Sitta tätt intill ute på kvällarna och titta på stjärnorna.

Stå vid spisen på kvällarna och röra i en väldoftande gryta och lyssna på Sweet thing med Van Morrison.

Vakna tidigt på lördagsmorgonen bredvid honom och veta att hela helgen breder ut sig. Rätta till kudden och somna om någon timme till.

Hitta ett bra berg att sitta på en hel eftermiddag med tidningar och böcker.

Rasa ihop innanför dörren efter att ha kommit hem från ett jobb och bara kunna skratta åt eländet tillsammans.

Promenera längs med årstaviken när löven är som allra höstsprakiga.

Jag gillar ju verkligen tvåsamheten. Ha någon att hänga med. Någon som alltid är uppdaterad på mitt liv.

Samtidigt, om det inte riktigt funkar, om det skaver lite här och där, då är de här sakerna ovan bara fina på pappret (och på bilderna på Instagram). För när man väl står där och rör i grytan så spelar det inte så stor roll hur väldoftande den är, för det är någonting inombords som talar om att allt inte är riktigt är som det ska. Kanske känner jag mig lätt irriterad, frustrerad eller splittrad. Kanske ekar det tomt inombords.

Personlig utveckling gör mycket gott. Men har man en gång väl tagit steget och börjat förändra sitt inre så ÄR det yttre också tvunget förändras, förr eller senare, mer eller mindre. För du är inte längre samma person som du var igår och absolut inte samma som för ett år sedan. När man väl börjat lyssna till den där inre rösten så är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att slå bort den. För nu vet du plötsligt vad du behöver göra. Och du kanske försöker på alla möjliga olika sätt för att det ska gå ändå, kanske, tänker du, börjar du trivas på nytt om du bara ändrar din inställning, om du anstränger dig lite mer. Ja visst … jag har krampaktigt hållit taget om mitt liv så som det sett ut. Om jobb, om relationer, om alkoholen, om mina matvanor, om mina tankesätt.

Tyvärr. Har man levt ett liv på ett sätt och inte mått bra så kommer det att krävas förändring. Både inre och yttre. Det säger ju egentligen sig självt: det sätt du levt på har inte fungerat.

Det är inte enkelt. Tvärt om: Det är svårt. Jättesvårt! Det är förbannat knöligt, otympligt, jobbigt, sorgligt och det tar ont.

Så varför ska det ens göras? Varför ens börja vända upp och ner på livet som det sett ut? Varför krångla och hålla på?

För att någonstans innerst inne så finns det en stark känsla och visshet om att det är rätt. 

Precis efter att det tagit slut frågade en närstående vad jag tar med mig från relationen. Alltså vad jag lärt mig under vägen. En himla massa förstås, men efter att ha funderat ett tag har jag kommit fram till följande:

Christian har varenda dag sedan vi träffades låtit mig vara precis den jag är. Han har accepterat precis allting med mig. Verkligen precis allt. 

Även om det känns självklart är det ju inte alltid så. Ibland hamnar man i relation där man till slut spelar rollen av att vara den partner man tror att man bör/förväntas vara. En kompis berättade till exempel om hur hon i slutet av sin relation blev en bulltant som stod hemma och bakade på helgerna och äääälskade det myspysiga livet med mönstrade cupcakesformar. Sedan tog det slut och hon bara ”alltså… jag tyckte ju inte ens särskilt mycket om att baka”… Hon hade helt och fullt levt upp till en bild av hur hon fått för sig att hon skulle vara i deras relation.

Ett annat exempel är när jag var tillsammans med en kille och fick i huvudet att min kropp måste se ut på ett visst sätt. Förmodligen för att han var så extremt mån om sitt yttre.

I alla fulla fall: Christians sätt att vara har gett mig ett stort stöd att utgå från den jag är och utveckla mig därifrån. För även om inte jag alla gånger trott på mig själv så har han alltid gjort det. Genom att spegla mig i honom har jag aldrig varit något annat än fulländad.

