Jag vill verkligen tro på vardagsmagi. Jag älskar berättelser om hur ödet totalt förändrat livet för människor.

Min favorit är den här: En kvinna var less på alltihop, hon var singel, runt 35 och hennes jobb var rätt trist. Så hon bestämde sig för att muntra upp sig själv med en resa. Eftersom hon inte hade så där överdrivet mycket med pengar gick hon in på en sajt med sista-minuten-resor och blundade, scrollade och klickade. Det blev en ospecificerad resa till den grekiska ön zakynthos. Hon proppade kappsäcken full och åkte dagen därpå. Hon hamnade på ett rätt sunkigt hotell med stenhård madrass i sängen. De första dagarna ägnade hon åt att sola och bada och äta nere vid stranden på kvällarna. Via Facebook fick hon kontakt med en vän som råkade vara på samma ö, men på ett annat ställe. Eftersom hon inte hade så mycket annat för sig så åkte hon dit en kväll för att hälsa på. De var ute och dansade rätt sent så hon och stannade över natten. Dagen därpå åkte hon tillbaka till sitt. Den sista dagen hörde kompisen av sig igen och frågade om de inte kunde mötas någonstans på mitten under kvällen, så att de kunde ses men ändå kunde ta sig hem till respektive hotell.

Den här kvinnan i historien kände sig ganska trött och solbränd och nöjd med tillvaron så hon svarade att hon tänkte stanna hemma och gå och lägga sig tidigt. Men någonting fick henne att ändra sig. Så hon hörde av sig på nytt och kollade om de kunde ses i alla fall. De träffades på ett rätt litet ställe och åt middag nere vid vattnet. På vägen från restaurangen frågade kompisen om de inte skulle gå och ta en sista drink. Hon tvekade, men bestämde sig återigen för att säga ja ändå.

Lyssna på det här då: på den baren satt en ensam man vid ett bord. De hamnade vid bordet intill och började snart prata. Han var engelsman.

Och ja, ni kan ju själva räkna ut vad som hände sen. Kvinnan och mannen inledde en relation och i dag har de levt tillsammans i snart 10 år. Två barn och ett företag som de driver tillsammans.

Det visade sig i efterhand att den här mannen bara var på genomresande den där dagen. Det var alltså den enda kvällen de kunde ha mötts på just den där baren.

Det är ju fan helt svindlande. Bättre än film.

Jag brukar sällan tänka vidare värst mycket på barndomen. Ärligt talat kommer jag mest på negativa saker, för även om det hänt tusentals bra saker också blir fokus på det som inte var bra och det känns onödigt att grotta ner sig i det eländet. 

Men i morse när jag vaknade kom ändå några minnen tillbaka:

– I efterhand har jag intalat mig själv att min dåliga relation till min kropp började i tonåren. Så var det inte alls. Jag hatade min kropp redan som barn. I morse kom jag att tänka på hur vidrig jag tyckte att min mage, mina lår och mitt ansikte var. Jag minns att jag som åttaåring fick se en bild på mig själv i baddräkt och äcklades starkt av att den kroppen jag såg var min.

– Vi hade en oerhört dominant tjej i vår klass. Hon styrde alla med järnhand. Hon valde ut en favoritkompis som passade just för den dagen och dagen därpå behandlade hon den personen som luft för då hade hon hittat någon ny bästa vän. Och så där höll det på.

– Jag ljög rätt mycket som barn. Hittade på det ena och det andra. Att vi hade en hund. När folk ville komma och hälsa på hunden sa jag att den flyttat till min mormor. Jag kunde säga att jag brutit min arm under sommarlovet, sådana helt meningslösa saker.

– När jag gick i fyran, femman hade vi en kille i klassen som gick och tafsade på alla tjejer och läraren skrattade och sa ”killar är så där i den där åldern”.

– Jag hade flera barn i min årskurs som ansågs vara väldigt märkliga. De kom ofta försent och var mycket borta från skolan. De var uppkäftiga och visste bäst i alla situationer. Det är först när jag blivit vuxen som jag förstått att det här var barn som hade det fruktansvärt svårt hemma.

– Jag var väldigt känslig och ängslig och hade väldigt svårt att skapa en egen identitet. Sa någon att en viss artist var bra eller att färgen orange var den bästa så tyckte jag också det. Allt jag själv tyckte höll jag hemligt eller såg snabbt till att ändra åsikt om om det var någon som inte tyckte samma.

