Det här mönstret skulle jag gärna bryta. Jag har kommit en bit, men det finns fortfarande mycket som går att få bort:

Jag har en tendens att komma släpande med mitt elände när jag träffar eller pratar med vänner.

Jag sparar liksom ihop en liten bank av saker som oroar och stör mig och sedan betar jag av punkt för punkt. Här! Varsågod! Det här är dåligt i mitt liv! 

Att jag gör så här handlar mycket om att det är gammal vana. Och att jag känner ett behov att lufta det negativa. För det är ju av någon märklig anledning oftast det negativa som tar upp större delen av min tankekraft.

Fy fan vad dumt det är, när jag tänker efter. Varför gör jag så här? Jag förpestar ju tillvaron!

För det första ska jag höra eländet själv en gång till. För det andra ska min kompis behöva lyssna på mig när jag pratar om eländet.

Det leder ju absolut ingenstans! Det gör det bara värre för oss båda!

Sedan finns det ju förstås negativa saker som är akuta som vänner ska underrättas om. Nu håller vi på att göra slut. Till exempel.

Men att redogöra för ett tjafs eller bråk när det inte alls är på väg att ta slut? Nej.

Eller att älta om hur orolig jag är för att någonting ska hända i framtiden? Att jag inte ska ha pengar? Att jag ska bli sjuk (har på allvar suttit flera gånger och diskuterat eventuella knölar som skulle kunna vara både det ena och det andra).

Nej.

Det finns tusentals roligare och mer lyftande samtalsämnen.

Jag kastade mig över den här boken när jag hittade den, dammig och eländig, i en bokhylla på Myrorna i Skanstull. Här kunde jag liksom få alla kärleksknep som behövs serverade på silverfat. På förhand tror jag ofta att böcker och artiklar ska servera mig världsomvälvande information som gör att jag aldrig kommer att tänka eller bete mig på samma sätt igen. Det är tyvärr rätt sällan det händer.

De här gyllene kärleksreglerna hade jag kunnat gissa mig till på förhand. Och det är ju precis som det är i livet: det är det enkla som är det svåra.

Författaren, psykologen John Gottman, har studerat olika par beteenden i vardagen och utifrån det funnit sju ”regler” som kännetecknar en lycklig relation.

Det är så simpla grejer att det nästan är löjligt: Lär känna varandra ordentligt, jobba på ömhet och respekt, fatta beslut tillsammans, lös problem tillsammans, jobba fram en gemensam syn på saker och ting. Ni fattar.

Jag kan ibland nästan känna mig lurad av att allting egentligen är så enkelt.

Eller.

Så är det jag som varit så dum att jag gått på idén om att allt är väldigt krångligt och komplicerat.

Det är tyvärr så att det är svårt att vara snäll mot andra när man mår dåligt. 

I vissa fall slutar folk ens försöka. Jag vet att jag gjorde det till slut.

Det är väldigt svårt att rannsaka sitt eget liv och i efterhand försöka förstå hur jag uppfattats i andras ögon, men så mycket vet jag i alla fall att jag slutit mig mycket inåt när jag mått dåligt. Det här har gjort att jag inte orkat lyfta blicken och se människor, vilket så klart uppfattas som väldigt drygt och ignorant i andras ögon.

Ett av de allra tydligaste exemplen i mitt fall är Christian. När han började på Aftonbladet, på samma redaktion som mig mådde jag så kasst att jag inte klarade av att hälsa på nya kollegor. Han jobbade där i långt över en månad innan jag bytte några meningar med honom. Jag gick omkring och betedde mig som att han inte fanns, och det handlade ju förstås inte om honom. Det handlade bara om att jag var alldeles för ångesttyngd för att klara av att ta kontakt med en ny människa. Vilket ju var en jävla tur att jag till slut gjorde, annars hade jag aldrig upptäckt att han är en av de härligaste människorna som finns och vi hade aldrig varit ihop i två år.

Jag är smärtsamt medveten om att det inte bara är Christian jag har ignorerat på det här viset. Under åren har det blivit rätt många jag inte orkat lyfta blicken och se, som jag inte hälsat på eller frågat hur det är (och jag som ibland undrat varför jag har så svårt att skaffa nya vänner!!). Det är därför jag alltid vantrivts så fruktansvärt i grupp, för jag ser hur alla andra lyckas få kontakt med varandra, medan jag kryper in i mig själv. 

Jag kämpar med det här fortfarande. Jag är så van vid att sänka blicken när jag träffar nya människor. Det går på rutin. Det krävs mod att ta kontakt, det krävs väldigt lite att sluta mig inåt. Sedan finns det förstås massvis med människor som skiter blanka fan i om jag bryr mig om dem eller inte. Men för de som bryr sig och vill bli sedda så vill jag kunna ge det. Jag vill vara snäll. Rakt och helt från hjärtat snäll.

