Jag träffade Ida i går och hon är i princip proffs på ACT och mindfulness.

Jag glömmer så lätt bort smarta saker jag läst, borde samla på mig någon slags bank av bra verktyg att ta till när saker och ting känns motigt.

Verklighetsglapp var en sån sak jag helt förträngt.

Förmodligen för att jag är så fullt upptagen med att HA verklighetsglapp så jag inte hinner notera dem. Verklighetsglapp inom ACT är den här bilden av hur saker och ting borde vara. Hur ens kärleksliv borde vara, hur ens föräldrar borde vara och hur man själv borde vara. Risken finns att det slutar med att man lever i den här visionen om hur saker och ting borde vara. Och det kommer aldrig att sluta med en fridfull och tillfredsställande vardag för det är ju någonting som skevar hela tiden mellan din bild av verkligheten och hur verkligheten faktiskt är. 

Jag är verkligen i behov att öva på det här. Att i stället för att leva i någon annan värld vara exakt här, där jag är som jag är, ser ut som jag gör, äter som jag gör, motionerar som jag gör och där den människan jag lever närmast, det vill säga Christian, är som han är, och gör som han gör.

Mycket av våra tjafs handlar om mina verklighetsglapp. Att jag inbillar mig att tillvaron ska vara på ett annat sätt. Jag kan till exempel ha skapat en bild i mitt huvud av att han ska komma hemma klockan 18 på kvällen, att vi ska hinna gå ut och sätta oss i någon park och prata intensivt om livet i flera timmar. Men hans verklighet är inte alls så. Hans verklighet är att han har svinmycket jobb, måste jobba över, är trött och bara vill kasta sig på soffan.

Jag säger inte att man därför bör acceptera att ens partner ALLTID jobbar över och alltid är trött och vill ligga på soffan. Alla har sin gräns.

Men om det händer ibland och jag själv ser till att det blir jobbigt för mig själv är det ett verklighetsglapp som jag kunde ha undvikit genom att bara acceptera tillvaron som den är, i stället för att älta kring hur den kunde ha varit.

Ida har i sin blogg tagit exemplet med viktnedgång. Man ser en bild av sig själv som storlek 38 men är i verkligheten 42. Strävan är hela tiden mot den mindre storleken i stället för att vända på det och börja acceptera den du är i dag. Jag läste en bok, minns inte vilken, som där författaren skrev att för att börja gå ner i vikt är acceptans den allra bästa metoden. Därför ska man börja med att rensa ur ALLA så kallade smaljeans och klänningar som inte passar längre och bara ha plagg som sitter perfekt på den kropp du har i dag. Börja med att se dig själv i spegeln och bara försök att acceptera. Så här ser jag ut i dag, just nu. Det är den här kroppen som bär runt mig dagligen, i den här kroppen finns allt jag behöver för att överleva.

Jag kan ta ett rätt roligt/tragiskt exempel från mitt eget liv.

När jag började på hundutbildningen så var det flera lärare och några deltagare som hade magväskor. Detta för att kunna ha med sig allting som behövs på ett smidigt sätt när de är ute och tränar hundar. Där och då lovade jag mig själv (alltså skapade en bild) att jag aldrig skulle skaffa en magväska. Magväska var nämligen närmast ett skällsord när jag var yngre. Det var sådana finska turister hade när de kom till Åland och som de finska turisterna ville man INTE vara.

Men.

Så började jag träna hund på allvar och märkte hur oerhört fumligt allt blev för mig. Jag kämpade med att fästa små godispåsar i jackan och satte fast klickern i byxfickorna och var ändå tvungen att ta med mig en extra väska med vatten, extra godis, hundleksak och mina tillhörigheter. Mitt liv blev mycket jobbigare än det hade behövt vara. Tills jag till slut accepterade att jag behöver en magväska, beställde en på nätet och allt plötsligt är mycket enklare. Det KUNDE ha varit enklare från början, men med mitt eget krånglade kring hur saker ”ska vara” så tog det mycket längre tid.

Ibland kan jag känna mig så vilse. Jag tycker det finns så många alternativa vägar att gå. Som med alkohol till exempel. Å ena sidan kan jag tycka att det vore lika bra att strunta i att dricka över huvud taget. Jag mår inte särskilt bra av det och känner mig definitivt inte fräsch av det.

