Blev att fundera mycket på mina egna relationer i natt.

Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.

Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner. Absolut inte sig själva.

Egentligen är det inte mycket att klaga över.

Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före.

Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.

Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer.

Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.

Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.

Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.

Älskat så det gjort ont. 

I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.

Men det går inte. 

Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.

Eller går och går.

Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.

Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.

Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.

Jag vill ju för fan bara att han ska se mig.

I förälskelsefasen så finns det här. Det där därför jag älskar den tiden. Då finns det tid att ge varandra full närvaro. Jag ser dig, jag bryr mig om dig, jag har ingenting annat som pågår i mitt huvud just nu. Ingen stress, inget jobb, inget annat. Jag ser DIG.

Det är så förrädiskt att få lite av det och sen få mindre och mindre ju längre relationen går.

Jag vill ju egentligen ha det hela, hela, hela tiden.

Och vad påminner det där om? Ett barn, förstås. Ett litet barn som så gärna bara vill få uppmärksamhet och närvaro från omvärlden men det är alltid, ständigt så mycket annat som drar i vuxenvärlden. Det finns inte riktigt tid att bara sitta stilla och ge barn den tiden. Speciellt inte nu, med mobiler och surfplattor och saker som ”mamma bara måste få kolla”. Med det inte sagt att jag inte har fått uppmärksamhet som barn. Det har jag. Men jag tror att ett barn kräver enormt mycket av den varan. Vissa har ett närapå outsinligt behov av den där närvaron som några stackars föräldrar aldrig någonsin kommer vara i närheten av att tillfredsställa. Speciellt inte med jobb och hygien och Instagram allt vad det nu är som ska skötas. Men jag tror ju att chanserna att fylla behovet ökar genom föräldrar som sätter sig själva först. Som är närvarande.

Jag kan inte göra mycket åt hur jag har varit, men jag kan med en medvetenhet om mitt beteende göra om. Börja sätta mig själv i första hand. Vara närvarande för mig själv, först och främst. Värdera mig själv högst. Verkligen, på riktigt, älska mig själv. Finnas där i de relationer jag bryr mig om. Längtar jag så borde det väl rimligtvis finns andra människor som längtar efter att få någon annans närvaro. I min värld är det något av det finaste jag kan ge. Och få.

Jag har ju alltid hört hur viktigt det är att älska sig själv, men det är som att jag aldrig riktigt fattat.

Jag har sett och hört programnamnet ”Gift vid första ögonkastet” fladdra förbi och väl tänkt för mig själv: herregud vad det hittas på för att dra tittare nu för tiden. Som nån gammal bakåtsträvare (”nej, efter Robinson med Martin Melin visas det inget vettigt på tv”, typ).

Sen smsade min kompis som är mycket väl uppdaterad på vad jag tycker om här i världen och sa att jag bara måste se det här programmet. Så det gjorde jag, i går kväll. Tänkte se ett avsnitt, slutade med att jag var uppe till 02 efter att ha sträckkollat fem avsnitt.

Om ni är intresserade av kärlek, känslor och relationer: det här är något av det bästa som sänts i den genren i Sverige. Jag har aldrig sett någonting liknande hända på tv.

Jag var HELT tagen efter första avsnittet och efter andra så visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Jag var bara tvungen att se mer. Jag hade säkert låtit någon kapa mitt ena lillfinger bara för att få se nästa avsnitt. Titeln ”Gift vid första ögonkastet” säger ju rätt mycket om programmet. Det handlar om tre par som matchas ihop efter värderingar, intressen och alla möjliga olika tester – och så gifter de sig utan att ha träffats.

De fem första avsnitten av programmet finns på SVT Flow HÄR!  

Är ni inne på den här bloggen och läser och intresserar er för sånt som jag skriver om så kommer ni att älska det. TITTA!

Jag har ett par timmar innan jag ska åka iväg. Sitter vid datorn och försöker hitta på någonting vettigt jag kan göra på den korta tiden.