Det finns ett ”steg” i relationer som jag tror är VÄLDIGT viktigt att jobba bort om man ska klara av att ha en lång och bra relation. Jag skriver det här för att jag hamnat där själv och jag ser ofta par som är där.

DÄR är när förälskelsen har blivit vardag. När det inte alls finns något rosaskimrande runt den där personen som sitter mitt emot en vid köksbordet på morgnarna.

Tvärt om. 

Han smaskar ljudligt på frukostmackan och prasslar överdrivet mycket med tidningen. Och han lyssnar inte när du pratar. Och han torkar inte upp smulorna efter sig. Och han bäddar inte sängen. Och den jäveln glömmer till och med och ta ut soporna när han ska gå. Och det här känner du dig tvungen att tjata och gnata om. (Han kan i det här fallet givetvis bytas ut till hon eller hen eller vad man känner för just i dag).

Är ni med på vad jag menar? Den här ilskan och irritationen brukar bubbla upp förr eller senare i relationen. Jag vet en äldre kvinna som inte klarade av att äta på samma tider som sin man för hon tyckte att han sörplade och smaskade så mycket vid matbordet. Vissa hävdar att det ju ”bara är kärlek” när två människor sitter och hackar på varandra. Jag tycker inte det. Jag tycker att det handlar om brist på respekt och en vilja att få den andra att må dåligt.

Det må liksom låta småroligt och gulligt med ett par som varit ihop i en evighet som sitter och klankar ner på varandra, men faktum är att om man slänger sig in i den här irritationsloopen så tror jag att det kommer bli problem och skapa olycka. Snart kommer du att pika din partner för allt hen gör. Det går en tid och snart ser du INTE ditt livs stora kärlek utan bara ett enda stort vandrande irritationsobjekt komma in genom dörren. Det är inte bra.

Och det här gör jag mitt bästa för att jobba bort. För annars kommer man troligtvis bli olycklig.

Jag försöker byta ut varje irritationstanke och ersätta den mot en bra tanke om personen. Tankar är alltid utbytbara. Men det är jättesvårt, för det handlar om mental träning och sånt kräver en jäkla massa jobb. Men gör man det ett tag så går det lättare och lättare efter ett tag. Precis som med all annan träning. Som alltid är det ju viktigt att prata om problemet. Förklara: Jag känner mig irriterad på dig, men jag gör mitt bästa för att jobba bort det. Kanske kan ni prata om det direkt när känslan dyker upp? Skratta åt det löjliga i att du sitter med en av de människor du älskar mest på jorden och stör dig på tidningsprassel.

Sedan finns det förstås människor som inte upplever det som något problem. Som tycker att gnabbet ÄR kärleken. Och visst. Kör på. Whatever floats your boat. Det här är bara några av mina tankar. 

Nedan följer några rader om singelliv.

Jag kan absolut inte påstå att jag uppskattar singellivet. Sedan kan det också ha att göra med att när jag varit singel har jag inte mått så där vidare värst bra. När man inte mår vidare värst bra är det lätt att söka till sig någon bara för att ha någon. Och det är aldrig särskilt skoj för någon av de inblandade.

Det brukar sluta rätt hastigt och lustigt med att båda mår sämre än vad de gjorde innan. Rekommenderas alltså inte.

Sedan har jag också testat på en helt annan singelsväng, som den senaste innan jag träffade Christian: att inte träffa någon alls. Att stänga igen totalt känslomässigt. Lapp på luckan. Stängt tills vidare.

Det rekommenderas inte heller. För när jag väl ville öppna upp på vid gavel så var det mycket som skuffats så långt in att jag inte lyckades komma i kontakt med det. Det tog en jäkla tid och var en hel massa sjå tills jag var helt känslomässigt på banan igen.

De enda gångerna jag uppskattat singellivet till 100 procent är när jag nyss kommit ur en lång relation. När jag då kommit innanför dörren hemma och för några sekunder känt mig alldeles fri.

Å andra sidan kan jag inte sitta och påstå att det där glada sorglösa singellivet inte existerar. Det pågår förmodligen där ute för fulla muggar. Jag tror dock att det krävs en hel del styrka för att upprätthålla det livet. En hel hög härliga vänner och en grundmurad självkänsla.

Jag kan bara säga så mycket att jag aldrig varit den glada singeln. Även om jag löjlig nog ibland låtsas.

Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer ska stanna kvar i en kärleksrelation som inte är bra.

Och alla ni som varit en i kärleksrelation som inte är bra vet hur lätt det är att säga, men också hur svårt det är i praktiken att bara skita i allt och gå rakryggad ut genom dörren.

Jag tror att det här med att stanna kvar i en relation som gör en olycklig handlar väldigt mycket om dålig självkänsla. Så var det i alla fall för mig. 

