Jag försöker att verkligen se och analysera vad det är som gör att vissa dagar blir riktigt dåliga och andra (som i dag) känns som att allt är bra och kommer att bli ännu bättre. Jag är så otroligt lättpåverkad emellanåt.

På hundinstruktörsutbildningen när vi pratade om pedagogik så sa läraren att det är viktigt att dra på sig en ”mental kondom” före man ska hålla en kurs. Jag har nog väldigt tunn kondom, om ens någon alls..

Och vissa dagar är värre än andra.

Nu har jag börjat tänka så som Ida skrev på sin blogg om att tänka att man varje morgon har 100 kronor i energi. Sedan får man välja vad man vill lägga de här 100 kronorna på. Vill man lägga 50 kronor på att älta en taskig barndom? Fine! Upp till dig! Vill du lägga 30 kronor på att älta din störiga kollega? Varsågod. Men det är hela tiden mitt eget konto det dras ifrån.

Inte konstigt att man ofta känner sig slutkörd på kvällarna. Energin läcker ju åt en massa olika onödiga håll. Det gäller bara att vara uppmärksam när det börjar rinna iväg och sätta stopp (vilket inte heller alltid är det lättaste).

Som jag skrev förra veckan så har jag införskaffat mig en anteckningsbok där jag skriver ner saker och ting. Tanken är väl att jag ska få ner känslor, drömmar och små tacksamhetslistor. Lite ett och annat.

I fredags när jag blev rånad på min telefon så fick jag verkligen uppleva hur viktigt det där skrivandet kan vara.

Jag satt i bussterminalen och kände mig så ledsen, dum, kränkt, tom och arg om vartannat.

Min första tanke var: Nu vore det gott med ett glas vin.

Jag ville alltså döva alla jobbiga känslor med ett glas vin. Precis som många landar efter jobbiga arbetsdagar genom att hälla i sig känsloavtrubbande alkohol.

Min andra tanke var: Synd att jag har hundarna med mig för nu skulle det verkligen sitta fint att gå till Pressbyrån och köpa en massa choklad.

Här ville jag i stället proppa i mig socker för att döva känslorna. Jag har hetsätit en hel del i mitt liv och jag vet att det inte gör saken bättre, tvärtom. Problemet kvarstår och ännu mer ångest adderas efter en orgie i kolhydrater.

Båda dessa två är impulser som jag knappt varit medveten om tidigare. Men nu kom jag på dem (eftersom jag inte dricker längre och inte kunde gå någonstans och köpa choklad på grund av att jag hade hundarna med mig).

I stället för att dricka eller äta tog jag upp min anteckningsbok och skrev ner precis allt jag kände. Det blev osammanhängande och långt, men jag var noggrann med att försöka få ur mig så mycket det bara gick.

När jag skrivit klart läste jag igenom allt. Det som hände sen var som magi. Sakta men säkert började allt det jobbiga rinna av mig. Det tog kanske 15 minuter och sedan kände jag mig löjligt lugn. Lugn och stolt, för jag har aldrig lyckas ta mig ur en känslostorm så där effektivt tidigare. Jag ältade inte ens allt det pratiska som skulle behöva fixas: spärra mitt nummer, försäkring, självrisk, polisanmälan, ny telefon.

Det var en så fruktansvärd lättnad att inte låta händelsen spilla över på mitt mående flera timmar/dagar efteråt. Det var ingen ångest, ingen panik. Bara sinnesro.

Skriva ner känslor alltså. Testa det!

Jag förstår verkligen att smartphonen har sina fördelar. Det är ju på ett vis fantastiskt att kunna gå omkring med världen i sin ficka. Jättesnygg design, Steve Jobs.

På samma gång är jag så förbannat less på den. Det är en liten mackapär som snor åt sig mer och mer tid.

Inne i olika appar så uppdateras flöden ständigt. För att hålla sig ajour behövs det liksom en dygnet runt-vakt.

Jag märker själv hur jag drar fram mobilen direkt när tankarna spinner i huvudet. När jag känner mig stressad eller oroad. Då är den där som en liten tröst. Jag kan fly in i någonting. Läsa olika människors åsikter om saker jag bryr mig och saker jag inte bryr mig om över huvud taget. Se bilder. Läsa listor. Googla saker jag borde fixa. Ni vet ju.