Stoffe kommer och ställer sig nedanför fåtöljen och tittar med sina blanka bruna ögon. Det där skägget som egentligen borde kammas igenom men jag har inte orkat.

Jag lyfter upp honom i famnen och sitter bara och lyssnar på när han andas.

Jag försöker ofta tänka på att han inte valde mig.

Vi människor tycker ju oss ofta ha rätt till så mycket saker. Djur till exempel. Det är vår rätt att ha den hund vi har hämtat hem och betalt för.

Mina tanke kring hundägande är att jag vill att en hund ska välja mig. Inte för att den måste eller blir tvingad till det, utan för den tycker att vi har ett fint liv och jag är en härlig människa att vara med. Varje dag är ett nytt val.

Jag lyssnade på hundpodcasten Vår bästa vän om en tjej som pratade om omplacering. En tjej som längtat och längtat efter en grand danois och till slut fick hem en valp. Det funkade väl helt okej mellan dem och så där. Inte riktigt smärtfritt alla gånger. Men.

När hunden blev lite äldre så träffade hon en kille som hunden visade sig älska över allt annat på den här jorden. Och det är klart att hon kände sig lite bortvald. Det var ju hennes hund. Hon som gett all mat, gått till veterinären, tränat, lekt, promenerat, gått alla kurser. Nu hade hunden plötsligt inte ögon för någon annan än honom.

Tänk då den dagen då hon och killens relation tar slut. 

Ska hunden fortsätta leva med henne eller ska den få leva med den människa som den mår absolut bäst av att vara med?

Det är inget enkelt beslut. Det kan smärta oerhört att någon man älskat och investerat så mycket i visar sig må bättre med någon annan.

Skulle jag lämna bort Stoffe om vi inte kom överens och jag upptäckte att han plötsligt levde upp och hade en livsgnista som aldrig förr tillsammans med en familj på landet?

Kanske. Kanske inte.

Kanske skulle jag krampaktigt hålla fast vid honom för att han är min. Men jag hoppas inte det. En del av att älska är nog också att inse när det är bäst att släppa taget.

Snart är det jul!

Eller:

snart är det jul..

Alla tycker inte att julen är kul. Julen kan vara skitjobbig. Det finns så mycket förväntningar på hur det ska vara, hur fint granen ska vara klädd och hur lugnt och fridfullt allting ska vara på uppesittarkvällen när hela familjen ska lyssna på Carolas julsånger och slå in paket och skriva lustiga rim och så BLIR DET INTE ALLS SÅ.

Tvärt-jävla-om. Någon farbror är packad och välter granen, din brorsa har skilt sig, din syrra vill göra sitt bästa för att bara förstöra allt, kanske någon i familjen är väldigt sjuk, kanske någon har dött, du och din pojkvän bråkar för att du inte känner att du fått tillräckligt med uppmärksamhet, kanske sitter du och känner dig frustrerad och arg bara för att inte allt blev så där trevligt som det skulle bli.

Då är inte alltid helt lätt att hålla sig vid sina sinnesfulla bruk.

Författaren Elizabeth Gilberth – som jag återkommer till gång på gång för att jag tycker att hon är en outsinlig källa av klokheter – har berättat:

– Jag hade en lärare i Indien som sa till mig ”om du tror att du är världsvan, spirituell och upplyst, åk hem och fira jul och se hur det går”.

Det ligger så mycket i det där. Du kan ha rest runt halva världen, sett och utvecklats så mycket eller fått ett prestigefyllt jobb, hängt med massa viktiga, smarta, människor och sen kommer du ändå hem och går igång på alla cylindrar för minsta lilla sak som din brorsa säger.

– Inom AA säger de alltid: hur kommer det sig att din familj alltid kan plocka fram dina värsta sidor?

– För att det är de som har installerat dem.

Elizabeths bästa tips är: betrakta allting på avstånd. Se det som en film som spelas upp framför dina ögon. Om du har en familj som verkligen är galen: försök att bara observera deras galenskap.

Kom ihåg att andas.

Kom ihåg att inte prata om politik.

