Jag minns första gången jag gick på en kurs i personlig utveckling. Mamma hade skickat mig.

Jag var så less på att må som jag hade mått så jag var villig att testa på i princip vad som helst. Kursen hette Gestaltning. Gestaltterapi handlar om att genom exempelvis rollspel återuppleva tidigare händelser och få jobba bort ilska och rädsla.

Det låter kanske flummigt. Det tyckte jag i alla fall. På den tiden tyckte jag att allt var flummigt. Jag hade så bestämda åsikter kring vad som var ”normalt”. Om man som jag var deprimerad var det till exempel normalt att gå till en psykolog och mala på om sina problem vecka ut och vecka in. Det var inte normalt att sätta sig och visualisera en person och sedan skälla ut den ordentligt. Däremot var det väldigt skönt.

De där fem timmarna på kursen gjorde oerhört mycket för mig.

Det var också där jag insåg att jag hade ett sårat inre barn. Det är förresten inte bara jag. Väldigt många människor går omkring med sårade inre barn som faktiskt påverkar deras vuxenliv otroligt mycket, tyvärr är de flesta omedvetna om det. Jag var totalt omedveten om det.

Faktum var att jag inte ens ville kännas vid att jag hade något inre barn. Det var väl det mest patetiska jag någonsin hade hört!! Dra den där om Gud och när Jesus gick på vattnet också va.

Men mår du dåligt eller upplever du att du har svårt att få relationer att fungera så kan det mycket väl vara så att det finns en sårat inre barn inom dig.

Ett sårat inre barn går inte att skylla på någon. Även om det säkert kan vara frestande att påstå att allt har att göra med en bristfällig barndom. Det är i princip omöjligt för föräldrar att fylla alla behov som ett barn har. Dessutom går så många föräldrar själva omkring med sårade inre barn som de i sin tur aldrig erkänt och därför inte tagit itu med. Det är inte för att de vill sina barn illa, de vet helt enkelt inte annat och försöker göra det bästa av sina förutsättningar och de verktyg som finns till hands.

Behov av trygghet, kärlek och bekräftelse som inte blivit bemött hos ett barn hamnar i det undermedvetna och håller sig krampaktigt kvar där genom livet, men visar sig oftast i vuxenlivet i problem i nära relationer eller genom dålig självkänsla (ouppfyllda behov hos ett barn vänds ofta inåt och där börjar barnet klandra sig själv, vilket kan visa sig genom dålig självkänsla).

Att jag inte har erkänt det här inre barnet för mig själv har gjort att jag haft en stort gapande tomt hål inombords. Av meningslöshet och diffusa känslor av övergivenhet. 

Jag har lyckats bra på jobbet och haft bra pojkvänner. Men jag har aldrig insett att jag inte har någon kontakt med mitt riktiga jag. Aldrig förstått att det här gör mig oförmögen att gå in i en äkta och sann relation.

Jag tänker på det här barnet i varje vila efter yogan. Jag vet i dag att det finns ett barn där och jag tar ansvar för det. Sätter handen på hjärtat och tackar det för att det stått ut så länge och tålmodigt väntat på att jag ska börja lyssna. Jag tillåter mig att känna alla känslor, rädslor och sorg, även om de är fruktansvärt jobbiga. Jag, vuxna Zandra, kan ta hand om mitt inre barns känslor nu. Jag behöver inte trycka undan dem längre.

Det är en process av djup känslomässig läkning som får ta sin tid.

Snart är det jul!

Eller:

snart är det jul..

Alla tycker inte att julen är kul. Julen kan vara skitjobbig. Det finns så mycket förväntningar på hur det ska vara, hur fint granen ska vara klädd och hur lugnt och fridfullt allting ska vara på uppesittarkvällen när hela familjen ska lyssna på Carolas julsånger och slå in paket och skriva lustiga rim och så BLIR DET INTE ALLS SÅ.

Tvärt-jävla-om. Någon farbror är packad och välter granen, din brorsa har skilt sig, din syrra vill göra sitt bästa för att bara förstöra allt, kanske någon i familjen är väldigt sjuk, kanske någon har dött, du och din pojkvän bråkar för att du inte känner att du fått tillräckligt med uppmärksamhet, kanske sitter du och känner dig frustrerad och arg bara för att inte allt blev så där trevligt som det skulle bli.

