Jag skriver en bok. Jag borde skriva oftare, men det blir i alla fall några timmar i veckan.
Jag hade en idé och jag har alltid velat testa skriva längre så det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång samtidigt som jag började frilansa. Perfekt. Bra.
Men.
Att skriva en bok är verkligen en prövning. Sällan trängs det så mycket negativa tankar i huvudet som när jag sätter mig ner och skriver. Jag har full förståelse för att människor börjar skriva, men sedan skiter i allihop efter några kapitel. För så här låter det:
Vad FAN är det du håller på med?
Det här är ju som om någon TIOÅRING skrivit skiten?
Har du liksom tänkt att någon annan ska LÄSA det här?
Äe, ska du verkligen lägga arbetstid på den här skiten?
Det bara MALER på!
Men så i går tittade jag på ett författarsamtal med min favoritförfattare (och människa) Elizabeth Gilbert. I boken Eat, pray, love åkte hon till Indien och mediterade i fyra månader. En sak hon tog med sig därifrån var ett sätt att hantera sina tankar när hon skriver böcker. För hon drabbas också av miljontals negativa tankar (vem gör inte det? Jan Gulliou möjligtvis).
Hon förklarar det som att det handlar om att se det som att hon sitter och kör en bil. I bilen sitter en hel hop med gnälliga och tjuriga ungar som tjatar och tjatar. Men hennes roll är bara att koncentrera sig på vägen och fortsätta framåt.
Och precis så är det med skrivandet. Hennes uppgift är bara att fokusera på skrivandet, sedan kan tankarna få gnälla och tjata och tigga om uppmärksamhet bäst de vill.
Har ni 20 minuter till övers tycker jag också att ni ska kolla på Elizabeth i Ted talks. Här pratar hon också om författarskap, men det hon säger går att tillämpa på det mesta när det gäller att få saker gjorda. Som träning till exempel. Hur ofta har man inte bestämt sig, men sedan börjar det dyka upp en massa andra oväsentliga funderingar i huvudet kring varför du i stället ska gå hem, lägga dig raklång på soffan och dumglo på Sveriges mästerkock. Vilket bara kommer att resultera i att du känner dig lite lite värdelösare som människa.
Beyoncé och Jay-Z har gjort det, två gånger. En tre veckors veganutmaning.
Jag äter just nu veganskt. Inte för att Beyoncé och Jay-Z gör det, utan för att jag kommer att göra en reportageserie i tidningen Wellness som heter ”Zandra utvecklas”. Det innebär att jag under tre veckor testar på något som sägs förbättra min livsstil och sedan skriver jag ett reportage om det. Jag ska bland annat skriva om meditation och mindful eating. Men just nu är jag alltså vegan sedan i måndags.
Det går … rätt bra. Jag har inte en helt oproblematisk inställning till att jinxa någonting med kosten. Risken är att mat börjar ta upp större och större plats i huvudet och plötsligt sitter jag där igen, och ägnar typ 75 % av mina tankekraft på vad jag borde och inte borde äta.
Så där har jag förövrigt känt varje gång någon ny jävla diet dyker upp. Jag funderar om jag kanske inte borde börja justera kosten lite mer mot LCHF- eller 5:2-hållet. Jag smyger med mina tankar och jag skulle ALDRIG berätta för någon att jag går på den senaste trenddieten. Men inne i huvudet smider jag planer om hur jag kan förändra kosten så det ska märkas så lite som möjligt (och jag lite obemärkt bara ska lyckas gå ner de där sista fem-åtta kilona). ”Nej, jag tycker inte så mycket om att äta frukost. Och jag står mig bra på den här lilla soppan till lunch, det är inga problem”. Eller ”jag har alltid haft väldigt svårt för potatis”.
Alltså ni hör ju … haha! Jag skäms. Men det är inte jag. Det är bara mina sjuka tankar. Och under många år har jag identifierat mig med mina tankar. Jag har trott att jag ÄR allt det där märkliga som försiggår där uppe. Det är jag inte. Tankar är bara tankar. Jag kan en hel drös dumma tankar om att jag inte duger, att jag är ful, fet och sånt – men det betyder inte att det är så. Och det är väldigt viktigt för mig att varje dag påminna mig om det.
