Glädje kommer och går. Det är sant. Det går inte att vara glad hela tiden.

Men ibland när det känns rätt mulet inombords så är det bara deppiga tankar. Deppiga tankar som skapar dåliga känslor. Dåliga känslor som dränerar en på energi.

Men det går att skifta. 

Jag är levande bevis på att det går att skifta. Herregud, jag har varit surmulen i tio år.

Nu, vissa dagar, är jag så lycklig att jag knappt vet vart jag ska kanalisera alltihop.

Jag har inte ens någon vettig orsak.

Och det är där tricket är, tror jag: att inte låta glädjen vara upphängd på att det ska ha hänt någonting bra. Tyvärr dimper det ju inte ner glada nyheter så de kan hålla oss vid gott mod resten av livet (och chansen blir inte direkt större av att man är surmulen). Det går att tycka att tillvaron är helt fantastisk ändå. UTAN att göra någonting. Skiftet sker uppe i huvudet.

Så mycket som sitter i det där huvudet. 

Ge det tre minuter, tänk på det absolut bästa du vet. Dröm eller fantisera eller tänk dig tillbaka till något som hänt.

Testa bara.

Ofta blir det ett mönster, att hjärnan bara tänker negativt. Så blir man ledsnare. Så tänker man mer negativt. Kan man då medvetet tanka på med sånt som känns bra och fint, så kan både känslor och humör skifta.

Den här månaden ska jag testa detox till en kommande artikel i Wellness. De tre första dagarna ska jag bara dricka juice. Eftersom jag:

1. Är lat storstadsbo

2. Inte har någon sån där avancerad juicepress

har jag beställt färdigpressade juicer som levererades hem till mig hastigt och lustigt i går kväll. Efter tre dagar ska jag äta soppor på broccoli och sånt i fyra dagar och sen ska väl kroppen vara någorlunda renad, hoppas jag.

Just nu läser jag Den självläkande människan av Sanna Edhin och jag känner verkligen inte för att stoppa några som helst dåligheter i kroppen. Jag tycker det är så otroligt intressant att se på kroppen som en helhet och inte bara betraktade den rakt upp och ner som en maskin som bara ska fungera. I västvärlden är vi väldigt duktiga på att äta mediciner för att dämpa olika symptom, men som jag sagt tidigare: vad beror på symtomen på? Det är ju det där man måste utröna för att kunna bli frisk på riktigt.

Jag tror verkligen att allt handlar om ett flöde mellan matens näring, känslor, tankar och livsenergi.

Jag har alltid varit en sjuk person. Ofta haft ont i halsen, förkylningar som aldrig går över, varit lättfrusen, haft olika slags utslag, haft lätt att svullna upp. Sanna skriver i boken om hur avfallsprodukter och gifter samlas i de egna vävnaderna och visar sig genom svullnad, främst runt hakan/halsen och runt magen. Jag kan bara skratta. Mitt allra största problem när jag var deprimerad och drack mycket var inte hur jag skulle börja må bra utan att det samlades vad jag då kallade ”fläbb” runt hakan/halsen. 

Det säger väl rätt mycket att jag tvekade inför frilanslivet för att jag var så rädd för vad som skulle hända om jag blev sjuk.

Nu har jag inte varit sjuk en enda gång på över ett år. Jag är övertygad om att det handlar om att jag känner mig energifylld och är på rätt väg i livet. Jag tyngs inte av negativa känslor som oro, frustration, irritation och ilska. De flesta dagar känner jag mig lätt i kroppen på ett sätt jag aldrig gjort tidigare i livet.

Jag är därför inte heller tvungen att äta mig proppmätt för att få den här ofamnande och ”härliga” känslan av trygghet som jag många gånger sökt från mat (en känsla som sedan snabbt gått över i ångest).

Allt, allt, allt hänger ihop. Kroppen, kosten, känslorna, själen, människorna du omger dig med, dina tankar, andningen.

