När jag började yoga tyckte jag det var jättesvårt med musik. Ska jag liksom ha en massa OM-mässande här hemma?

Nej. Det kändes inte vettigt.

Men tiden har jag totat ihop en sex timmar lång playlist på Spotify. Om du vill är det bara att subscriba, annars kan du förstås bara kolla igenom och plocka om det är något du gillar! (Du behöver ju GIVETVIS inte yoga till musiken, kan ju vara fint att lyssna på när man städar, scrapbookar eller bara glor in i en vägg!).

Här är länk: Yoga lång

Sedan har jag en lista som är drygt en timme lång och lite mer fartig som jag brukar ha om jag ska nöta mer fysiska övningar eller bara göra några styrkeövningar.

Den finns här: Yoga kort

Periodvis sover jag jättebra, verkligen som ett en proppmätt farbror som lägger sig på kökssoffan och bara slocknar.

Men sedan kommer det perioder då jag inte får någon sömn över huvud taget och det bara kryper i kroppen av oro. En läsare nämnde också det här med sömnlöshet i kommentarsfältet, så jag tänkte att jag skriver några punkter om hur jag brukar göra. Kanske kan det hjälpa någon!

1. Om du känner på dig att det är på väg att bli en uppesittarnatt så börja med att göra i ordning sängen ordentligt. Vädra täckena och kuddarna och bädda hotellbäddning. Sängen ska kännas oemotståndlig.

2. Fantisera om hur skönt det är att ligga i sängen på morgonen när klockan ringer, hur gärna du skulle vilja ligga kvar där, bara rulla över till andra sidan och somna om.

3. Gå inte och lägg dig bara för att du är klocknazi och inbillar dig att du måste sova si och så många timmar. Du klarar dig med mycket mindre sömn än du tror. Jag har gått på jobb flera gånger utan att ha sovit en blund. Det har känts märkligt i kroppen, men det har gått hur bra som helst. Vänta i stället uppe tills du känner dig lite, lite trött och då kan du dimpa i säng.

4. Ligg inte och vrid! Kunde du inte somna på 15 minuter? Ligg inte kvar och vänta på att du ska somna. Gå upp och börja om igen tills du känner dig sömnig igen. Det här är en KBT-metod som handlar om att inte förknippa sängen med ett ställe där man bara ligger och har sömnångest.

5. Vissa kvällar brukar jag ta en alvedon. Jag vet inte varför, men ibland hjälper det. Kanske är det någon placeboeffekt, att jag själv tillskrivit alvedon en sövande effekt. För så vitt jag vet har den inte det.

Jag minns när jag var barn och hur rädd jag var för världen. Omvärlden hade jag sett på nyheterna före barnprogrammen började. Det var totalt jävla KAOS där ute. Folk grät, sköt varandra, slogs, det var bistra politiker som försökte rädda världen, men det verkade ju uppenbarligen inte gå så bra. Mest uppskrämd var jag av miljöförstöringen. Jag hade läst att vattnet snart skulle ta slut på jorden och därför bestämde jag mig för att dricka så lite jag bara kunde. En period sprang jag bara snabbt genom duschen för att inte slösa bort allt vatten så vi alla skulle dö. 

Det här kan jag ju förstås skratta åt i efterhand. Jag var barn, och jag hade inte alls samma perspektiv som jag har i dag. I dag påverkar inte en negativ nyhet på samma sätt.

Så har jag i alla fall resonerat fram till i höstas.

Då började jag fundera mer över hur jag egentligen konsumerar omvärlden. Jag sitter fortfarande och läser om eländes elände. Det är eländes elände ute i världen och det är riktigt eländigt i Sverige och det är till och med elände på min paradis-ö Åland. Fy fan vad hemskt och orättvist och kaosigt det är över-jävla-allt.

Eller?

Är det VERKLIGEN så illa – eller är det kanske så att det finns minst lika mycket kärlek, omtänksamhet och härlighet där ute? Massvis med underbara historier som jag går miste om och i stället läser den 700:de artikeln om Jimmie Åkesson och blir upprörd. Är Jimmie Åkesson värd all den där energin jag ger honom? Svaret är förstås nej.

Sedan jag kom underfund med det här har jag börjat bli mer noggrann med vad jag läser, vad jag tittar på och vad jag väljer att lyssna på när andra människor pratar.

Men det var inte förrän i går som min mamma tipsade om en väldigt bra (och superlång!) artikel om Daniel Mendoza som driver Good News Magazine. Han har gett sig själv i uppgift att bara lyfta fram inspirerande, härliga och positiva nyheter ur det negativa bruset och göra ett magasin av det! Hurra!