Det är inte förrän nu jag på riktigt inser hur stressad jag har varit.
Inte förrän nu när jag är hemma på dagarna, äter min frukost i lugn och ro. Sitter med min dator och skriver och tar en paus nu och då och leker med Stoffe.
Kontrasten när jag ska åka i väg och göra något är helt jävla SINNESSJUK. Jag pallar den inte. Och det har jag väl egentligen aldrig gjort, men helt enkelt lärt mig leva med en stressnivå som står mig upp i halsen.
Jag tror det är väldigt många som går runt helt omedvetna om vilken stress de kånkar på. Ett tricks som jag lärt mig (som från början egentligen är för hundar men vad fan) är att sätta mig ner, och kan jag inte andas djupt, slappna av, fokusera och känna mig närvarande på ungefär en-två minuter – då är jag stressad. Tar det fem tio minuter är det riktigt illa.
Nu VET jag att det finns yrkesgrupper som har det ÖVERJÄVLIGT när det kommer till stress. En kompis till mig jobbade som kock och för honom krävdes det liksom två timmar och fyra starköl för att komma ner till en nivå där han började känna sig en aning avslappnad.
Frågan är om det är värt det? För vissa människor kanske det helt enkelt inte finns något annat val än att ta ett jobb där stressen härjar runt i kroppen. Men andra människor, chefer och karriärister som flåsar framåt i tillvaron? Jag vet inte. Kanske finns det massvis med folk där ute som är 1000 gånger bättre på att hantera stress än jag. Eller så stannar de aldrig upp och känner efter.
Jag blir inte en bättre människa när jag är stressad. Tvärt om, jag blir slarvig, lättirriterad och har svårt att ta in information. Jag blir dålig på allt jag tar mig an. Säg att jag ska skriva en krönika när jag är stressad till exempel. Den kommer ALDRIG bli lika bra som om jag skrivit den i lugn och ro. Dessutom kommer jag efter deadline gå runt och må dåligt över hur jag kunde lämna ifrån mig något så uselt. Dåliga känslor föder dåliga känslor och plötsligt sitter jag där en dag och tycker inte ens att det är roligt att skriva krönikor längre. Och då är ändå att skriva, och speciellt krönikor, något av det allra bästa jag vet.
Periodvis sover jag jättebra, verkligen som ett en proppmätt farbror som lägger sig på kökssoffan och bara slocknar.
Men sedan kommer det perioder då jag inte får någon sömn över huvud taget och det bara kryper i kroppen av oro. En läsare nämnde också det här med sömnlöshet i kommentarsfältet, så jag tänkte att jag skriver några punkter om hur jag brukar göra. Kanske kan det hjälpa någon!
1. Om du känner på dig att det är på väg att bli en uppesittarnatt så börja med att göra i ordning sängen ordentligt. Vädra täckena och kuddarna och bädda hotellbäddning. Sängen ska kännas oemotståndlig.
2. Fantisera om hur skönt det är att ligga i sängen på morgonen när klockan ringer, hur gärna du skulle vilja ligga kvar där, bara rulla över till andra sidan och somna om.
3. Gå inte och lägg dig bara för att du är klocknazi och inbillar dig att du måste sova si och så många timmar. Du klarar dig med mycket mindre sömn än du tror. Jag har gått på jobb flera gånger utan att ha sovit en blund. Det har känts märkligt i kroppen, men det har gått hur bra som helst. Vänta i stället uppe tills du känner dig lite, lite trött och då kan du dimpa i säng.
4. Ligg inte och vrid! Kunde du inte somna på 15 minuter? Ligg inte kvar och vänta på att du ska somna. Gå upp och börja om igen tills du känner dig sömnig igen. Det här är en KBT-metod som handlar om att inte förknippa sängen med ett ställe där man bara ligger och har sömnångest.
