min dröm? Nej. Hennes dröm var att göra research i tre år för nästa bok.

Det är så otroligt jävla lätt att förblindas av pengar, fina titlar och uppmärksamhet. Jag gjorde det, jag höll mig kvar på mitt jobb på Aftonbladet genom att intala mig själv att det var det ett drömjobb. Och det var det säkert! Men det var inte mitt. Det spelar ingen roll hur många nyutexaminerade journaliststudenter som hade trånat efter mitt jobb – det är fortfarande deras dröm. Inte min.

Sen skiljer det där sig så mycket från individ till individ. Jag var tillsammans med en kille som hade jobbat på samma ställe i 12 år. Det var väl inte direkt något drömjobb, men det spelade ingen roll för honom. Han ville ha det så. Hans resonemang löd att han jobbade för att kunna ha en bra fritid då han kunde göra annat han drömde om att göra.

Det här kunde jag förstås inte acceptera. Jag var på honom hela tiden, fanns det ingenting annat han skulle vilja göra, skulle han inte kunna satsa på det eller det? Ville han inte känna att han hade ett jobb som han älskade över allt annat och kändes betydelsefullt för honom?

Och då är vi där igen. Det var inte hans dröm! Hans dröm var att ha ett tryggt jobb så att han kunde ha en vettig fritid.

Jag försökte bara pracka på honom min dröm att ha ett jobb jag älskar över allt annat och som känns betydelsefullt för mig.

Elizabeth Gilbert länkar också till det här klipper och skriver:

If you’re wondering what your calling is — your vocation — here’s a clue: It’s whatever makes you as happy as screwing around with a soccer ball during warm-ups clearly made Maradona. 

Allt sitter i huvudet, jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum. När det känns bekvämt att vara på en plats, då vill hjärnan gärna sätta stopp där.

När du pushar dig själv under ett träningspass så orkar kroppen, det är hjärnan som ger upp först. Det är därför det är så effektivt med en personlig tränare som kan berätta för dig att du orkar så mycket mer. När jag tränade som hårdast för tre år sedan så lyfte jag vikter som jag aldrig hade kunnat drömma om något år tidigare.

När det sker stora förändringar vill sinnet så gärna att vi ska stanna kvar under täcket och äta choklad. Allt för att ducka allt omvälvande som händer i livet.

Jag har byggt upp enorma murar för mig själv när det kommer till huvudstående i yogan (utan hjälp av en vägg). Jag ser skräckscenarion framför mig om hur jag ska bryta nacken och knäcka ryggen. Det är så pass illa att jag inte ens vågar försöka. Mitt psyke har byggt en mur som känns oöverstiglig. Jag har själv bestämt att jag aldrig kommer att lyckas.

Det här är de topp fem vanligaste sakerna mitt huvud säger åt mig:

1. Alla andra är bättre än du.

2. Det där var inte tillräckligt bra.

3. Det där kommer aldrig att gå.

4. Ha dåligt samvete för att du:

– åt någonting som inte var bra.

– inte tränade.

– har det alldeles för bra.

5. Jag har alltid varit dålig på att…

Om du har en sån här dag då hjärnan sätter en massa begränsningar (jag har det i dag). Titta gärna på den fantastiska dokumentären ”Gymnasten som lärde sig gå”. Den handlar om Marcus Lilliebjörn som var 19 år och lovande gymnast när han bröt nacken. Han skulle aldrig gå eller andas själv igen sa läkarna. Men! Med en enorm viljestyrka och en syn på att ingenting är omöjligt så lärde han sig både att gå och en hel del ”omöjliga” saker därtill. Kan ses på SVT play. 

Jag är väldigt förtjust i Jonna Jinton. I hennes val att lämna Göteborg för att flytta till en by med 11 invånare. Hur hon lever så nära naturen tillsammans med hunden Nanook och sin katt. Dessutom tar hon så vackra bilder. I tisdags la hon upp ett inlägg om när hon sett en kungsörn och jag blir så oerhört berörd av den här videon. Naturen kan verkligen vara magisk bara man väljer att se det. Jag önskar att jag fick ligga där bredvid henne.

Jag var på en ayurvedakonsultation i dag för en artikel som jag ska skriva om till kommande nummer av Wellness.

