Jag läser den här boken just nu och det är rätt smärtsam läsning. Jag känner igen rätt mycket i mitt eget beteende och det är tufft att erkänna för mig själv.

Det känns besvärligt att inse hur stor plats jag låtit, och till viss del kanske fortfarande låter, män ta plats i mitt liv.

Men det är som med allt annat, för att kunna förändra något måste jag först vara medveten om det. Även om det känns fruktansvärt jobbigt. Jobbigt och … pinsamt. För innan jag började läsa den här boken så trodde jag liksom att jag kommit längre. Men sanningen, om jag verkligen ska vara uppriktig mot mig själv, är nog att jag har en liten bit kvar. På något vis känner jag en skam över det. För en kvinna i dag ”ska” inte sätta en mans behov före sina egna. Men genom att känna skam och skuld kommer vi som levt så här aldrig att komma vidare och slippa göra det, eller hur?

(Nu riktar sig den här boken främst till kvinnor, vilket jag tycker är väldigt skevt då jag tror att det är många, många män som lider på samma sätt och där är det om möjligt ÄNNU mer tabubelagt att erkänna sitt problem).

När jag skaffade min första pojkvän så uppslukades hela min värld av honom och hans behov. Min värld kretsade kring när han skulle höra av sig, vad han gjorde och när vi skulle ses nästa gång. Han, han, han. 

När HAN var ute med sina kompisar så ägnade han mig säkerligen någon tanke då och då under kvällen.

När JAG var ute med mina kompisar tänkte jag på honom konstant. Var var han? Vad gjorde han? Hur mådde han? När skulle vi träffas nästa gång? Tyckte han lika mycket om mig fortfarande? Var jag tillräckligt bra för att vara hans flickvän? Han, han, han.

Samtidigt kände jag att jag aldrig fick nog. Att jag blev tillräckligt sedd. Så jag antog att felet låg hos mig. Att jag måste vara på något annat sätt för att verkligen bli älskad. Smalare, snyggare, mer kärleksfull.

Det finns en återkommande sak i boken och det är att kvinnor (eller män) som älskar för mycket avfärdar trygga, kärleksfulla och stabila personer som tråkiga.

Jag rannsakar mitt eget liv och tänker tillbaka på tillfällen då jag kallat män tråkiga. Faktiskt förr eller senare i de flesta av mina relationer, då de killar jag varit med (enligt mig) varit för ”enkla”. De har inte gett mig det drama och motstånd jag suktat efter. De har bara omfamnat mig och tyckt om mig för den jag har varit, men det har inte varit nog för mig och därför har jag avfärdat relationen som tråkig.

Det finns något oerhört destruktivt (och tillfredsställande) i att trigga i gång bråk för att få bekräftat att jag är så värdelös jag tror att jag är och sedan söka tröst hos samma person som då ska bekräfta att jag INTE är så värdelös som jag tror att jag är.

Med i bilden finns också en oerhörd rädsla för att bli övergiven. Jag klarar mig inte om han lämna mig.

Att bli lämnad är det ultimata beviset på att jag inte är någonting värd och då kan jag lika gärna försvinna från den här jordens yta. Så då måste jag manipulera honom att stanna kvar TROTS att jag är så krävande och konfliktsökande. Jag måste överkompensera och visa hur underbar vår relation kan vara.

Det blir en kamp. Allt blir en kamp. För honom. Inte för mig eller oss utan för honom.

Allt det här går att lösa. Botemedlen är medvetenhet och självkärlek. En jävla massa självkärlek.

När jag var långt, långt nere i deppträsket så läste jag någonstans att deprimerade människor är egoistiska. Jag kunde inte ta in det då. Jag blev arg bara av att läsa skiten. Hur kunde någon påstå det? Jag orkade ju för fan inte med mitt liv. Jag hatade ju mig själv. Jag tycker inte att jag är värd någonting. Hur kan jag då vara egoist? Svaret fanns ju redan där, i mina tankar: jag, jag, jag, jag. Min ångest, mina problem, mitt värdelösa liv. Allting kretsade kring mig och mitt mående. 