Då är inte alltid helt lätt att hålla sig vid sina sinnesfulla bruk.

Författaren Elizabeth Gilberth – som jag återkommer till gång på gång för att jag tycker att hon är en outsinlig källa av klokheter – har berättat:

– Jag hade en lärare i Indien som sa till mig ”om du tror att du är världsvan, spirituell och upplyst, åk hem och fira jul och se hur det går”.

Det ligger så mycket i det där. Du kan ha rest runt halva världen, sett och utvecklats så mycket eller fått ett prestigefyllt jobb, hängt med massa viktiga, smarta, människor och sen kommer du ändå hem och går igång på alla cylindrar för minsta lilla sak som din brorsa säger.

– Inom AA säger de alltid: hur kommer det sig att din familj alltid kan plocka fram dina värsta sidor?

– För att det är de som har installerat dem.

Elizabeths bästa tips är: betrakta allting på avstånd. Se det som en film som spelas upp framför dina ögon. Om du har en familj som verkligen är galen: försök att bara observera deras galenskap.

Kom ihåg att andas.

Kom ihåg att inte prata om politik.

Se din familj som de mest utvecklande lärarna du har i livet. Om du ändå dras med i galenskapen och känslorna svallar, stanna upp och fråga: vad kan jag lära mig av den här situationen. Tålamod? Generositet? Acceptans? Medkänsla? Att lämna situationen? Fira jul någon annanstans om du vet att familjen/släkten kommer att få dig att må riktigt dåligt? Kanske.

Elizabeth tillägger att hennes lärare i Indien sa:

– Vi har en plikt att älska alla i världen, men vissa människor måste vi älska på säkert avstånd. 

Jag visade en kompis hur man gör solhälsningar. Jag vill så gärna dela med mig av det jag lärt mig så att andra ska få uppleva det jag har upplevt att yogan gjort för mig.

Hon hörde av sig efter att ha testat på egen hand och sa att hon aldrig känt sig så klumpig och osmidig och att det påverkat hela hennes dag negativt.

I början av hösten fanns det en man med på ashtangayogakursen som berättade att han hade tre barn och ett stressigt jobb och verkligen behövde komma ner i varv. Han såg så trött ut. 

Men hans kropp var stel och jag såg verkligen hur han kämpade, hur ont det gjorde när han försökte pressa in sina kroppsdelar i ställningarna. Han grimaserade och suckade.

Det gick ett par veckor och sen kom han aldrig mer tillbaka.

Det känns motigt att se att människor tycker så illa om sig själva. Att de ställer så höga krav, att kroppen inte bara kan få utgå från det läget där den är just i dag. Att det kroppen åstadkommer i yogan utan att pushas för hårt är precis perfekt.

I det här ser jag också mig själv och hur jag håller på.

Hur jag alltid vill förändra andra och få dem att må bättre. Nå sin fulla potential. Jag ser ju den, jag ser att den finns där bara de skulle sluta begränsa sig själva i sina huvuden. De är oändligt kraftfulla varelser som kan uppfylla alla sina drömmar flera gånger om de släppte taget om allt som håller dem tillbaka.

Jag gör ofta misstaget i den här bloggen. Jag använder en ton som på något vis ska övertyga människor att bara de tänker och gör som jag tänker så kommer allt att bli bra. Många krönikörer och debattörer kämpar på så här vareviga dag.

Men jag kan inte styra över en annan människa. Jag vet ju det. Jag kan inte styra över mina pojkvänner eller mina vänner eller någon trött trebarnspappa på yogan. Ändå så vill jag så gärna att de bara kan få skriva över alla sina bördor på mig så att jag kan få fixa dem. Det funkar ju inte så. Jag kommer inte att förändra världen.