Jag visste vad jag hade: en trygghet. Men samtidigt en människa som jag inte kunde kommunicera med, som inte riktigt fattade mig och mina behov och verkligen inte ansträngde sig för att göra det heller (”vadå prata? Vi pratar ju nu!”).

Jag var också rätt så säker på att om jag blev singel skulle jag aldrig träffa någon annan som sa att han älskade mig. Lägg då till rädslan för allt det praktiska: var ska jag bo? Jag har ju ingen säng! Ingen soffa! Hur ska det bli med våra gemensamma vänner?

Så jag höll mig kvar. 

I vintras, efter att jag jobbat på min självkänsla en jävla massa, hade vi ett stort bråk här hemma. Det berodde på en massa olika anledningar förstås, men kontentan var att vi hade tappat bort varann någonstans mitt bland våra egna bryderier och våndor.

Det märkliga var att mitt under ilskan i bråket tog en annan känsla över. Jag blev helt lugn inombords. En jätteskum känsla när du är mitt uppe i brinnande bråk.

Jag kände: det är okej. Oavsett vad det här bråket resulterar i så är det okej. Visar det sig att vi glidit så långt isär att vi inte längre gör varandra lyckliga då är det så. I så fall ska vi inte längre vara ihop och då är det vad som är bäst för oss båda. Jag kommer att klara mig bra.

Nu slutade det här obviously inte med att vi gjorde slut utan att vi valde att stanna och göra vårt bästa för att vända motgångarna. Men ändå. Det känns väldigt skönt att jag vet att jag har kommit så långt med mig själv att jag inte stannar kvar i något som gör mig olycklig.

På samma sätt som jag vill våga kasta mig in en förälskelse så vill jag ha så mycket mod att jag vågar göra slut när det är mer olycka än lycka och det inte går att se någon väg ut ur det.

Sedan vet jag hur svårt det är när man ser vänner som sitter rejält i skiten, i en relation som håller på att sänka dem totalt. Där tycker jag inte att det finns så mycket att göra. Jag skulle aldrig tjata om att någon ska lämna någon annan. Det måste vara deras beslut.

Den här tatueringen har jag på underarmen. Det står alltså Christian där under ankaret. Jag har den av den enkla anledningen att jag ville ha den. Jag tycker att den är fin. Och jag älskar Christian väldigt mycket.

Problemet med att skildra kärlek i sociala medier är att det blir så svart eller vitt. Om man hårddrar det finns det tre kategorier:

1. Folk som vill få sin relation att framstå som det bästa som NÅGONSIN inträffat. Det är bara pussar och solnedgångar och ens partner framställs som någon annan gudasänd och fläckfri gåva till mänskligheten. (Rätt vanligt)

2. Folk som använder sociala medier till att gnälla på sin partner. Gärna genom passivt aggressiva inlägg om ”hur fan vissa kan vara så jävla dumma i huvudet att de är ute och super till 05 när det är dop dagen därpå”. (Mer sällsynt)

3. Folk som knappt låtsas om att de har en partner i sitt liv. (Vanligt).

Jag skulle sätta mig själv i kategori ett. Och det är missvisande. För ja, Christian och jag har en bra relation. Utan att egentligen ha någon aning skulle jag våga påstå att vi har det lite bättre än medel. MEN orsaken till att vi har en bra relation är för att vi jobbar mycket på den – fem dagar i veckan. Vi har schemalagt 30 minuter varje vardag till vår relation. Det innebär inte att vi smörjer in oss i massageoljor och halkar runt på varandra i sängen i en halvtimme. Nej, vi sitter ner och pratar ostört. Inga smartphones. Ingen musik. Ingen mat. Ingen tv. Allt handlar om att vara så närvarande för den andra som möjligt. Inte klaga eller gnälla eller bråka.

Jag kan lätt säga att det här har gjort vår relation 50 procent bättre.

Det är så lätt att tro att man bara går in i en relation och så ska kärleken lösa alltihop. Jag trodde också att det var så, men alla som har varit ihop några år vet att det i de flesta fall liksom sakta men säkert självdör om man inte underhåller relationen och påminner varandra om varför man är ihop.

Så, testa vettja! Funkar det inte för er så funkar det inte för er. Men jag har svårt att se att lite prat kan ställa till någon större skada.

För att göra Alla hjärtans dag till en fin dag tänker jag så här:

Om man är ihop: 

Ta den här dagen och fokusera på bara det positiva med din partner. Alla partners måste ha positiva sidor (annars ska du lämna, men det vet du väl va?). Tänk bara på de fina sidorna i dag. Minst sju positiva saker måste du lyckas skrapa ihop!