Problemet är bara att det aldrig löser någonting. Några djupa andetag och lite stillhet löser mycket. Att ta ett varv i Facebookflödet reglerar inga stressnivåer. Det är same same en kvart senare.

Internet kan bli destruktivt precis som tv-tittande och spelande.

När jag mådde som allra sämst gjorde jag knappt annat än surfade (på min lediga tid). Planlöst sökande på nätet. Det hjälpte inte men det dämpade lite oro och deppighet för stunden. Det fanns en så stark önskan hos mig att jag hade kraften och styrkan att dra mig upp ur soffan och göra någonting, att uppleva saker – men i stället blev jag kvar framför datorn. För det är ju så enkelt att bara försvinna in. Att slippa vara i verkligheten för en liten stund.

Det är ju så enkelt att bara plocka upp mobilen. Den ligger ju ändå bara där och jag råkar ju ändå ha några minuter till övers.

Jag tror verkligen inte på det där: att huvudet måste fyllas med information och underhållas hela hela tiden. Till slut fastnar ju ingenting. Alla bara rinner förbi i en jämngrå massa. Jag blir inte smartare.

Det jag tror hjärnan behöver är att tränas i att bara vara. Att stå över alla impulser att plocka upp mobilen och alla känslor av leda.

Det går nästan att jämföra med ett överaktivt barn eller en hund som man behöver hjälpa för att komma ner i varv. På samma sätt får man hjälpa hjärnan hålla sig undan behovet av det ständiga flödet på internet.

Ungefär så här: Jag sitter bara här. Kämpa på du lilla hjärna. Sparka, skrik och hitta på alla möjliga konster.

Till slut kommer du också att få ro din stackare.

Ja! Tack så mycket Ojsans för din rekommendation om den här boken efter inlägget ”Tvåårsförbannelsen (hjälp, jag är en bitch).

Har nästan sträckläst hela nu. Det som var mest aha-upplevelse för mig var att jag passar ”perfekt in” i en viss kategori som beskrivs i boken. Det är anknytningsteorierna som beskrivs, och jag har ju tidigare skrivit om boken Hemligheten som var en stor ögonöppnare för mig kring vilka typer av personer jag söker mig till, men främst – varför. 

I den här boken fick jag ett mer ingående resonemang kring hur personer av samma personlighetstyp som jag (otrygg-ambivalent) beter sig i relationer och det var på pricken jag.

Jag älskar fanimej att läsa böcker och inse att det mesta jag gör har en orsak, är fullständigt mänskligt och handlar inte om att jag är ett hopplöst exemplar. Allt har sina förklaringar. Bara jag får bli medveten om varför jag gör som jag gör så tycker jag att det är mycket lättare att lämna ett dåligt/destruktivt beteende bakom mig.

Vad har jag lärt mig då? Att jag skapat ett filter där jag bara väljer att fokusera på det dåliga min sambo gör. Att jag lätt fastnar i mina känslor och målar upp katastroftankar kring framtiden. Och det här ska jag då lösa genom olika övningar och meditation.

Allt visste jag ju egentligen redan, men så himla skönt att få ord på det. Bara genom att medvetengöra och förstå mina problem via böcker har jag överkommit så mycket destruktiva tankegångar jag haft, den största av dem alla som jag övervunnit är nog den kring mat. En gång i tiden ägnade jag ungefär 85 procent av dagarna på att obsessa kring mat. Nu kanske … 3 %?  När jag var fast i mattänkandet var jag så otroligt förtvivlad. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur det, att jag skulle behöva leva resten av mitt liv med att tänka på vad jag ätit, att jag ätit för mycket, att jag ville äta, att jag inte borde äta.

Men se nej, så blev det inte med den saken!

Det går att programmera om hjärnan och få den på rätt bana. Det handlar egentligen bara om att vara så självsnäll att man ger sig själv den tiden. För tid tar det ju.

Men det ÄR värt det!

Jag träffade Ida i går och hon är i princip proffs på ACT och mindfulness.

Jag glömmer så lätt bort smarta saker jag läst, borde samla på mig någon slags bank av bra verktyg att ta till när saker och ting känns motigt.

Verklighetsglapp var en sån sak jag helt förträngt.