På många sätt är jag en helt annan människa idag jämfört med då. Ibland undrar jag om det verkligen kan vara samma. Numera har jag en stark självkänsla, andra intressen, överlag en helt annan inställning till livet, det går till och med att se tydligt på mitt yttre att jag genomgått en stor förändring. Men framförallt: jag mår bra. Inte hela tiden, men allt som oftast så mår jag alldeles utmärkt. Det är förstås ett jobb jag själv har gjort, men utan honom och hans villkorslösa kärlek hade det nog gått betydligt långsammare.

Sakteligen börjar det gå upp för mig att det här en av de allra finaste gåvorna man kan få av en annan människa.

Tack, tack, tack.

Jag inser mer och mer att jag klampat rakt ner i en fälla som förmodligen tusentals kvinnor gjort före mig. Jag har trott att min partner ska göra mig lycklig. 

Det må låta tröttsamt, men det är ju sant, ingen kommer att kunna göra mig lycklig förutom jag själv. Att lägga min lycka hos någon annan innebär samtidigt att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Och så länge jag inte tar ansvar för mitt eget liv så KOMMER jag känna mig:

ilsken, upprörd, trött, självömkande, besviken (varsågod att plussa på valfri dålig känsla).

Min favoritdåligkänsla i relationer är en konstant känsla av att vara osedd. Jag VET att jag inte är det, men jag släpar ändå runt på känslan att vara bortprioriterad och glömd.

Självklart ska en partner finnas där och ge stöd, men INTE ständigt behöva känna sig otillräcklig för att hen halvt om halvt jobbar ihjäl sig för att skyffla igen ett stort svart hål hos sin flickvän/pojkvän.

”När du inte hanterar ditt liv är inget mått av näring och omtanke tillräcklig. Du blir en bottenlös grop. Mannen/kvinnan i ditt liv skulle kunna stå på huvudet för dig, som några av männen i mitt liv försökt göra, men det räcker ändå aldrig till” står det i boken jag läser nu. Författaren Susan Jeffers berättar också om hur hon i åratal satt med sina väninnor och beklagade sig över smärtan som männen i hennes liv orsakade henne.

”Vi var ett jämmer-och-stön-sällskap som aldrig verkade tröttna på varandra berättelser. Inte undra på: vi blåste upp ett martyrskap hos varandra som vi uppenbarligen njöt av, och vi fick alltid rätt! Belöningen var att vi inte behövde skapa vår egen lycka – vi kunde helt enkelt anklaga våra män för att de inte gav oss den”. 

Men hej jämmer-och-stön-sällskap! Dig känner jag alltför väl!

Jag tycker det är så skönt att läsa om och äntligen se de här sakerna klart. Då vet jag vad jag har att jobba med när det kommer till mig själv.

Jag läser en bok om rädslor för det känns som det allra, allra viktigaste för mig just nu. Jag kan, vill och tänker inte låta mig själv begränsa mitt liv för att jag är rädd. Men för varje nytt steg jag tar i livet så kommer jag tyvärr att vara rädd. Det hjälps liksom inte.

Rädslorna kommer inte bara hastigt och lustigt försvinna en vacker dag utan det handlar om att hitta sätt att hantera dem när de dyker upp.

För det är ju det allt bottnar i: rädslan att jag inte ska kunna hantera livet om något händer.

Just nu är jag rädd för den dagen då Christian ska flytta härifrån. Jag är rädd att inte kunna hantera ensamheten, att inte kunna hantera att han inte finns i mitt liv. Plus att jag som en följd av det här är rädd för att förlora min ekonomiska trygghet. Det är mer sårbart att vara en än att vara två OM det nu skulle hända något dåligt/hemskt.

Jag är långt ifrån ensam om att ha de här känslorna. Jag är säker på att de flesta känner dem mer eller mindre under ett uppbrott. Skillnaden är ju som sagt bara att välja hur man handskas med rädslorna.

Sedan är förstås ett uppbrott ihopblandat med så mycket mer än bara rädslor. Det är kärlek och sorg, kanske ilska, skam, skuld och/eller lättnad. Jag försöker så gott jag kan att sortera vad som är vad. Då blir det inte heller en röra av saker som bara är eländiga och fruktansvärda.