Jag kan jobba med mig själv. Fördjupa mig i ämnen som känns viktiga för mig. Personlig utveckling, hundar och yoga. Sånt kan jag skriva om och lära ut till den som vill. Men sen tar det stopp. Då har det lämnat mig och därifrån är upp till andra människor att göra precis vad fan de vill med den informationen. Tänk att det ska vara så förbannat svårt att förstå.

För kanske … fem år sedan tragglade jag hos psykiater och mådde riktigt dåligt. På livsenergiskalan var jag nere på ungefär 1-2 (om 10 är max).

Jag hade börjat äta (trappa upp) antidepressiva och jag har ”skyllt” den här upplevelsen på att medicinen på något vis påverkade mig.

I dag vet jag att det inte var medicinen för i går kväll upplevde jag exakt samma sak. 

Men tillbaka till vad som hände då: jag vet att jag kom ut från psykiaterns klinik på Norragatan på Åland efter ett oerhört givande samtal där han förklarat ingående vad det var som utspelade sig i hjärnan på mig.

Från att ha lunkat fram med nedsänkt blick i tillvaron var det som att jag såg omgivningen för första gången. Jag såg lindarna utanför, hur grönskande och ståtliga de var, jag kände doften av sommar, varm asfalt och gräs, jag kände solen mot huden och känslan var helt otrolig. Jag var så fylld av lust och glädje att det pirrade från fingrarna hela vägen genom kroppen. Allt var perfekt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på något bättre sätt. Jag hade kunnat lägga mig ner i gräset för att betrakta naturen i flera dagar. En vanlig björk tedde sig som ett av världens sju underverk. Jag var hög på livet. Jag såg människor och jag såg bara allt de goda och vackra i dem. Det var semester och jag och min dåvarande kille var ute och åt, men jag klarade inte av att få i mig någon mat för jag kunde omöjligt koncentrera mig på någonting annat än den här euforiska känslan över att vara vid liv. Mina ögon tårades och jag kände så mycket kärlek att jag höll på att svämma över. Samtidigt lite rädd, för jag förstod inte vad det var som hade hänt med mig. Jag betedde mig verkligen som om jag tagit droger. Min pojkvän fick också lite panik för han fattade inte vad det var som höll på att hända med mig. Jag är bara så jävla lycklig, sa jag gång på gång på gång.

Jag gick ut på kvällarna och dansade utan att ha druckit någonting. Om ingen ville dansa med mig så dansade jag ensam. Det var så härligt att röra sig till musik.  Att bara få finnas till. Leva. Andas. Älska andra människor.

Jag önskar jag kunde haft vett att dokumentera de här dagarna bättre. Minns knappt hur länge det här ”ruset” höll i sig. Fem dagar? En vecka? Kanske lite mer?

Minns inte så noga vad som hände sen. Det jag vet är att saker återgick till ”det normala”. Min livsenergi var väl kanske uppe på 5-6 tack vare psykiatern och medicinen. Jag var fortfarande deprimerad men antideppen gjorde att jag orkade harva på. 

Har ofta tänkt tillbaka på de där dagarna. Vad fan var det som hände egentligen? På många sätt var det en otrolig välsignelse för jag fick en glimt av hur det också kan kännas att vara vad liv, att det inte alltid behöver vara nattsvart.

Och så i går kväll när jag satt på tunnelbanan på väg till yogaklassen så fick jag uppleva någonting liknande på nytt. En sån otrolig kärlek och tacksamhet över livet sköljde över mig. En stark glädje över att få existera. Resten av kvällen var jag maximalt fylld med kraft och energi och lust. Jag har mediterat varje dag på sistone. Jag vet inte om det kan ha någonting med det att göra. Jag vet faktiskt inte alls vad det beror på. Det hade inte hänt någonting extraordinärt under dagen. Tvärtom var det en blåsig, regnig måndag. 

Eckhart Tolle beskriver ett liknande tillstånd i sin bok Power of now. Efter att ha varit djupt deprimerad inser han plötsligt en natt att han inte är sina tankar och därefter fylls han av en ”uninterrupted deep peace and bliss” och han beskriver det: ”I walked around the city in utter amazement at the miracle of life on earth, as if I had just been born.”

Skillnaden är att han stannat i det där tillståndet och jag ”landar” i mitt normaltillstånd på nytt. I morse när jag vaknade var allting precis som vanligt.

