Nu är det snart två år sedan jag började ställa mig frågor, riktiga frågor om livet. För mig har det förändrat allt.

Det är så kraftfullt att verkligen fråga sig själv saker om livet och verkligen svara ärligt: 

Trivs du i ditt liv?

Hur är din relation till dig själv? Är du snäll eller dömande?

Hur är din relation med dina vänner? Får de dig att må bra? Känner du dig trygg?

Hur är din relation med din partner? Känns det rätt? Känner du dig betydligt mer upplyft och älskad än tvärt om?

Hur trivs du på ditt jobb? Är du inspirerad? Älskar du det du gör?

Hur trivs du i din kropp? Äter du mat som får din kropp att må bra?

Hur ofta känner du glädje? 

Hur ofta känner du ilska/irritation/frustration?

Känner du skam och skuld?

Hur trivs du i ditt hem? Får du energi genom att vara där? Älskar du dina möbler och prylar och det du har på väggarna och ser varje dag eller är de där av någon annan anledning?

Utgå från de här frågorna och först och främst se hur det verkligen ligger till. Sedan gå igenom frågorna på nytt och se: vad är min önskan, hur skulle jag vilja ha det?  

När jag började ställa mig de här frågorna var gapet mellan hur jag hade det och hur jag ville ha det enormt. 

Jag insåg att jag liksom bara flutit med och inte reflekterat så mycket, alls. Jag visste inte ens att jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att jag kunde börja ta beslut och förändra mitt liv utifrån vad jag faktiskt vill och drömmer om. 

Min intuition var därmed också helt avtrubbad. Jag kunde inte skilja på vad det var jag egentligen ville och vad som var vad jag trodde att jag borde eller förväntades göra.

När jag först började ställa mig själv frågor så svarade jag till exempel att min stora dröm var att flytta till en större lägenhet här i Stockholm.

Hehehe…

Jag fick drömma precis hur stort jag ville men mitt svar var en tvårummare i en stad jag aldrig riktigt trivts i. Okej. Det svaret kan jag så här i efterhand konstatera att var baserat på vilket steg jag trodde att jag förväntades ta härnäst i livet.

Så jag gör mitt bästa för att hela tiden försöka öva upp min intuition och förmåga att drömma. Det är fortfarande svårt Det här gör jag då genom att fråga mig saker. Innan jag öppnar garderoben så frågar jag mig själv vad jag vill ha på mig, i stället för att bara ställa mig där och vara totalt vilse. Innan jag ska ta ett beslut så frågar jag mig själv om det känns bra eller dåligt. Jag tänker inte bara på ”vad som är praktiskt” eller ”vad som är smartast”. Det är så viktigt för mig att jobba mig tillbaka till att fatta beslut på känsla. Att komma fram till vad jag vill är så mycket bättre än att lämna saker och ting åt slumpen, eller ännu värre: att göra saker för att jag pleasa andra.

Emma skrev en kommentar i går: Du börjar en av dina kommentarer här nedanför ” Medvetenhet är ju alltid ett av de första stegen mot förändring ”. Jag har erkänt för mig själv att mitt förhållande till mat inte är helt sunt, jag har berättat det för min familj och vänner och det känner himla bra. Men hur går jag vidare? Jag har sett att du skriver om hetsätning ibland, är du medveten om det? Har du berättat det och pratat öppet om det? Hur går du vidare?

Jag tänker att jag svarar på det i ett inlägg och inte kommentarerna så kanske någon annan som undrar över samma saker kan få något ut av det.

Jag har i princip alltid haft en märklig relation till mat, redan som barn kunde jag hetsäta utan att förstås förstå att det var det jag sysslade med. När jag väl började äta hade jag väldigt svårt att sluta, oavsett om det handlade om mackor eller kokosbollar. Efteråt mådde jag alltid dåligt och skämdes. Det är som det alltid funnits ett hål i mig som jag försökt fylla med mat.

I tonåren har jag i perioder svultit mig själv, hetsätit och sedan kräkts. Kräkningarna kom mer sällan ju äldre jag blev och när jag var 20 lovade jag mig själv att aldrig mer sätta fingrarna i halsen, ett löfte jag lyckats hålla. Det här vet de flesta som känner mig och jag tycker inte alls att det är jobbigt att prata om det.

