Jag har ju ingen statistik, men jag misstänker att kärlek måste vara en av de allra största drivkrafterna till förändring som vi har. Kärlek och säkerligen pengar. 

Jag kan ju bara ta mig själv som exempel. Jag trivs bra i min lägenhet, inte så där jättebra i Stockholm. Jag KAN bo här, men jag skulle gärna bo någon annanstans i världen också.

Men på grund av rädslor, bekvämlighet, lathet så stannar jag, även om jag i VARJE SEKUND har en möjlighet att välja att se över en flytt. Varför gör jag det inte? Kanske för att jag inte har tillräckligt med drivkraft.

MEN.

Om jag åkte till säg Köpenhamn och blev hals över huvud förälskad skulle jag inte tveka en sekund att ta mitt pick och pack och flytta dit. Jag skulle gladeligen göra det! Förmodligen skulle jag inte oroa mig så där vidare värst över jobb eller boende, ”det löser sig”. Jag har ju kärleken!

Sånt här händer ju människor hela tiden. De träffar någon och rycker upp hela sina liv, inställningen då är att precis allt går att lösa.

Så varför är det så svårt att få till förändringar i livet utan kärlek? Kanske för att det är en av de starkaste känslorna vi har.  

Jag ser fram emot en lång period av mitt liv nu då jag vill satsa och fokusera på mig och mitt. 

Jag vill jobba med mig själv och bli helare som människa. Nästa gång jag går in i en relation på allvar ska jag inte vara halvtrasig och på något vis förvänta mig att någon annan ska fixa mig och mitt liv. Jag ska sakta men säkert göra alla de här förändringarna jag vill få till i mitt liv för mig, inte för eller på grund av någon annan. 

Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Ikväll sänds ”Djävulsdansen” i SVT, 21.00. Det är en programserie i tre delar om medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Som journalist får jag se program i förväg och jag tittade på det i går.

Det första avsnittet fokuserar på barn som levt med beroende föräldrar. Författaren Hillevi Wahl berättar sin historia om att växa upp med en alkoholiserad mamma.

Att vara medberoende som vuxen är fruktansvärt. Det är en så otroligt stor del av din energi som går åt till relationen. Det är så mycket som handlar om att ta hand om, känna ilska och frustration och att försöka förändra det som är. Mycket ork över till annat blir det inte.

Det här gäller inte bara medberoende, det gäller även andra relationer där en av personerna försöker förändra den andra personen, ”bara hen skulle förstå mina behov skulle allt bli bra”, ”bara hen skulle bete sig på det här viset skulle allt bli bra”. Till slut blir det ett halvtidsjobb att förändra den andra personen.

Och det är synd, för när all energi och kraft går åt till förhållandet så sätts ens egna behov och drömmar åt sidan. Det finns inte så mycket styrka kvar till att starta en webbshop eller skriva en bok eller utbilda sig till djurvårdare på distans, eller vad man nu drömmer om.

Jag tänker på det nu när jag lämnar en relation bakom mig, vad mycket fokus och ork jag kommer att ha till mina drömmar. Egentligen för första gången i mitt liv, med tanke på att det är första gången jag är singel och mår bra.

I lördagskväll när jag kom hem hetsåt jag. Det pågick inte länge och jag hann inte stoppa i mig några stora mängder, men den där gamla känslan av att inte ha kontroll fanns där.

Men i stället för att bara lägga mig på soffan med skuldkänslor och ångest försökte jag verkligen bena i vad det var som triggat attacken. Jag sorterade i lugn och ro i känslorna.

Jag kom fram till en hel massa orsaker: jag kände mig ensam, det hade varit en stressig dag på hundutbildningen och jag kände mig allmänt frustrerad, en känsla jag ofta bär på. Mer och mer börjar jag förstå att den känslan handlar om att jag lever i konflikt.

Det är nog en vanlig känsla hos många skulle jag tro. Du vill leva på ett sätt men lever på ett annat. För mig handlar det om att jag vill våga och satsa mer, men många av mina rädslor stoppar mig. En vanlig konflikt är väl att du vill och har alla kunskaper om hur du kan leva ett hälsosamt liv, men av någon anledning gör du det ändå inte. Av någon outgrundlig anledning sitter man ändå och trycker i sig en muffins vid 15-snåret.

Nåväl. Efter min lilla hetsätningsincident tittade jag på ”Fat, sick and nearly dead” på Netflix.

Det är en Michael Moore/Spurlock-inspirerad dokumentär om en man som väger 140 kilo och bestämmer sig för att påbörja en 60 dagars juicefasta samtidigt som han åker genom USA. Inget mästerverk i sig, men jag tyckte det var väldigt gripande på slutet när den gravt överviktiga lastbilschaffisen Phil bestämmer sig för att han också vill förändra i sitt liv, i stället för att sakta men säkert äta sig till döds.