Utöver det här är jag rädd för en massa saker här i livet. Små saker. Stora saker. Till exempel:

Jag är rädd för att dansa (jag kan inte hantera att göra bort mig)

Jag är rädd för att gå på fester (jag kan inte hantera att hamna utanför)

Jag är (ofta) rädd för att göra intervjuer (jag kan inte hantera att misslyckas)

Jag är rädd för att flytta utomlands även om jag länge velat (jag kan inte hantera att misslyckas, ensamheten eller att förlora tryggheten)

Jag är rädd för att skaffa nya vänner (jag är rädd att inte kunna vara mig själv, att behöva anpassa mig, att bli dömd eller avvisad)

Vissa av de här sakerna har jag gjort ändå. Intervjuer har jag gjort regelbundet i över 10 år men jag är fortfarande rädd. Andra saker som att skaffa vänner och gå på fester gör jag alltmer sällan. Jag stänger in mig i min trygghetszon i stället. Enklast så. Där kommer ingen åt mig.

Vill jag leva så? Nej. Absolut inte.

Någonting som jag jobbar mest på är det som är allra viktigast för mig: att våga se min potential, drömma fullt ut och följa det som jag innerst inne vill göra. 

Enkelt översatt skulle det kunna vara ett kort citat på Instagram typ Follow your bliss. Men skulle det vara så jävla enkelt så hade jag ju alla suttit där med förverkligade drömmar. För en vanlig dödlig med halvsvajig självkänsla krävs jobb och massor av mod (och kanske några uppmuntrande Instagramuppmaningar). Jag har hur som helst bestämt mig för att jag vill göra det jobbet. Jag vet att det kommer vara värt det.

Jag älskar författaren Elizabeth Gilbert och blev så glad över ett citat från henne jag hittade häromdagen.

You need to learn how to select your thoughts just the same way you select your clothes every day. This is a power you can cultivate. If you want to control things in your life so bad, work on the mind. That’s the only thing you should be trying to control.

Sedan fick jag för mig att söka vidare och hittade det här. Herregud, det väckte så starka känslor att jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Folk har förstås frågat varför Christian och jag inte ska vara tillsammans och jag har kommit med en massa olika svar, men inget har egentligen sant. Så ramlade jag över den här texten och … det är precis det jag velat formulera men inte lyckats sätta ord på.

“People think a soul mate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soul mate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. 

A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave. 

A soul mates purpose is to shake you up, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light can get in, make you so desperate and out of control that you have to transform your life”. 

Gudarna ska veta att jag hängt upp mig på den här tatueringen den senaste månaden. Det var ju förhastat, har jag tänkt. Dumt. Fånigt. Naivt.

Fast å andra sidan. Det var det inte alls.

Jag minns när jag första gången träffade någon som hade sin partners namn tatuerat. Jag tyckte att det var helt galet! HUR HADE HAN VÅGAT? Det skulle ju vara kvar hela LIVET!? Samtidigt så var det så modigt. Att tro så mycket på någonting att han valde att göra en tatuering. Tatueringar för mig har alltid varit lite obehagliga på så vis att jag inte fattat hur jag någonsin skulle kunna hitta något som jag vill ha resten av livet.

När jag bestämde mig för att tatuera in Christian så valde jag att tro. Just då var det min sanning. Jag visste så klart att det fanns en möjlighet att det inte skulle vara för evigt (jag är ju inte helt tappad) men jag ville på något vis manifestera hur mycket jag trodde. Så här i efterhand så ser jag ju att jag litat helt blint på kärleken. Lite för mycket. Jag har trott att bara kärleken till en person finns så kommer allt annat att ordna sig. Riktigt så är det inte, inte för mig i alla fall. Jag måste ordna mig själv först. Jag måste tro på mig själv i första hand. Inte på en parrelation.

Så länge, tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med den, så väljer jag att låta den symbolisera min tro, hur stark och intensiv den faktiskt kan vara. Det är varken något fånigt eller dumt med det. Det blir som man väljer att se det.

Ibland undrar jag hur procentuppdelningen riktigt ser ut.

När en relation är på väg att ta slut: hur mycket är VERKLIGEN kärlekssorg och hur mycket är oro över vad som ska komma efter att det tagit slut? Att leva ensam, inte ha någon att hänga med på kvällarna, rädsla för att inte klara det ekonomiskt, krångligt att flytta isär och dela upp alla tillhörigheter, rädsla att aldrig hitta någon som älskar en på samma sätt.