Å andra sidan. Oftast så är det bara trevligt. Alkohol öppnar sinnena på ett sånt underbart sätt. Det är så fruktansvärt härligt att dricka rött vin till en grillmiddag. Eller en öl i solnedgången på berget. Allt blir lite lättare, lite intressantare. Sedan kommer de där gångerna när det blir för mycket. Mitt psyke har väldigt svårt att hantera det. Det är som att dra ner en rullgardin. Jag känner mig ful, lättretlig, avskyvärd, orolig, ångestfylld och … vidrig.

Eller  ett annat exempel. När det kommer till kost. 

Jag älskar tanken på att kunna äta precis allting, med någon slags måtta. Inte få socker- eller mjölpanik utan i stället tillåta mig själv att verkligen njuta av sånt jag tycker är gott. Morotskaka med massor av syrlig frosting och varma baguetter med smör. Det är den ena delen av mig.

En annan del av mig tycker att socker är ett jävla skitpåfund, ett gift, som över huvud taget inte hör hemma i några levande varelsers kroppar. Samma sak gäller vetemjöl. Det får min mage att bli uppblåst och jag känner mig däst efteråt. Så varför stoppar jag i mig det?

80-20 säger många. 

80 procent ska vara hälsosamt och 20 procent ”synd”.

Men vill jag dela upp min tillvaro på det viset? Vad innebär det i praktiken? Att jag stoppar i mig en massa saker som inte är bra för mig någon dag i veckan för att sedan leva nitiskt hälsosamt i veckorna?

Åh gud. Den här balansen. Ibland är jag så less på att inte få det att gå ihop så jag önskar att någon annan satte sig vid ratten. Ringa upp någon människa som bara får styra upp alltihop. Men det är ju så klart mitt ansvar. Det ligger hos mig att välja hur jag vill leva. Oavsett hur min familj, mina vänner, min pojkvän väljer att göra det. Jag behöver inte göra som alla andra. Jag måste hitta ett eget sätt. Det är mitt ansvar att se till att jag mår bra och det är också det viktigaste ansvaret jag fått här i livet.

Jag läser en bok som heter ”I tacksamhetens tecken” av psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl.

Jag lånade boken från biblioteket. Min kompis var helt förundrad över min metod när det gäller att välja böcker. Jag går bara fram till psykologihyllan på biblioteket (ja, jag har återupptäckt biblioteket!) och väljer den boken som det känns som jag dras till mest. Det brukar oftast bli väldigt rätt.

Hur som. Den här boken innehåller så mycket tänkvärt att jag fotat flera sidor så jag ska kunna titta på dem i mobilen.

Bland annat skriver hon om hur det sägs att psykologer ägnar mer intresse åt det som försvagar och bryter ner oss än det det som ger oss kraft och mod. Varför är det så? Jag förstår att det ÄR så, att vi mår rätt dåligt och speciellt vi som söker oss till psykologer brukar ju inte vara high on life, direkt.

Men varför ska det som gör oss sjuka, svartsynta och missnöjda få ta större plats än det som gör oss friska, engagerade, kreativa och optimistiska, frågar hon i boken. För det är ju så. Känslor som skuld, skam, ångest och hat får ju överlag mycket mer uppmärksamhet än glädje, kärlek, hopp, vishet, medkänsla och mod. ”Människans inneboende förmåga att göra illa har varit i mer fokus än hennes potential att göra gott”, skriver hon.

Jag tror väldigt mycket på det här, att fokuset ligger fel. 

Jag har levt med ångest och depression i många år och de här åren har jag ägnat åt att försöka förstå min ångest. Alla dessa frågor jag ältat. Varför mår jag så här? Vad är det som händer? Vad är det för mening? Jag har trott att bara jag skulle få allt förklarat för mig på rätt sätt eller om jag på egen hand skulle lyckas slåss och vinna över den så skulle jag kunna lämna den bakom mig. Det har ju inte gått så jättebra nej. Utan det var först när det verkligen gick upp för mig att jag var tvungen att skifta fokus som saker och ting började förändras. Och när det väl gjorde det – då gick det snabbt.

Ibland, oftast när jag känner mig allmänt oroad över sakers tillstånd, kan jag få nästintill panik över den här bloggen. Herregud, vad är det jag gör? Sitter jag och predikar för andra människor hur jag tycker att de ska leva sina liv?

Men nej. Det gör jag ju inte.

Jag försöker bara dela med mig av mitt tankesätt och mina erfarenheter. Jag älskar att få ta del av andras erfarenheter och ord. Sedan är det ju upp till läsaren att sålla. I en självhjälpsbok kanske bara 10 procent av innehållet känns som att det tilltalar mig, jamen då kan jag ju sålla bort resten. Ibland kanske jag bara tar till mig en mening och en annan gång nästan vartenda ord. 