Det blir så tydligt på alla sätt och vis: välmående till stor del om att känna att du har kontroll över ditt liv. Inte låta omständigheterna styra. Äta den mat som får dig att må bra, välja det jobb du trivs med, ha vänner som ger energi, att bo där du vill bo. Och så vidare.

Sitta tätt intill ute på kvällarna och titta på stjärnorna.

Stå vid spisen på kvällarna och röra i en väldoftande gryta och lyssna på Sweet thing med Van Morrison.

Vakna tidigt på lördagsmorgonen bredvid honom och veta att hela helgen breder ut sig. Rätta till kudden och somna om någon timme till.

Hitta ett bra berg att sitta på en hel eftermiddag med tidningar och böcker.

Rasa ihop innanför dörren efter att ha kommit hem från ett jobb och bara kunna skratta åt eländet tillsammans.

Promenera längs med årstaviken när löven är som allra höstsprakiga.

Jag gillar ju verkligen tvåsamheten. Ha någon att hänga med. Någon som alltid är uppdaterad på mitt liv.

Samtidigt, om det inte riktigt funkar, om det skaver lite här och där, då är de här sakerna ovan bara fina på pappret (och på bilderna på Instagram). För när man väl står där och rör i grytan så spelar det inte så stor roll hur väldoftande den är, för det är någonting inombords som talar om att allt inte är riktigt är som det ska. Kanske känner jag mig lätt irriterad, frustrerad eller splittrad. Kanske ekar det tomt inombords.

Personlig utveckling gör mycket gott. Men har man en gång väl tagit steget och börjat förändra sitt inre så ÄR det yttre också tvunget förändras, förr eller senare, mer eller mindre. För du är inte längre samma person som du var igår och absolut inte samma som för ett år sedan. När man väl börjat lyssna till den där inre rösten så är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att slå bort den. För nu vet du plötsligt vad du behöver göra. Och du kanske försöker på alla möjliga olika sätt för att det ska gå ändå, kanske, tänker du, börjar du trivas på nytt om du bara ändrar din inställning, om du anstränger dig lite mer. Ja visst … jag har krampaktigt hållit taget om mitt liv så som det sett ut. Om jobb, om relationer, om alkoholen, om mina matvanor, om mina tankesätt.

Tyvärr. Har man levt ett liv på ett sätt och inte mått bra så kommer det att krävas förändring. Både inre och yttre. Det säger ju egentligen sig självt: det sätt du levt på har inte fungerat.

Det är inte enkelt. Tvärt om: Det är svårt. Jättesvårt! Det är förbannat knöligt, otympligt, jobbigt, sorgligt och det tar ont.

Så varför ska det ens göras? Varför ens börja vända upp och ner på livet som det sett ut? Varför krångla och hålla på?

För att någonstans innerst inne så finns det en stark känsla och visshet om att det är rätt. 

Klipper och klistrar in en krönika som jag skrev för Wendela i går, apropå komikern Jan Bylund och psykologen Mattias Lundberg bok ”Den lyckliga pessimisten”. ”Tänk negativt och bli lycklig” är rubriken på artikeln om deras bok. 

Här är hur som helst mitt tyck om saken:

Det räcker nu.

År ut och år in har det varit okej att håna och häckla positivt tänkande. Skratta åt carpe diem-kylskåpsmagneter och fnysa åt självhjälpsböcker. Bespotta Mia Törnblom och förakta ”coachsamhället”. Be folk komma ner på jorden, vara lite mer kritiska och framförallt: realistiska.

Det är väldigt enkelt att racka ner på positivt tänkande, jag vet det, för jag har gjort det själv. Hela mitt vuxna liv har jag också varit en av alla de ”smarta” som vet att livet inte alls är så förbannat lätt. Livspusslet ska ju läggas herregud. Jobbet är stressigt och hemmet ska renoveras och maten ska lagas och som om det inte vore nog ska hygienen skötas också. En liten kamp som ska utkämpas varje dag. Det har varit min verklighet.

Jag skriver har, för det är inte det längre.

Min historia är som första kapitlet i vilken självhjälpsbok som helst. Jag hade mått förbannat dåligt alldeles för länge. Jag var så less. Less på att känna mig stressad. Less på att hetsäta mackor på kvällarna för att det fanns ett tomt hål inom mig som behövde fyllas med någonting och varför inte med vetemjöl? Less på att aldrig känna mig harmonisk. Less. Less på allt.

Till slut kapitulerade jag totalt.