Det är svårt att förklara det här tycker jag. Blir lätt flummigt när man inte har en ”diagnos” på ett tillstånd. Om någon har upplevt något liknande så vore det intressant att få ta del av det.

Jag har gått den första helgen på utbildningen till hundpsykolog. Vi har bland annat pratat om att lyssna. Som journalist har jag ju lyssnat väldigt mycket på människor, men på ett lite märkligt sätt. Håller förstås hela tiden koll på vad som dyker upp i samtalet, men har också alltid tankar på vad jag ska ställa för nästa fråga.

Nivåerna av lyssnade brukar beskrivas så här:

0 – Inget lyssnade, du är frånvarande, lyssnar lite här och där men glömmer bort vad den andra personen har sagt. Jag lyssnar så här om jag till exempel går in i mataffär och pratar i telefon samtidigt, har alltid dåligt samvete efteråt och fattar inte ens varför jag gör det. Blir ju bara dumt.

1 – Inre lyssnande, vi lyssnar men främst för att kunna snappa upp någonting som gör att vi kan få ta ordet. Berätta hur vi själva hanterat en liknande situation eller hur vi tycker att personen ifråga ska rätta till sitt problem. Egentligen handlar det mest om att vi själva vill prata. Den här typen av lyssnande märker jag jätteofta hos mig själv, speciellt när jag pratar med vänner som har problem. Man vill så gärna dit och lösa allt direkt. Någonting säger mig att människor som säger att de är ”bra på att lyssna” ofta ligger till stor del på den här nivån.

2 – Fokuserat lyssnande, vi går in i vad den andra personen berättar och släpper våra egna värderingar och åsikter utan blir engagerade och lyssnar helt och fullt. Ställer följdfrågor och vill veta mera (inte bara för att vara vänliga för att vi snart hoppas på att få prata själva).

3 – Globalt lyssnande, här är det inte bara hjärnan som är inkopplad, du tar också med dina sinnen. Du lyssnar på det som sägs, men också det som inte sägs: vad händer mellan raderna? Din intuition är på och du lyssnar lika mycket på vad din magkänsla säger om ord, tonfall, kroppsspråk och mimik.

Att verkligen lyssna på vad en annan människa har att säga är en väldigt fin gåva. Jag tänker att om jag själv vågade vara tyst lite mer i vardagslivet så skulle jag dessutom också få ta del av mer intressanta saker än vad jag gör i dag.

Precis som med allt annat vardagligt så borde ju sinnena vara påkopplade betydligt oftare, tyvärr levs större delen av mitt liv uppe i huvudet och inte genom smak, hörsel, doft eller känsel.

Men det går alltid att öva.

Jag läste en intervju med låtskrivaren/artisten Damian Ardestani (XOV) i DN Stockholm i morse. Jag blev otroligt berörd. Hade aldrig hört talas om honom men hans historia är så gripande.

Från att ha varit säljare, till att ha blivit säljcoach till att bli säljchef. Så satt han där på Stureplan, 23 år gammal och tjänade en massa pengar och brände i väg det på att festa, shoppa, dricka och bjuda. 

Ansvaret på jobbet var stort och till slut var han helt slutkörd, åkte till Grekland för att vila upp sig. Vaknade upp från en mardröm där han sett sig själv som en totalt apatisk människa med död blick i spegeln.

Åkte hem och sa upp sig.

Alla kompisar bara ”är du sjuk i huvudet som lämnar det där välbetalda jobbet?”. Typ.

Han ville återvända till musiken han hållit på med som ung. Startade ett skivbolag, men det ville sig inte trots massvis med investerade pengar. Allt kraschade. Så han drog sig tillbaka till en stuga i skärgården för att försöka en sista gång med musiken innan han skulle bli tvungen att återvända till säljsvängen. Han la upp några låtar på Soundcloud och då plötsligt: chefer från Sony och Live nation hör av sig.

– Jag var på botten men för första gången i livet kände jag mig riktigt fri. Jag har alltid velat vara artist men det var då jag kände att det var på riktigt. När man förlorat allt så är man inte rädd att förlora något. Då beter man sig på ett sätt som leder framåt, tror jag. 