Nu hoppas jag att den här omgången med juicerna ska råda bot på min något obalanserade hud. Jag har lagt ner 10 000-tals kronor, säkert mer!, på att få min hy att se bra ut genom diverse krämer och ansiktsbehandlingar. Av andra anledningar testade jag en period att utesluta mjöl och då försvann mycket av orenheterna direkt. Sedan Christian flyttade har jag dock slarvat en hel del med vad jag ätit och huden ser ut därefter. Men nu ska det bli ordning, hoppas jag!

Och här kommer ett litet resonemang och en fråga om mat: 

Har en lite fundering. Det började en ny tjej på mitt jobb och ganska snabbt kom det fram att hon inte äter socker alls. ”Vad duktig du är” sa min kollega. Då vi jobbar med hälsa så frågade jag henne hur hon äter och om är intresserad utav rawfood osv. Hon svarade att hon inte kunde äta socker/vita kolhydrater överhuvudtaget då det sätter igång ett sug hos henne. Hon var väldigt öppen med det (vilket jag beundrar henne för) och berättade att äter hon en tårtbit så måste hon äta hela tårtan. Det här var något som hade varit med henne sen hon var liten, då hon istället kunde äta fem apelsiner för att fruktsockret triggade henne. Hon hade tidigare haft ätstörningar, kan tänka mig, av det hon sa, att hon haft anorexia, ortorexi, och hetsätning. 
Jag frågade henne om hon någonsin tror att hon kommer kunna äta ”normalt” och kunna unna sig en tårtbit utan att gå överstyr och hon svarade: nej det tror jag inte. Eller jag kan inte tänka så långt in i framtiden. 
Det svaret gjorde mig lite ledsen och fundersam. 
Jag har själv inte alltid haft en sund kosthållning. Då jag äter väldigt sunt och mår bra den största delen av tiden så händer det ibland när jag väl väljer att unna mig så äter jag mer än vad jag borde och vill. Jag har också svårt att bara äta en bulle utan äter gärna fem. Men skulle inte kunna trycka en hel tårta som hetsätning men skulle kunna äta flera bitar. 
Dagen efter så pratade jag med en annan kollega på jobbet som dukade av ett bord på fika där en kund lämnat halva sin tårta och hon säger: förstår inte hur folk kan lämna, kan aldrig lämna haha. 
Så började vi prata och hon sa att hon inte kan lämna godis om hon äter en skål med godis. Men skillnaden var att hon sa det med ett leende och hade absolut inget ”problem”. Hon sa: äter jag godis bara en gång i veckan så är det klart att jag vill äta upp allt, haha. Till skillnad från min kompis som äter lite varje dag.

Tror du man kan bli kvitt matproblem som uppstår ibland? Och hur gör man det?

Tack för dina tankar. Det du beskriver är ju skilda människor som väljer att förhålla sig till mat på helt olika sätt. Vilket är ditt sätt? 

Det finns mycket i samhället i dag, tidningar, böcker och experter som gärna vill berätta för oss hur vi ska göra när det kommer till mat. Det här trots att vi redan kånkar omkring med den främsta expertisen av dem alla: våra egna kroppar. Jag skulle säga att jag och säkert många andra har haft att göra med tre olika slags problem, som säkert samverkar på olika sätt. 

1. Ett av problemen, så som jag ser det, är att vi slutat lyssna. Vi kör över kroppens signaler och rop på hjälp. Jag gjorde det här i många år. Åt mat som gjorde att jag fick magont och kände mig däst.

Jag tycker att det här är en av de bästa verktygen: lyssna på din kropp. Ät tills den är mätt. Fråga frågor! Hur mådde den av att äta den här maten? Kanske svaret blir ”inte så bra för jag känner mig inte energifylld” då kanske du kan strunta i att äta så mycket av den. Blir svaret ”jättebra!” ja då är det ju perfekt och bara att köra på. Var intresserad och testa dig fram.

Socker är ju inte särskilt bra, men det är olika för alla. Vissa klarar av det i mindre mängder, andra mår inte bra av det alls. Lyssna på kroppen, inte bara direkt efteråt utan kanske timmar/en dag efteråt.

2. Det andra, kanske allra största problemet är: vi tycker inte om oss själva. Vi tycker att våra kroppar är fula och otillräckliga och allmänt dåliga så varför skulle vi lyssna på signalerna och proppa dem fulla med sånt som är bra för dem?

