Vi är hemma från New York. En sak kan jag säga med all säkerhet: jag måste ta bättre hand om mig själv. Vi har haft the time of our lives på den här resan men samtidigt har jag inte mått bra. Inte helt åt helvete, men heller inte bra. Ångest bryr sig inte om geografiska skillnader. Den dyker upp i New York likväl som i Sverige. Den dyker upp trots att alla förutsättningar är HELT perfekta. Det spelar ingen roll om jag sitter på världens mysigaste restaurang på lower east side med paraplydrinkar och mannen jag älskar mest av allt i den här världen. Den kommer ändå.

I det här fallet är det rätt skönt att veta vad jag gjort för fel: jag har fladdrat i väg. Jag har inte varit tillräckligt mån om övningar, närvaro, djupandning och yoga utan mest bara hetsat runt i huvudet de senaste veckorna. Sovit kasst, ätit dåligt, druckit för mycket.  Och då kommer alla destruktiva tankar: jag duger inte, jag är ful och vidrig, jag är inte värd att vara ihop med, den där tjejen är säkert mycket bättre än vad jag är. Oro, ältande och molande ångest.

Skillnaden nu mot ”förr i tiden” är att det känns så skönt att veta hur jag ska ta mig till för att komma tillbaka. Jag har gjort det förr och det kommer gå precis lika bra den här gången. Det är helt okej att hamna ur spår ibland. Det är en del av livet.

Jag fikade med en kompis i dag som varit ute på en längre resa i USA. Allt som oftast innebär det nya perspektiv på saker och ting. Det är på något vis mycket enklare att se klart på sina vardagsproblem när man är på andra sidan jordklotet. Det blir plötsligt tydligt vilka förändringar man bör göra i livet.

Men.

Vi pratade också om vilken färskvara det här är. Den nya ”upplystheten” håller i sig i vadå, några veckor? Kanske några månader om det varit en riktigt omvälvande resa. Sedan är det så jäkla lätt att glida tillbaka i lunken, störa sig på människor i trafiken och gnälla på sin partner för att hen inte sköljt av tallrikarna innan hen satt in dem i diskmaskinen.

All utveckling måste underhållas hela tiden. Det hjälper inte att bara gå en kurs i mindfulness och sedan är det bra med det. För sedan gäller det att meditera vareviga dag, vidareutbilda sig, läsa mer, göra allt för att upprätthålla intresset. Om en resa gett perspektiv så är det jättebra, men det går liksom inte att luta sig tillbaka och anse sig ”färdig”.

Det är precis samma sak som den fysiska delen med kroppen som den psykiska. Den måste tränas, utsättas för nya övningar, annars stagnerar alltihop. 

Det är först nu: när jag går en ny kurs, träffar en hel hop nya människor, ska ta in massvis med ny information som jag förstår vilken lugn tillvaro jag lever annars. Vilken jävla lyx jag har som har ordnat det så att jag kan ha full fokus hela dagarna. Och vilken otrolig stress jag utsatt mig för tidigare.

Jag är verkligen – verkligen – jätteimponerad av människor som klarar av att sitta i öppna kontorslandskap eller umgås ute i stora folkmassor och det berör dem inte ens! Själv blir jag liksom stressad av att åka buss.

Samtidigt är det ju så här: båda personligheter behövs. Jag läste en kommentar på mitt inlägg angående att vara HSP (highly sensitive person), en tjej som kände igen sig och menade att hon har ett sorgligt liv.

Det är inte sorgligt! Det är bara som det är. Att säga att det är sorgligt är också att utgå ifrån att det finns  något sätt man SKA vara på. Man SKA tycka om att mingla i stora folkmassor och stressa hit och dit mellan olika möten. Det behöver man inte alls göra. Jag är jätteglad att det finns folk som ägnar sig åt sånt och trivs finfint med det för då slipper jag göra det. Då öppnar det upp för mig att vara tvärtom också.

Om jag bara gör saker på sitt sätt, som jag mer och mer börjar förstå är det bästa sättet för mig – då kommer det att bli bra. Annars kommer det inte att bli det. Inte i längden i alla fall.

Ibland känner jag mig som en idiot. Ibland känner jag verkligen att jag blev den där människan jag aldrig ville bli.

Ju mer jag utvecklas, ju mer jag jobbar med mig själv och försöker förstå och inse – ju mer slänger jag mig med de klyschigaste jävla klyschorna du kan hitta på kylskåpsmagneterna.

”Lev i nuet”.

”Stänger du en dörr öppnas en annan”.

”Den som blir lycklig för det minsta är också lycklig för det mesta”.

”Du måste våga satsa för att vinna”.

Och så vidare.

Jag rapar ju bara goja, kan jag tänka ibland.

Men samtidigt inte. För det är så enkelt att slänga ur sig de här livsvisdomarna för att de låter tänkvärda och fina i stunden men det är så förbannat mycket svårare att faktiskt försöka leva efter dem. Att inte bara registrera dem i huvudet utan att känna dem i hjärtat. Det kallas världens längsta halvmeter, den mellan hjärnan och hjärtat.

Men det kanske redan är en gammal vedertagen kylskåpsvisdom?