Den här historien tilltalar mig oerhört. Jag har i livet varit så otroligt rädd att börja om. Har många gånger spelat säkra kort. Inte när jag sa upp mig från Aftonbladet och inte nu när min senaste relation tog slut, men annars. Jag har identifierat mig så starkt med jobbet och gör det till viss del fortfarande. För vem är jag om jag helt plötsligt inte får skriva krönikor längre? Det är ju det jag kan.

Livet blir så mycket jobbigare när vi identifierar oss så starkt med saker.

Det är som att jag känner ett motstånd till att verkligen fråga mig själv vad som egentligen är viktigt.

För sånt där förändras ju genom livet, men det händer ju lätt att man greppar kvar. Inte av vilja utan av rädslan för vad som skulle kunna hända om vi släppte taget. Om inte skriva krönikor är det viktiga för mig, vad är då det viktiga? Om inte den där personen jag var så kär i var det viktiga? Det finns alltid en risk att det kanske inte finns något svar alls på de frågor och där börjar det bli riktigt obehagligt. Om inte det du identifierat dig med betyder något och du inte heller har något nytt att identifiera dig med i stället … vad blir det av allt då?

Jag tror att livet bär oss. Är vi bara tillräckligt villiga att vara närvarande så kommer rätt saker att komma till oss. Men om vi inte är närvarande och öppensinnade så kommer de där andra möjligheterna/tvärsvängarna i livet att gå oss förbi.

Stannar du kvar i en relation bara för att du har en idé om att relationer inte FÅR ta slut så är du fast i den kampen. Du ger dig inte ens chansen att vara öppen och ta in en ny människa i ditt liv.

Stirrar du dig blind på att tjäna mycket pengar så kommer du bara att ta en viss typ av jobb och inte göra dig själv rättvisa genom att känna efter vad det egentligen är du vill göra och vad du mår bra av.

En gammal vän, som är betydligt mer poetisk i sitt språk, uttrycker det så fint:

Det är alltid lika jobbigt när den stackars identiteten kommer i kläm.
När man måste fråga sig igen vad som är viktigt och våldsamt separera det från sådant som man kanske trodde var.
Men kanske värsta av allt,

från sådant som en gång var.

Här kommer en fråga som jag tänkte svara på:

Under tiden då du var deprimerad, åt du någonsin antidepressiv medicin då? Jag har nämligen fått det utskrivet då jag har varit deprimerad ganska länge nu, men har ännu inte vågat äta dem. Hoppas på att de ska ge mig orken att kämpa för att må bättre då mina negativa tankar är helt bortom kontroll, men är väldigt rädd för att jag ska behöva äta tabletter hela livet.

Min dröm är att känna att jag kan göra det jag vill göra i livet, och inte bara välja efter det som är minst läskigt. Känns stort, men hoppas att jag någon dag kan närma mig det 🙂

Jag åt antidepressiv medicin i fem år. På Åland (som hör till Finland) åt jag sepram och när jag flyttade till Sverige omvandlades det till citalopram. Jag åt de här medicinerna helt enkelt för att orka. För att kunna gå till jobbet och se någon annan människa i ögonen. Utan medicinen hade jag nog definitivt behövt sjukskrivas.

De gjorde mig inte pigg och gla’, men de gjorde att jag orkade kämpa på även om det fortfarande kändes som att famla runt i en trögflytande massa.

Jag var också tveksam till att börja äta medicinerna till en början. Tyckte det var ett så himla stort steg. En slutgiltig bekräftelse på att jag verkligen var sjuk. I dag skulle jag inte tveka, medicinerna hjälper dig att stabilisera upp nivåer i hjärnan som hamnat snett. När jag fick de utskrivna första gången trodde jag att ingen annan människa i hela världen åt antidepressiva, men så är absolut inte fallet. Det är rätt så vanligt att människor äter antidepp under någon period av livet.

I dag ser jag antidepp som ett sätt att köpa sig tid. Att orka med vardagen och fortsätta leva trots att det känns förjävligt.