Här handlar det ju om att jobba upp en självkänsla för att kunna komma överens med att din kropp ser ut som den gör. Det är först från acceptans som hälsosam förändring kan ske.

Lägg till exempel av med att köpa för små kläder. Kasta ut allt ur garderoben som är för litet eller obekvämt. Klä dig så som din kropp mår bra av att vara klädd.

Träna för din kropp, inte mot den. Tänk fina tankar om den. Tänk på de ställena du gillar och vad den är bra på. Tänk på att den andas och sköter hela ditt system utan att du behöver bekymra dig om den. I dag behöver du också en god självkänsla för att kunna strunta i alla normer och vad alla andra säger och vilka metoder de påstår att är bra just den här veckan och bara låta din kropp må bra och se ut som den gör.

3. Och så till det problemet som jag tampats allra mest med: tvångsmässiga tankar kring mat: ”Jag borde äta det här”, ”jag borde inte äta det där”, ”oj nu åt jag för för mycket”, ”vad ska jag äta nästa gång och hur mycket ska jag äta då?”.

Om du inte fullkomligen älskar att laga mat så ska inte tankarna kretsa osunt mycket kring saker som ska stoppas i munnen.

Jag jobbar med de här tankarna med hjälp av ACT. Det är ett sätt att observera dina egna tankar i stället för att gå totalt upp i dem. När du bara stilla betraktar dina tankar så försvinner de på ett magiskt sätt. Jag har blivit av med både osunt mattänkande och svartsjuka med hjälp av ACT. Boktips är ”Lyckofällan” av Russ Harris.

Här kommer en fråga som jag tänkte svara på:

Under tiden då du var deprimerad, åt du någonsin antidepressiv medicin då? Jag har nämligen fått det utskrivet då jag har varit deprimerad ganska länge nu, men har ännu inte vågat äta dem. Hoppas på att de ska ge mig orken att kämpa för att må bättre då mina negativa tankar är helt bortom kontroll, men är väldigt rädd för att jag ska behöva äta tabletter hela livet.

Min dröm är att känna att jag kan göra det jag vill göra i livet, och inte bara välja efter det som är minst läskigt. Känns stort, men hoppas att jag någon dag kan närma mig det 🙂

Jag åt antidepressiv medicin i fem år. På Åland (som hör till Finland) åt jag sepram och när jag flyttade till Sverige omvandlades det till citalopram. Jag åt de här medicinerna helt enkelt för att orka. För att kunna gå till jobbet och se någon annan människa i ögonen. Utan medicinen hade jag nog definitivt behövt sjukskrivas.

De gjorde mig inte pigg och gla’, men de gjorde att jag orkade kämpa på även om det fortfarande kändes som att famla runt i en trögflytande massa.

Jag var också tveksam till att börja äta medicinerna till en början. Tyckte det var ett så himla stort steg. En slutgiltig bekräftelse på att jag verkligen var sjuk. I dag skulle jag inte tveka, medicinerna hjälper dig att stabilisera upp nivåer i hjärnan som hamnat snett. När jag fick de utskrivna första gången trodde jag att ingen annan människa i hela världen åt antidepressiva, men så är absolut inte fallet. Det är rätt så vanligt att människor äter antidepp under någon period av livet.

I dag ser jag antidepp som ett sätt att köpa sig tid. Att orka med vardagen och fortsätta leva trots att det känns förjävligt.

Ibland kan jag undra: vad hade hänt om jag inte hade börjat?

Hade jag kanske tvingats slå i botten och nått fram tilll de stora förändringarna i mitt sätt att leva och förhålla mig till livet snabbare? Kanske.

Hade jag varit död? Kanske.

Kanske behövde jag exakt precis de här fem åren det tog (jag försökte sluta ibland men det gick inte alls). Så här i efterhand är jag inget annat än tacksam för min depression, den drev mig till en ny plats i livet där jag känner mig starkare och säkrare än någonsin tidigare.