Det här är en krönika som publicerats i Aftonbladet söndag. Den är inspirerad av ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan, så känner ni en obehaglig déjà vu så är det mitt fel, inte ditt.

Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett rött eller ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i ­solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.

Jag gjorde det! Nu har jag anmält mig till en hundinstruktörutbildning! Den börjar redan i maj! Herregud, det pirrar i magen bara jag tänker på det. Jag är så glad att jag knappt haft möjlighet att fokusera på någonting vettigt hela dagen. Jag och den här lilla hunden ska på äventyr!

Okej, den här meningen kommer att låta väldigt högtravande, men here we go: i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling (kräks nästan av att skriva de orden), hur som helst,  i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling just nu så känner jag mig som en bångstyrig tonåring.

Jag är arg på rätt mycket, men främst är jag arg på mig själv. Jag är arg på att jag lyssnat på en massa människor, när det gäller en massa saker. Jag är arg på att människor fått mig att tro att jag behöver lyssna på en massa människor när det gäller en massa saker.

Att det skulle ta 26 år innan jag skulle inse att det finns en person som redan vet alla svar och det är jag. Varför har jag inte lyssnat? Vad är det som gjort att jag en gång i tiden började tvivla på att jag inte skulle veta bäst i mitt eget liv?

En sak som jag i dag är väldigt tacksam över är att jag aldrig gick någon lång utbildning till journalist. För vet ni vad? Då skulle jag troligtvis inte vara det i dag, inte utifrån det jag får höra från journalistutbildningarna i alla fall.

För det första: jag är journalist på mitt sätt. Jag är ingen Martin Schibbye eller Johan Persson. Jag har aldrig velat bli det och jag kommer aldrig att bli det. Däremot verkar det bland många lärare – Obs! inte alla – finnas en tro om Hur En Reporter Ska Vara. Jag tror inte på att stöpa en hop studenter på ett enda sätt och sedan skicka ut dem i arbetslivet. Då KOMMER det att vara svårt att få jobb, för de har inte uppmuntrats att hitta sitta språk, vad som är unikt för dem. De är bara färglösa ängsliga kopior av sina lärare.

För det andra: Om man var och varannan dag av sina lärare får höra om hur svårt det är att få jobb som journalist – att det i princip är omöjligt – vad kommer man då till slut att tro? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobb som journalist. Och vad kommer jag då att gå till min första arbetsintervju med för inställning? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobbet.

Det finns så mycket människor som vill berätta för dig hur saker och ting ska gå till här i livet. Hur du borde göra. Det är inte bara lärare, det är vänner, föräldrar, vänners föräldrar, släktingar. De flesta verkar ha någon slags idé om hur du bör leva. Skit i dom.

På riktigt: SKIT i dom. 

Jag råkade stöta på en före detta kollega på stan och jag nämnde att jag på något sätt skulle vilja börja jobba med hundar. Vet ni vad han gjorde? Han hånskrattade. Typ: VARFÖR skulle jag, som lyckats bli något så ”fint” som journalist plötsligt fjanta runt med några jäkla hundar? 

Jag är så glad att jag i dag kommit så långt att jag kan strunta i vad han har att säga, för han vet inte bäst. Ingen vet bättre än jag själv när det kommer till mig och mitt liv.

Hör du en liten vag röst inifrån som ber dig att gå åt ett håll, oavsett hur orimligt eller ouppnåeligt det än känns – gör det. Gå! Vänd dig för fan inte om och lyssna på allt och alla har att säga! Bara gå!

Något jag jobbar mycket på är att bli bättre på att våga släppa taget. 

Det är så lätt att hålla fast vid vissa saker i livet. Krampaktigt. Ett jobb, vänner, en partner, ett boende. Det är jävligt klyschigt men också mycket svårare sagt än gjort att stänga ett kapitel för att ett annat kunna öppnas upp.

Frilanslivet är en sådan grej. Jag kan välja att se det att jag lever en otrygg tillvaro. Just nu vill uppdragsgivare ha det jag skriver, men vem säger att de vill det om en månad? Vad händer om jag blir sjuk?

Så kan jag välja att se det.

Eller så kan jag välja att se det som att det här ger mig oerhört mycket möjligheter. Om jag får en bra idé i dag kan jag sälja in den och genomföra den nästa vecka. Om jag kommer på att jag vill gå en kurs så kan jag hoppa på den när som helst. Och vem vet vad den kursen sedan kommer att leda mig vidare till?

Boende är en annat exempel. Jag flyttade runt i Stockholm den första tiden (som så många gör) och hamnade till slut i en tredjehandslägenhet på Söder, med knarrande golv och över tre meter högt till tak. Precis allt vad jag kunde önska mig. Vad gjorde jag? Jag ägnade mina två år där åt att oroa mig över att jag snart inte skulle få bo kvar, att jag vilken dag som helst skulle kunna få ett meddelande om att jag var tvungen att flytta ut. Till slut fick jag det.