Det jag inte kommit fram till över huvud taget då var att egoism inte behöver vara någonting dåligt. Tvärtom. På ett sätt är jag mer egoist än någonsin. För jag har insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Min viktigaste uppgift är att jag mår bra. Mår jag bra så kommer jag mina relationer att bli bättre. Jag kommer kunna fylla huvudet med annat än negativt ältande om mitt liv.

Det har tagit mig ÅR att inse att jag på vägen också skadat andra med min psykiska ohälsa.

Jag vet till exempel inte hur många killar jag träffat bara för att jag ville att de skulle fylla det tomma svarta hålet som fanns i mig. Då tänkte jag väl att det ändå inte spelade någon roll, för ärligt talat, inte kunde de väl på allvar känna så mycket för mig? Det fanns ju miljontals andra som var bättre än mig. Att de faktiskt skulle bry sig om mig på riktigt måste ju vara en vanföreställning. Så om någon visat starka känslor efter att jag har sårat dem så har jag bara ryckt på axlarna och gått vidare i livet, vidare till nästa kille.

Den där härliga känslan när jag hånglat med killar, den har tyvärr haft väldigt lite med pirr i magen och kärlekskänslor att göra. Det har varit den berusande, underbara känslan av att för en liten stund få bekräftat att jag är okej. Jag hade aldrig insett det då, men jag ser det tydligt nu.

Och alla de här testen jag skulle göra på vägen. Fy fan. För att testa mitt eget värde så behövdes svårare och svårare utmaningar. Vad är det allra svåraste? Att bli bekräftad av någon som redan är i en relation med någon annan. Att få honom att vara otrogen med mig. Hur kan jag få ännu mer bekräftelse? Kanske genom att få någon av mina vänners/bekantas pojkvänner att vara otrogen med mig – eller att få någon att hångla med mig trots att de vet att jag är i en relation. Det måste ju ändå vara det ultimata beviset på att jag är värd någonting.

Haha, och jag ville inte kännas vid att jag skulle vara egoist? Jisses.

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag är ur det där destruktiva mönstret, att jag ser mitt eget värde. Men också att jag inser vad jag ställt till med på vägen, och en medvetenhet om och varför jag betett mig så illa.

Så där som jag levde tidigare är inte ett liv, det är inte spännande eller härligt. Det är bara ett jävla lidande.

Sandra som följt mig under flera år (hon har en bra blogg här) har i kommentarsfältet skrivit en liten reflektion över kring hur jag förändrats och frågar hur det påverkar relationerna i mitt liv. Så det tänkte jag svara på! Här är hennes kommentar:

Jag har läst dina krönikor och dina diverse bloggar i flera år. Sedan du upptäckte personlig utveckling och verkar må mycket bättre, är det nästan som om en helt annan person skriver texterna. Jag har ju gillat att läsa dina texter hela tiden så jag ser det verkligen inte som en kvalitetsförsämring, utan bara att dina texter är annorlunda mot tidigare. Jag förstår så klart att texter bara reflekterar en liten del av ens personlighet och bla bla, men jag antar att du även själv känner att du har förändrats som person och att din livsstil har förändrats mycket över det senaste året. Jag har förstås ingen aning om hur ditt liv ser ut, men jag kan tänka mig att en sådan stor livsstilsförändring skulle kunna påverka olika relationer antingen negativt eller positivt, eller bara förändra dem på något sätt. Så jag är helt enkelt nyfiken: Har dina relationer till vänner, familj, pojkvän osv. förändrats i takt med att du har det?

Jag tänker ibland att det inte kan vara någon som läst någon av mina förra bloggar (varken på Aftonbladet/Nöjesbladet eller den jag hade för flera år sedan på XIT) som hänga kvar i dag. För inget är ju detsamma längre. Varken språket eller jag. Däremot har jag alltid försökt vara ärlig och öppen med mitt liv och mina känslor, så gott det går. Jag tycker det känns bra att kunna erbjuda ett alternativ, eller en motpol, mot mycket på internet som är snygga, staljade bilder i motljus och korta texter som egentligen inte säger någonting om hur människan mår eller vad som försiggår i hens huvud. Jag säger inte att det är fel, att alla borde dela med sig på det sätt som jag gör. Alla vill, eller kan av olika orsaker inte även om de gärna skulle vilja. Men eftersom jag inte mår sämre av att göra det, snarare tvärtom: jag känner att jag utvecklas, så väljer jag att det.

