Matilda ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Hade tänkt testa yoga nästa år. Vill försöka hitta ett inre lugn och fylla mig med positiv energi och tänkte testa om yoga kan hjälpa mig med det. Men nu funderar jag på vilken typ av yoga som är bäst för det ändamålet? Funkar den mer fysiska yogan även på det sättet eller ska man satsa på en med ett lugnare tempo? 🙂

Först och främst: helt underbart att du vill testa yoga. Det är, enligt mig, den allra finaste gåvan du kan ge dig själv.

För mig är yoga allt. Jag yogar varje dag, om så bara tio minuter. Det är ett verktyg för att hämta in mig själv. Bli mer närvarande. Registrera mitt mående just den dagen. Ibland kanske jag inte ens känner att jag är stressad förrän jag väl sitter på yogamattan och upptäcker att jag har svårt att behålla fokus.

Yoga ger mig självkärlek, något jag haft väldigt lite av tidigare i livet.

Det är terapi, meditation och det ger mig lugn i andra situationer i vardagen. Sen finns det förstås dagar som det inte går att vara det minsta lugn eller närvarande, jag hade en sån dag i går, och yogan har lärt mig att det också är okej.

Så. Vilken yogaform? Det är svårt att säga att det finns en ultimat yogaform. Det är ju olika för alla. Vill du ha en fysisk utmaning eller är din allra största utmaning att bara ta det lugnt och kunna hålla fokus även om det inte är så avancerade övningar (för de flesta i dag är det långsamma det allra svåraste)? Vill du fokusera mer på andningen eller är det viktigast att du hittar ett bra flöde?

Det kanske allra viktigaste är att hitta en bra lärare. Det spelar ingen roll om du hittar en yogaform som du älskar, om läraren är kass så är det kasst. Vissa påstår att man måste yoga på studio. Det är skitsnack. Jag ramlade över den bästa yogaläraren jag har haft på Sats. En lärare som tilltalar just dig kan du råka hitta precis var som helst. Det som funkar, funkar.

Här är några av de vanligaste yogatyperna, inom parentes har jag satt de namn som är olika slags förgreningar och liknande former. Kom dock ihåg att yogaformerna kan vara rätt flytande. Allt beror på plats och lärare.

Hatha (poweryoga, anusara, vinyasa flow): Jag skulle vilja påstå att det här är den ”klassiska” yogan som i alla fall jag tänker på när jag tänker på yoga. Det finns inga fasta serier utan läraren har satt ihop ett program som hen anser passar just sin klass. Välj lärare med omsorg. En bra lärare kan göra en hathaklass helt underbar.

Ashtanga (rocket): Den kanske mest fysiskt utmanande yogaformen. Här görs en serie bestämda rörelser varje gång. Ju längre du kommer i din pratik desto fler rörelser får du. Målet är att utöva ashtanga mysorestyle: utan lärare som leder, utan bara assisterar eleverna som gör träningen i egen takt. Så här ser ashtangans första serie ut. Bli inte avskräckt, man lär sig lite i taget. Jag älskar ashtangan för att den utmanar mig fysiskt. Man får upp värmen och vissa dagar går det att komma in i ett flow där det känns som att man är ett med kroppen. Madonna gillar ashtanga!

Yin: Min favoritform, den jag utövar allra mest. Yin handlar om att hålla positioner länge. Upp till 5-10 minuter, på grund av den långa tiden så upplever jag att det blir mer meditativ träning, att lära sig hålla närvaron i ställningen. Den handlar inte om att stretcha eller tänja musklerna, utan om att låta musklerna slappna av så att du i stället kommer åt bindväven. Bindväven är de fibrer som håller ihop hela kroppen. Är du riktigt stel handlar det oftast inte bara om musklerna, utan framför allt om att bindväven har blivit stum. Man kan ta hand om sin bindväv med yin, men också genom att få i sig mycket bra fetter (fiskolja, linfröolja, avokado, lax och vara försiktig med sitt glutenintag).

Restorative: Jag har aldrig gått på en restorativeklass, men jag har testat det hemma och tjuvkikat på andras klasser på yogastudion. Restorative handlar om att hjälpa kroppen att nå djupavslappning.