5. Vissa kvällar brukar jag ta en alvedon. Jag vet inte varför, men ibland hjälper det. Kanske är det någon placeboeffekt, att jag själv tillskrivit alvedon en sövande effekt. För så vitt jag vet har den inte det.
I fjol var jag nykter ett halvt år. Det var verkligen behövligt för mig. Den ångest jag får av bakfylla är inte av den här världen. Förutom regelrätt ångest så börjar jag också tvivla på mig själv. Jag känner att jag är värdelös och ful (man blir ju heller inte så där vidare värst vacker av fylla nej). I mitt huvud går jag igenom hur mycket jag har druckit dagen innan säkert 100 gånger. Jag räknar på när jag borde ha slutat dricka och tänker mycket på vad alkoholen gjort för skada i min kropp. Jag får lätt minnesluckor, inte flera timmars blackouts som jag kunde ha i tonåren, men vem jag pratat med om vad är ibland rätt luddigt.
Länge kände jag själv innerst inne att jag förlorat kontrollen över mitt drickande, men samtidigt omgav jag mig med människor som skrattade och slätade över mitt problem med att säga ”vem fan har kontroll över sitt drickande?”, ”du är väl inte värre än någon annan, du har bara sämre bakfyllor”, ”du måste helt enkelt bli bättre på att hantera din dagen-efter-ångest, det är inget mer med det”. Men där innerst inne längtade jag bara efter att sluta. Jag var så jävla less på alkoholen och vad den gjorde med mig. Jag fattade bara inte hur jag skulle kunna sluta. Jag kollade upp olika AA-möten men jag vågade aldrig gå.
Vändningen kom i somras när jag hittade boken ”Äntligen full kontroll – lär dig behärska ditt alkoholintag” av Allen Carr. Allen Carr är en självhjälpsförfattare som mest är känd för sin Sluta röka-bok (Äntligen ickerökare!). Titeln på boken om alkohol är lite missvisande, för det handlar inte om att kontrollera intaget, det handlar om att sluta dricka helt. Det är svårt att förklara en hel bok på några rader, men i korta drag handlar det om att inse att alkohol är ett förrädiskt gift som gör att vi bara vill ha mer och mer, samtidigt som det sakta men säkert förstör oss. Och poängen är att inte se sig själv som ett offer för att man inte får dricka utan i stället glädjas över att slippa hälla i sig skiten.
Ja, det funkade för mig, under ett halvt år längtade jag inte det minsta lilla efter att dricka. Inte när jag gick på fester eller när jag och gick ut och åt tillsammans med någon, inte på hela semestern! Sedan fick jag i julas för mig att det var trevligt att dricka vin igen. Men faktum är att jag snart ska läsa om den där boken, så jävla värt är det inte att dricka. Missförstå inte, jag ÄLSKAR effekten efter två glas vin. Hur jag orkar hålla intresset uppe och går igång i diskussioner. Hur alla positiva känslor förstärks och lugnet som sänker sig i kroppen. Men efteråt blir också slö, orolig och jag orkar inte yoga på helgerna.
Jag fick den här frågan i kommentarsfältet (kommentera gärna om allt möjligt, fråga och så där, det blir mycket roligare då!).
Om möjligt så skulle jag vara tacksam ifall du kunde skriva lite om depressionen. Om hur du kände. Om hur du uppfattade folks försök att hjälpa. Om vad du hade velat att folk gjorde.
Jag är själv i situationen att någon i min närhet mår väldigt dåligt och det är SÅ svårt att veta vad man ska göra. I synnerhet de dagar man får ilska och mothugg tillbaka.
Jag tänker ibland att jag skrivit för mycket om min depression, att folk är less på att höra om eländet. Sedan kommer jag på hur sinnessjuk jag är som tror att alla människor har läst precis allt jag någonsin skrivit.
Så, here we go. Lite bakgrund till att börja med: Jag var mer och mindre deprimerad länge, kanske i åtta år. Jag åt antidepressiv medicin i fem.