Så. Över till din egentliga fråga: Om mina relationer till vänner, familj, pojkvän förändrats i takt med att jag gjort det? 

Jag har rätt få nära vänner, men de vänskapsrelationer jag har tycker jag att har blivit djupare. Förut, för bara något år sedan, handlade i princip allt för mig om att vara rolig. Eftersom jag visste att människor tyckte om mig när jag var rolig så gick jag helt enkelt in i rolighetsrollen när jag träffade mina vänner och speciellt när jag träffade nya människor. Det är väl en klassiker för människor som känner sig osäkra på sitt eget värde. Vågar jag inte vara mig själv så kan jag i alla fall få folk att skratta och därmed tycka om mig. I dag är jag mycket mer allvarlig. Jag drar mig för att skämta på min egen bekostnad. Det märks väl i mina texter också, förmodar jag. Mina vänner har följt den här processen och sett förändringen och accepterar den. Även om kanske inte alla direkt jublade när jag slutade dricka alkohol och valde att i stället yoga flera dagar i veckan.

Jag inbillar mig att det är lättare att förändras tillsammans med några få nära vänner än ett gäng som samlas några gånger i året och som har förutbestämda roller för varandra. Risken finns att man då får stå och försvara den man har blivit. ”Vadå, har DU börjat med yoga/mindfulness!? Du som alltid ogillat sånt flum”. Typ.

Min relation till min mamma har blivit betydligt bättre, eller djupare kanske är rätt ord. Hon har alltid jobbat mycket med det inre, gått sin egen väg och varit betydligt mer spirituell. Det här har jag avfärdat som konstigt och märkligt och gjort mig rolig över och i dag är det jag som lånar böcker av henne och hela tiden upptäcker nya saker som hon varit medveten om länge. Hon är kanske den mest accepterande människan jag känner och hon är väldigt glad och tacksam över att jag fått en annan syn på livet.

Christian då? Haha, en gång väckte jag honom mitt i natten, jag hade nyss kommit hem och ville visa att jag färgat håret från mörkbrunt/svart till blont och efter tre yrvakna sekunder sa han bara ”oj, nu minns jag inte hur du såg ut innan”. Med det vill jag försöka illustrera hur oerhört snabbt han anpassar sig. Om jag vill gå all in på att förbereda mig för en resa till rymden eller starta ett rockband så skulle han aldrig få för sig att ifrågasätta det. Ibland är det nästan provocerande hur anpassningsbar han är. Det skulle kunna flytta in tre tonåringar till oss i dag och han skulle troligtvis inte reagera med en chock utan bara fråga vad de vill äta till middag. Så, det är svårt att påstå att vår relation förändrats, men det är klart att det gör honom gott att se att jag mår bättre och har mindre ångest.

Jag läser en bok om kroppsspråk och kom till kapitlet om introverta och extroverta människor i går kväll.

Jag kan inte fatta att det tog så länge för mig att acceptera att jag är introvert. Jag har i princip alla karaktärsdrag för en introvert person – ändå har jag i så många år pinat in mig själv i rollen som en extrovert och tänkt att det nog måste vara mig det är fel på. 

Jag tror inte att det är svart eller vitt. Alla människor är nog mer och mindre inåtvända eller utåtriktade från dag till dag. Men det råder ingen tvekan om att jag är väldigt mycket introvert när jag läser om det.

Karaktärsdrag för introverta: 

– Trivs i ensamhet

– Relationerna är få men djupa

– Sociala aktiviteter tar energi, även de roliga

– Lugn och säker på ytan

– Tänker först och handlar sen, eller nöjer sig med att tänka

och för extroverta: 

– Vill ha mycket att göra

– Gillar förändring

– Känner många, anser sig ha många vänner

– Gillar småprat om vädret

– Handlar först och tänker sen, handlar ibland utan att tänka

– Tänker genom att prata

Jag tänker främst på mitt jobbande. I 10 år jobbade jag på kontor och i 10 år var jag HELT SÖNDERKÖRD när jag kom hem på kvällen/natten. I nästan 10 år sov jag en till två timmar VARJE dag efter jobbet och jag fattade inte vad det var för fel på mig. Var jag sjuk? Varför var jag så trött? Jag orkade inte ta mig an någonting. Jag pinade mig själv till att boka in saker med vänner, för att oftast i sista stund boka av (och få dåligt samvete för det) eller träffas ändå och sitta och känna mig trött och eländig (och få dåligt samvete för det).