Kundalini (livsyoga, medicinsk yoga): I kundalini kombinerar man olika (ofta relativt) enkla kroppsrörelser med olika kraftfulla andningstekniker. Kundalini brukar kallas den mest andliga formen av yoga, det handlar om att ”bli medveten om sin kraft, använda hela sin potential och öka sin livsenergi.” Mer avancerade utövare har på sig vita kläder när de yogar, vilket sägs spegla ljuset i eleverna. Jag har inte fastnat för kundalini, men jag har å andra sidan inte gett det mycket tid.

Bikram: Bikram är yoga i cirka 40-gradig värme. Riktig bikramyoga följer förutbestämda sekvenser, men sen finns det ju studios som har ”hot yoga” och då innebär det att läraren kan freestyla lite hur hen vill. Mannen som grundade Bikramyogan heter Bikram Choudhury, kallas ”yogavärldens badboy”, och han lever bokstavligt talat livets glada dagar på sin yogarikedom. Sen får man tycka precis vad man vill om det. Vissa tycker att det är oyogiskt. Här finns en läsvärd intervju med den här spektakulära mannen. Lady gaga gillar bikram (så klart).

Tänkte bara tipsa om att Yogobe erbjuder alla två gratis veckor om du registrerar dig före 25 december. Sen är det bara att avregistrera dig om du inte vill börja betala för tjänsten. Du uppger bara Yogojul när du signar upp dig på deras sajt. Här kan du läsa mer om erbjudandet. 

Jag betalar 180 kronor eller vad det nu är varje månad för Yogobe och tycker definitivt att det är värt det. Det är ungefär vad EN yogaklass kostar i Stockholm numera.

Yogobe är massor av yogavideos samlade på ett ställe. Du kan välja video efter lärare, hur många minuter du vill yoga eller vilken typ av yoga du känner för.

Jag gör allra oftast någon av yinyogapassen med Johanna Andersson. Det behövs mycket yin nu under julhelgerna. Allting går i sånt tempo. Även om det så klart är fint att träffa familj och vänner så är det samtidigt påfrestande. Kan vara påfrestande. För mig är det definitivt påfrestande då jag trivs som bäst när det är lugnt. Då behövs det pauser och andning och träning som stillar sinnet.

Här kommer en kommentar som jag tänkte svara på:

Jag är tjejen som kommenterade för några dagar sen om boken ”Lyckofällan” som redan hjälp mig massor och som jag köpte tack vare dig. Du skriver så himla mycket bra om yoga (som så många andra) och det gör mig så himla nyfiken. Jag har varit på två yoga klasser det här året. Och jag har tänkt SÅ mycket på det, jag vill verkligen skaffa ett kort på ett gym där dom har yogaklasser. Men jag vet inte varför jag tvekar. Eller jo. Jag är rädd att jag förväntar mig för mycket, att jag tror att det ska hjälpa mig så mycket i livet. Jag är rädd att jag bara kommer sitta där rastlös som jag är och sitta å räkna minuterna och sen få dåligt samvete för att jag spenderat pengarna på ”fel sak”. Konstig tanke kanske men kände du också såhär? Hur lång tid tar det innan man verkligen kommer in i det? (förstår om det är olika för alla).
För ungefär tio år sedan gick jag en termin avlappningsyoga. Tanten som höll i kursen kunde sätta benen bakom huvudet trots att hon var säkert 75. Jag somnade ofta under klasserna. Vad jag kan minnas tilltalade inte yogan mig inte det minsta då.

Jag tror att det beror på två saker:

1. Läraren. Den här tanten var väl myspysig och rar men hon talade inte rakt in i hjärtat på mig. När jag började yoga på Sats Zenit i Stockholm så fanns det en yogalärare som hette Lena. Hennes klasser var alltid fullbokade med ibland närmare 70 personer på väntelistan. Jag lyckades boka in mig på klass och kände direkt när jag kom in i yogasalen: det här är rätt. När hon instruerade blev det magi i rummet. Det är så märkligt att se hur en person kan skapa det där och sen kan en annan person nästa dag i precis samma rum inte få till känslan och stämningen alls.