Men hetsätningen har liksom hängt med längre, den slår till ibland när jag minst anar det, speciellt om jag känner mig stressad, splittrad eller orolig. I perioder när jag mått riktigt dåligt har otroligt mycket av min tankekraft gått åt till mat. Vad jag ska äta, att jag ätit för mycket osv. Ibland behöver det inte vara så ”extremt” utan kan vara att jag till exempel varit ute och ätit en middag och bara känt: jag är inte nöjd. Så går jag hem efteråt och äter okontrollerat. Jag har skämts oerhört över det och inte pratat så mycket om det, bara skrivit om det. För mig kändes det enklare att prata om att ha ”riktiga” ätstörningar än att då och då ställa mig och trycka i mig mat.

Det är svårt med mat på så vis att du alltid måste äta. Du kan inte sluta som med cigaretter och alkohol utan du måste lära dig att äta.

Mitt första steg var medvetenheten: jag hetsäter. Försöka tänka på saken utan att lägga alltför mycket värderingar där, strunta i att klanka ner så mycket på det, inte säga att det är äckligt och vidrigt osv. Det är vad det är.

För mig har det hjälpt otroligt mycket med ACT. Det är en KBT-metod som handlar om att betrakta sina känslor när de dyker upp. Jag rekommenderar verkligen ”Lyckofällan” av Russ Harris. På så vis har jag blivit mer medveten i stunden och kan ”resonera” med mig själv när infallet att hetsäta dyker upp.

Snällt fråga ”okej vad är det som händer nu Zandra? Känner du dig ledsen? Orolig? Otrygg? Har du ångest? I så fall: vad beror det på?”. Efter att ha ställt de här frågorna har jag gjort ett val: vill jag hetsäta eller vill jag inte det? Ibland väljer jag att göra det, ibland inte. Men då är det ett val jag gjort och på så vis känns det ändå som att jag har mer kontroll över situationen och då har jag också märkt att det inte blir lika okontrollerat heller, jag kanske stoppar i mig 4-5 knäckebröd, men kan sluta långt innan jag känner mig illamående och allt spårat ur och jag fått i mig halva kylskåpet. 

Sedan jag började med yoga och personlig utveckling kommer hetsätningsskoven ytterst, ytterst sällan. Det kom ett för några veckor men det var första på … jag minns inte hur länge. Yogan har lärt mig att vara självsnäll och jag vill inte längre trycka in mat. Från yogan har jag också fått andningen som kan vara väldigt hjälpsam för att ta dig tillbaka till nuet när det känns som att hjärnan börjar rusa iväg.

Att vara försiktig med kolhydrater hjälper mig också, för jag vet att till exempel vitt bröd och ris kan trigga i gång en attack.

Det finns också en bok som heter Mindful eating av Elin Borg som jag läst och testat göra övningar för Aftonbladet Wellness och skrivit om här!

Viktigast för mig är att försöka vara så självsnäll som möjligt. Världen går inte under om jag hetsäter någon gång.

Kram!

Den här boken rekommenderade Malin Berghagen när jag var på hennes föreläsning. Hon skriver ett långt inlägg om sitt möte med Dain Heer då han fixade hennes rygg här. Boken handlar om att vara sin egen energi och det jag tagit med mig är att i stället för att hela tiden gå runt och älta samma saker faktiskt fråga mig själv: vad är problemet? Varför mår jag dåligt? Varför är jag ledsen? Det har gett mig en helt ny kännedom om både själ och kropp.

Den här titeln måste väl vara den mest självhjälpiga av alla självhjälpsklyschor. Jag fick låna den av mamma och tyckte att den såg löjlig ut att det tog sitt lilla tag innan jag läste den. Men när jag väl läste den: oj, oj, oj. Den gav mig precis de verktyg jag behöver i livet just nu. Ni ser ju att jag till och med har satt små lappar så att jag enklare ska kunna hitta det jag behöver. Den ger många tips på praktiska övningar som bland det här ”livsschemat” som jag skrivit om här. 

Rita Rogers är ett brittiskt medium som varit mycket omskriven. Dels för att hon är väldigt bra, men kanske främst för att hon var prinsessan Dianas medium och vän. Jag tror på själsfränder och jag är övertygad om att jag kommer att träffa min en dag, när jag är öppen för det. Jag har absolut inte varit det tidigare i livet. Däremot har jag många gånger haft känslan av att det saknas en människa i mitt liv som bara kan förstå mig utan att jag behöver förklara allt, någon som bara vet. I boken beskriver Rita ingående hur själsfränder funkar, hur du vet att du hittat din själsfrände och hur det sedan är att leva ihop.

En tunn bok som förklarar vad kärlek egentligen handlar om och hur vi människor förstör mycket med vår rädsla. Även om jag haft insikten ett tag så var det den här boken som hjälpte mig formulera inlägget jag skrev i går om att försöka förändra någon. 

Jag har under många år haft svårt att lyssna på musik. Alltså verkligen lyssna och KÄNNA musiken.