Förmodligen för att jag är så fullt upptagen med att HA verklighetsglapp så jag inte hinner notera dem. Verklighetsglapp inom ACT är den här bilden av hur saker och ting borde vara. Hur ens kärleksliv borde vara, hur ens föräldrar borde vara och hur man själv borde vara. Risken finns att det slutar med att man lever i den här visionen om hur saker och ting borde vara. Och det kommer aldrig att sluta med en fridfull och tillfredsställande vardag för det är ju någonting som skevar hela tiden mellan din bild av verkligheten och hur verkligheten faktiskt är. 

Jag är verkligen i behov att öva på det här. Att i stället för att leva i någon annan värld vara exakt här, där jag är som jag är, ser ut som jag gör, äter som jag gör, motionerar som jag gör och där den människan jag lever närmast, det vill säga Christian, är som han är, och gör som han gör.

Mycket av våra tjafs handlar om mina verklighetsglapp. Att jag inbillar mig att tillvaron ska vara på ett annat sätt. Jag kan till exempel ha skapat en bild i mitt huvud av att han ska komma hemma klockan 18 på kvällen, att vi ska hinna gå ut och sätta oss i någon park och prata intensivt om livet i flera timmar. Men hans verklighet är inte alls så. Hans verklighet är att han har svinmycket jobb, måste jobba över, är trött och bara vill kasta sig på soffan.

Jag säger inte att man därför bör acceptera att ens partner ALLTID jobbar över och alltid är trött och vill ligga på soffan. Alla har sin gräns.

Men om det händer ibland och jag själv ser till att det blir jobbigt för mig själv är det ett verklighetsglapp som jag kunde ha undvikit genom att bara acceptera tillvaron som den är, i stället för att älta kring hur den kunde ha varit.

Ida har i sin blogg tagit exemplet med viktnedgång. Man ser en bild av sig själv som storlek 38 men är i verkligheten 42. Strävan är hela tiden mot den mindre storleken i stället för att vända på det och börja acceptera den du är i dag. Jag läste en bok, minns inte vilken, som där författaren skrev att för att börja gå ner i vikt är acceptans den allra bästa metoden. Därför ska man börja med att rensa ur ALLA så kallade smaljeans och klänningar som inte passar längre och bara ha plagg som sitter perfekt på den kropp du har i dag. Börja med att se dig själv i spegeln och bara försök att acceptera. Så här ser jag ut i dag, just nu. Det är den här kroppen som bär runt mig dagligen, i den här kroppen finns allt jag behöver för att överleva.

Jag kan ta ett rätt roligt/tragiskt exempel från mitt eget liv.

När jag började på hundutbildningen så var det flera lärare och några deltagare som hade magväskor. Detta för att kunna ha med sig allting som behövs på ett smidigt sätt när de är ute och tränar hundar. Där och då lovade jag mig själv (alltså skapade en bild) att jag aldrig skulle skaffa en magväska. Magväska var nämligen närmast ett skällsord när jag var yngre. Det var sådana finska turister hade när de kom till Åland och som de finska turisterna ville man INTE vara.

Men.

Så började jag träna hund på allvar och märkte hur oerhört fumligt allt blev för mig. Jag kämpade med att fästa små godispåsar i jackan och satte fast klickern i byxfickorna och var ändå tvungen att ta med mig en extra väska med vatten, extra godis, hundleksak och mina tillhörigheter. Mitt liv blev mycket jobbigare än det hade behövt vara. Tills jag till slut accepterade att jag behöver en magväska, beställde en på nätet och allt plötsligt är mycket enklare. Det KUNDE ha varit enklare från början, men med mitt eget krånglade kring hur saker ”ska vara” så tog det mycket längre tid.

Jag läser en bok som heter ”I tacksamhetens tecken” av psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl.

Jag lånade boken från biblioteket. Min kompis var helt förundrad över min metod när det gäller att välja böcker. Jag går bara fram till psykologihyllan på biblioteket (ja, jag har återupptäckt biblioteket!) och väljer den boken som det känns som jag dras till mest. Det brukar oftast bli väldigt rätt.

Hur som. Den här boken innehåller så mycket tänkvärt att jag fotat flera sidor så jag ska kunna titta på dem i mobilen.