Att jag varit så trött beror förstås säkert på massvis med andra saker, men jag tror att det faktum att de kontor jag jobbat på haft öppna kontorslandskap spelat stor roll. Det har sugit så enormt av min kraft, utan att jag egentligen fattat det. Mycket av min energi har gått åt att läsa in andra människor och att småprata. Jag hatar att småprata! Allvarligt, ett tag mådde jag så dåligt att jag slutade hälsa på människor för jag orkade helt enkelt inte. Och det här uppfattas ju så klart som enormt drygt så jag fick ju lägga av med det efter ett tag.

Att jobba som nöjesjournalist och åka ut på jobb där du ibland rör dig bland hundratals personer stred ju mot all rim och reson inom mig. Jag har uppskattat långa intervjuer och tiden då jag fått sitta och skriva i lugn och ro. 

I privatlivet har jag fått panik av tanken på att gå på stora fester, event och mingel. Jag ryser av tanken på mingel! Jag har aldrig riktigt fattat hur inte alla andra människor också tycker att det skönaste ändå är att bara sitta ner två personer och prata i lugn och ro. Ingen hög musik, inte en massa saker som måste hända efteråt. Jag vill känna mig trygg och veta att jag kan gå hem när jag vill.

Jag kan fortfarande ha svårt att acceptera den här introverta personligheten jag har. Jag får så otroligt dåligt samvete av att tacka nej när någon kompis föreslår att vi ska göra någonting. Jag är jättedålig på att dra gränser, att säga ”nej, det där kommer inte jag orka med” känns … väldigt jobbigt. Men jag vet inte, jag har ägnat så många år nu att låtsas vara någon extrovert person jag absolut inte är. Det har varit förjävla kämpigt, ärligt talat, att leva tvärt emot hur jag själv innerst inne önskar och längtar efter att leva.

Sedan uppstår det en hel drös med frågor av det här: vad är min introverta personlighet som jag bara borde acceptera och vad har varit destruktiv isolering i och med att jag mått dåligt, att jag inte ansett att jag är värd att umgås med?

Eller är min ständiga kamp emot min introverta personlighet en bidragande orsak till att jag mått så dåligt?

Ja… det är inte helt glasklart. Det är det inte.

(Det går att testa dig själv om du är introvert eller extrovert på flera ställen på nätet. Bland annat här och lite mer djupgående här. Det finns också personer som kallas ambiverta. De ligger precis på gränsen och pendlar mellan introverta och extroverta. Läs mer här.)

Christian och jag ska inte gifta oss i år. Tror jag.

Tanken var augusti, men förmodligen blir det uppskjutet till nästa år. Jag vill inte stressa fram någonting. Lusten och orken att ställa till någonting har inte funnits där. Vi, främst jag, tar upp samtalsämnet med jämna mellanrum och det blir liksom ingenting förutom en klump med ångest i magen. Varför ska man då kämpa?

Håll det så litet och enkelt som möjligt, säger vissa. Då går det att genomföra ändå! Jo visst, vi kan gärna hålla det litet och enkelt. Men jag vill ändå ha någon slags tanke bakom.

Jag vill inte bara svänga ihop ett bröllop för att det ska svängas ihop ett bröllop, jag vill att det ska finnas en tydligare bild av den här dagen (dagarna?). Nu ser jag exakt ingenting framför mig. Jag önskar att det vore annorlunda, men nej, jag blir uttråkad bara jag börjar tänka på mat eller kläder eller inbjudningar.

 Vilken jäkla lycka! Jag kom hem från hundinstruktörutbildningen HELT SLUTKÖRD efter fem dagar fullproppade av teori och praktik. Jag hade bestämt mig för att jag måste ute och springa en liten runda, annars kommer jag vara grinig och ofokuserad resten av kvällen. Sagt och gjort.