Jag tror att om alla hjälps åt med att sätta ord på tankar och känslor så kommer det att bli så mycket lättare. Medvetenhet gör saker lättare. Därför tycker jag så mycket om när jag får någon kommentar eller mejl här och där, om olika synsätt, tips och tankar kring saker och ting. Jag tycker att det så viktigt att försöka gå ner på djupet i samtal och inte bara glida omkring uppe på ytan. Det är så vi utvecklas. Vi hjälps åt att öppna upp varandra.

Mitt absolut största problem just nu är allt som händer i huvudet. Det händer alldeles för mycket där. Jag tror att det beror på att jag i grunden har en skör och fladdrig självkänsla. Jag vågar helt enkelt inte lita på något val jag gör utan ifrågasätter det gång på gång. En dålig dag ifrågasätter jag allt. 

Boende, jobb, relation, middagsmat. Till och med mitt beslut att skaffa hund ifrågasätter jag även om jag VET att det är det här jag önskat och velat och längtat efter.

Jag frågar Christian om han någonsin tvivlar på oss och han svarar nej. Rakt upp och ner: nej. 

Vad jag önskar att jag också kunde svara ett enkelt ja eller nej på sådana frågor. Det blir mycket å ena sidan och å andra sidan. Mycket resonemang för och emot i huvudet. Och när jag märker att jag tankarna drar i väg, då vill jag på något sätt komma ner i varv. Och vad gör jag då? Jo, tar fram mobiltelefonen och försöker googla mig fram till ”sanningen”. Någon som varit i en liknande situation som kanske sitter och trycker på svaret någonstans. Som att internet skulle ge svaren åt mig!

Jisses, vissa dagar känns det som att jag har så långt kvar till att bli en hel människa.

Vissa dagar känner jag mig nästan där.

Det är viktigt med passivitetsträning för hundar. Speciellt för yngre hundar. Det innebär att de ska lära sig att sitta och ta det lugnt även om det händer både det ena och det andra runt omkring. Att bara vara, helt enkelt.

Så. Den här helgen har vi princip bara ägnat åt att sitta på en filt. I fredagskväll i Margaretaparken och i lördags och i går vid Farsta strandbad.

Jag undrar om det inte var minst lika mycket träning för mig. I TEORIN tycker jag det känns himla härligt att bara sitta på en filt i en park en hel helg när det är vackert väder. I praktiken börjar det krypa så smått i kroppen och i huvudet efter bara någon timme. Finns det inte något annat jag borde göra just nu? 

Ledig tid är en otrolig lyxvara. Men det är också stor skillnad på ledig tid och ledig tid. En arbetslös som ligger på soffan njuter förmodligen inte av att vara ledig. Det anses vara ful ledig tid. 

Att vara vd på ett framgångsrikt företag och ta ledigt ett par dagar för att spela golf är en helt annan sak. För att det finns pengar på kontot så har man förtjänat att ha ledigt utan gnagande ångest.

Människor pratar mycket om det här att förtjäna saker, har jag noterat. ”Har jag tränat så får jag unna mig glass”, ”har jag jobbat hårt med husrenoveringen så får jag dricka vin på kvällen”.

Att bara låta sig själv vara då? Utan någon prestation? Utan att den lediga tiden ska anses som ”fultid”? Utan dåligt samvete?

Det är svårt. Vissa verkar klara av att softa i all evighet utan några problem, men för många andra dyker det upp fruktansvärt mycket motstånd inombords. Det är inte okej att bara vara.

Kanske, jag säger inte att det är så, men kanske har många svårt att bara vara för helt plötsligt kanske hjärtat har något att säga. Men oftast får det aldrig komma till tals. För hjärnan har så bråttom någon annanstans. Hittar på en massa sysslor och skjuter hela tiden fram på tiden då hjärnan ska lyssna på vad hjärtat har att säga. Kanske behöver vi människor mycket mer passivitetsträning än vi tror.

För ibland känns det som att det är hjärnans huvuduppgift att fucka upp det som hjärtat har att säga.