Se din familj som de mest utvecklande lärarna du har i livet. Om du ändå dras med i galenskapen och känslorna svallar, stanna upp och fråga: vad kan jag lära mig av den här situationen. Tålamod? Generositet? Acceptans? Medkänsla? Att lämna situationen? Fira jul någon annanstans om du vet att familjen/släkten kommer att få dig att må riktigt dåligt? Kanske.

Elizabeth tillägger att hennes lärare i Indien sa:

– Vi har en plikt att älska alla i världen, men vissa människor måste vi älska på säkert avstånd. 

Ibland tar det tid innan en insikt faller på plats. Min mamma har så länge jag kan minnas pratat om att jag aldrig kan förändra en annan människa.

Ändå har jag försökt och försökt. För jag har haft en så tydlig bild av hur världen SKA se ut. Hur människor SKA bete sig.

Helvete, vad jobbigt det har varit. Vilken lättnad det är att till sist bara släppa taget. Känns som att jag är 30 kilo lättare.

Att till slut inse att det enda jag någonsin kan och bör lägga kraft på att förändra är mig själv och min egen inställning till saker och ting.

Men att jag insett det här betyder tyvärr inte att jag är ”botad”. Jag kan fortfarande få för mig att jag både kan och SKA gå in i andras liv och styra och ställa. Skillnaden är att jag nu (förhoppningsvis) upptäcker mig själv och kan sätta stopp innan jag slösat alltför mycket energi.

Mamma gör ofta liknelsen att relationer är som tennis. Du har din planhalva och din motspelare har sin. Men det är stört omöjligt att du kan sköta din egen sida OCH den andra personens. Det går inte!

Det spelar ingen roll att intentionerna är goda. Att du vill få den andra personen att stressa mindre. Vara mer närvarande. Äta bättre. Prata mer. Förstå mer.

Eller vad det nu kan vara.

DET ÄR INTE DITT. Du kommer aldrig ha makt över en annan människa, så det finns ingen vits att ens försöka.

Och det är här man gärna flikar in ett: ”jo … men bara hon/han skulle fatta det här och det …” NEJ!

Nej.

Nej.

Släpp det.

Bara släpp.

Om du inte vill skapa en massa onödigt lidande för dig själv: släpp det!

Du kommer aldrig kunna styra över hur din sambo eller din mamma eller din storebror eller din chef ska agera och leva sina liv. Ja, de borde säkert stressa mindre, hitta ett jobb, sluta tänka så negativt, dricka mindre, sluta vara så vidrig. Förmodligen har du helt rätt.

Men det är fortfarande inte ditt ansvar.

Det är deras.

Genom att lägga energi på att förändra någon annan så försvinner det en massa värdefull energi som du behöver för att må bra och orka leva ditt liv. Som Elizabeth Gilbert skrev i ett av sina senaste inlägg på just det här ämnet:

We must love each other. We must be kind to each other. We must be generous in act and spirit with each other. But for the sake of grace and sanity, WE MUST LET EACH OTHER BE. Know where you have power and where you do not have power. 

Jag är inne på samma spår med att hela mig själv innan jag går in i en relation igen. Men något som jag har väldigt svårt med är att hantera ensamheten ibland. Känner du nåt liknande? Hur hanterar du sånt isf? Och hela grejen att inte försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Tankar?

Åh, försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Det där har var ju min favoritsysselsättning!

Jag har gått runt med ett stort gapande hål. En känsla av brist, att jag måste få saker utifrån för att känna mig hel. Uppenbarligen hjälpte det inte eftersom jag träffat kille efter kille efter kille och inget har täppt igen det där hålet. INGET har täppt igen det där hålet. Varken nya kläder eller alkohol eller pojkvänner eller roliga vänner eller bättre jobb eller ny telefon.

Men så tänker jag: tänk om det inte finns något hål? Om hålet bara är en illusion.

Tänk om allt är bra precis som det är. Att jag duger precis som jag är. Inget eller något annat kommer aldrig att kunna fylla upp det där hålet – för det finns inget hål!