Min utväg blev att förändra mitt sätt att tänka. Att gå från att ha realistiska tankar till att faktiskt tro att saker och ting är möjligt, också för mig, att jag kan följa min drömmar och göra precis det som känns rätt för mig. Det är inget arbete som görs i en handvändning, många års invanda tankebanor ska justeras om. Och det gör definitivt inte saken lättare att en hel del människor klankar ner på det hästjobb jag och många andra försöker göra med oss själva för att må bra.

”Livet blir inte hallontårta bara vi tror på oss själva” säger psykologen Mattias Lundberg som tillsammans med komikern Jan Bylund släpper boken ”Den lyckliga pessimisten”.

Det är lustigt.

För sedan jag började tro på mig själv är livet precis just det: hallontårta.

Precis efter att det tagit slut frågade en närstående vad jag tar med mig från relationen. Alltså vad jag lärt mig under vägen. En himla massa förstås, men efter att ha funderat ett tag har jag kommit fram till följande:

Christian har varenda dag sedan vi träffades låtit mig vara precis den jag är. Han har accepterat precis allting med mig. Verkligen precis allt. 

Även om det känns självklart är det ju inte alltid så. Ibland hamnar man i relation där man till slut spelar rollen av att vara den partner man tror att man bör/förväntas vara. En kompis berättade till exempel om hur hon i slutet av sin relation blev en bulltant som stod hemma och bakade på helgerna och äääälskade det myspysiga livet med mönstrade cupcakesformar. Sedan tog det slut och hon bara ”alltså… jag tyckte ju inte ens särskilt mycket om att baka”… Hon hade helt och fullt levt upp till en bild av hur hon fått för sig att hon skulle vara i deras relation.

Ett annat exempel är när jag var tillsammans med en kille och fick i huvudet att min kropp måste se ut på ett visst sätt. Förmodligen för att han var så extremt mån om sitt yttre.

I alla fulla fall: Christians sätt att vara har gett mig ett stort stöd att utgå från den jag är och utveckla mig därifrån. För även om inte jag alla gånger trott på mig själv så har han alltid gjort det. Genom att spegla mig i honom har jag aldrig varit något annat än fulländad.

På många sätt är jag en helt annan människa idag jämfört med då. Ibland undrar jag om det verkligen kan vara samma. Numera har jag en stark självkänsla, andra intressen, överlag en helt annan inställning till livet, det går till och med att se tydligt på mitt yttre att jag genomgått en stor förändring. Men framförallt: jag mår bra. Inte hela tiden, men allt som oftast så mår jag alldeles utmärkt. Det är förstås ett jobb jag själv har gjort, men utan honom och hans villkorslösa kärlek hade det nog gått betydligt långsammare.

Sakteligen börjar det gå upp för mig att det här en av de allra finaste gåvorna man kan få av en annan människa.

Tack, tack, tack.

När jag mått som sämst har jag alltid så fruktansvärt svårt att ta beslut. Det är helt omöjligt. Kan gå in i en mataffär och komma ut tomhänt, för jag kan omöjligt välja någonting där inne. Än mindre fatta ett beslut om vad jag ska äta för mat. Ingen kontakt med någon som helst intuition över huvud taget.

I takt med att jag mått bättre så blir det mindre och mindre problem.

Men ibland dyker det upp, vilket väl är helt och fullt rimligt. Numera gäller det främst större beslut som kostar mycket pengar.

Beslutsångest är jobbigt. Det tar oerhört på krafterna och kan i princip driva en människa till vansinne. Jag kan känna mig så orolig för att välja fel. ”Tänk om” hit och dit. Jag försöker förutse framtiden och räkna med okända faktorer och det inre tjattret mal på i huvudet.

Flera gånger har jag tänkt: herregud, vad skönt det vore att gå genom livet och bara veta. Aldrig vända och vrida på allting utan bara ta ett beslut rakt upp och ner.

Jag har läst att undersökningar med framgångsrika personer visar att de tar över 90 procent av sina beslut baserade främst på sin magkänsla. De bara vet. Och det låter så enkelt.

Därför blev jag så glad i går kväll när jag hittade den här beslutsmodellen i går. Så här ser det ju vanligtvis ut:

Men jag har aldrig riktigt tänkt på att det faktiskt går att välja att se det som att båda besluten är rätt väg.

Båda vägarna kommer att ge möjligheter!

Ta ett exempel: att du ska stanna på ditt jobb eller välja ett annat.

Stannar du på ditt jobb kommer du kanske att bli befordrad. Du kommer må bättre av att du är där för att du faktiskt har valt att vara där. Du vet vilken trygg plats du har att gå till varje dag.