Och det slutade med att jag, även om jag hade 60 000 som fattades för att få ihop kontantinsatsen, lyckades köpa den här lägenheten jag bor i i dag. Allt skulle komma att ordna sig. Hade jag vetat det hade jag aldrig behövt ägna två år åt att oroa mig utan kunde ha levt livets glada dagar i den där fina lägenheten på Söder.

Det känns som att det överallt är proppfullt av människor som är livrädda för förändring. Som håller hårt i vad de har, jobb och relationer, även om det i många fall inte är alls nöjda eller har det bra. Sedan när förändringen väl sker, OM den ens sker, är det inte så att de flesta då brukar säga ”det enda jag inte kan förstå är varför jag höll kvar i det där gamla så länge?”.

För att utvecklas så krävs det att man släpper taget. Inte en gång, utan igen och igen och igen.

Jag fick en fråga om att lista några av de bloggar jag läser. Och det är klart! Här är de jag kollar igenom när andan faller på:

Tuva Minna Linn. Jag har skrivit lite om Minna förut, men hon är verkligen helt fantastisk. Jag är så glad att jag fick lära känna henne under en journalistikkurs för flera år sedan. Hon skriver med så mycket hjärta och det är så mycket känsla i hennes bilder att jag aldrig sett någonting liknande. Nu har hon börjat blogga på ett nytt ställe, som finns länkat från hennes gamla blogg. 

Malin Berghagen påminner mig på många sätt om min mamma (som jag i min tur påminner mer och mer om för varje dag som går). Hennes inlägg är ofta spretiga och det är ingen riktig ordning på stilistiken, men det hon förmedlar finns där ändå. Jag tycker det är så jävla coolt att hon som 47-åring flyttat till Mallorca och jobbar med yoga.

Liz och jag har jobbat tillsammans på Ålandstidningen. Jag har aldrig träffat någon så empatisk människa i hela mitt liv och hennes personlighet skiner igenom i hennes texter. Ibland känns det som att hon känner in hela mig bara genom att ge mig en kram.  Jag har följt hennes dröm om att flytta till Barcelona under flera år och det är så underbart att se att det äntligen blev av. Och nu ska hon och hennes man dessutom få barn tillsammans! Jag träffar tyvärr inte Liz så ofta alls nu längre, men jag blir alltid lika glad när jag går in på hennes blogg.

Min vän Malin läste bloggen Nio till fem i många år och jag fattade inte riktigt vad som var så kul med den. Men så för två år sedan gav jag den verkligen en chans. Det slutade med att jag läste igenom alla (!!!!!!!)  inlägg på hennes blogg. Sandra bjuder in till sin värld och målar upp den på ett sätt som jag knappt förstå hur man kan göra. Det här är ett typexempel på en person som är intresserad av kläder och sånt, men ger läsarna så mycket, mycket, mycket annat också.

Ida kommenterade på ett blogginlägg jag skrivit och bara ”hej vi skriver om typ exakt samma saker”. Jag blev så glad så jag bad om att vi kanske skulle träffas någon gång och det gjorde vi, förra veckan. Jag har liksom inte fattat var jag ska hitta ”likasinnade” och höll i misstag på att gå med i en sekt bara för att jag ville ha människor att prata personlig utveckling, mindfulness och meditation med (Christian fick stoppa mig i sista stund för att jag inte kollat upp ordentligt vad det var för ”samtalsgrupp” jag skulle gå med i). Men nu hittade jag ju Ida i stället, tack gode gud.

Andra bra bloggar jag läser: Yoganonymous, Rachel Brathen, UnderbaraClara, Zenhabits (som någon läsare tipsade mig om, tack!), Marc and angel hack life och Nina Åkestam.

Jag försöker göra tacksamhetsövningar varje dag.

Det är inga konstigheter och tar inte en massa tid, men jag tycker att det gör underverk för hur jag ser på tillvaron. Varje kväll så väljer jag ut fem grejer från dagen som jag är tacksam över och varför. Det kan vara hur små grejer som helst. Till exempel att du orkat dammsuga, eller sett till att dricka tillräckligt med vatten. Eller att du är frisk. Det viktiga här är att inte bara rabbla sakerna för att få det undanstökat utan också att ta någon sekund och faktiskt låta dig KÄNNA dig tacksam.

Något som också gör väldigt mycket, som man bara kan smyga in i vardagen lite hastigt är att le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. I början känns det fruktansvärt fånigt och det ser nästan krampaktigt ut, men efter ett tag kommer det att bli mycket mer naturligt och få dig på ett bättre humör. Av bara en sådan liten sak!

En annan sak som jag är lite sämre på, men som piggar upp vardagen är att lämna små glada meddelanden till dig själv på ställen som annars kanske inte är så där helfestliga. Det står till exempel ”livet är en fest” på mobilen när larmet går igång på morgonen. På en av mina väskor har jag fäst en säkerhetsnål med en tygbit som det står Smile på som jag fick av en vän för flera år sedan. Du kan ju hitta på lite vad som helst, skriva en lapp till dig själv som du sätter på tandborsten eller skriva ett motiverande citat på en post-it och sätta den på mjölken i kylskåpet? Se till att alltid omge dig med små saker som kan muntra upp, byt bakgrundsbild på datorn och på telefonen om du inte redan har någon som gör dig glad.