Utan de där åren med depression skulle jag inte ha öppnat upp för yoga, meditation, medveten närvaro och personlig utveckling. Hitta mitt inre lugn bortom alla repetitiva negativa tankar. Sånt som jag tidigare klassade som ”flum” som i dag blivit mitt sätt att leva, inte bara ett sätt att överleva utan verkligen LEVA. 

Hade jag vetat för fem år sedan att jag skulle skriva de här meningarna hade jag förmodligen skjutit mig själv, så jag antar att allt tar sin tid.

Du kommer att våga välja det du verkligen vill göra i livet! Hur konstigt det än låter så tror jag att det är depressionen som kommer att ta dig till den platsen.

Jag tror att alla människor är satta på jorden för att följa sin egen väg. Hur vet du att det är din egen/rätt väg? För att det känns lätt att gå dit.

Kanske är depression också ett sätt för kroppen att säga ifrån: du är på fel väg, du har gått emot dig själv alldeles för länge nu.

Känns den tanken rimlig för dig så är det så. Känns den inte det så är det inte så.

Tidigare i år skrev jag ett annat inlägg lite mer om min depression och vad den berodde på. Det kan du läsa här. 

Ät antidepp om du behöver det. Skratta åt eländet ibland. Men allra viktigast tror jag är: ta dig själv på allvar. Är det svårt så får du till en början låtsas som att det är din bästa kompis eller någon person du älskar väldigt mycket som du ska ta hand om. Du är värd att må bra! Jag är värd att må bra! Alla människor är värda att må bra och leva på ett sätt som känns lätt och rätt!

Stor kram!

Jag pratade med en kompis i går om hur lätt det är att ens eget välmående prioriteras bort.

Det är så lätt att priolistan plötsligt ser ut så här:

Jobb

Köpa ny lägenhet

Planera semester

Min kompis som mår dåligt

142 andra saker som känns viktiga

och någonstans långt, långt nere kommer allra viktigaste punkten: att jag mår bra. 

Det går förstås att leva så här. Jättemånga människor gör det. Men det blir rätt orättvist för du ger aldrig dig själv chansen att vara ditt allra bästa. Ju högre upp du prioriterar dig själv desto bättre kollega, vän, mamma, lägenhetsköpare kommer du ju att vara.

Det känns rätt ledsamt att säga, men fram tills för ungefär ett år sedan har jag alltid prioriterat den jag varit tillsammans med framför mig själv. Det är rätt jävla jobbigt, kan jag rapportera. Och det värsta är väl att jag trott att jag gjort den andra personen en tjänst och förväntat mig samma sak tillbaka. Jag kan tänka mig att många människor med barn tror att de gör dem en tjänst genom att prioritera barnen framför sitt eget välmående. Men föräldrar som sätter en massa andra behov framför sina egna lär ju ut att det är så det ska gå till.

Att sätta sitt eget välmående först betyder inte att du är egoist, även om det kan kännas så till en början. Det handlar om att först och främst fråga sig själv: vad behöver jag för att må bra? Kanske kommer det att göra att du blir bättre på att dra gränser. Att ha en bra självkänsla handlar bland annat om att kunna sätta gränser.
Jag har inte haft en bra självkänsla så mitt liv har ofta flutit in i en massa andra människors behov. Det kanske låter luddigt, men det handlar om rätt enkla saker som att säga ”jag kan/orkar inte ses i dag”, ”nu måste jag gå hem”, ”nej tack”, ”jag måste lägga på nu”. Bara avsluta samtalet med den där människan vid kaffeautomaten på jobbet när jag har andra saker att göra, jag har haft jättesvårt med sånt. Men det blir bättre.

Jag försöker att varje morgon sätta mig själv först åtminstone en liten stund. Ta det lugnt några minuter, ha en avstämning. Känna efter hur jag mår just den här dagen.

Sen brukar det spåra ur rätt snabbt när jag väl sätter mig vid datorn, men det hjälper att bara ta små korta pauser emellanåt och bara stämma av. Snabba frågor: Hur känns kroppen? Hur mår jag? Behöver jag något?

Ibland om det är stressigt så glömmer jag bort det och då känner jag tydligt hur allt blir obalanserat.