2. Jag var inte redo. Jag trodde fortfarande då att jag var mina tankar. Om du läser Lyckofällan så förstår du vad jag menar. Jag trodde på allt den där rösten i huvudet berättade för mig. Att jag var värdelös. Att allt bara gjorde ont. Att det inte ens var lönt att jag försökte. Att det var någonting fel på min rygg som gjorde att jag aldrig skulle kunna bli vig.

Och om jag inte befann mig i de där tankarna så var jag någon annanstans. Funderade på jobbet eller min pojkvän. Jag var aldrig närvarande. För att bryta frånvaron i mitt liv hjälpte det inte med en yogaklass en gång i veckan, det hade behövts två veckor med asketiskt leverne och meditation fem-sex timmar om dagen för att väcka mig till liv. För det är så jag ser det i dag: jag var levande död. En zombie som vandrande omkring totalt styrd av mina repetitiva tankar om tillvaron.

Så vad är skillnaden mot i dag? I dag mal fortfarande min hjärna på om att jag är värdelös, inte lika ofta, men det dyker upp då och då. Men jag VET att det inte är sant. Det är bara en tanke. Jag kan tänka att jag ska mörda en människa också men det behöver inte betyda att det är sant.

Samma sak när vi dömer människor. Bara i huvudet eller när vi faktiskt pratar illa om andra. Varför vill vi prata illa om andra? För att stärka oss själva, för att vi är de som har rätt och den och den har fel. Jag har varit väldigt dömande och är det fortfarande. Men jag går inte på vad min hjärna berättar för mig om människor på samma sätt längre. Försöker mitt bästa för att bara uppleva människor och inte placera dem i fack eller tänka si eller så om dem. Gör människor galna saker är det för att deras tankar, deras rädslor och ilska säger åt dem att göra det. Det är inte så de verkligen är. De föddes inte så. De kan bara inte separera sig själva från sina tankar. De tar galenskapen i sina huvuden för sanning. En dag vaknar de förhoppningsvis upp. De är på sin resa genom livet och jag på min. I grund och botten är vi byggda på precis samma sätt och vill väl alla innerst inne bli accepterade och respekterade för de vi är.

Tänk hur det skulle låta om alla människor skulle gå och säga sina tankar rakt ut. INGEN hade klassats som ”normal”. Alla har sitt dårskap som pågår där uppe i huvudet, skillnaden är bara om du väljer att tro på allt som sägs eller tar det med en rejäl nypa salt. Låt det tjattra. En medvetenhet om vad som pågår där uppe lugnar sinnet.

Nu spårade jag ur totalt här.

För att återgå till din fråga: jag visste och kände någonstans innerst inne att yogan skulle göra mig gott. Därför fortsatte jag även fast det kändes stelt, överjävligt och traggligt i början.

Jag kan säga att jag kom in i det ordentligt efter att ha yogat 3-4 dagar i veckan i ungefär två månader. Så det var ingen kärlek vid första ögonkastet direkt.

Känner du att du vill testa, gör det! Känner du att du inte vill. Strunta i det. Det finns många sätt att hitta närvaron i livet. Yoga är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre som funkat för mig (och väldigt många andra). Men du kan få det genom att utföra ett jobb du älskar riktigt mycket, springa, meditera, sticka, dyka, surfa, klättra eller vara ute i naturen. Fundera en stund: vad dras du till? När i livet har du känt dig helt närvarande och vad har du gjort då?

Kram!

Det är otroligt vad yogan gör. Jag kände mig orolig, stingslig och splittrad i går. Kom till ashtangaklassen och gick in i andningen. Plötsligt var det borta. Jag märker också att jag utvecklar min rörlighet mycket just nu. Blir förvånad över hur lätta positionerna känns, hur djupt jag kan gå.

Jag var rätt så stark för ett par år sedan. Styrketränade mycket. Klarade av att göra chins och lyfta mer än min egen kroppsvikt i bänkpress. Det är en otrolig känsla. Man känner sig verkligen odödlig. 