Jag blev deprimerad av många olika orsaker, men främst för att jag levde väldigt destruktivt. Jag hatade mig själv och var noggrann med att min tillvaro skulle bli så jävlig som möjligt. Jag drack för mycket, kräktes upp mat, åt inget alls, var otrogen mot pojkvänner som jag verkligen, verkligen inte ville såra. Jag tog avstånd från vänner och gjorde i stället idiotiska saker som att ragga på vänners killar. De enda gångerna jag kände att jag var värd något var när jag var full och någon hånglade med mig.
Samtidigt hade jag förmågan att förminska mina problem, med hjälp av många lager ironi och cynism så lyckades jag ofta skratta åt det tragikomiska i allt jag höll på med. Jag ställde mig liksom utanför mig själv och tittade på den där patetiska idioten och gapskrattade åt hennes (min) värdelöshet.
Det var svårt för folk att hjälpa mig, just eftersom jag ställde mig utanför mitt eget problem. Jag var så medveten om allt (tyckte jag själv då i alla fall) att ingen kunde komma in och göra någonting för att det skulle bli bättre. Eftersom jag tog avstånd och sårade de flesta som var snälla och ville hjälpa så var det ju inte direkt lätt för dem.
Jag behövde professionell hjälp. Jag har sedan jag var tonåring slussats runt bland en massa olika psykologer, men det hjälpte föga. Till slut skickade mamma mig till en psykiater jag verkligen kunde respektera och för mig blev det nyckeln till att börja må lite, lite bättre.
Det här är inget riktigt vettigt svar på hur man ska hantera en kompis som mår dåligt. I mitt fall var det nog så att jag behövde lämnas i fred. Sedan har jag aldrig haft så mycket vänner. Medan jag har varit bra på att släppa pojkvänner in på livet, har jag alltid hållit distans när det kommer till vänner. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är rädd att bli sviken.
Mitt förslag är ändå att försöka hjälpa kompisen att få rätt hjälp. Det blev som sagt min mamma som till sist fick tvångsboka en tid hos den här psykiatern för själv hade jag gett upp hoppet om att få hjälp.
När jag var sjuk undrade jag mycket över hur man vet när man är frisk?
Det kan jag nu konstatera att det blev jag varse när det hände. För mig innebär det att jag orkar gå utanför dörren, jag orkar se folk i ögonen, jag dricker mig inte medvetslös, jag sitter inte och känner mig konstant frusen, tillvaron känns inte som att kämpa sig framåt med ett hav av trög sirap upp till midjan, jag tappar inte meningen med livet fyra-fem gånger om dagen.
Den gär bilden brukar jag visa som exempel på när jag mådde som allra sämst (jag i princip ingen annan bild på mig från den tiden). Jag tycker den är väldigt talande, för när man skriver om depression är det så lätt att skapa sig bilden av någon striphårig lufs som går hemma i skitiga mjukisbyxor och dräller. Men så behöver det inte alls vara. Det kan lika bra vara den som verkar allra gladast på festen. Depression är jävligt komplext, precis som så mycket annat här i livet. Alla är olika och upplever sin sjukdom på olika sätt. Det här är bara några rader om mitt elände.
Det jag försöker tänka på mycket nu är att inte gräma mig över den här tiden. Det kan skära i hjärtat när jag tänker på hur fruktansvärd jag varit mot mig själv och andra, men det funkar inte att jag hänger mig krampaktigt kvar i den tiden. Det var vad det var. Det har gjort mig till den jag är, precis som det faktum att jag växte upp på en ö och gick i den skolan jag gick, men mer än så är det faktiskt inte.
Jag såg en intervju med en psykolog på Youtube häromveckan. Hon berättade att folk kom till henne och förklarade att hon aldrig skulle kunna hjälpa dem ”för hon hade ingen aning om vad de varit med om”. Hon brukade då i inledningsskedet svara ”jag vill inte ens höra din historia”. Och även om det är hårt, och inte passar sig i alla situationer, så tror jag det är bra att ha lite av det tänket med sig. Dåtiden är vad det är. Släpp taget. Det är bara nuet vi kan förändra.