Men det är skillnad nu. Förr var allt i obalans hela tiden.

Det är fint det här med att det går att förändras. 

När jag flyttade till Stockholm för fem år sedan var jag så noga med att ingenting skulle förändras. Jag skulle åka hem till Åland på helgerna ibland och vara PRECIS samma person. Dricka lika mycket och klara av samma gamla vanliga hårda jargong.

De här människor jag umgåtts med under många år skulle inte tro att jag blivit någon annan bara för att jag flyttat.

Varför? Kan jag undra. Varför var det så viktigt för mig att inte förändras?

Jag tänker hur vanligt det är att folk inte ens vågar byta klädstil. De vågar inte stega in till jobbet eller skolan med något nytt utstickande plagg för tänk om folk skulle undra eller snacka skit eller skratta? Lika bra att köpa en jacka som påminner om den jag hade fjol i stället för att slå till på en knallröd kappa eller en svart bomberjacka.

Allt handlar ju om samma sak: jag spelar den roll jag intalat mig själv att jag förväntas spela i andras ögon.

Jag har under de senaste två åren förändrats så mycket att jag knappt känner mig som samma människa längre. Och det jag kan säga är: det är värst i början.

Nu går allt av bara farten.

Sen tror jag också att det är viktigt att omge sig med människor som accepterar att du vill förändras. Tyvärr finns det en hel del människor som inte vill det. Folk som gång på gång ifrågasätter eller hånar det du vill göra. I värsta fall är det din närmaste familj. Om du som jag är rätt känslig kan det vara behövligt att inte ha så mycket kontakt sådana människor under en period.

För min erfarenhet är att det bara behövs en liten omställningsperiod, sen blir du säkrare på ditt val och självförtroendet växer. I dag finns det i princip ingenting elakt som någon skulle kunna säga om mitt val att leva mitt liv med frilansande, hundar och yoga som skulle kunna göra mig ledsen eller börja tvivla. Tvärt om: jag är så stolt att jag hittat de saker jag vill göra.

Det talas ju mycket om energitjuvar hit och dit och jag har tyckt att det varit ett rätt löjligt uttryck. Men det ligger ju förstås någonting i det där. Vissa människor mår du bättre av att umgås med, vissa känner du dig trött och dränerad efter att ha träffat.

Inte förrän nu har jag börjat tänka att platser och saker jag gör också kan dra otroligt mycket av min energi. Mobilen till exempel, vissa kvällar när jag bara hamnar i läget att jag ligger och dumglor på Facebook så känner jag HELT SLUTKÖRD efteråt. Jag vet inte riktigt om det har att göra med att den inre konflikten att jag ”borde” göra någonting annat, att den kanske snor en hel del kraft av mig. Men jag vet åtminstone att hade jag legat och läst en bok hade jag inte känt mig slutkörd.

Sedan finns det vissa platser som ger mer energi än andra.

De yogastudios jag går till ger mig mycket energi, medan lokalen där jag går hundutbildningen drar mer ork. Den är utan fönster, med lysrör i taket.

Tänk själv: var brukar du vara på dagarna och hur får de platserna dig att må?

Jag ska försöka idag att göra checkups lite nu och då: vad ger energi, vad tar energi?

Ibland kan saker ta oändligt mycket energi av oss, vi är bara så vana vid det att det kan vara svårt att lägga märke till det. Men jag tror att bara medvetenheten om att platserna/handlingarna/personerna tar mycket energi kan hjälpa till att spara på den.

Testa du också!

Jag har ett litet häfte där jag ägnat lite tid åt att skriva upp olika slags vändpunkter i mitt liv. I och med att jag har varit deprimerad har jag rätt lätt att falla tillbaka till ”det finns ingen mening med någonting”-träsket. Att inse att det hänt och händer saker i mitt liv som får mig att fatta beslut som sedan blir min världsbild och påverkar och förändrar mitt liv ger en stark känsla av att jag faktiskt skapar min egen mening.