Men att vara rörlig är en helt ny känsla. Jag har alltid varit stel. Alltid trott att det varit något fel på min rygg för att jag inte klarat av att få ner fingrarna till marken i en framfällning.

Men det har aldrig varit något fel på mig. Jag har bara varit stel. Som så många människor är! Jag har också varit fast i vissa ältande/negativa tankemönster. Som så många människor är.

Det jag inte förstått är att det där hänger ihop. När spänningar i kroppen släpper så händer det saker i huvudet också. Och tvärt om: när jag förändrar saker i huvudet så händer det saker i kroppen.

Det hänger ju ihop. Tankarna, själen och kroppen. Allt är en helhet.

Det var någon yogalärare som sa att när människor börjar yoga så går de hem och skiljer sig efter ett tag. Det är förstås lite skämtsamt, men faktum är att det händer. Människor förändrar sina liv totalt.

Yogan sätter igång otroliga processer i kroppen. Både fysiska och psykiska. 

Det KAN handla om att plötsligt inse att en relation gått i stå, kanske varit död i många herrans år. För det som yogan gör för många är att du vill, kanske för första gången i livet, sätta dig själv först. Och då kommer du också vilja att andra värdesätter dig lika högt som du själv gör. Det kan hända att du upptäcker att din partner eller dina vänner inte gör det.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Beyoga365. Där berättade en kvinna i morse att hon tagit med sig en ytterst stressad kvinna på en lugnare yogaklass med fokus på att öppna upp höfterna. Väninnan hade kräkts efteråt! Det är en stark reaktion som tydligt visar vad hon behöver jobba med. Det sägs att öppna höfter ger ett öppet sinne.

Kroppen gör gärna motstånd till en början.

Den vill inte förändras.

Den är bekväm av sig.

Den tycker att det är tryggt och bra precis som det är.

Sitt i båten.

Det är viktigt att minnas när man börjar yoga. Och när motståndet kommer efter vägen också, för det dyker upp både nu och då. I somras blev det återigen skrattretande tydligt för mig. Det var mycket tack vare yogan jag verkligen insåg att den relation jag var i behövde avslutas för att vi båda skulle kunna må bra. Men det var VERKLIGEN ingen angenäm upplevelse. Jag plågade mig igenom yogaklasserna. Försökte vara närvarande, men det gick inte. Svor över alla positioner, kände sånt starkt motstånd i kroppen.

I samma stund som vi bestämt oss för att göra slut försvann det där. Kroppen slappnade av. Tankarna stillades. Yogan blev behaglig och skön igen.

Motståndet du känner är kroppens sätt att streta emot. Den vill inte att du ska utvecklas. Det ska vara som det varit. Den är rädd. Ju räddare du är för förändring, desto motigare kommer det att vara. ”Lägg av nu, sluta löjla dig, vi hade det ju så trevligt som vi hade det!” försöker den säga.

Så en dag så släpper det lite. Och lite till. Precis så var det för mig. Och sakta med säkert märkte jag hur allt förändrades. Min syn på mig själv. Min syn på omvärlden. Allt känns lättare. Yogapositionerna och de utmaningar jag ställs inför i livet.

”Practice and its all coming” sa ashtangagrundaren Pattabhi Jois. 

Jag tycker det är så vackert.

Jag minns första gången jag gick på en kurs i personlig utveckling. Mamma hade skickat mig.

Jag var så less på att må som jag hade mått så jag var villig att testa på i princip vad som helst. Kursen hette Gestaltning. Gestaltterapi handlar om att genom exempelvis rollspel återuppleva tidigare händelser och få jobba bort ilska och rädsla.

Det låter kanske flummigt. Det tyckte jag i alla fall. På den tiden tyckte jag att allt var flummigt. Jag hade så bestämda åsikter kring vad som var ”normalt”. Om man som jag var deprimerad var det till exempel normalt att gå till en psykolog och mala på om sina problem vecka ut och vecka in. Det var inte normalt att sätta sig och visualisera en person och sedan skälla ut den ordentligt. Däremot var det väldigt skönt.

De där fem timmarna på kursen gjorde oerhört mycket för mig.