Jag låg i savasana i går efter yogan och kände mig så less för jag har så svårt att komma ner i varv. Det är som att tankarna bara rusar, jag är helt oförmögen att få stopp på hjärnan. Ångest och oro, känslor av meningslöshet, psykisk ohälsa, allt sånt är så otydligt. Det är liksom bara någonting som pågår uppe i huvudet. Jag vet knappt hur jag ska förklara det för någon annan. Jag kan försöka, men då måste jag bryta ner det till små beståndsdelar i ord och då låter det … inte klokt. För ord är bara ord, men känslor av rädsla, vånda, irritation och vemod är någonting helt annat.

Jag skulle kunna berätta att jag känner sådant otroligt utanförskap. Det är som att alla andra har en plats i den här världen, men jag hamnade vid sidan av och får stå med mitt dåligtmående och titta på. Och det här gör mig ledsen, och i förlängningen förbannad. Så arg på världen. För det känns som att ingen jävel fattar. Innerst inne finns en så stark önskan och längtan efter att få träffa någon som är precis som jag. Någon som varit med om och känt samma saker, som inte behöver få det berättat för sig utan bara kan förstå vad det är som händer i mig.

Jag inser att det här är jävligt egoistiskt och otacksamt mot alla som är underbara och kärleksfulla mot mig, men det får mig inte att må bättre. Tvärtom: sämre. Ångesten blandas upp med dåligt samvete och en känsla av att vara en självisk idiot. Ni hör ju. Det låter befängt alltihop. Men det handlar som sagt var inte så mycket om själva tankarna, utan känslorna de skapar.

Den allra tydligaste stunden på dagen jag vet om jag mår bra eller inte är på morgonen. Mår jag bra så har jag en lätt känsla i kroppen, det vet jag mycket väl, för jag har haft den där lätta känslan i kroppen i långt över ett år nu. Mår jag sämre så känns det rent ut sagt förjävligt, jag vill inte stiga upp, jag vill sova mig tills allt är bra igen, att bryta in med en positiv tanke i all den här sörjan av negativitet som försiggår uppe i huvudet är i princip omöjligt. Jag vill inte må så här, tänker jag. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill bort. Kan någon snälla hjälpa mig ur det här?

Jag tänker mycket på det här: om negativa, ångestfulla tankar kan få en människa att må så fruktansvärt dåligt att det finns de som väljer att avsluta sina liv för att de inte orkar med. Hur kraftfullt måste det inte vara med positiva tankar då?

Det var så skönt, för jag låg där efter yogan och jag kom slutligen fram till någonting. Det var inget jag tänkte mig till utan mer en stark känsla: det finns en mening med att jag nu för första gången på länge mått sämre en period. Till och med i meningslösheten finns en mening. Det är inte förgäves. Någonting ska jag lära mig, den här gången också.

Redan i morse när jag vaknade kändes det lättare.

Ibland är det så lätt att tro att en massa människor sitter på Sanningen. 

Då är det lätt att bli ängslig.

De här människorna kanske har har åratal av utbildning, svindyra kläder eller bara råkar vara allmänt besserwissriga. Det härliga är ju att inget av det där som de här människorna mal på om behöver vara sant för dig.

Jag kan läsa 20 böcker om personlig utveckling och plocka ett kapitel eller några rader ur varje och tillämpa det i mitt liv, resten kan jag skita i. Samma sak när jag pratar med människor: de kan tycka att världen är si eller så och ”man” bör göra så här och så här. Allvarligt: ”man” bör betala skatt, vara snäll och dö. Det är det enda!

Du kanske tycker att den här texten är helt uppåt väggarna och då kan du bara strunta i att göra den till din sanning. Det är bara att plocka det bästa inifrån dig själv och utifrån från alla håll och kanter och göra det till sin egen succémetod för livet. Gud vad glad jag blir när jag tänker på det.

Jobb är jäkligt knepigt, tycker jag.

Jobbet är en så otroligt stor del av ens liv. Oftast är tanken att du ska umgås mer med dina kollegor än människorna du faktiskt frivilligt valt att ha i ditt liv. Bara det är rätt märkligt. 

Sedan gäller det ju att hitta någonting man gillar att göra. Helst älskar. Och se till att få göra det också.

Jag har både ett och annat agg till hur skolsystemet är uppbyggt. I skolan handlar aldrig någonting om drömmar, det handlar om att vara REALIST. Vi hade till exempel en studievägledare i skolan. Hennes uppgift verkade vara att en timme i veckan stå och berätta för oss vilka yrken vi INTE skulle rikta in oss på för inom dem fanns det inte några jobb. Journalistyrket var ett av dem. Data däremot, det skulle vi plugga för där fanns det både jobb och pengar att tjäna. Jaha. 