Ibland kan jag undra: vad hade hänt om jag inte hade börjat?

Hade jag kanske tvingats slå i botten och nått fram tilll de stora förändringarna i mitt sätt att leva och förhålla mig till livet snabbare? Kanske.

Hade jag varit död? Kanske.

Kanske behövde jag exakt precis de här fem åren det tog (jag försökte sluta ibland men det gick inte alls). Så här i efterhand är jag inget annat än tacksam för min depression, den drev mig till en ny plats i livet där jag känner mig starkare och säkrare än någonsin tidigare.

Utan de där åren med depression skulle jag inte ha öppnat upp för yoga, meditation, medveten närvaro och personlig utveckling. Hitta mitt inre lugn bortom alla repetitiva negativa tankar. Sånt som jag tidigare klassade som ”flum” som i dag blivit mitt sätt att leva, inte bara ett sätt att överleva utan verkligen LEVA. 

Hade jag vetat för fem år sedan att jag skulle skriva de här meningarna hade jag förmodligen skjutit mig själv, så jag antar att allt tar sin tid.

Du kommer att våga välja det du verkligen vill göra i livet! Hur konstigt det än låter så tror jag att det är depressionen som kommer att ta dig till den platsen.

Jag tror att alla människor är satta på jorden för att följa sin egen väg. Hur vet du att det är din egen/rätt väg? För att det känns lätt att gå dit.

Kanske är depression också ett sätt för kroppen att säga ifrån: du är på fel väg, du har gått emot dig själv alldeles för länge nu.

Känns den tanken rimlig för dig så är det så. Känns den inte det så är det inte så.

Tidigare i år skrev jag ett annat inlägg lite mer om min depression och vad den berodde på. Det kan du läsa här. 

Ät antidepp om du behöver det. Skratta åt eländet ibland. Men allra viktigast tror jag är: ta dig själv på allvar. Är det svårt så får du till en början låtsas som att det är din bästa kompis eller någon person du älskar väldigt mycket som du ska ta hand om. Du är värd att må bra! Jag är värd att må bra! Alla människor är värda att må bra och leva på ett sätt som känns lätt och rätt!

Stor kram!

Just i dag och rätt ofta drömmer jag om ett liv som nog kommer bli mitt om ett tag. Om inget omvälvande händer som vänder upp-och-ner på mina planer. Jag vill flytta utanför stan. Någonstans där ett litet hus inte kostar en miljon och jag har råd att ha en bil. Där det finns skog och kanske en stor åker utanför dörren och tillvaron är tystare. Kanske kan jag pyssla om ett litet land på gården.

Lära ut det jag kan om yoga, skriva och hjälpa människor med deras hundar.

Jag har inte brått, men jag ser heller ingen vits med att hålla mig kvar alldeles för länge. Det har redan gått fem år i en stad där jag aldrig riktigt känt mig hemma.

Jag tänker också ofta på att jag vill ha en till hund om något år. Jag har helt fastnat för föreningen Hundhjälpen som förmedlar hemlösa hundar från Rumänien. Det är inte helt oproblematiskt att adoptera en hund rakt av från ett land en bit bort från Sverige. Dels finns en liten risk för sjukdomar, dels är transporterna med flyg och i vissa fall lastbilar inte särskilt okej för hundarna som redan haft det rätt tufft i livet. Helt 100 är det inte. Nåväl. Kan ändå inte sluta fantisera om någon glad som Mark, Brandy eller Cornelis. Det är något med de där hundarna just därifrån, deras utstrålning, de går precis rakt in i hjärtat på mig.

Nu visar nya studier att meditation och yoga faktiskt förändrar cellerna och håller oss friskare. Studien gjordes under 12 veckor på kvinnor som överlevt bröstcancer. De fick gå på en 90 minuters hathayoga- och meditationsklass och utövade meditation och yoga 45 minuter hemma resten av dagarna.

Egentligen är det rätt roligt, det här ständiga behovet av att ha forskning på allting. Vi är som små barn som inte kan lita på någon annan och bara ”har mamma sagt det?”. 