En negativ vändpunkt kan till exempel vara att du gått vilse i skogen som barn och blivit livrädd. Därefter kan du ha bestämt dig för att det är farligt att tappa bort sig eller till och i värsta fall att det är otryggt att vara ensam.

En negativ vändpunkt för mig var när jag började högstadiet och kände mig alltmer osäker på mig själv. Det gjorde att jag bestämde mig för att jag måste vara smal för att duga.

Min depression var negativ på många vis, men den har också gett mig en hel del. Till exempel var det under den perioden som jag bestämde mig för att det inte finns någonting farligt med att dö och den tanken lever jag med fortfarande, jag är inte rädd för döden och att slippa den rädslan är otroligt befriande. 

Jag har också en del positiva vändpunkter, till exempel:

– När jag sökte mitt första jobb på Ålandstidningen med stort självförtroende och fick jobbet. Sedan dess har jag alltid tänkt att bara jag är tillräckligt säker själv så kommer andra också att bli övertygade om det.

– När jag bland alla böcker i en stor bokhylla drog ut boken The Secret och den fick mig att inse hur otroligt negativa mina tankemönster hade blivit och jag bestämde mig för att förändra dem.

– När jag började yoga och det gjorde så gott för både kropp och själ att jag bestämde mig för att bli snäll mot mig själv.

Inom den tibetanska buddismen så anser man att när vi organiserar och röjer vår fysiska miljö så kan ”drala” eller magi komma in i vårt liv. Jag läser det i Din personlig coach för själen av Denise Linn (som tyvärr är slutsåld på svenska) och jag tänker att det nog ligger en hel del i det där.

Att ha ordning och reda runt omkring mig får mig alltid att må bättre. Det är lättare att andas. Förut, när jag fortfarande drack alkohol, så kunde jag storstäda hemma inför en utekväll så att jag i alla fall inte skulle behöva vakna upp och ha ångest över att det var ostädat runt omkring mig.

Det finns många olika slags fysiska röror. Det behöver ju inte bara vara röran hemma. Det kan vara röra i plånboken, bland filerna på datorn, i mejlen eller i väskan. När jag var tonåring hade jag alltid KAOS i mina väskor. Gamla ciggpaket, tobaksflagor, tuggummin som trillat ur paketen, gamla kvitton, luddiga halspastiller, pennor som som förstörde fodret. Hujedamig vad äckligt det var. Det slutade alltid med att jag kastade väskorna med allt innehåll för jag klarade inte av att rensa upp eländet.

Men det finns inre röra också. Att hela tiden tänka, analysera, älta och oroa sig utan att ta sig tid att lyssna inåt är också en jäkla röra. Herregud vad jag har haft ÖVERVIKT av den röran.

Att hela tiden prata utan att lyssna på andra är också en röra.

Att sysselsätta hjärnan konstant är också röra. Jag vet att när jag känner mig stressad eller orolig har jag svårt att låta hjärnan koppla av så jag uppehåller den hela tiden, med att lyssna på podcasts, scrolla igenom alla sociala medier 400 gånger, kolla på serier och så vidare.

Att ha en så fullspäckad vardag med så mycket aktiviteter att du känner dig överväldigad är också en typ av röra.

Förra veckan fanns det en övning i boken som var handlade om den fysiska röran: välj en av dina lådor hemma och rensa ur den. Absolut inte alla utan EN enda.

Jag valde min underklädes- och strumplåda. I förväg tyckte jag inte ens att den var särskilt rörig. Men jag slängde omaka och håliga strumpor och underkläder som jag alltid undviker att använda och vek ihop resten. Det tog kanske … sju minuter? Efteråt mådde jag så otroligt bra. Nästan löjligt hur en sån liten grej kan göra så mycket. Testa!

För bara något år sedan hade jag aldrig reflekterat över vad jag skapat för sanningar om mig själv i mitt huvud. Grundföreställningar om dig själv är tankar du burit med dig så länge och upprepat så ofta att de blivit till sanningar. Ofta ligger de så djupt rotade att man inte ens reflekterar över att de finns där.