I mitt fall kommer jag främst tänka på att Christian alltid respekterar mig. Oavsett om jag har betett mig som en löjlig och grinig åttaåring när jag varit hungrig och slutjobbad på eftermiddagen så skulle han aldrig använda det emot mig senare under kvällen eller någon annan gång i framtiden. Dessutom har han alltid energi till allt. Gå ut med hunden, panta flaskor, gå och handla. Medan jag känner att det är ett oöverstigligt jävla berg att gå och posta ett brev så säger han bara ”jag fixar det”.

Det är så lätt, speciellt efter man har varit ihop ett tag, att hamna i att bara tänka på det som är dåligt. Han sköljer aldrig av tallrikarna. Han vill aldrig gå någon rolig kurs. Han är alltid trött när jag vill prata. Och så vidare i all evighet tills man inte är kär längre.

Om man är singel: 

Och det här är nog snäppet viktigare (och kanske svårare!) än vara ihop-övningen. Ta den här dagen och fokusera bara på det positiva med dig själv. 

Tänk på att du är omtänksam mot dina vänner eller att du är bra på att spara pengar eller kan stå på huvudet. Vad som helst. Tänk på minst sju saker!

I mitt fall skulle jag exempelvis tänka på att jag blivit ungefär 1000 gånger bättre på att vara snäll mot mig själv och att jag är väldigt bra på att se till att få syssla med sånt jag tycker är roligt.

Det här är enkelt och billigare än blommor! (Även om det förstås går att komplettera med en kvast på vägen hem från jobbet). 

Ibland är tillvaron så jävla märklig. Vänner som är singlar rapporterar om att det fortfarande pågår ett spel där ute.

Jag KAN INTE FATTA att det fortfarande gör det. Att det fortfarande finns killar och tjejer som tror att man vinner på att spela svår. Att inte svara på sms och höra av sig ”när det passar”. Att slingra sig undan raka frågor. Att dölja för sina vänner att man träffar någon.

Alltså. Hur svårt kan det vara? På riktigt, hur svårt kan det vara att bara vara tydlig: hej, jag gillar dig. Jag vill att vi ska vara ihop. Vi testar, går det åt helvete så har vi i alla fall försökt, jag tycker du är värd den chansen för du är en underbar människa.

Det är inte så farligt! Att vara ihop med någon är en av de största erfarenheterna man får här i livet (hey, se på mig! Jag har haft säkert tio pojkvänner och jag har lärt mig massor om livet och mig själv av varenda en). Bara kör! Det är inte ens något att fundera över. Det går alltid att göra slut om man vaknar en dag och allt känns fel. Men ge kärleken en chans! Kasta dig ut i förälskelsen i stället för att tvivla.

Roliga alla hjärtans dag-kort från den här artikeln.

Jag förälskar mig något fruktansvärt mycket när jag förälskar mig.

För det första: om jag träffar någon och det känns rätt, då kastar jag mig huvudstupa in i kärleken. Varenda jävla fiber i kroppen släpper taget och hänger sig till förälskelsen.

För det andra: jag tappar all förmåga att tänka kritiskt. Den andra personens dåliga sidor är endast och bara charmiga.

Sedan – efter ett år ungefär så är det som om skynket rycks bort. Och jag står där gapande. Jaha? Var det en sådan här person jag träffade? Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 

Jag minns när det hände med Christian. Det var då jag tog in information som den att han inte gillar att vara i naturen. Jag älskar att vara i naturen. Vi hade bara inte varit så mycket ute i skog och mark tillsammans och jag trodde att det berodde på att det helt enkelt inte hade blivit av. Det faktum att han faktiskt SAGT att han inte gillar att vara i naturen hade visst gått mig förbi. Det var också då som jag insåg att han rökte för mycket, att han har lätt för att gå in i sig själv och bli frånvarande och att han äter ohälsosamt.

Helt plötsligt trillade en stor hög med dåliga sidor över mig. Jaha. Vad gör jag nu då?

Jag låg i sängen och funderade. Efter en stund kom jag på hur dumt mitt resonemang är. För jag har liksom aldrig fattat att: Christian har varit samma människa hela tiden! Det är bara det filter jag ser honom igenom som har förändrats. Först var det förälskelsefilter och nu är det den-hårda-verklighetsfiltret. Och under tiden så har han bara gått omkring och varit som vanligt.

Det tog mig sinnessjukt nog ett år att fatta det, och då blev jag också tvungen att göra ett val: kan jag leva med någon som inte är förtjust i naturen, stundvis är totalt frånvarande och dessutom älskar ost och öl? För kan jag inte det då är enda alternativet att lämna honom, för hur gärna jag än skulle önska att det gick så GÅR det inte att ändra på en annan människa.

Jag valde honom. Och det var nog rätt behövligt att göra det valet för efter den gången har jag aldrig tvekat igen. Nu har jag inte valt i ett vilt rus av förälskelse. Jag har valt honom en tisdagskväll med alla hans dåliga sidor uppradade.  Jag har valt honom – med precis allt vad det innebär (osten inräknad).