Jag vill så klart inte bara blunda för alla hemskheter i världen, det är jättebra att de lyfts fram.

Men någon jäkla balans måste det ju finnas.

I fjol var jag nykter ett halvt år. Det var verkligen behövligt för mig. Den ångest jag får av bakfylla är inte av den här världen. Förutom regelrätt ångest så börjar jag också tvivla på mig själv. Jag känner att jag är värdelös och ful (man blir ju heller inte så där vidare värst vacker av fylla nej). I mitt huvud går jag igenom hur mycket jag har druckit dagen innan säkert 100 gånger. Jag räknar på när jag borde ha slutat dricka och tänker mycket på vad alkoholen gjort för skada i min kropp. Jag får lätt minnesluckor, inte flera timmars blackouts som jag kunde ha i tonåren, men vem jag pratat med om vad är ibland rätt luddigt.

Länge kände jag själv innerst inne att jag förlorat kontrollen över mitt drickande, men samtidigt omgav jag mig med människor som skrattade och slätade över mitt problem med att säga ”vem fan har kontroll över sitt drickande?”, ”du är väl inte värre än någon annan, du har bara sämre bakfyllor”, ”du måste helt enkelt bli bättre på att hantera din dagen-efter-ångest, det är inget mer med det”. Men där innerst inne längtade jag bara efter att sluta. Jag var så jävla less på alkoholen och vad den gjorde med mig. Jag fattade bara inte hur jag skulle kunna sluta. Jag kollade upp olika AA-möten men jag vågade aldrig gå.

Vändningen kom i somras när jag hittade boken ”Äntligen full kontroll – lär dig behärska ditt alkoholintag” av Allen Carr. Allen Carr är en självhjälpsförfattare som mest är känd för sin Sluta röka-bok (Äntligen ickerökare!). Titeln på boken om alkohol är lite missvisande, för det handlar inte om att kontrollera intaget, det handlar om att sluta dricka helt. Det är svårt att förklara en hel bok på några rader, men i korta drag handlar det om att inse att alkohol är ett förrädiskt gift som gör att vi bara vill ha mer och mer, samtidigt som det sakta men säkert förstör oss. Och poängen är att inte se sig själv som ett offer för att man inte får dricka utan i stället glädjas över att slippa hälla i sig skiten.

Ja, det funkade för mig, under ett halvt år längtade jag inte det minsta lilla efter att dricka. Inte när jag gick på fester eller när jag och gick ut och åt tillsammans med någon, inte på hela semestern! Sedan fick jag i julas för mig att det var trevligt att dricka vin igen. Men faktum är att jag snart ska läsa om den där boken, så jävla värt är det inte att dricka. Missförstå inte, jag ÄLSKAR effekten efter två glas vin. Hur jag orkar hålla intresset uppe och går igång i diskussioner. Hur alla positiva känslor förstärks och lugnet som sänker sig i kroppen. Men efteråt blir också slö, orolig och jag orkar inte yoga på helgerna.

Det här är en kul idé om man som jag ibland får obehagliga krypningar i kroppen av grå vardag.

Vi bestämde oss för att ha världsätarvecka här hemma. Det gick till så här: vi valde ut sju länder och åt en rätt som förknippas med varje land. Och så här festligt blev det.

Måndag: Tyskland, panerad ost och tartarsås.

Tisdag: Ryssland, borsjtj.

Onsdag: Thailand, pad thai.

Torsdag: USA, ost- och baconburgare.

Fredag: Argentina, empanadas.

Lördag: Spanien, paella.

Söndag: Marocko, citronkycklinggryta.

Snart är det dags för en ny världsätarvecka. Den här gången skulle det kännas kul att inte ha lika givna länder och rätter. Tipsa gärna om ni har någon trevlig och bra rätt på lager!

Det finns några yogaställningar som gör mig extramycket gladare än andra. Ska visa här:

När jag började yoga kunde jag inte sitta i den här ställningen! På riktigt, jag trillade bakåt eftersom mina rygg- och baksidalårmuskler var så stela. Nu kan jag sitta så här om jag värmt upp kroppen ordentligt och det är så skönt att då bara hänga ner med huvudet och veta att varje djupt andetag jag tar hjälper mig lite, lite djupare in stretchen.

När det gäller hemmayoga så är det just nu rätt knepigt. Inte för att vi har så lite plats eller för att jag inte har tid – utan för att jag har en valp som tror att jag vill leka varje gång jag sätter mig på mattan. Står jag upp så biter han i tårna och håller på. Så småningom ska jag lära honom att mattan är mitt utrymme, men så liten som han är nu har jag inte hjärta att inte låta honom hoppa runt.