Viss musik kan beröra mig väldigt mycket och det blir liksom för mycket att verkligen sitta stilla och lyssna på en låt som rör upp mycket känslor. Det här har jag löst genom att helt enkelt inte lyssna så mycket på musik och när jag gjort det så har jag inte tagit in utan hållit en distans som om det vore vilket radioskval som helst och på så vis inte låtit det påverka mig.

Jag minns en kille som jag träffade under en period som uppmanade mig att bara sitta rakt upp och ner och lyssna på hans deppiga låtar. Jag upplevde det som tortyr och blev förbannad på honom. Tyckte det var så oerhört fånigt alltihop. Jag antar att jag snuddade vid en känslomässig smärta som blev för stark. Det är precis som många stela människor som prövar yoga för första gången. De blir bara ilskna och vill lägga av direkt, smärtan och motståndet blir för starkt, så de säger att det är fånerier och inget för dem (trots att det är de som behöver det allra mest!).

Så i morse satte jag mig i soffan för att meditera 5-10 minuter. Eftersom jag haft några fina meditationer efter yogan till musik, då jag verkligen varit med den och andats även om det rört upp mycket i mig så tänkte jag pröva. Jag satte ihop en playlist med några låtar som på olika vis symboliserar olika perioder i mitt liv. Sedan satte jag mig och bara andades och tillät mig känna de känslor som dök upp.

Jisses.

En timme (!) senare hade jag gråtit så ögonen var alldeles rödsvullna.

Jag tror minsann att det finns ”lite” uppdämt i mig som behöver komma ut.

Jag läste något så fint i går. Oavsett vad som händer oss i livet, om vi så inte har någon kontroll själva över huvud taget så finns det en sista sak som vi alltid kan välja: vår inställning. 

Jag vet hur det är att sitta i en fruktansvärd situation du omöjligt kan ta dig ur och jag vet också hur viktiga tankarna är just då. Kämpar du emot verkligheten som den är, om du bara kan tänka ”nej, nej, nej”, klandrar omständigheterna och förbannar livet så kommer du tyvärr bara göra det ännu värre för dig själv. 

När jag var på föreläsning med Malin Berghagen pratade hon om att vid jobbiga situationer ställa frågan: vad är rätt med det här som jag inte förstår?

Oftast är det ju till slut de allra värsta och mest smärtsamma sakerna vi råkar ut för som formar oss allra mest som människor.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är mina två senaste uppbrott. För över tre år sedan när det tog slut med killen jag var tillsammans med då så klängde jag mig fast vid sorgen. Jag vaknade varje morgon och tänkte ”nej, nej, nej det här händer inte”. Tillvaron var rent ut sagt vidrig och jag mådde så dåligt att jag isolerade mig själv drygt åtta månader, ville inte göra något och inte träffa någon. Bara sitta hemma och vältra mig i mitt elände. Jag kapslade in smärtan i kroppen så pass att den så småningom började visa sig utåt genom ilska. Jag var förbannad på verkligheten och kände mig så provocerad av människor runt omkring mig. Fattade inte alla jävlar att det inte fanns någonting att kämpa för? Man kan säga att jag lutade mig tillbaka och lät mig själv gå under.

Det är stor skillnad mot den här gången. Jag har hanterat det på ett annat sätt. Jag har mer sett det som att det här är en del av livet, även om jag varit arg, ledsen och besviken så har jag inte kämpat emot det som händer. Jag accepterar att det är som det är, inte varje dag, inte varje timme eller minut, men allt som oftast så kan jag sitta och andas med alla tunga känslor och se att de faktiskt försvinner efter ett tag. Ju mer tid det går desto snabbare försvinner de.

Yogan har lärt mig mycket om att känslor kommer och går. Inget är bestående, även om det ibland känns så. Just nu känns det på ett visst sätt, men i morgon, om en månad, eller kanske redan om någon timme så kommer det att kännas annorlunda.

Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Klipper och klistrar in en krönika som jag skrev för Wendela i går, apropå komikern Jan Bylund och psykologen Mattias Lundberg bok ”Den lyckliga pessimisten”. ”Tänk negativt och bli lycklig” är rubriken på artikeln om deras bok. 

Här är hur som helst mitt tyck om saken:

Det räcker nu.

År ut och år in har det varit okej att håna och häckla positivt tänkande. Skratta åt carpe diem-kylskåpsmagneter och fnysa åt självhjälpsböcker. Bespotta Mia Törnblom och förakta ”coachsamhället”. Be folk komma ner på jorden, vara lite mer kritiska och framförallt: realistiska.