Jag motiverade mig själv med en ny podcast som jag hade typ … inga förväntningar alls på. Jag hade bara sett den skymta förbi och noterat att den verkade intressant.

Lyckopodden leds av Leone Milton och Bianca Meyer och i det första avsnittet var Annika Jankell gäst och berättade om sin destruktiva relation med Thorsten Flinck. I slutet av avsnittet gör psykologen Linn Heed reflektioner kring samtalet de haft. Temat på hela podcasten är kvinnors hälsa och välmående.

Och här kommer betyget: FEM DANSANDE PLUS!

Fy fan vad skönt att höra kvinnor prata kring ett fruktansvärt svårt ämne utan att det ska vara någon tala-ut-ledsam-historia (vilket inte är FEL, men det kan vara skönt som omväxling att höra människor samtala kring destruktiva relationer på ett väldigt distanserat och reflekterande sätt).

Så: lyssna på den. Här är länk (finns förstås på Itunes också).

Och apropå destruktiva relationer, här är en krönika jag skrev för ett tag sedan på ämnet.

Jag känner flera som är singlar och vill träffa någon. De är framgångsrika, vackra och härliga. På pappret ”borde” de ha träffat någon.

Jag tror att det blir svårare och svårare att hitta rätt. Samtidigt är det någonting bra! För rätt i dag är inte alls vad rätt har varit tidigare.

Det är tyvärr knepigare att träffa någon ju mer medveten du blir om vad du vill ha ut från ett förhållande. Men det handlar ju om att människor i dag vågar ställa högre krav på sina relationer, vilket är fantastiskt.

Det här inlägget baserar jag i princip på enbart mina egna och vänners erfarenheter, men jag tror att många kan känna igen sig.

I tonåren fanns det i min värld ingen urvalsprocess över huvud taget. Alla hånglade med alla! Jag hånglade med snälla och fina killar. Men jag har också hånglat med, och halvt om halvt varit ihop med muppar, skitstövlar och rena rama as. Killar som kallar sina flickvänner för ”regeringen” och trasiga missbrukare och förmodligen kombinationer av båda. Varför? För att jag hade lust. För att det inte kändes alltför noga vem jag släppte nära. Jag var ung och det var roligt.

Sedan började jag må psykiskt dåligt. Jag drogs till killar som var motsatsen: psykiskt stabila och lagda åt det praktiska hållet. Bra killar. Vettiga människor. Tyvärr totalt inkapabla i kontakten med sitt känsloliv. Och det funkar väl ett tag, men inte i längden. För jag kan tyvärr inte sitta i en livslång relation och prata om tv-serier och planera vad det ska lagas för middag på kvällen. Och därför är jag oerhört tacksam för de här förhållandena, att jag vågade testa, men också att jag (till slut) insåg att det inte var något för mig. Jag MÅSTE få prata om vad jag känner och jag måste få veta hur han känner kring saker och ting.

Och inte nog med det.

Jag vill ha någon som är beredd att jobba för att relationen ska vara bra, inte bara ha någon som jag kan lunka sida vid sida med.

Och där någonstans börjar det bli rätt mycket krav. Jag vet vad jag vill ha och behöver och får jag inte det, då är jag hellre själv än går in i något halvdant.

Och jag har förstått att äldre generationer (inte alla förstås) tycker att det är märkligt att killar och tjejer är singlar långt upp i 30-årsåldern – men de kanske borde ta och se över sitt eget hus innan de börjar gapa om hur konstigt det är. På deras tid bara TOG man ju någon i unga år och det ansågs sedan vara ”rätt”.

Det är som att jag i tonåren, vilsen och jävlig, skulle ha tagit en av de där slashasarna som jag hånglade med och bara ”nu är det klartt!”. Nu gifter vi oss, skaffar hus och tre-fyra ungar.

Jag pratade med en äldre herre på ett bröllop. Han hade varit gift i 60 år och sa så här:

– Först är man kär och sedan är man inte kär på många år. Men de senaste åren har det dykt upp en ny sorts kärlek, det är väl mer en djup omtanke om varandra.