De dagar jag känner mig deppig eller när det kommer motgångar faller jag ofta tillbaka till att upprepa de här negativa grundföreställningarna som för mig är:

Livet är en kamp. Jag vet inte hur många tusentals gånger jag tänkt det. Att livet är någonting som man ska traggla sig igenom, att allt är svårt, jobbigt och komplicerat.

Vill jag få någonting bra gjort får jag göra det själv. Jag haft de här tankarna mycket i jobbet som journalist. Under de två åren jag jobbade som chefredaktör gjorde jag i princip allt själv för de gånger jag bad om hjälp så blev det liksom aldrig precis så där som jag hade tänkt mig. Vilket jag inser nu handlar mer om att jag behöver bli bättre på att förmedla mina tankar och visioner men också att acceptera att allt inte behöver vara precis så som jag har tänkt, det kan vara på helt andra sätt också och ändå vara bra. När jag varit i relationer har jag också en tendens att tycka att jag har ”den rätta” lösningen och det har blivit en del dramatiska suckar och ”men då får jag väl göra det här själv i stället” genom åren.

De där sakerna kan inte jag. Det finns så MYCKET saker min hjärna bara bestämt mig för att jag inte kan. Det här är ett väldigt talande exempel på hur EXTREMT jag begränsat mig själv: när jag var 15 kom den första hamburgerkedjan till Åland. Den är finsk och heter Hesburger. Jag ville så otroligt gärna jobba där och var så fruktansvärt avundsjuk på alla som fick göra det. Jag ville också ha enhetliga kläder och ta beställningar. Men jag vågade aldrig söka jobb där för jag tänkte att jag ändå aldrig skulle få det. Fattar ni vad sjukt!?!

Jag är utanför. Ibland undrar jag om det är min egen syn på mig själv som gör mig mer introvert än vad jag egentligen är. Direkt det blir en större grupp med människor så känner jag mig så fruktansvärt obekväm. Jag får alltid känslan av att alla andra trivs och att deras prat flyter på så bra men när jag ska säga något så blir det bara konstigt och så vill jag bort. För att hantera det här har jag sedan jag var barn tagit på mig rollen att vara en clown i sällskap av andra. Jag skämtar om ALLT och gärna på min egen bekostnad. Ju ärligare jag blivit mot själv desto mer sällan tar jag på mig clownrollen, men känslan av att alltid vara lite utanför finns fortfarande kvar.

Det här är negativa föreställningar som inte ens är sanna. Men jag har burit omkring på dem i mitt huvud som om de vore det. Sedan har jag förstås andra positiva föreställningar, kanske inte så överraskande på områden i mitt liv där jag aldrig upplevt att jag haft några större problem.

Pengar ordnar sig alltid. Jag oroar mig ytterst sällan för att mina pengar ska ta slut. Visst kan jag noja ibland över hur jag ska få tillvaron att gå ihop, men innerst inne så bara VET jag att det alltid kommer att lösa sig om de nu skulle ta slut. Och faktum är att jag inte haft tomt på bankkontot en enda gång sedan jag hade mitt första jobb som isbergssalladsplockare.

Döden är okej. Jag var väldigt rädd för döden som barn, men sedan dess har det försvunnit helt. Döden händer alla och jag känner mig inte det minsta rädd eller orolig för att jag plötsligt ska bli livshotande sjuk. Kommer det så kommer det. Tvärtom kan jag nästan tycka att det är spännande att se hur det känns att dö.

Så. Det är mina tankar. Det är bra att medvetengöra dem för att få insikter om vad det egentligen är för tankegångar och ”sanningar” som styr ditt liv.

Andra negativa föreställningar kan vara: 

Jag är för gammal för att tänka på att byta yrke/lära mig något nytt. 

Män/kvinnor i mitt liv behandlar mig alltid illa. 

Jag slutför aldrig det jag påbörjar. 

Jag måste kämpa för att komma någonvart. 

Jag måste ta hand om människor. 

Andra positiva kan vara: 

Människor trivs i mitt sällskap. 

Vilka utmaningar jag än stöter så kommer jag att klara dem. 

Jag vet vad jag vill. 

Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. 

Vilka är dina grundföreställningar om dig själv? Jag tycker det är så spännande att få veta hur andra tänker!