Bland annat skriver hon om hur det sägs att psykologer ägnar mer intresse åt det som försvagar och bryter ner oss än det det som ger oss kraft och mod. Varför är det så? Jag förstår att det ÄR så, att vi mår rätt dåligt och speciellt vi som söker oss till psykologer brukar ju inte vara high on life, direkt.

Men varför ska det som gör oss sjuka, svartsynta och missnöjda få ta större plats än det som gör oss friska, engagerade, kreativa och optimistiska, frågar hon i boken. För det är ju så. Känslor som skuld, skam, ångest och hat får ju överlag mycket mer uppmärksamhet än glädje, kärlek, hopp, vishet, medkänsla och mod. ”Människans inneboende förmåga att göra illa har varit i mer fokus än hennes potential att göra gott”, skriver hon.

Jag tror väldigt mycket på det här, att fokuset ligger fel. 

Jag har levt med ångest och depression i många år och de här åren har jag ägnat åt att försöka förstå min ångest. Alla dessa frågor jag ältat. Varför mår jag så här? Vad är det som händer? Vad är det för mening? Jag har trott att bara jag skulle få allt förklarat för mig på rätt sätt eller om jag på egen hand skulle lyckas slåss och vinna över den så skulle jag kunna lämna den bakom mig. Det har ju inte gått så jättebra nej. Utan det var först när det verkligen gick upp för mig att jag var tvungen att skifta fokus som saker och ting började förändras. Och när det väl gjorde det – då gick det snabbt.

Jag har varit svartsjuk.

För mig handlade det inte om pojkvänners tjejkompisar, kvinnliga kollegor eller random tjejer på krogen. Det handlade om ex. Jag stod liksom inte ut med tanken på att den kille jag är tillsammans med  tidigare har älskat någon på samma sätt som han älskar mig. Sedan har det alltid funnits en liten rädsla kring att han plötsligt ska inse att den förra flickvännen han hade var mycket bättre och kommer på att han vill gå tillbaka. Svartsjuka handlade i mitt här fallet om dålig självkänsla. Sedan hjälpte det väl inte direkt att en av mina första pojkvänner faktiskt var otrogen med sitt ex.

Jag har i dag helt lyckats bli fri från den här svartsjukan. Det är nästan svårt att beskriva hur skönt det är. För det har varit en oerhörd plåga. Svartsjukan åt mig inifrån. När ex-flickvänner kom på tal gjorde jag allt för att luska reda på saker om deras relation – bara för att kunna vältra mig så mycket som möjligt i smärtan. Sedan blir allt en ond cirkel för känslorna efter ett svartsjukeutbrott är att jag känner mig totalt värdelös över det faktum att jag är svartsjuk.

Så ja. Jag är väldigt glad över att slippa känna så här.

Hur gjorde jag då? 

Dels handlar det mycket om att jag började jobba med mig själv för att stärka min självkänsla. Genom yoga, böcker och helt enkelt vara självsnäll.

Men det mest effektiva när tankarna väl dök upp var att jag använde mig av ACT. Det går helt enkelt ut på att acceptera tankarna, inte försöka tränga undan någonting. Det brukar jämföras med att försöka trycka ner en boll under vattenytan, det är helt omöjligt att hålla den där under, men får den flyta ovanpå ytan så är bollen inte längre ett problem.

Jag kunde i praktiken föra en dialog med mina egna tankar. Typ så här:

– Nämen oj, dök svartsjukan upp i dag så här på torsdag kring lunch, jasså, men välkommen in här och sätt dig. Jag har inte så mycket att bjuda på här hemma men du kan få några skorpor med marmelad. Berätta nu, vad är det som gör att du kommer på besök så ska jag lova att lyssna riktigt ordentligt. 

Svartsjukan: – Jag tycker att det är jättejobbigt att hans ex-flickvän XX verkar härlig och snygg och glad när jag bara är deprimerad och ful. 

– Det var det värsta. Ska vi först och främst bara bestämma oss för att acceptera att du är svartsjuk.  Så kan vi upprepa det några gånger tills det låter jättelöjligt. Svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk. Haha! En svart sjuka! Finns det rödsjuka också? Eller kanske marimekkoprickigsjuka? Kan du inte framkalla en sån sjuka i huvudet i stället, det vore mycket festligare. 

Svartsjukan: – Nu är du löjlig. Du tar mig ju inte på allvar. 