Det är väldigt enkelt att racka ner på positivt tänkande, jag vet det, för jag har gjort det själv. Hela mitt vuxna liv har jag också varit en av alla de ”smarta” som vet att livet inte alls är så förbannat lätt. Livspusslet ska ju läggas herregud. Jobbet är stressigt och hemmet ska renoveras och maten ska lagas och som om det inte vore nog ska hygienen skötas också. En liten kamp som ska utkämpas varje dag. Det har varit min verklighet.

Jag skriver har, för det är inte det längre.

Min historia är som första kapitlet i vilken självhjälpsbok som helst. Jag hade mått förbannat dåligt alldeles för länge. Jag var så less. Less på att känna mig stressad. Less på att hetsäta mackor på kvällarna för att det fanns ett tomt hål inom mig som behövde fyllas med någonting och varför inte med vetemjöl? Less på att aldrig känna mig harmonisk. Less. Less på allt.

Till slut kapitulerade jag totalt.

Min utväg blev att förändra mitt sätt att tänka. Att gå från att ha realistiska tankar till att faktiskt tro att saker och ting är möjligt, också för mig, att jag kan följa min drömmar och göra precis det som känns rätt för mig. Det är inget arbete som görs i en handvändning, många års invanda tankebanor ska justeras om. Och det gör definitivt inte saken lättare att en hel del människor klankar ner på det hästjobb jag och många andra försöker göra med oss själva för att må bra.

”Livet blir inte hallontårta bara vi tror på oss själva” säger psykologen Mattias Lundberg som tillsammans med komikern Jan Bylund släpper boken ”Den lyckliga pessimisten”.

Det är lustigt.

För sedan jag började tro på mig själv är livet precis just det: hallontårta.

När jag mått som sämst har jag alltid så fruktansvärt svårt att ta beslut. Det är helt omöjligt. Kan gå in i en mataffär och komma ut tomhänt, för jag kan omöjligt välja någonting där inne. Än mindre fatta ett beslut om vad jag ska äta för mat. Ingen kontakt med någon som helst intuition över huvud taget.

I takt med att jag mått bättre så blir det mindre och mindre problem.

Men ibland dyker det upp, vilket väl är helt och fullt rimligt. Numera gäller det främst större beslut som kostar mycket pengar.

Beslutsångest är jobbigt. Det tar oerhört på krafterna och kan i princip driva en människa till vansinne. Jag kan känna mig så orolig för att välja fel. ”Tänk om” hit och dit. Jag försöker förutse framtiden och räkna med okända faktorer och det inre tjattret mal på i huvudet.

Flera gånger har jag tänkt: herregud, vad skönt det vore att gå genom livet och bara veta. Aldrig vända och vrida på allting utan bara ta ett beslut rakt upp och ner.

Jag har läst att undersökningar med framgångsrika personer visar att de tar över 90 procent av sina beslut baserade främst på sin magkänsla. De bara vet. Och det låter så enkelt.

Därför blev jag så glad i går kväll när jag hittade den här beslutsmodellen i går. Så här ser det ju vanligtvis ut:

Men jag har aldrig riktigt tänkt på att det faktiskt går att välja att se det som att båda besluten är rätt väg.

Båda vägarna kommer att ge möjligheter!

Ta ett exempel: att du ska stanna på ditt jobb eller välja ett annat.

Stannar du på ditt jobb kommer du kanske att bli befordrad. Du kommer må bättre av att du är där för att du faktiskt har valt att vara där. Du vet vilken trygg plats du har att gå till varje dag.

Väljer du att gå så är det en möjlighet att lära känna nya människor och bredda din arbetserfarenhet. Du lär dig hantera en ny spännande situation i livet.

Hur du än vänder dig är båda besluten bra! 

Jag gillar verkligen att försöka programmera om min hjärna att tänka på ett annat sätt. Det är förstås inte helt lätt, men det är heller inte helt omöjligt. Det kommer dock att krävas mycket jobb, tänk på hur stor kraft och hur många år vi lagt ner på att forma de tankemönster vi har i dag.

Jag inser mer och mer att jag klampat rakt ner i en fälla som förmodligen tusentals kvinnor gjort före mig. Jag har trott att min partner ska göra mig lycklig. 

Det må låta tröttsamt, men det är ju sant, ingen kommer att kunna göra mig lycklig förutom jag själv. Att lägga min lycka hos någon annan innebär samtidigt att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Och så länge jag inte tar ansvar för mitt eget liv så KOMMER jag känna mig:

ilsken, upprörd, trött, självömkande, besviken (varsågod att plussa på valfri dålig känsla).