Det är så löjligt lätt att hamna i det dåliga träningssamvetet. För mig i alla fall.
Som i morse, jag hade bestämt mig för att gå en morgonpromenad, eventuellt springa lite mellan varven. Men så är jag så trött och Stoffe (valpen) har vaknat två gånger under natten. Dessutom är täcket gosigt och varmt medan det är frost utanför fönstret. Det känns helt orimligt att motivera att jag ska dra på träningsskorna och utsätta mig för kylan där ute. Samtidigt vet jag att en promenad/springrunda kommer att påverka resten av min dag. Jag kommer att vara piggare, gladare och ha mer ork. Ja, jag betvivlar inte att ni inte varit i samma situation.
Det som följer är så typiskt och dumt: i stället för att bestämma mig för att jag ligger kvar i sängen och njuter av extratimmen så kan jag inte somna om, för det dåliga samvetet maler i huvudet. Jag är alldeles för trött för att röra mig fysiskt – men psyket verkar inte ha några problem med att ta några rundor.
I sådana här situationer har jag förstått att man bara ska göra – inte fundera. För hjärnan är en jävla slöfock. Den vill inte göra någonting! Den vill helst såsa bort framför Netflix en hel eftermiddag. Och den tycker förmodligen att de är en bra idé med Billys panpizza i dag igen.
Det handlar om att ha tilltro till kroppen. Kroppen vill röra sig! Det är det den är till för! Som barn agerade de flesta på kroppen, hjärnan hade inte mycket att säga till om. Sedan blev vi vuxna, satte oss ner och började lägga all tillit till hjärnan. Hjärnan får ta alla viktiga beslut.
Men så här är det ju: Kroppen kommer att tycka att det är kallt utomhus på morgonen, men den kommer att gå och den kommer också att orka springa en bit (förmodligen längre än vad hjärnan tror att kroppen orkar). Kroppen kommer att göra hjärnan gladare resten av dagen – medan allt hjärnan vill göra är att inaktivera kroppen så den blir hängigare och hängigare.
I självhjälpslitteraturen talas det ofta om att göra sig av med energitjuvar hit och dit. Det handlar då om människor som mår dåligt, tar all plats i samtal och genom en rad olika knep vill sno åt sig din energi. De här människorna uppmanas man göra slut med och gå vidare i livet.
Jag är inte riktigt säker på att det är så det ska gå till. Att det är så enkelt.
Målet för mig numera är att försöka må så bra i mig själv att jag inte låter mig påverkas. Varken av griniga grannar eller livströtta vänner. Det här är ju människor som på ett eller annat sätt mår skit. Jag vill inte vara så skör att en vän/bekant/familjemedlem som hamnat i en negativ spiral ska påverka mig så pass mycket att jag ska bli deprimerad igen. Det är ju inte rimligt. Då kan jag ju inte vara en del av vårt samhälle utan får låsa in mig i en stuga i skogen.
Det är klart att jag fortfarande tycker att det är mer jabadabadoo med vänner som ger mig positiv energi. Men livet är inte jabadabadoo varje dag och definitivt inte för alla människor här i världen. Det måste jag helt enkelt lära mig att hantera. Inte bara lösa det genom att undvika en viss typ av människor.
Med det sagt tycker jag inte att man ska omge sig med idioter och uppenbart elaka människor. Det är dumt.
Den här tatueringen har jag på underarmen. Det står alltså Christian där under ankaret. Jag har den av den enkla anledningen att jag ville ha den. Jag tycker att den är fin. Och jag älskar Christian väldigt mycket.