Jag kan ju säga så här: både jag och omvärlden ska vara väldigt glada över att jag inte jobbar med data i dag. Data och jag går nämligen inte särskilt bra ihop, dessutom är det förbannat trist. Och det var också bilden som målades upp av arbetslivet i skolan: det var trist och svårt att slå sig fram. Det var bättre att satsa på någonting lite sämre och i alla fall få det. Fy fan.

Jag började jobba som journalist när jag var 16. Jag såg en annons i dagstidningen på Åland om att de sökte en nöjesreporter och jag VISSTE när jag såg den annonsen att det var rätt. 

Det var det ju också. På ett sätt. På ett sätt var det inte det.

Jag har nämligen jobbat åtta år med att vara reporter (två år som chefredaktör för en nöjestidning som inte riktigt kan räknas in), vilket jag förvisso har blivit väldigt bra på. Jag är snabb, bra på att hitta roliga vinklar och skriver bra. Men jag tycker inte att det är särskilt upphetsande. Har aldrig tyckt. Jag har svårt att gå igång på nyheter, och det är en förbannat dålig egenskap som reporter. Jag vill skriva, men jag vill skriva långt och personligt. Krönikor och fördjupande reportage. Göra timlånga intervjuer och blogg. Skriva böcker. Och att då sitta mitt i ett ständigt nyhetsflöde som jag gjort … det blir liksom inte helt rätt. Det skaver. 

I dag skulle jag säga att jag är närmare än någonsin att ha hittat det jag faktiskt är bra på OCH älskar att göra. Jag skriver krönikor, blogg, längre artiklar och har skrivit en halv bok (som jag tänker att jag ska skriva färdigt i sommar).

Faran med att ha hittat så här rätt är att det lätt kan gå överstyr. Om inte jag stoppade mig själv skulle jag sitta och skriva dygnet runt. Nu har jag bestämt att jag jobbar 9-17 på vardagar, ibland med några förskjutningar, men det måste vara så. Jag har ett liv som inte är skrivandet också. Och det är så jäkla viktigt att leva det livet också. Även om jag glömmer det ibland.

Så. Ungefär så har det sett ut för mig att trevande hitta det jag älskar och är bra på. Det är inte en alltför slingrig väg, men det tog ändå tio år för mig att våga satsa på precis det jag vill göra. Och jag vet inte ens om jag får ge ut min bok, men i min värld är det självklart. Jag kan inte tänka något annat för annars vore det helt ovärt att ens bemöda mig att skriva den.

Nu ska jag inte skylla alltför mycket på skolan, men det hade varit soft om någon där varit lite uppmuntrande. Åtminstone öppnat upp lite för möjligheten. Typ, ni KAN faktiskt bli precis vad ni vill också. Det kanske inte är helt enkelt, men det GÅR. Om det är något jag ska lära mina eventuella barn (om det nu blir några barn) så är det exakt det.

Jag hade Ida på besök på gården en sväng efter att hon slutat jobbet.

Jag beklagade mig en del över det här att jag inte tycks vara skapt för att vara ute i verkligheten. Jag mår underbart så länge jag är hemma i lugn och ro, få göra min yoga, läsa om personlig utveckling, göra olika självhjälpsövningar för mig själv och hålla på. Sedan är det som att helvetet bryter lös när jag kommer ut i verkliga livet. Det blir för mycket att anpassa mig till, jag har så svårt att hålla fokus. Uppmärksamheten dras åt alla tusen olika håll och stressnivåerna ökar.

Jag känner mig så ”falsk” och dålig som på något vis målat upp en bild av mig själv av att jag blivit starkare och mår 1000 gånger bättre med mig själv när jag gör det – för det gäller hemma. På t-centralen eller på tunnelbanan vid 17-tiden eller på olika hetsiga arbetsplatser kan jag liksom inte vara mindful. Det går inte. Det pågår ju ett jävla vansinne där. Jag får ont i hjärtat av all stress.

Ida berättade att hon och hennes kompis gör övningar lite varstans. Är de ute på krogen så försöker de stänga av allt utanför och bara fokusera på samtalet, sådana små grejer. När det kommer till märkliga typer i vardagen säger Ida att hon ser dem som träning. Varje människa, speciellt om den är extra jobbig är ett träningstillfälle att lära känna dig själv lite bättre. Det handlar bara om att öva.

Det är fint och väldigt vettigt.

Men egentligen skulle jag nog vilja ta den enkla lösningen: bara flytta till ingenstans och få vara i lugnet så mycket det bara går.