Den här positionen kallas dubbla duvan, eller inom yinyogan: fyrkanten. Man korsar benen, placerar en fot på knät och lutar sig framåt (om det går, annars sitter man bara upprätt). Jag förmodar att jag gillar den för att jag varit bra på den från början. Jag kom snabbt ner och kan luta huvudet i golvet och slappna av ordentligt i kroppen så musklerna sträcks ut ordentligt.

Bågen, hjulet eller bryggan. I början kan det vara svårt att orka pressa sig upp med armarna, det känns helt omöjligt att det någonsin skulle kunna gå. Men så en dag står man där. Jag blir alldeles rusig och glad i kroppen av den här övningen. Vissa hävdar dock att den är farlig för ryggen, så det gäller att gå väldigt varsamt fram. Helst ska man ha armbågarna mycket mer in mot varandra än vad jag har här.

Den här tatueringen har jag på underarmen. Det står alltså Christian där under ankaret. Jag har den av den enkla anledningen att jag ville ha den. Jag tycker att den är fin. Och jag älskar Christian väldigt mycket.

Problemet med att skildra kärlek i sociala medier är att det blir så svart eller vitt. Om man hårddrar det finns det tre kategorier:

1. Folk som vill få sin relation att framstå som det bästa som NÅGONSIN inträffat. Det är bara pussar och solnedgångar och ens partner framställs som någon annan gudasänd och fläckfri gåva till mänskligheten. (Rätt vanligt)

2. Folk som använder sociala medier till att gnälla på sin partner. Gärna genom passivt aggressiva inlägg om ”hur fan vissa kan vara så jävla dumma i huvudet att de är ute och super till 05 när det är dop dagen därpå”. (Mer sällsynt)

3. Folk som knappt låtsas om att de har en partner i sitt liv. (Vanligt).

Jag skulle sätta mig själv i kategori ett. Och det är missvisande. För ja, Christian och jag har en bra relation. Utan att egentligen ha någon aning skulle jag våga påstå att vi har det lite bättre än medel. MEN orsaken till att vi har en bra relation är för att vi jobbar mycket på den – fem dagar i veckan. Vi har schemalagt 30 minuter varje vardag till vår relation. Det innebär inte att vi smörjer in oss i massageoljor och halkar runt på varandra i sängen i en halvtimme. Nej, vi sitter ner och pratar ostört. Inga smartphones. Ingen musik. Ingen mat. Ingen tv. Allt handlar om att vara så närvarande för den andra som möjligt. Inte klaga eller gnälla eller bråka.

Jag kan lätt säga att det här har gjort vår relation 50 procent bättre.

Det är så lätt att tro att man bara går in i en relation och så ska kärleken lösa alltihop. Jag trodde också att det var så, men alla som har varit ihop några år vet att det i de flesta fall liksom sakta men säkert självdör om man inte underhåller relationen och påminner varandra om varför man är ihop.

Så, testa vettja! Funkar det inte för er så funkar det inte för er. Men jag har svårt att se att lite prat kan ställa till någon större skada.

Nedan följer några rader information:

Nu går det att kommentera anonymt här på bloggen också. Tidigare var man tvungen att logga in och det är ju alldeles för krångligt. Nu är det bara att klicka i att man vill kommentera som gäst, fylla i vilket namn man vill och skriva i sin e-mejladress (den kommer aldrig att synas i kommentarsfältet, fyll i en låtsasadress om du inte heller vill att jag ska kunna se den).

Jag kommenterar bloggar rätt sällan, men när jag någon gång gör det så vill jag ha ett nickname, absolut inte att det ska vara via mitt Facebookkonto. Det känns så blottande på något vis.

Dock kommer det här innebära att jag godkänner alla kommenterar innan jag släpper igenom dem. Det handlar mest om att ingen ska få för sig att hänga ut någon privatperson på något dåligt sätt. Men om det tar en stund innan kommentaren dyker upp så vet du varför.

Jag svarar på alla frågor jag får i kommentarerna. Men känner någon för att mejla mig så går det också bra. Min mejl är: zlundberg(a)gmail.com.

Jag har också en sida på Facebook som (logiskt nog) heter Zandra Lundberg. Där försöker jag lägga ut minst en länk om dagen till saker jag har gjort. Det gäller inte bara bloggen utan också mina krönikor och artiklar eller om jag till exempel varit med i tv eller radio. Så om ni vill ha lite fler updates på andra saker jag skriver och gör är det bara att like:a den!