Problemet med att skildra kärlek i sociala medier är att det blir så svart eller vitt. Om man hårddrar det finns det tre kategorier:
1. Folk som vill få sin relation att framstå som det bästa som NÅGONSIN inträffat. Det är bara pussar och solnedgångar och ens partner framställs som någon annan gudasänd och fläckfri gåva till mänskligheten. (Rätt vanligt)
2. Folk som använder sociala medier till att gnälla på sin partner. Gärna genom passivt aggressiva inlägg om ”hur fan vissa kan vara så jävla dumma i huvudet att de är ute och super till 05 när det är dop dagen därpå”. (Mer sällsynt)
3. Folk som knappt låtsas om att de har en partner i sitt liv. (Vanligt).
Jag skulle sätta mig själv i kategori ett. Och det är missvisande. För ja, Christian och jag har en bra relation. Utan att egentligen ha någon aning skulle jag våga påstå att vi har det lite bättre än medel. MEN orsaken till att vi har en bra relation är för att vi jobbar mycket på den – fem dagar i veckan. Vi har schemalagt 30 minuter varje vardag till vår relation. Det innebär inte att vi smörjer in oss i massageoljor och halkar runt på varandra i sängen i en halvtimme. Nej, vi sitter ner och pratar ostört. Inga smartphones. Ingen musik. Ingen mat. Ingen tv. Allt handlar om att vara så närvarande för den andra som möjligt. Inte klaga eller gnälla eller bråka.
Jag kan lätt säga att det här har gjort vår relation 50 procent bättre.
Det är så lätt att tro att man bara går in i en relation och så ska kärleken lösa alltihop. Jag trodde också att det var så, men alla som har varit ihop några år vet att det i de flesta fall liksom sakta men säkert självdör om man inte underhåller relationen och påminner varandra om varför man är ihop.
Så, testa vettja! Funkar det inte för er så funkar det inte för er. Men jag har svårt att se att lite prat kan ställa till någon större skada.
För att göra Alla hjärtans dag till en fin dag tänker jag så här:
Om man är ihop:
Ta den här dagen och fokusera på bara det positiva med din partner. Alla partners måste ha positiva sidor (annars ska du lämna, men det vet du väl va?). Tänk bara på de fina sidorna i dag. Minst sju positiva saker måste du lyckas skrapa ihop!
I mitt fall kommer jag främst tänka på att Christian alltid respekterar mig. Oavsett om jag har betett mig som en löjlig och grinig åttaåring när jag varit hungrig och slutjobbad på eftermiddagen så skulle han aldrig använda det emot mig senare under kvällen eller någon annan gång i framtiden. Dessutom har han alltid energi till allt. Gå ut med hunden, panta flaskor, gå och handla. Medan jag känner att det är ett oöverstigligt jävla berg att gå och posta ett brev så säger han bara ”jag fixar det”.
Det är så lätt, speciellt efter man har varit ihop ett tag, att hamna i att bara tänka på det som är dåligt. Han sköljer aldrig av tallrikarna. Han vill aldrig gå någon rolig kurs. Han är alltid trött när jag vill prata. Och så vidare i all evighet tills man inte är kär längre.
Om man är singel:
Och det här är nog snäppet viktigare (och kanske svårare!) än vara ihop-övningen. Ta den här dagen och fokusera bara på det positiva med dig själv.
Tänk på att du är omtänksam mot dina vänner eller att du är bra på att spara pengar eller kan stå på huvudet. Vad som helst. Tänk på minst sju saker!
I mitt fall skulle jag exempelvis tänka på att jag blivit ungefär 1000 gånger bättre på att vara snäll mot mig själv och att jag är väldigt bra på att se till att få syssla med sånt jag tycker är roligt.
Det här är enkelt och billigare än blommor! (Även om det förstås går att komplettera med en kvast på vägen hem från jobbet).
Jag heter Zandra Lundberg.
Jag har bestämt mig för att förändra mitt liv. Yoga och självkärlek i stället för depression, ångest och ätstörningar.
Det går (oftast) bra!
Jag sa upp mig från mitt jobb på Aftonbladet för att följa min dröm att jobba som frilansjournalist. I dag skriver krönikor, artiklar och är yogalärare.
Den här bloggen handlar om personlig utveckling, men också om yoga, kärlek och hundar.
Mejla mig: zlundberg@gmail.com