– Eftersom jag ofta kände mig så underordnad andra så hände det att när jag äntligen hittade en människa som var svagare än mig kunde göra allt för att trycka ner den här personen. Och samma skitbeteende utsatte jag mina syskon för (vilket jag skrivit om i den här krönikan).

– Tidigt kände jag ett behov av att skydda mig själv, därför gjorde jag mig till clown. För får man människor att skratta, om det så är på min egen bekostnad, så är det uppskattning.

– Jag har alltid känt mig distanserad från andra. I klasser och i olika lag jag varit med i. Det var faktiskt först i går när jag fikande med Malin som jag insåg att det här är någonting som hängt med i vuxen ålder. Jag blir livrädd av att hamna i nya sammanhang med okända människor, jag blir iskall i kroppen av grupparbeten. Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vill ha vänner, men jag har ingen aning om hur jag ska närma mig andra på ett naturligt sätt. Så antingen blir jag tyst eller så går jag för snabbt på och pratar för mycket och skäms oerhört för det efteråt.

– En gång var det en tjej som bröt ihop på skolgården och berättade att hennes mammas nya kille misshandlade henne. Vi gick till skolhälsosystern som sa att det inte kunde stämma, för hon kände den här mannen och han var inte sådan som slog.

Jag läste i någon blaska att för att höja humöret på morgonen så ska man börja dagen med att le.

Jag har testat det tre morgnar i rad nu och har insett att det är väldigt svårt. Det kommer verkligen inte naturligt. Jag har alltid älskat att sova på morgnarna och aldrig flugit upp ur sängen före klockan ringt. Därför har väckarklockan alltid varit något dåligt – och att då börja le när eländet ringer … det känns fel.

Överlag ler jag alldeles för lite. Jag är en sån som ”ser sur ut”. Det har blivit bättre, men oftast är mungiporna varken upp eller ner. De bara är där. De signalerar till omvärlden att jag är småtjurig och inåtvänd.

I webb-serien ”Danne & Bleckan” sa Bleckan någonting intressant (nu citerar jag ur minnet):

– Jag har aldrig fattat att det kan betyda någonting för någon annan om jag ler eller inte.

Det låter rätt simpelt: klart att man fattar att andra blir gladare av att man ler. Visst. Men hur ofta tänker man verkligen på vad man signalerar ut i sociala situationer? Vissa människor klistrar ju på ett falskt leende, men är det vad jag vill signalera utåt? Ett krampaktigt leende? Nja.

Kanske är det bara att börja. Le ett stort jäkla leende på morgonen, hur märkligt det än känns. Och sedan försöka komma ihåg det lite då och då under dagen. Inget krampaktigt säljarleende, ett riktigt ordentligt smile. Det kan ju inte skada någon i alla fall.

Det finns så mycket härligheter att hitta på. Jag gör mitt bästa för att försöka bli lite barnsligare igen, jag har varit alldeles för allvarlig alldeles för länge. Tagit både livet i stort och mig själv på så oerhört stort allvar. Begravningsstämning dagarna i ända. Ångest, internetbank och framtidsoro. Fy fan säger jag bara.

Så. Här är några saker som jag bör ta tag i snarast:

Dricka saft i solen.

Grilla konstiga saker, typ jordgubbar och spenat, bara för att det är roligt (och trots att det är lite för kallt utomhus).

Gå till någon skolgård och hänga knäveck.

Öva på att hjula i gräset.

Bygga en familj av kottar.

Dra ut yogamattan och skratta när grannarna står och glor.

Springa en superkort springtur allt vad jag orkar. 

Skrika rakt ut i skogen.

Leka tafatt.

Mata fåglar.

Sova med ihopkrupen med hunden.

Sätta på ögonbindel och smaka på olika saker och försöka lista ut vad det är.

Fantisera om hur det skulle vara om jag fick allting jag någonsin önskat mig.

Krama ett träd.

Hitta på en egen sång.

Rita precis vad som helst.

Rachel Brathen, ”yogagirl” som hon också kallas, skriver att hennes bästa vän dött i en bilolycka.

Det här är så märkligt med internet, jag känner inte Rachel. Jag har bara följt henne i sociala medier. Men hennes ord har betytt mycket för mig under det senaste året. Och nu är jag alldeles uppriven inombords. Det blir så jävla påtagligt hur skört livet är.