Min favoritdåligkänsla i relationer är en konstant känsla av att vara osedd. Jag VET att jag inte är det, men jag släpar ändå runt på känslan att vara bortprioriterad och glömd.

Självklart ska en partner finnas där och ge stöd, men INTE ständigt behöva känna sig otillräcklig för att hen halvt om halvt jobbar ihjäl sig för att skyffla igen ett stort svart hål hos sin flickvän/pojkvän.

”När du inte hanterar ditt liv är inget mått av näring och omtanke tillräcklig. Du blir en bottenlös grop. Mannen/kvinnan i ditt liv skulle kunna stå på huvudet för dig, som några av männen i mitt liv försökt göra, men det räcker ändå aldrig till” står det i boken jag läser nu. Författaren Susan Jeffers berättar också om hur hon i åratal satt med sina väninnor och beklagade sig över smärtan som männen i hennes liv orsakade henne.

”Vi var ett jämmer-och-stön-sällskap som aldrig verkade tröttna på varandra berättelser. Inte undra på: vi blåste upp ett martyrskap hos varandra som vi uppenbarligen njöt av, och vi fick alltid rätt! Belöningen var att vi inte behövde skapa vår egen lycka – vi kunde helt enkelt anklaga våra män för att de inte gav oss den”. 

Men hej jämmer-och-stön-sällskap! Dig känner jag alltför väl!

Jag tycker det är så skönt att läsa om och äntligen se de här sakerna klart. Då vet jag vad jag har att jobba med när det kommer till mig själv.

Jag läser en bok om rädslor för det känns som det allra, allra viktigaste för mig just nu. Jag kan, vill och tänker inte låta mig själv begränsa mitt liv för att jag är rädd. Men för varje nytt steg jag tar i livet så kommer jag tyvärr att vara rädd. Det hjälps liksom inte.

Rädslorna kommer inte bara hastigt och lustigt försvinna en vacker dag utan det handlar om att hitta sätt att hantera dem när de dyker upp.

För det är ju det allt bottnar i: rädslan att jag inte ska kunna hantera livet om något händer.

Just nu är jag rädd för den dagen då Christian ska flytta härifrån. Jag är rädd att inte kunna hantera ensamheten, att inte kunna hantera att han inte finns i mitt liv. Plus att jag som en följd av det här är rädd för att förlora min ekonomiska trygghet. Det är mer sårbart att vara en än att vara två OM det nu skulle hända något dåligt/hemskt.

Jag är långt ifrån ensam om att ha de här känslorna. Jag är säker på att de flesta känner dem mer eller mindre under ett uppbrott. Skillnaden är ju som sagt bara att välja hur man handskas med rädslorna.

Sedan är förstås ett uppbrott ihopblandat med så mycket mer än bara rädslor. Det är kärlek och sorg, kanske ilska, skam, skuld och/eller lättnad. Jag försöker så gott jag kan att sortera vad som är vad. Då blir det inte heller en röra av saker som bara är eländiga och fruktansvärda.

Utöver det här är jag rädd för en massa saker här i livet. Små saker. Stora saker. Till exempel:

Jag är rädd för att dansa (jag kan inte hantera att göra bort mig)

Jag är rädd för att gå på fester (jag kan inte hantera att hamna utanför)

Jag är (ofta) rädd för att göra intervjuer (jag kan inte hantera att misslyckas)

Jag är rädd för att flytta utomlands även om jag länge velat (jag kan inte hantera att misslyckas, ensamheten eller att förlora tryggheten)

Jag är rädd för att skaffa nya vänner (jag är rädd att inte kunna vara mig själv, att behöva anpassa mig, att bli dömd eller avvisad)

Vissa av de här sakerna har jag gjort ändå. Intervjuer har jag gjort regelbundet i över 10 år men jag är fortfarande rädd. Andra saker som att skaffa vänner och gå på fester gör jag alltmer sällan. Jag stänger in mig i min trygghetszon i stället. Enklast så. Där kommer ingen åt mig.

Vill jag leva så? Nej. Absolut inte.

Någonting som jag jobbar mest på är det som är allra viktigast för mig: att våga se min potential, drömma fullt ut och följa det som jag innerst inne vill göra. 

Enkelt översatt skulle det kunna vara ett kort citat på Instagram typ Follow your bliss. Men skulle det vara så jävla enkelt så hade jag ju alla suttit där med förverkligade drömmar. För en vanlig dödlig med halvsvajig självkänsla krävs jobb och massor av mod (och kanske några uppmuntrande Instagramuppmaningar). Jag har hur som helst bestämt mig för att jag vill göra det jobbet. Jag vet att det kommer vara värt det.