Men känslorna finns ju fortfarande där? Längtan och tomheten är ju där?

Ja, de är där. Och de är ju så påtagliga! Men fundera efter: är de verkliga eller har de skapats ur händelser i ditt liv som lett till tankar och föreställningar om ditt liv som du gjort till din sanning?

Vårt samhälle i dag är så extremt uppbyggt på att vi MÅSTE HA saker. Vi behöver intala människor det så att marknaden ska gå runt. Eftersom folk måste konsumera för att allt ska fungera, så att människor ska ha jobb. Reklam handlar mycket om att vi ska känna en brist. Du har gått hela livet och aldrig tänkt tanken att du behöver en juicemaskin och plötsligt ser du en reklam om en juciemaskin och då BEHÖVER du plötsligt den (Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show ”Ägd” handlar om precis det här).

Skulle allihop, varenda en människa, bara sätta oss ner och säga: nej vet ni vad, jag är faktiskt nöjd med precis det jag har. Jag tror till och med att jag ska ta och göra mig av med lite av det överflödiga. Vad skulle hända då? Jo, allt skulle braka omkull. Allt skulle stoppa upp. Ingen skulle ha något jobb. Ingen skulle ha några pengar att lägga på att det här konsumtionssamhället ska fortsätta rulla.

Nu säger jag inte att jag tycker att vi bara ska sätta oss ner och vara nöjda, men vi kanske kan börja rannsaka lite vad det egentligen är vi håller på med. Hur mycket är våra verkliga behov och hur mycket är hittepå, en illusion, en brist som vi bara upplever?

Tänk om det så att vi redan är fullkomliga och perfekta. Det är ju inte direkt en fruktansvärd tanke.

De här tankegångarna kommer från Eckhart Tolles bok Power of now (tusen tack till den här människan som fick mig att läsa om den på nytt, jag behövde det nu).

För mig har det betytt otroligt mycket att kunna tänka så här.

Här pratar Eckhart väldigt bra om kärleksrelationer:

Jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag tänkte lyfta upp för jag tycker att den är intressant.

Hej, jag måste bara fråga om en sak då det är något som jag själv funderar en del kring – nämligen barn. Jag fyllde 30 nyligen och det verkar väl som om den familjebildning jag alltid tänkt mig skulle ske häromkring kommer dröja något. Visst kan jag känna att det finns en liten sorg i det, men samtidigt inte. Ett liv utan barn är nog minst lika fullgott som ett utan. Det är något som jag mer och mer börjar inse. Vad har du för tankar kring det? Känner du någon stress över att det kanske kommer vara för sent när du väl tagit dig igenom den här läkeprocessen?

Länge tänkte nog jag också att det skulle bli så att jag skulle skaffa barn kring 30, för det är ”så man gör”. 

Så kommer det nog inte att bli och jag inser också mer och mer att det här ”så man gör” inte säger någonting mer än vad majoriteten väljer. Många väljer att bo i hus, men det betyder inte att jag någonsin behöver göra det. Jag kan bo i en trädkoja och sova i hängmatta.

Därför har jag verkligen försökt känna efter: finns det en längtan eller är det bara idén om att ”man ska” skaffa barn jag haft i huvudet? När jag själv var barn minns jag att jag var skärrad och orolig över vuxna människor som inte hade barn.

Men nej, jag kan ärligt säga att jag inte har någon längtan efter barn. Ibland kan jag känna en vag känsla av att jag skulle vilja vara gravid, för jag tror att jag skulle trivas med att vara det.

Men ha barn? Ingen längtan över huvud taget.

Däremot tycker jag mycket om barn och har gärna barn runt omkring mig. Jag tänker ibland tanken att det kanske inte blir några barn för mig och den gör mig inte sorgsen. Jag kan se mig själv vara fullt nöjd med att få ta hand om andras. Som barn upplevde jag trots allt många av de barnlösa vuxna som lite annorlunda. Som att de behandlade, såg och tog sig tid för mig på ett väldigt positivt och respektfullt sätt. Förhoppningsvis får jag i så fall bli en sån person för något barn. Kanske träffar jag någon som redan har barn.