Och ja … jag vet knappt vad jag ska säga. Jag känner ju inte direkt ett sug. Jag känner inte att det känns värt att vänta typ 50 år på ”belöningen” att jag ska känna omtanke för någon skröplig gammal gubbe med höftledsproblem.

Nej.

Då känns det mer rimligt att vänta på rätt. Kalla det att vara kräsen om du vill. Men jag tror inte kräsen behöver vara dåligt. Det handlar om att våga pröva, men också att inte nöja sig om det inte känns 100. Och det handlar också om att jobba med sig själv under ”väntetiden”. Det är inte helt rättvist att vara trasig och kasta sig in i en relation (jag har testat flera gånger).

Det handlar om, tror jag, att låta det ta sin tid och jobba med sig själv. Jag kan knappt tänka mig något finare än att mötas en vacker dag som två (relativt) hela människor.

Den dagen det blir rätt kommer det att vara så jävla värt det.

Det är alltid lite stolpigt att publicera krönikor i en blogg tycker jag, men den här tyckte jag passade väldigt bra här! Jag postar annars alla mina krönikor och andra artiklar på mina facebooksida som du hittar här (om du gillar sånt jag skriver och så. Allra mest länkar jag dock till inlägg i bloggen).

Krönikan är skriven till den här artikeln om ett par som varit gifta i 30 år, gått isär, men sedan insett att de ändå vill leva ihop. Så här kommer min text i alla fulla fall:

Varje längre relation mår bra av en paus.

Om jag fick bestämma skulle avbrottet ske varje dag. 
Att äktenskap går i stå efter ett gäng år är nog snarare regel än undantag.

Människor håller ihop av en massa olika anledningar: för barnen, för ekonomin, av rädsla för en ensam tillvaro och för att det ses som ett misslyckande att skiljas.

Färre är de som håller ihop år ut och år in för att de älskar varandra innerligt och helt enkelt gör varandra till lyckligare människor.

Kalla mig ung.

Kalla mig dum.

Kalla mig precis vad ni vill.

Men jag blev inte satt på den här jorden för att vara i en halvtaskig relation. Jag blev heller inte satt på den här jorden för att hålla ut i ett knastertorrt äkenskap för mina barns skull.

Jag kräver mer än så.

Jag vill bli älskad och sedd av den människa jag lever med. Inte bara en lördagskväll när det är halvskumt i hallen och jag står där i festklänning och läppstift. Inte bara när jag har städat, lagt barnen, svängt ihop en väldoftande risotto och köpt vin. Jag vill bli älskad och sedd varje dag.

Just det. VARJE DAG. För många låter det här säkert som rent och skärt vansinne – varje dag!?

Jag vet. Jag vet att det kommer att krävas jobb från både min och min partners sida. Det förutsätter definitivt att den människan jag ska leva med är villig att lägga ner allt det jobbet. För jag vill att vi ska kunna välja varandra varje dag.

Det är en kärleksrelation är för mig.

För mig är inte en kärleksrelation att ta varandra förgivet.

I så fall kan jag lika bra vara singel och lägga min kraft och energi på egna projekt och intressen, hellre än att investera den i ilska och frustration över en partner som inte verkar bry sig nämnvärt.

Det är fint att människor separerar och sedan upptäcker vad de gått miste om.

Det är fantastiskt att de vill förändras och försöka hitta tillbaka.

Men de här justeringarna ska inte ske efter tio, tjugo eller trettio år.

De bör ske varje dag.

Jag tycker fortfarande det är knepigt att våga ta kontakt och se en okänd människa i ögonen.

Jag försöker öva mig på att bli bättre på det här, men det är inte helt enkelt avklarat. Om jag inte får gensvar direkt har jag lätt att ge upp. Och det är klart att det är rätt svårt att få ögonkontakt alla gånger eftersom de flesta andra människor (i alla fall i de länder jag bott, Sverige och Finland) också tycker det är obekvämt.