Det är så svårt att se helt klart när det är hundratals känslor uppmixade med varandra. Inte helt lätt att veta vad som är vad.

I början orkade jag inte ens berätta för någon att vi skulle göra slut för jag pallade inte höra människors reaktioner eller behöva försöka förklara. Det finns 1000 olika förklaringar eller ingen alls, vilken ska jag välja?

Vissa dagar är jag rent ut sagt LIVRÄDD för hur jag över huvud taget ska klara hyran ensam. Vissa dagar hänger jag upp mig på vad som händer OM jag behöver akut hundvakt någon kväll. För det mesta fattar jag inte hur jag ska klara mig utan att ha någon att umgås med på kvällarna.

Alltid när katastroftankar dyker upp så tänker jag: vad är det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att jag blir sjuk och det är jag inte just nu, och blir jag det får jag helt enkelt fokusera på att bli frisk. Det andra värsta som skulle kunna hända är att jag inte kan försörja mig och då får jag helt enkelt sälja lägenheten och ordna så jag får en inkomst. Det är inte heller så mycket med det. Allt löser sig.

Det finns en speciell tomhetskänsla som uppstår på morgonen. Eftermiddagarna och kvällarna går oftast bra, men morgonen är allra värst. Jag vaknar och inser på nytt varje morgon att det inte ska vara vi, att det är över. Och det känns så fruktansvärt tomt och sorgligt.

Jag låter mig känna så mycket det bara går, jag inbillar mig att det går över snabbare då.

Men det finns en tanke som jag försöker hålla fast vid, även när det känns som allra jobbigast: det kommer inte alltid att vara så här. Min tillvaro kommer inte att vara att jag sitter ensam och känner mig ledsen i all evighet. Det kommer att komma någonting annat. All energi och kraft jag lagt på att försöka hålla ihop vår relation kommer att kanaliseras på något annat sätt. Till vad kan jag inte veta helt säkert, och det är förmodligen där mycket av rädslorna ligger. Jag kan den tillvaron vi har haft. Även om den inte är bra så är den i alla fall trygg. Och det är väl därför människor håller fast vid saker. Jobb, relationer. Till och med missbruk.

Den här nya tillvaron vet jag inte vad är. Jag kan omöjligt förutse hur den kommer att vara, jag måste bara lita på att det kommer att bli bra. Jag kan välja att tro att det kan bli helt fantastiskt. 

Om ett par år kan jag troligtvis se tillbaka på det här med vetskapen om vad alltihop ledde till. Då har jag facit, men det har jag inte nu. Även om jag så gärna skulle vilja få hem en lapp på posten där det står exakt vad som kommer att hända i mitt liv framöver. Men det funkar ju inte så.

Därför är tilliten och tron det enda jag kan luta mig mot. Det krävs mod att tro, och det modet har jag som tur är för det allra mesta. Det är en trygg punkt inom mig som bara vet.

Allt blir bra. 

Kanske blir det till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas.

Jag förmodar att det är viktigt att ha någonting att tro på.

Jag har valt att tro på kärleken. Ibland nästan helt blint.

Det har gjort att jag valt att se vissa saker i ett guldskimrande ljus och andra saker har jag trängt undan ner till någon fuktig källarlokal i mitt innersta.

Jag tror jag alltid har gjort så här. Nästan krampaktigt hållit mig fast vid tron. Ibland kanske till och med förälskat mig mer i själva idén om kärleken än en faktisk person.

Det här är väldigt tydligt när jag ser tillbaka till tonåren. Jag träffade en kille som jag i vanlig ordning blev helt besatt av. Jag skulle gå under om han inte älskade mig. Hela historien från början till slut var oerhört destruktiv och vi bråkade var och varannan dag. Grät och skrek och blev tillsammans och hade det helt underbart för några timmar (alltid som bäst precis efter att vi bråkat). Sedan gjorde han slut om inte jag hann före, och så där höll vi på. Allt gjorde ont. Det gjorde ont för att vi bråkade och det gjorde ont att tycka om honom.

Sen en dag var jag så urbota less på alltihop så jag bestämde mig för att jag inte orkade mer. Och då, när jag bestämt mig, då bröts förtrollningen totalt.