Jag gråter och jag känner mig dum som gråter för jag har ingen aning om vem den här människan var.

Jag läser och hör om död varje dag men det är sällan det påverkar mig så här mycket. Människor för så mycket resonemang som låter vettiga och rimliga vareviga dag, men när det kommer till döden känns ingenting rimligt längre. Det här inlägget är förmodligen inte heller rimligt, men just nu känns det så.

Jag har gått i så många år nu och knappt brytt mig om jag varit levande och död, men genom Rachel har jag stundvis hittat hopp om vad livet är. Att möjligheterna är oändliga, att det går att drömma och satsa och att världen kan vara en helt sinnessjukt vacker plats där solnedgångar är helt gratis. Jag vill inte dö längre för jag älskar att leva alldeles för mycket.

Jag är långt ifrån ensam. Rachel inspirerar så många, hundratusentals, med sin kärlek och sin kraft och sitt ständiga leende. Det GÅR inte att greppa döden. Det går inte att skriva eller säga eller göra någonting som gör den begriplig.

Jag satt tidigare i dag och oroade mig över pengar, jag betalade 20 000 i skatt trots att jag inte fått in några pengar till mitt företag och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna försörja mig som frilansskribent. I min oro la jag en del av skulden på Christian, för saker han omöjligt kan rå över, och någonstans långt i huvudet hörde jag Kristian Gidlunds ord om att aldrig bråka om pengar. Ändå gjorde jag det. Och just nu, bara några timmar senare vill jag bara att Christian ska komma hem levande i kväll.

Jag vet inte. Jag vet inte ens vart jag vill komma, jag kände mig bara tvungen att skriva något.

Jag gjorde en bröstoperation när jag var 20 (eller 21, minns ärligt talat inte). Jag har skrivit om det i ett inlägg på min förra blogg här, men jag tänker skriva om det igen för jag tycker att det är så viktigt ämne. Och min förhoppning är att det här inlägget ska hamna högt upp vid bröstoperationsgooglingar så ni får väldigt gärna hjälpa till och länka hit. 

Jag går omkring som ett vandrande exempel på en misslyckad bröstoperation. Jag förstod i slutet på tonåren att jag hade ”något fel på mina bröst”. Jag hade självdiagnosticerat mig med tubulära bröst. Jag hade i och för sig aldrig haft några högre tankar kring min kropp. Jag drömde om fettsugningar redan när jag var tio år gammal. Jag kan ”skylla” på den här missbildningen, men allt bottnade i dålig självkänsla. När jag var 20 och insåg att jag kunde förändra min kropp, göra den mer ”normal” blev jag alldeles hög på den insikten.

Så efter att jag fått min insikt gick allting snabbt. Jag bodde på Åland och bokade via telefon en tid för konsultation i Stockholm. Jag valde plastikkirurgiklinik efter vilken som låg närmast t-centralen. Det var enklast så. Gångavstånd.

Där begick jag ett stort fel. Jag borde ha bokat in flera konsultationer. Men problemet var att en konsultation kostade 500 kronor och jag ansåg mig inte ha råd med flera. Jag kände direkt att jag inte alls var trygg med den plastikkirurg jag kom till. Jag hade svårt att förstå hur hon menade när hon försökte förklara ingreppet och så här i efterhand gav hon mig alldeles för få alternativ till hur operationen skulle gå till väga. Hon frågade om jag ville ha barn, och jag (20 år gammal) svarade att det nog inte var något för mig och hon sa ”bra, för risken är ganska stor att du inte kommer kunna amma”. Just då betydde de orden ingenting för mig.

Desperat som jag var bokade jag in en operation med hen. Men snälla, OM ni nu har bestämt er: se för fan till att du känner dig 100 procent trygg med att människan som ska in och rota i din kropp. Och snälla, snälla. Vänta lite. Begrunda ditt beslut. Du ska ÄNDRA din kropp! Det är inget enkelt ingrepp.

Sedan gick allt undan för mig. Jag fick en operationstid inbokad snabbt därpå. Jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade inte berättat för någon annan än min pojkvän, bara några dagar innan.

Där gjorde jag också ett stort fel. Prata med vänner och familj herregud. De ska skära upp din kropp och pressa in två geléklumpar. Du vill inte känna dig ensammast på jorden när du ligger och väntar på att åka in i operationssalen.