Ayurveda handlar mycket om att få tanken att samspela med känslan/kroppen/själen, att verkligen försöka lyssna på vad kroppen har att säga. Att hoppa på en diet är till exempel inte att lyssna på vad kroppen har att säga, det är tvärt om att slå dövörat till och pracka på den en viss typ av mat som hjärnan övertygats om att ska vara bra (och hjärnan går på en massa dumheter rätt ofta, tänk bara hur starkt reklam påverkar oss).

I och med att vi slutat lyssna inåt så kör vi ju bara på. Vi maler dessutom sedan på i samma gamla repetitiva mönster och undrar vi varför vi är trötta, mår dåligt, är stressade och blir utbrända.

Jag vet ju egentligen vad som är bäst för mig. Det är inga konstigheter alls. Det är ju precis sånt som de flesta mår bra av. Att träna måttligt, vara ute i friska luften, ta det lugnt på kvällarna innan sängdags, inte jobba för mycket, låta matlagningen ta tid och äta i lugn och ro, vara snäll mot mig själv osv. osv.

Men på något vis tror jag att jag ska komma undan. Att jag på något mirakulöst sätt kan strunta i att jag får min kropp att må skit, stressa och kasta i mig maten och ÄNDÅ må bra och känna mig lugn och balanserad.

Det var som våras/somras när jag höll på att intala mig själv att jag nog kunde dricka alkohol som alla andra. Nej! Jag kunde inte det! Min kropp skrek ifrån varje gång! Dagen efter att jag druckit två glas var jag helt sänkt och mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Hade jag druckit ännu mer ville leva längre. DET om något var ju ett högljutt rop på hjälp från kroppen. Sluta för fan! Du mår ju inte bra av det här! Lyssnade jag? Nej. Det behövde gå så långt att jag skulle få det mest ovärdiga fyllemeltdownet ni kan tänka er – först då fattade jag.

Om ett beteende upprepats under väldigt lång tid så är det väl inte så konstigt att det får konsekvenser. Men! Den dagen vi väljer att bryta beteendet och ersätta det med något som stämmer bättre överens med vår kropp och själ så KOMMER vi att må bättre. Det är så enkelt, men så svårt.

Christian och jag bor fortfarande ihop och det funkar bra eftersom vi inte på något vis är ovänner. Tvärt om. Vi är väldigt goda vänner. Så det är inte några problem, förutom att det blir rätt svårt att gå vidare från en relation när man fortfarande bor tillsammans.

Han söker lägenhet men det är som många säkert vet inte helt lätt i Stockholm. Så nu tänkte jag be om lite hjälp:

Om någon känner till någon lägenhet som hyrs ut så skulle det var fruktansvärt omtänksamt och snällt om ni kunde ha mig/oss i åtanke (min mejl är zlundberg@gmail.com).

Är lägenheten i söderort vore det underbart, men det är inte nödvändigt. Hyran måste vara rimlig (inte 22 kvadrat för 10 000 kronor).

Christian har fast jobb och är på alla sätt väldigt trevlig att ha som granne.

Jisses vilken känslofest efter kvällens yoga.

En stark känsla jag haft ikväll och återkommande den senaste tiden: jag saknar kyrkliga sammanhang. Konfirmationslägret och den utbildning som jag gick året efter för att bli ”storasyskon”, någon form av ungdomsledare på lägrena.

Det var så snäll och öppen atmosfär. Jag saknar att sitta i matsalen på kvällarna och doppa smörgåsen i te med mjölk. Jag saknar kvällsgudtjänsterna. Jag saknar att ledarna kom in och sjöng på kvällarna och ibland stannade de kvar och berättade så läskiga historier att det kändes som att hela kroppen blev stel och kall.

Jag har funderat flera gånger på att gå på en allhelgonamässa på Söder.

På något vis saknar jag det andliga rummet. Den stillheten som finns i kyrkor … ja, den finns ju inte direkt på waynes coffee på t-centralen.

När jag var i New York för två år sedan så hade jag en dag ensam då jag skulle gå runt och se nedre Manhattan och financial district, men på vägen dit hittade jag en stor kyrka. Jag minns att jag damp ner vid de främre bänkraderna och bara satt och blundade. Jag tänkte: här kan jag sitta för evigt. Sorlet i huvudet var borta. Allt var tyst och på något vis var det som om tiden inte existerade. Den bästa meditationen jag haft.