Slut på info.

I går kväll var det flera av mina vänner på Facebook som delade SVT-dokumentären ”Tvillingsystrar”. ”Bölade mig genom hela!”, ”åhh så fin”, skrev folk. Och då kände jag mig i princip tvungen att se den.

”Tvillingsystrar” handlar om två föräldrapar som ska adoptera varsitt barn från Kina. Väl på plats upptäcker de att deras barn är slående lika, men barnhemmet hävdar bestämt att det inte är tal om några tvillingar. Men efter att de DNA-testats får de veta att jo då, visst är Alexandra och Mia tvillingsystrar.

De bor på varsin sida av jorden: Alexandra i Fresvik i Norge (alltså naturen där? Så vackert att man tror att det är trickfilmat) och Mia i Sacramento i USA. Flickorna lever och uppfostras väldigt olika. Efter åtta år får man som tittare se deras återförening, och här någonstans började bölfesten för mig i alla fall. Se den om ni råkar ha 58 minuter över!

I augusti var jag och Christian till Mexiko. Det var rätt och slätt den bästa resan jag gjort i mitt liv. Så här kommer några rader om den.

Mexiko cityMexiko city är uppdelat i flera tydliga stadsdelar. Vi bodde på Gran hotel ciudad i Centro Histórico som är deras motsvarighet till Gamla stan. Hotellet var som ni ser näst intill overkligt pampigt. Den här äldre delen av stan är byggd helt i sten. Väldigt stilig, välstädad och vacker men blir tyvärr också väl turistigt slätstruken. En av nätterna bodde vi i Zona Rosa, deras gayområde. Vilket jag tyckte var mycket roligare.

Hotellet vi bodde på var lika spexigt, men gatorna var inte välpolerade utan mer dammiga och husen var färggladare. Dessutom kändes det som om det var folkfest på gatorna konstant.

Tunnelbanan i Mexiko city har utsetts till en av de bästa i världen. Och på riktigt: åk den. Det kostar ingenting (1,5 kronor). Det är kliniskt rent och det är lika pedagogiskt skyltat som om man vore på en förskola.

Ett annat härligt område är Roma, Mexio citys motsvarighet till New Yorks Soho. Den här lummiga promenaden går genom hela Roma och det är här (inte kanske direkt på den här promenaden men) alla konstnärer och annat kulturfolk håller till.

En dag åkte vi och såg pyramiderna. Vi köpte hattar som vi kände oss fruktansvärt löjliga med på tunnelbanan hem sedan. Där stod vi, en halv meter längre än alla mexikaner, utklädda till hur vi TROR att mexikaner klär sig.

Sista dagen åkte vi till floating gardens. Man åker alltså runt i båtar bland fina trädgårdar. Det blev väldigt festligt när det här mariachibandet dök upp!

Zihuatanejo

Sedan flög vi vidare mot västkusten och en liten fiskeby som heter Zihuatanejo. Orsaken till att vi krånglade oss ända bort till den här sidan av Mexiko var att vi ville surfa.

Västkusten har inte samma turkosa vatten och kritvita stränder som finns på Yucatánhalvön dit de flesta svenskar åker. Däremot är jorden mycket bördigare här, så det växer och frodas fina blommor överallt.

Jag köpte min första långkjol i Zihuatanejo och sedan dess vill jag inte ha något annat på mig.

Fem minuters promenad från vårt hotell ligger den låååånga stranden Playa la ropa (utsedd till den femte vackraste i världen av Tripadvisor 2013). Eftersom vi åkte under low season (mitten av augusti) var vi i stort sett ensamma på stranden.

Den här härliga mannen var vår surflärare. Honom åkte vi i väg med tidigt på morgnarna. Jag hade aldrig surfat förut och trodde det skulle vara omöjligt att ens ställa mig upp. Men det gick!

Surfade gjorde vi på olika ställen, men en dag var vi på surfcampet La saladita. Så vackert att man vill kasta sig ner och gråta, som min mormor skulle ha sagt.

Sammanfattning: Det här var en lite krångligare tvåveckorssemester än om vi hade åkt direkt till Cancun. Men jag är så fruktansvärt glad över att Christian propsade på Mexiko city och västkusten. Det går knappt en dag utan att jag tänker tillbaka på den här resan. Vi hade ett instagramkonto under hela vår semester som heter christianochzandrassemester (logiskt nog), där kan ni se fler bilder!  Om nån känner för att åka så bidrar jag mer än gärna med fler tips om hotell och restauranger och sånt. Det är bara att mejla!