Sedan finns det en hel del undantag. Under alla de år som jag gått och sänkt blicken så har det men jämna mellanrum kommit människor som liksom lyft upp min blick igen. Jag fattar inte hur de vågat eller orkat? Hur pallar man gång på gång tränga sig på hos någon som med tydligt kroppsspråk avvisar all form av samröre med andra människor? För innerst inne HAR jag ju velat ha kontakt, och jag har varit så tacksam varje gång någon brutit sig igenom alla mina lager och avslöjat mig. Att jag egentligen inte är dryg eller arg, jag är bara rädd att vända mig utåt. Att inte duga. Passa in. Bli missförstådd.

För så har det varit. Många gånger när jag vistas i grupper där jag tagit mod till mig och vågat vara mig själv med allt vad det innebär har jag ofta fått höra att jag är konstig. Rolig, men ändå konstig. För mycket. Lite för märklig. Inte riktigt normal (alltid med tillägget ”men ändå härlig!”). Folk har tyvärr – jag tror absolut inte det varit av illvilja, snarare av rädsla –  skrattat åt mig, inte med mig.

Men när du är ett barn eller tonåring vill du inte vara märklig eller konstig. Du vill vara accepterad och omtyckt för den du är.

Och jag har försökt. Gudarna ska veta att jag försökt vara på andra sätt och försökt anpassa mig, till olika kompisgäng och fotbollslag och pojkvänner och lärare.

För drygt tre år sedan bröt jag ihop fullständigt en kväll för att jag hade en sådan stark ensamhetskänsla: finns det verkligen INGEN som är som jag? Måste jag när jag försöker vara mig själv fullt ut alltid ses på som att det är något udda (”men ändå härligt!”)? Varför är inte alla som jag i stället?

När jag ser på det klart i dag så finns det en plats där jag alltid tillåtit mig att vara mig själv. Den platsen är jobbet. Där har jag vänt mina egenheter till det som gör mig unik som skribent. Jag har aldrig åkt ut och gjort reportage eller intervjuer och sedan kommit tillbaka och försökt göra dem så som alla andra gör dem. Jag har gjort mina jobb på mitt sätt. Och det har alltid funkat. Det har säkerligen varit lite udda eller konstigt, men då har det också stuckit ut och varit JAG. Jag har sällan tvivlat på mina kunskaper som skribent. Jag vet att jag är bra.

I en blogg kan jag vara öppen med i princip allting. Jag kan skriva om bröstoperationer och fruktansvärt jobbiga saker som depression och ätstörningar för jag är så utlämnande som person. I verkliga livet har jag svårare att stega ut på gatan och vara så här öppen för det anses som väldigt märkligt. Tyvärr. Även om det är fullt mänskliga saker som rör LIVET.

Men jag ska våga mer i verkligheten också. Jag ska se människor i ögonen och jag ska inte vara någonting annat än bara jag. 

Jag hoppas att ni också gör det. Om vi alla är oss själva helt och fullt och vågar visa våra egenheter så tror jag att det plötsligt kommer bli uppenbart hur lika vi alla är.

Då är det ingen som behöver känna sig ensam eller konstig längre.

Jag vet inte hur många bråk som slutat upp med att jag sitter och säger ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre”. Jag är SÅ FÖRBANNAT trött på den där jävla sägningen.

För grejen är så här: Jag vill inte alls göra slut! Jag vill att vi ska vara tillsammans i all evighet och skaffa huslån och renoveringsprojekt och ordna oss ett timeshareboende i Alicante på äldre dagar.

Jag säger bara ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre” för att jag är rädd. Och i den rädslan tror jag att mitt ”hot” ska framkalla den motsatta effekten:

– Nej, vad säger du!? Är du galen? Vi kan inte göra slut! Jag klarar mig inte utan dig, du är det bästa jag vet, snälla sig inte så där jag älskar dig!

Av erfarenhet VET jag att det inte har den effekten. Tvärtom river det upp sår i relationen som är svåra att läka. Men det är så lätt att häva ur sig saker när känslorna rusar i kroppen. Jag har blivit lite bättre med åren. För mig har det handlat om att inse att det som sägs i bråk aldrig kan tas tillbaka och att det är ord som sårar den andra personen precis lika mycket även om det för stunden är kaos inne i mig. Och om jag kan säga riktigt hemska och elaka saker den här gången, vad kan jag då tillåta mig själv att häva ur mig nästa gång vi bråkar?

Jag vill ju inte såra. Jag vill ju älska!