Det var som att jag såg honom rakt upp och ner för vem och vad han var: en haschrökande självisk slashas med spelproblem och utan några som helst ambitioner med livet över huvud taget.

Så jag gick vidare, till nästa relation som var i princip likadan men där höll jag ut i två år.

Sedan valde jag att börja träffa mer ordningsamma personer. Men jag blev så uttråkad av att det där onda inte fanns där.

Ja…

I en relation är jag väldigt krävande. Jag vill ha så mycket. Jag får i alla fall känslan av att jag ofta kräver det omöjliga. Det jag vill ha är närvaro, men tillsammans med den jag älskar känner jag mig ofta som ett litet barn som aldrig riktigt lyckas få kontakt med sina föräldrar för att de är så stressade och fullt uppe i sina liv. Jag vill bli sedd, men jag får aldrig nog. Det gör att jag konstant går runt med känslan av att vara stött, bortvald och sårad.

Och det här, inser jag, är något som jag måste jobba med. Det är en brist som finns inom mig och de relationer jag haft under åren har gjort att jag äntligen kommit till insikt om hur stor den faktiskt är.

Det bästa med det är att jag har möjlighet att läka det.

Men det är mitt och bara mitt jobb. Inte någon annans.

En sak har jag bestämt mig för och det var väl inte en dag försent.

Jag ska bara gå mot det som känns enkelt. 

Inte mot det som känns tungt eller kämpigt. För sånt som är tungt är inte sant för mig.

Jag har ägnat ungefär hela mitt vuxna liv åt att försöka kämpa emot det jag är. Jag har varit irriterad och arg på mig själv för att jag inte kunnat nöja mig. Varför har jag inte bara kunnat ha ett fast jobb och bo i en lägenhet med en kille som jag varit tillsammans med en evighet och vara NÖJD så. Varför har jag ständigt gått omkring med känslan av att kvävas när jag försökt leva ”så som man ska leva”? Det har aldrig, på riktigt, gått upp för mig att det inte är meningen att jag ska leva så. Det som funkar för många andra fungerar inte för mig och det behöver inte vara någonting dåligt med det – om nu inte jag väljer att göra det till någonting dåligt. Och det har jag ju gjort. Jag har själv VALT att se det som något dåligt och oönskvärt.

Jag har kämpat i så många år och jag har älskat tryggheten samtidigt som jag hatat den. Omedvetet har jag byggt upp rädslor kring vad det andra livet skulle vara, om jag bara skulle sluta kämpa och följa det som känns enkelt och lätt för mig. Har jag ens fattat att det finns andra möjligheter? Att livet inte behöver levas efter en bestämt mall? Jag tror tyvärr inte det.

Drömmarna har jag omsorgsfullt tystat ner. För drömmarna har inte alls varit särskilt bekväma. De har sagt åt mig en massa konstiga saker: säg upp dig, flytta, skaffa en hund, gör si och så. Och jag har bara känt ”inte ska väl jag?”, ”det är väl ändå inte möjligt?”, ”varför skulle jag krångla till det så?”.

I stället har jag valt andra saker. Att sätta all tilltro till kärleken, till exempel. Bara jag älskar en person så mycket jag bara orkar så blir det nog bra. Det har inte blivit det. För kärlek fungerar inte så.

Mina drömmar har blivit så dödade att när jag till slut vågade fråga mig själv vad jag verkligen, verkligen önskade och ville inte längre hade något vettigt svar.

Jag läste att känslan av upprymdhet och känslan av rädsla ofta förväxlas. I boken togs exemplet om ett barn som var på ett nöjesfält och skulle åka karusell. Barnet var pirrig i magen och lite, lite kissnödig av upprymdhet, varpå föräldern vänder sig till barnet och säger ”du ska inte vara rädd nu”.

Det där kan jag känna igen så väl. Jag vet gånger när jag känt så starkt att jag till exempel skulle vilja flytta/testa på någon ny sport/anmäla mig till en kurs/utbildning, men sen inte pallat för att jag trott att jag varit rädd. När det egentligen kanske bara var upprymdhet som varit så stark.

Hur som helst.

Nu gäller följande: jag kommer att gå dit det känns lätt. Enkelt att säga – uppenbarligen fruktansvärt svårt att leva efter.