Jag vågade inte berätta. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. I dag skäms jag inte det minsta. Vill någon döma mig är det deras problem, absolut inte mitt.

Operationen (förstoring och lyft) kostade 60 000 kronor. Jag hade så ont att jag skrek i flera dagar efteråt. Det gjorde ont att sova, att duscha. Det var fruktansvärt. Det var också fruktansvärt att höra tjejen intill min säng på uppvaket efter att hon gjort en näsoperation. Hon var medicinerad, men låg ändå och kved och skrek och jämrade sig i flera timmar.

Men mest fruktansvärt där och då var att operationen inte blev som jag tänkt mig. Alls.

Mina bröst såg i princip ut som förut bara att lite större. Och det här har jag läst mycket om i efterhand. Det verkar vara rätt så vanligt att folk tvingas göra både en andra och en tredje operation för att den första inte blev bra. Fler operationer betyder förstås ännu mer pengar. För att inte tala om att det kan uppstå komplikationer med implantaten. Jag tänker främst på nyheten om PIP-implantaten häromåret. 4000 kvinnor som plötsligt rekommenderas ta bort sina inlägg. Men också andra problem som kan uppstå, kapselbildning till exempel. Det kostar! Det kostar hutlösa pengar!

Det kostar så pass mycket att jag i nuläget struntar i att ta ut mina trots att jag egentligen skulle vilja.

Jag vet tjejer som går runt med ryggont på grund av att de opererat så stora – men de har helt enkelt inte råd att förminska dem.

Som det är i dag skulle jag hellre vara bröstlös än att ha implantat. Jag är inte alls förtjust i vetskapen om att jag har någon slags märkligt gelématerial i kroppen. Men jag bär omkring på dem som en påminnelse om hur jävla gärna jag ville vara normal. Vad nu det är.

I allt det här tycker jag fortfarande så här: ingen kvinna eller man ska någonsin dömas för att de väljer att operera sin kropp. Alla har sina orsaker. 

Men med de här raderna vill jag ändå vädja till att fundera en, två, tre extra gånger. Och om du har bestämt dig: se till att få det ordentligt gjort. Tro mig, du VILL INTE känna dig missnöjd tusentals kronor senare. Före- och efterbilderna på hemsidorna är bara de extremt lyckade operationerna! Plastikkirurgerna vill tjäna pengar. De kan yra hur mycket som helst om att de ser till patientens bästa hit och dit, men när du står där efter en misslyckad operation så kan de inte hjälpa dig det minsta – inte förrän du hostar upp mer pengar!

Det betyder så mycket för mig att skriva om det här för det här är vad jag aldrig fick läsa förrän jag tog mitt förhastade beslut.

Läser du det här inlägget och har några tankar eller funderingar – vad som helst, så går det jättebra att mejla mig om du känner att det är för privat för kommentarsfältet.

Så länge jag kan minnas har jag haft problemhy. Jag har testat allt. Lagt 1000 och åter 1000-tals kronor på hudvård. Jag har försökt ändra min kost. Uteslutit både det ena och det andra. För typ ett år sedan bestämde jag mig för att sluta kämpa, bara att acceptera att det är som det är. Det är i alla fall billigare.

Men så går det ett tag – och så dyker det upp någon ny superprodukt. Som nu, när min mamma mejlat mig om något som heter rasullera (rhassoullera?) som tydligen ska göra underverk för huden. Och så får jag upp hoppet igen. För TÄNK om det här är den produkten som kommer att bli min räddning? Tänk om. Dessutom är jag en sådan löjlig sucker för allt som är naturligt och ekologiskt. Den här leran ska ju tydligen ha använts redan för 1400 år sedan och grävts fram med hackyxa ur nån gruva och jag känner mig nästan övertygad nu om att den här jävla leran kan förändra mitt liv.

Ja, hoppet om en mirakelkräm är eventuellt det sista som överger mig.

För drygt ett halvt år sedan gick jag en kurs med en människa. Vi var flera människor på kursen så klart, men den här människan gick jag med till tunnelbanan efteråt en kväll.

Hon klagade på sin man, inget konstigt med det, de flesta klagar väl på sina partners ibland (vissa hela jävla tiden). Men hon sa något som jag tyckte var så roligt/tragiskt/både och på samma gång. 