Det var också där jag insåg att jag hade ett sårat inre barn. Det är förresten inte bara jag. Väldigt många människor går omkring med sårade inre barn som faktiskt påverkar deras vuxenliv otroligt mycket, tyvärr är de flesta omedvetna om det. Jag var totalt omedveten om det.

Faktum var att jag inte ens ville kännas vid att jag hade något inre barn. Det var väl det mest patetiska jag någonsin hade hört!! Dra den där om Gud och när Jesus gick på vattnet också va.

Men mår du dåligt eller upplever du att du har svårt att få relationer att fungera så kan det mycket väl vara så att det finns en sårat inre barn inom dig.

Ett sårat inre barn går inte att skylla på någon. Även om det säkert kan vara frestande att påstå att allt har att göra med en bristfällig barndom. Det är i princip omöjligt för föräldrar att fylla alla behov som ett barn har. Dessutom går så många föräldrar själva omkring med sårade inre barn som de i sin tur aldrig erkänt och därför inte tagit itu med. Det är inte för att de vill sina barn illa, de vet helt enkelt inte annat och försöker göra det bästa av sina förutsättningar och de verktyg som finns till hands.

Behov av trygghet, kärlek och bekräftelse som inte blivit bemött hos ett barn hamnar i det undermedvetna och håller sig krampaktigt kvar där genom livet, men visar sig oftast i vuxenlivet i problem i nära relationer eller genom dålig självkänsla (ouppfyllda behov hos ett barn vänds ofta inåt och där börjar barnet klandra sig själv, vilket kan visa sig genom dålig självkänsla).

Att jag inte har erkänt det här inre barnet för mig själv har gjort att jag haft en stort gapande tomt hål inombords. Av meningslöshet och diffusa känslor av övergivenhet. 

Jag har lyckats bra på jobbet och haft bra pojkvänner. Men jag har aldrig insett att jag inte har någon kontakt med mitt riktiga jag. Aldrig förstått att det här gör mig oförmögen att gå in i en äkta och sann relation.

Jag tänker på det här barnet i varje vila efter yogan. Jag vet i dag att det finns ett barn där och jag tar ansvar för det. Sätter handen på hjärtat och tackar det för att det stått ut så länge och tålmodigt väntat på att jag ska börja lyssna. Jag tillåter mig att känna alla känslor, rädslor och sorg, även om de är fruktansvärt jobbiga. Jag, vuxna Zandra, kan ta hand om mitt inre barns känslor nu. Jag behöver inte trycka undan dem längre.

Det är en process av djup känslomässig läkning som får ta sin tid.

Jag visade en kompis hur man gör solhälsningar. Jag vill så gärna dela med mig av det jag lärt mig så att andra ska få uppleva det jag har upplevt att yogan gjort för mig.

Hon hörde av sig efter att ha testat på egen hand och sa att hon aldrig känt sig så klumpig och osmidig och att det påverkat hela hennes dag negativt.

I början av hösten fanns det en man med på ashtangayogakursen som berättade att han hade tre barn och ett stressigt jobb och verkligen behövde komma ner i varv. Han såg så trött ut. 

Men hans kropp var stel och jag såg verkligen hur han kämpade, hur ont det gjorde när han försökte pressa in sina kroppsdelar i ställningarna. Han grimaserade och suckade.

Det gick ett par veckor och sen kom han aldrig mer tillbaka.

Det känns motigt att se att människor tycker så illa om sig själva. Att de ställer så höga krav, att kroppen inte bara kan få utgå från det läget där den är just i dag. Att det kroppen åstadkommer i yogan utan att pushas för hårt är precis perfekt.

I det här ser jag också mig själv och hur jag håller på.

Hur jag alltid vill förändra andra och få dem att må bättre. Nå sin fulla potential. Jag ser ju den, jag ser att den finns där bara de skulle sluta begränsa sig själva i sina huvuden. De är oändligt kraftfulla varelser som kan uppfylla alla sina drömmar flera gånger om de släppte taget om allt som håller dem tillbaka.

Jag gör ofta misstaget i den här bloggen. Jag använder en ton som på något vis ska övertyga människor att bara de tänker och gör som jag tänker så kommer allt att bli bra. Många krönikörer och debattörer kämpar på så här vareviga dag.