– Men ska du verkligen tas på allvar? Du är ju bara en dålig känsla som skapats i mitt huvud? 

Svartsjukan: – Men fattar du inte!? Jag är jätteledsen och arg och rädd!!!

– Jag förstår dig. Jag hör dig och ser dig. Jag accepterar att du finns, men tyvärr kan jag inte göra så mycket mer åt ditt elände i dag. Jag har inte tid att agera på dina nycker, jag har lite annat att stå i nämligen. Se så: gå ut och lägg dig i hängmattan en stund i stället, det brukar hjälpa mot det mesta. 

Svartsjukan: – Okej då… Jag testar en liten stund, men sen kanske jag kommer tillbaka. 

– Gör det du, du är så välkommen precis när du vill. 

Ungefär så. Det här är ett rätt avancerat exempel, men i början så var jag tvungen att ta de här långa dialogerna varje gång. Sedan mattades svartsjukan sakta men säkert av och i dag har jag inte haft den på besök på … länge. Det var säkert ett år sedan sist!

Jag hade Ida på besök på gården en sväng efter att hon slutat jobbet.

Jag beklagade mig en del över det här att jag inte tycks vara skapt för att vara ute i verkligheten. Jag mår underbart så länge jag är hemma i lugn och ro, få göra min yoga, läsa om personlig utveckling, göra olika självhjälpsövningar för mig själv och hålla på. Sedan är det som att helvetet bryter lös när jag kommer ut i verkliga livet. Det blir för mycket att anpassa mig till, jag har så svårt att hålla fokus. Uppmärksamheten dras åt alla tusen olika håll och stressnivåerna ökar.

Jag känner mig så ”falsk” och dålig som på något vis målat upp en bild av mig själv av att jag blivit starkare och mår 1000 gånger bättre med mig själv när jag gör det – för det gäller hemma. På t-centralen eller på tunnelbanan vid 17-tiden eller på olika hetsiga arbetsplatser kan jag liksom inte vara mindful. Det går inte. Det pågår ju ett jävla vansinne där. Jag får ont i hjärtat av all stress.

Ida berättade att hon och hennes kompis gör övningar lite varstans. Är de ute på krogen så försöker de stänga av allt utanför och bara fokusera på samtalet, sådana små grejer. När det kommer till märkliga typer i vardagen säger Ida att hon ser dem som träning. Varje människa, speciellt om den är extra jobbig är ett träningstillfälle att lära känna dig själv lite bättre. Det handlar bara om att öva.

Det är fint och väldigt vettigt.

Men egentligen skulle jag nog vilja ta den enkla lösningen: bara flytta till ingenstans och få vara i lugnet så mycket det bara går.

Jag tycker det är så spännande att bara gå på känsla när man har en stor bokhylla framför sig. Plocka ur den boken som ögonen dras till. I helgen blev det en bok om Feng Shui. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är, det verkar komplicerat och småflummigt.

Den här boken var inte det. 

Rensa i röran av Karen Kingston var rakt på sak: rensa bort överflödet ur hemmet så kommer du att må bättre. 

Just den typen av Feng Shui har jag sysslat med länge. Jag märkte för flera år sedan hur starkt kopplat oreda och min deppighet hängde ihop. Orkade jag till slut ta tag i städningen var det som att ångestnivåerna sjönk rejält och det blev lättare att andas. Till slut insåg jag att eftersom jag var så trött och slut och inte orkade hålla ordning och reda så var lösningen att göra mig av med typ … allt.

Det var så otroligt befriande. Och där och då gav jag mig själv någon slags löfte om att aldrig samla på mig en massa prylar igen.

Det har väl gått så där. 

För saker läggs ju liksom på hög. Jag tar fullt ansvar för att köpa nytt men tänker sällan på att kasta ut det gamla. Jag använder sammanlagt, med träningskläder och allt, ungefär 25 plagg. Resten är bara garderobsutfyllnad. ”Smalshortsen” som var svindyra och jag bara använt två gånger ligger där och skäms. Jag får dem förmodligen inte upp över knäna. På allvar så tror jag att jag skulle må bättre av att kasta ut dem. Jag har inte den där storleken nu. Jag har en större storlek och det är okej.