– Jag önskar att han var mer som han är på semestern.

Jag bara: va? Vadå på semestern?

Jo, förklarade hon, på semestern lever han upp och blir en helt annan människa. Då är han avslappnad och närvarande och charmig. Han vill hitta saker, han vill sitta uppe på nätterna och prata och han blir mer fysisk.

– Jaha du… då får ni väl åka på semester oftare då, försökte jag skämta.

– Vi åker så ofta vi kan. Hon var allvarlig!

– Två långsemesterar och två weekends om året. Mer än så hinner vi inte. 

Jag tänker på det här ibland och blir lite ledsen.

Hur många gånger har jag inte hört att man inte ska googla sjukdomssymptom?

Och hur många gånger har jag inte gjort det ändå?

Google är ett fantastiskt verktyg, verkligen. För mitt jobb som journalist är det något av det bästa som uppfunnits.

Men. Privat önskar jag ibland att jag kunde spärra sajten på min dator.

Väldigt mycket dåligt i mitt liv på sistone har kommit från Google. Jag vill göra rätt när det kommer till vår valp. Jag vill att han ska få den bästa uppfostran, att han ska känna sig trygg, vara tillräckligt stimulerad och bla bla, ni fattar. Så vänder jag mig till Google för att hitta ett svar på hur jag ”ska” bete mig. Ju mer jag läser, desto oroligare blir jag för alla olika ”experter” på olika forum har olika svar på hur man ska hantera problem som uppstår. Till slut vet jag varken in eller ut. Enligt vissa gör jag åt helvete fel och enligt andra så är mina metoder helt rätt. Jag googlar vidare i förhoppningen att hitta det slutgiltiga svaret. Jag ligger vaken sent på nätterna och googlar tvångsmässigt. Vi ska gå en valpkurs, men jag vill att allt ska bli så bra som möjligt så jag googlar och googlar tills jag liksom googlat mig igenom hela Google på valpkurser i Stockholm. Någon skriver att en kurs är bra, medan en annan skriver att den är dålig. Jag blir ängslig och får beslutsångest.

Allt det här eländet sitter jag och skapar för mig själv, samtidigt som min valp ligger på golvet och undrar varför jag är så frånvarande. Varför jag inte bara kan släppa den där stora löjliga klumpen jag har i handen och leka i stället.

Att jobba hemifrån är verkligen en dröm för mig. Jag koncentrerar mig mycket bättre och även om jag haft väldigt goa kollegor på Aftonbladet så blir jag helt matt av att ha folk omkring mig hela dagarna.

Men.

Det finns alltid några men, till och med i den här drömsituationen.

Låt mig presentera: de mindre smickrande sidorna med hemma-jobbande:

1. Jag går i träningstajts hela tiden. Och det är ju bekvämt och så, men ibland om jag ska göra något inne i stan och tar på mig strumpbyxor och en vanlig kjol känner jag mig nästan obekvämt uppklädd.

2. Jag glömmer att duscha. Alltså det här är ju vidrigt och förnedrande att erkänna, men gränserna mellan arbetsdag och vardag glider ihop så fint att jag liksom glömmer att sköta min personliga hygien emellanåt.

3. Jag har alldeles för bra koll på grannarna. Och jag pratar alldeles för mycket om deras förehavanden med Christian, ”jahaja, nu hade hon där visst varit till Willys och handlat i dag igen! Nu stack det upp en baguette ur påsen, blir det soppa i dag kanske? Eller räkor och vitt vin?”. Jag skojar inte, det är på den nivån.

4. Min rygg värker så jag blir alldeles galen! Jag sitter oftast i soffan eller i fåtöljen för att kunna vara så nära Stoffe som möjligt och efter bara en-två timmar så är det som om någon jävel står bakom mig och huggar knivar i ryggen.

5. Alla naturliga behov blir så uppenbara. Först dricker jag ett glas vatten och sedan måste jag gå på toa för att jag druckit det där glaset vatten.  Jag äter frukost och sedan några timmar senare är det dags att proppa in mat i kroppen igen. I kontorsmiljö har jag aldrig kopplat de här behoven på samma sätt, där är man så distraherad av kollegor och telefoner som ringer, hemma blir det mycket mer påtagligt och det är information om kroppen jag inte är särskilt förtjust i att ha alltför bra koll på.