Missförstå inte. Jag tycker att det är viktigt att det forskas på yoga och meditation, inte minst för att det ska kunna bli ett mer utbrett alternativ inom sjukvården.

Men förmågan att känna efter själv? Hur är det med den egentligen?

Hur mycket vågar vi lita på att någonting bara fungerar utan att någon forskningsgrupp i Colorado fått ner på pränt att det du faktiskt känner är rätt för dig? Jag vet i alla fall att jag har haft rätt svårt med det.

Vilken typ av mat tycker min kropp om, till exempel? Jag vet inte, för jag har aldrig känt efter. Lika bra att jag hoppar på den här dieten som random forskare har sagt att ska vara effektiv. Sämre koll har vi tyvärr sedan på vilket företag som bekostat just det där forskningsteamet för möjligheten att använda sig av rapporten i vinstdrivande syfte. Precis som det går att vinkla journalistik så går det att vinkla forskning. Hela jävla verkligheten går att vinkla bara du har någon som är villig att lyssna. Se på sekterna.

Så varför är vi då ändå motvilliga till att lyssna inåt och lita på oss själva?

Jag vet inte, kanske är det bara så vi blir lärda i dag. Det är hur som helst synd.

Sen finns det förstås undantag. Jag läste att Tina Thörner, rallykartläsaren som var med i ”Let’s dance” och numera jobbar mycket med coachning och personlig utveckling, hade hittat en knöl någonstans på kroppen. Hennes läkare ville förstås undersöka saken och det kunde han väl få göra sa hon, men hon visste redan att det inte var cancer.

– Hur kan du veta det? frågade läkaren.

– För att jag känner mina celler så pass väl.

Ibland tar det tid innan en insikt faller på plats. Min mamma har så länge jag kan minnas pratat om att jag aldrig kan förändra en annan människa.

Ändå har jag försökt och försökt. För jag har haft en så tydlig bild av hur världen SKA se ut. Hur människor SKA bete sig.

Helvete, vad jobbigt det har varit. Vilken lättnad det är att till sist bara släppa taget. Känns som att jag är 30 kilo lättare.

Att till slut inse att det enda jag någonsin kan och bör lägga kraft på att förändra är mig själv och min egen inställning till saker och ting.

Men att jag insett det här betyder tyvärr inte att jag är ”botad”. Jag kan fortfarande få för mig att jag både kan och SKA gå in i andras liv och styra och ställa. Skillnaden är att jag nu (förhoppningsvis) upptäcker mig själv och kan sätta stopp innan jag slösat alltför mycket energi.

Mamma gör ofta liknelsen att relationer är som tennis. Du har din planhalva och din motspelare har sin. Men det är stört omöjligt att du kan sköta din egen sida OCH den andra personens. Det går inte!

Det spelar ingen roll att intentionerna är goda. Att du vill få den andra personen att stressa mindre. Vara mer närvarande. Äta bättre. Prata mer. Förstå mer.

Eller vad det nu kan vara.

DET ÄR INTE DITT. Du kommer aldrig ha makt över en annan människa, så det finns ingen vits att ens försöka.

Och det är här man gärna flikar in ett: ”jo … men bara hon/han skulle fatta det här och det …” NEJ!

Nej.

Nej.

Släpp det.

Bara släpp.

Om du inte vill skapa en massa onödigt lidande för dig själv: släpp det!

Du kommer aldrig kunna styra över hur din sambo eller din mamma eller din storebror eller din chef ska agera och leva sina liv. Ja, de borde säkert stressa mindre, hitta ett jobb, sluta tänka så negativt, dricka mindre, sluta vara så vidrig. Förmodligen har du helt rätt.

Men det är fortfarande inte ditt ansvar.

Det är deras.

Genom att lägga energi på att förändra någon annan så försvinner det en massa värdefull energi som du behöver för att må bra och orka leva ditt liv. Som Elizabeth Gilbert skrev i ett av sina senaste inlägg på just det här ämnet:

We must love each other. We must be kind to each other. We must be generous in act and spirit with each other. But for the sake of grace and sanity, WE MUST LET EACH OTHER BE. Know where you have power and where you do not have power.