Samma sak med böcker. Jag har släpat runt på boklådor när jag flyttat, men hur ofta har jag tagit upp någon bok och läst om den? Om jag gjorde mig av med majoriteten av mina böcker och bara sparade de allra bästa så kanske jag skulle få inspiration till att köpa böcker om helt nya ämnen.

Och så till det värsta som jag är så SKRATTRETANDE dålig på: fixa sånt som är trasigt. Vår dusch har droppat i över ett år nu och jag tänker på det varje gång jag går in i badrummet, ”just det, det är måste jag fixa”. Sen. Alltid sen. Det är sån slöseri med energi och tankeverksamhet! Jag vet att det kommer att behöva fixas. Gör det NU då.

Jag blev så inspirerad av den här boken att vi i helgen ska ha en stor utrensning.

Gå igenom alla köksskåp.

Rensa i bokhyllan.

Gör en stor genomgång i garderoben.

Ta itu med alla ”ångestlådor” dit diverse föremål kastas i väntan på bättre tider (som aldrig kommer).

Tvätta täckena och kuddarna.

Gå igenom förrådet och se vad som verkligen behöver sparas där nere.

Fixa saker som droppar, hänger lite löst eller inte går att stänga ordentligt.

Jag känner redan nu hur bra jag kommer att må efteråt! Min kropp kommer att sväva viktlöst fram över golvet här hemma!

Påsken. En härlig långhelg med god mat och strålande väder. Nu är man utvilad och stark. 

Eller inte.

Jag vet inte jag. Länge var det inte alls så för mig. För mig har högtider alltför ofta lämnat mig med en känsla av att jag är svullen, ful och allmänt värdelös. När ätandet blivit problematiskt och synen på den egna kroppen i princip enbart är negativ blir det sju gånger värre av en helg där fokus ligger på mat och alkohol. 

Först och främst går en stor del av helgen åt att tänka samma tankar 1000 gånger om:

Nu har jag ätit för mycket. Usch, vad äcklig jag känner mig. Nu är min magsäck som en soppåse fullproppad med skräp. Så här stor har aldrig min mage varit. Jag måste äta bättre. Nästa måltid ska jag äta bättre. Eller ska jag kanske hoppa över den? Nej, det gick inte. Nu åt jag alldeles för mycket igen. Nu är allt förstört. Jag får ta tag i det här på tisdag, då ska jag bli hälsosam.

För något år sedan hade jag bara tänkt så här. Jag hade mått så dåligt i dag när jag kommit till jobbet att det tagit emot att hälsa eller ens prata med kollegor. Där sitter de och är glada och har haft en härlig helg i solskenet medan jag ägnat största delen åt att tampas med mina matdemoner.

Eftersom jag tänkt så här i många år är det svårt att helt bryta det här mönstret. Speciellt när jag efter helgen känner mig svullen och aningen obekväm i min kropp. Skillnaden i dag är att jag är medveten om att det här bara sitter i huvudet. Det kommer att gå över. Jag är lite svullen i dag men i morgon börjar allt kännas som vanligt igen. Världen har inte gått under bara för att jag druckit en öl för mycket eller tryckt i mig choklad tills jag blivit illamående.

När tankarna dyker upp som värst försöker jag byta fokus och tänka på vad mina olika kroppsdelar egentligen gör för mig varje dag, saker jag oftast tar förgivet. Bäst tycker jag det funkar att göra efter duschen när jag ska smörja in mig. Då tänker jag på en kroppsdel i taget medan jag smörjer den. Till exempel benen: hur mycket gör de inte för mig? Hur tacksam ska jag inte vara att jag har ben? De för mig framåt varje dag. Och min mage: hur många fantastiska organ finns det inte där inne som tagit hand om och renat min kropp från gifter? Den bara fortsätter jobba trots att jag otacksamt klankar ner på den och ibland ger den alldeles för mycket att sånt den inte mår bra av. Med tanke på allt dåligt jag tänkt om den borde den ha lagt av för länge sedan, men det gör den inte.

Det är en kropp. Den gör så mycket jävla jobb varje dag för att jag ska kunna överleva. Och vad gör jag? Klagar och tänker på hur ful och värdelös den är? Det är inte rättvist någonstans.

En sak är jag rätt säker på: kroppen kommer aldrig börja må bra – på riktigt – innan alla hatiska tankar kring den är borta.