Sen är det ju förstås många år kvar till ”deadline” och saker och ting hinner ändras. Att ens kunna få barn är ju heller inget som kan tas helt förgivet.

Det här så kallade singellivet jag lever nu skiljer sig mycket från tidigare gånger.

Den tiden jag var singel innan jag träffade Christian var jag insluten i mig själv. Jag var övergiven, sårad och arg. Mest ville jag skydda mig själv. Utöver jobbet och gymmet gick jag sällan ut. Det var lika bra, för där ute fanns det människor som ville göra mig illa, tänkte jag. Idioter som skulle fucka upp mitt liv bara de fick chansen. Nej, bäst att gömma mig i ett litet hörn i soffan i min stora lägenhet på Söder och aldrig låta någon komma åt mig.

Allt är annorlunda nu.

Jag vill för första gången i mitt liv verkligen fokusera på mig själv. Jag vill få ordning på allt som varit i obalans. 

Oavsett om det är en bra relation eller inte så tar den kraft. Jag är inte bara jag utan jag i ett förhållande med en annan människa. Även om jag har haft svårt att erkänna det så är det stor skillnad på bara jag och jag i ett förhållande.

I en relation har jag förväntat mig att den jag varit tillsammans med ska kunna fixa saker i mig. Täppa igen hål av tomhet, ensamhet och osäkerhet som finns där inne. När det inte gått har jag blivit besviken och förbannad. Tänkt: det måste var något fel på honom. Varför kan inte han bara vara lite mer på det här viset? Varför kan han inte ge mig mer kärlek och ömhet? Varför kan han inte bara säga rätt saker, HUR KAN HAN INTE FATTA VAD JAG BEHÖVER?

Så har jag förklarat: du måste säga att allting ska bli bra, du måste prata med mig, förstå att när jag är arg så betyder det att jag egentligen är ledsen och då måste du säga de här och de här sakerna för att jag ska må bra igen.

Herregud, det är ju som att jag kommit med en instruktionsbok: ”Här, bara du gör de här 473 olika sakerna för mig så kommer jag att vara lugn och harmonisk”. 

Men det funkar inte så. Ingen människa kommer någonsin att klara av att göra mig varken lugn eller harmonisk. En pojkvän kan säga och göra precis alla de här rätta sakerna, men det är bara smärtlindring. Det är som huvudvärkstabletter, jag kan äta dem och få bort huvudvärken för en stund men själva orsaken till smärtan finns fortfarande kvar. Den måste jag ta itu med själv.

Det är så skönt att verkligen ha insett att det finns sår i mig som behöver läkas. Jag kan göra det – bara jag tillåter mig själv att vara medveten om att de finns där. Och det här vill jag göra i lugn och ro för mig själv. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, kanske länge. Flera år, vad vet jag.

Först när det här jobbet är klart är jag redo för kärleken. Och så mycket vet jag att jag kommer inte att krångla nästa gång. Jag kommer inte att treva och kämpa med folk som kämpar med sina issues och gå på dejter som känns fel i magen. Jag vet att när jag är redo så kommer jag att möta en person som jag bara vet är rätt för just mig. Sånt krävs det inte ens ord för att känna.

Eller. Så möter jag kanske aldrig den här personen och då kommer det också att vara okej. Jag har redan allt i mig själv, resten är bara … vad ska man säga … en underbar och fin bonus?

Pratade med en kompis i går om minnen från skoltiden. Det finns så mycket saker som jag helt glömt bort. Till exempel:

Alla coola killar var så fruktansvärt elaka. De kunde helt oprovocerat säga saker som:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet du”

”Fy satan vad ful du är”

Inte nog med det. De satt ofta i korridorerna och la krokben för folk. Jag minns en gång när de lyckades fälla mig, jag minns så väl att jag hade en röd tröja och en röd kort kjol och ett par svarta platåskor. Jag föll handlöst med ena kinden ner i golvet och alla skrattade.