Väljer du att gå så är det en möjlighet att lära känna nya människor och bredda din arbetserfarenhet. Du lär dig hantera en ny spännande situation i livet.

Hur du än vänder dig är båda besluten bra! 

Jag gillar verkligen att försöka programmera om min hjärna att tänka på ett annat sätt. Det är förstås inte helt lätt, men det är heller inte helt omöjligt. Det kommer dock att krävas mycket jobb, tänk på hur stor kraft och hur många år vi lagt ner på att forma de tankemönster vi har i dag.

I går gick jag på min allra första ledda yinyogaklass med Magdalena på Söder. Jag har ju yogat efter hennes bok ”Vila dig i form med yinyoga” och sedan några veckor tillbaka också appen. 

Jag gillar att yoga hemma. Kan göra det när jag vill och det är dessutom gratis.

Men atmosfären som skapas på yogaklasserna är svår att hitta hemma. Lugnet när 20-30 personer går in i sig själva för att hitta stillheten. När all skit i vardagen lämnas utanför. Det här passet visade tydligt att yoga är för ALLA, där fanns äldre tanter, småbarnsmammor med ryggproblem och män med löpningsintresse. Alla kunde förstås inte gå ner fullt i ställningarna, men det fanns många olika enklare alternativ för varje position.

Yinyogan är ju total avslappning. Fokuset är på att låta kroppen släppa efter alla spänningar och all stelhet så gott det går. Alltid när jag yinyogar känner jag mig förvånad över hur mycket mer det går att släppa. Jag tror att jag är avslappnad, men plötsligt känner jag hur musklerna i ryggen släpper taget och inser att jag spänt mig där hela tiden. I och med att det är så lugnt så blir det väldigt lite prestige. Jag kan helt och fullt ägna mig åt att bara vara och lyssna till lärarens röst.

Jag har ju tidigare skrivit om att sånt som händer i yogan speglar sig i verkliga livet och tänkte återigen på det går: När jag ligger i vissa mer krävande positioner, speciellt i sadeln, känner jag mycket av böjningen i ryggraden. Men av rädsla för att det ska göra ont så spänner jag mig. Om jag väl vågar släppa taget så är det oftast inte så farligt, alls. Snarare tvärt om: rädslan att det ska göra ont är värre än själva smärtan.

Jag tänker att det här återspeglar så många situationer då jag bygger upp rädslor inför hur någonting kommer att bli, men när jag väl vågar så är det inte alls någon fara.

Jag var på en ayurvedakonsultation i dag för en artikel som jag ska skriva om till kommande nummer av Wellness.

Ayurveda handlar mycket om att få tanken att samspela med känslan/kroppen/själen, att verkligen försöka lyssna på vad kroppen har att säga. Att hoppa på en diet är till exempel inte att lyssna på vad kroppen har att säga, det är tvärt om att slå dövörat till och pracka på den en viss typ av mat som hjärnan övertygats om att ska vara bra (och hjärnan går på en massa dumheter rätt ofta, tänk bara hur starkt reklam påverkar oss).

I och med att vi slutat lyssna inåt så kör vi ju bara på. Vi maler dessutom sedan på i samma gamla repetitiva mönster och undrar vi varför vi är trötta, mår dåligt, är stressade och blir utbrända.

Jag vet ju egentligen vad som är bäst för mig. Det är inga konstigheter alls. Det är ju precis sånt som de flesta mår bra av. Att träna måttligt, vara ute i friska luften, ta det lugnt på kvällarna innan sängdags, inte jobba för mycket, låta matlagningen ta tid och äta i lugn och ro, vara snäll mot mig själv osv. osv.

Men på något vis tror jag att jag ska komma undan. Att jag på något mirakulöst sätt kan strunta i att jag får min kropp att må skit, stressa och kasta i mig maten och ÄNDÅ må bra och känna mig lugn och balanserad.

Det var som våras/somras när jag höll på att intala mig själv att jag nog kunde dricka alkohol som alla andra. Nej! Jag kunde inte det! Min kropp skrek ifrån varje gång! Dagen efter att jag druckit två glas var jag helt sänkt och mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Hade jag druckit ännu mer ville leva längre. DET om något var ju ett högljutt rop på hjälp från kroppen. Sluta för fan! Du mår ju inte bra av det här! Lyssnade jag? Nej. Det behövde gå så långt att jag skulle få det mest ovärdiga fyllemeltdownet ni kan tänka er – först då fattade jag.

Om ett beteende upprepats under väldigt lång tid så är det väl inte så konstigt att det får konsekvenser. Men! Den dagen vi väljer att bryta beteendet och ersätta det med något som stämmer bättre överens med vår kropp och själ så KOMMER vi att må bättre. Det är så enkelt, men så svårt.