Den naturliga reaktionen hade förstås varit att avfärda dem som idioter.

I stället ville jag så gärna bli accepterad och helst av allt bli ihop med någon av dem.

Och så hände det ibland att jag fick hångla med någon av dem på helgen och på måndagen i skolan så låtsades han som ingenting.

Som straff mot alla de här killarna i min ålder så ville jag skaffa en betydligt äldre kille.

Han var 19 och jag var 14 och han levde ett fruktansvärt kaotiskt liv och vår relation blev ungefär lika stormig. I två år bråkade vi och blev sams omvartannat. Det fanns inte en enda lugn stund tillsammans. Jag älskade honom och hatade honom. Jag gjorde vad som helst för honom.

Har ni haft en sån evinnerlig av- och pårelation så vet ni säkert också hur otroligt beroendeframkallande det är. Det är skitjobbigt. Ett rent helvete. Påfrestande och tärande. Men lika stark som smärtan är, lika kraftfull och elektrisk blir kärleken.

Ibland kan jag till och med sakna det.

Nu är det snart två år sedan jag började ställa mig frågor, riktiga frågor om livet. För mig har det förändrat allt.

Det är så kraftfullt att verkligen fråga sig själv saker om livet och verkligen svara ärligt: 

Trivs du i ditt liv?

Hur är din relation till dig själv? Är du snäll eller dömande?

Hur är din relation med dina vänner? Får de dig att må bra? Känner du dig trygg?

Hur är din relation med din partner? Känns det rätt? Känner du dig betydligt mer upplyft och älskad än tvärt om?

Hur trivs du på ditt jobb? Är du inspirerad? Älskar du det du gör?

Hur trivs du i din kropp? Äter du mat som får din kropp att må bra?

Hur ofta känner du glädje? 

Hur ofta känner du ilska/irritation/frustration?

Känner du skam och skuld?

Hur trivs du i ditt hem? Får du energi genom att vara där? Älskar du dina möbler och prylar och det du har på väggarna och ser varje dag eller är de där av någon annan anledning?

Utgå från de här frågorna och först och främst se hur det verkligen ligger till. Sedan gå igenom frågorna på nytt och se: vad är min önskan, hur skulle jag vilja ha det?  

När jag började ställa mig de här frågorna var gapet mellan hur jag hade det och hur jag ville ha det enormt. 

Jag insåg att jag liksom bara flutit med och inte reflekterat så mycket, alls. Jag visste inte ens att jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att jag kunde börja ta beslut och förändra mitt liv utifrån vad jag faktiskt vill och drömmer om. 

Min intuition var därmed också helt avtrubbad. Jag kunde inte skilja på vad det var jag egentligen ville och vad som var vad jag trodde att jag borde eller förväntades göra.

När jag först började ställa mig själv frågor så svarade jag till exempel att min stora dröm var att flytta till en större lägenhet här i Stockholm.

Hehehe…

Jag fick drömma precis hur stort jag ville men mitt svar var en tvårummare i en stad jag aldrig riktigt trivts i. Okej. Det svaret kan jag så här i efterhand konstatera att var baserat på vilket steg jag trodde att jag förväntades ta härnäst i livet.

Så jag gör mitt bästa för att hela tiden försöka öva upp min intuition och förmåga att drömma. Det är fortfarande svårt Det här gör jag då genom att fråga mig saker. Innan jag öppnar garderoben så frågar jag mig själv vad jag vill ha på mig, i stället för att bara ställa mig där och vara totalt vilse. Innan jag ska ta ett beslut så frågar jag mig själv om det känns bra eller dåligt. Jag tänker inte bara på ”vad som är praktiskt” eller ”vad som är smartast”. Det är så viktigt för mig att jobba mig tillbaka till att fatta beslut på känsla. Att komma fram till vad jag vill är så mycket bättre än att lämna saker och ting åt slumpen, eller ännu värre: att göra saker för att jag pleasa andra.