Men jag kan inte styra över en annan människa. Jag vet ju det. Jag kan inte styra över mina pojkvänner eller mina vänner eller någon trött trebarnspappa på yogan. Ändå så vill jag så gärna att de bara kan få skriva över alla sina bördor på mig så att jag kan få fixa dem. Det funkar ju inte så. Jag kommer inte att förändra världen.

Jag kan jobba med mig själv. Fördjupa mig i ämnen som känns viktiga för mig. Personlig utveckling, hundar och yoga. Sånt kan jag skriva om och lära ut till den som vill. Men sen tar det stopp. Då har det lämnat mig och därifrån är upp till andra människor att göra precis vad fan de vill med den informationen. Tänk att det ska vara så förbannat svårt att förstå.

Den här helgen har varit stillsam. Det var också tanken. Men som så ofta när mina tankar tar över lite för mycket så tar det sin tid att komma ner i varv.

* Jag gick på en ledd ahstangaklass på Yogashala i lördags morse. Ingenting gick bra. Jag var på mitt värsta dömande humör. Jag kände mig dålig och sneglade på andra. ”Herregud vad bra hon där är då”. Till slut lyckades jag med hjälp av andningen komma till ett läge där jag i alla fall accepterade att jag var tankestyrd och att det inte var så mycket att göra åt saken.

* Jag gick hem och eländet fortsatte. Tankarna och känslorna berättade en massa märkliga saker för mig. Att jag är en ensam människa. Att alla andra har någon att hänga med när det är helg, men jag har ingen. Vilket ju var rätt märkligt med tanke på att jag frivilligt valt att vara ensam.

* Jag gick ut i skogen en stund med Stoffe. Just nu fokuserar jag mycket på hans känslor. Han är i en känslig unghundsperiod och han är rädd för mycket, kan stanna och stirra på en människa på 300 meters avstånd och vägra röra på sig. Ibland stannar han upp och fryser till bara han hör ett främmande ljud på avstånd. Jag försöker hitta på så mycket kul saker som möjligt när vi är ute och förstärka de bra känslorna han har. Vi balanserade på stockar och testade till och med att klättra lite i träd.

* Söndagen var helt annorlunda. Jag vaknade upp och kände att jag kommit ner i varv. Meditationen kändes bra. En timme flög förbi.

* Oprah Winfrey har berättat att en av hennes mest kraftfulla spirituella upplevelser var en dag när hon bestämde sig för att gå ut i sin trädgård, som hon är i precis varje dag, och bara känna träden och blommorna i stället för att sätta namn på dem och ta dem för givet. Liksom uppleva magin i naturen i stället för att bara ta den förgiven. Så jag gjorde mitt bästa under söndagen för att göra så här: inte namnge saker utan att försöka uppleva ett träd precis för vad det är, vara närvarande och bara ta in. Det gör ju promenaderna betydligt festligare, kan jag meddela.

* Efter att ha gått en hundpromenad med en kompis kom jag hem och rullade ut yogamattan. Gjorde 90 minuter yinyoga med stort fokus på andningen och närvaron.

* På slutet prövade jag på huvudstående. Jag tyckte att jag hade huvudstående rätt bra på grej förra vintern, men sen kom en massa annat i vägen. Det blev dåligt i relationen och jag kände så mycket motstånd mot allt, ville inte alls utmana mig i yogan, att komma till närvaro och en lugn andning var redan utmaning nog.

I går bestämde mig hur som helst för att vara helt och fullt närvarande med andningen och inte hetsigt sparka upp som jag gjort tidigare. Och det gick! Jag gjorde det tio-femton centimeter från väggen och nuddade lite snabbt med ena foten men jag är helt säker på att jag klarat mig utan! Jag var så glad efteråt hela kvällen och i morse när jag vaknade. Lyssnade på Håkan Hellström när jag åt frukost och var så jävla glad över att vara vid liv att jag höll på att börja gråta.

Nu visar nya studier att meditation och yoga faktiskt förändrar cellerna och håller oss friskare. Studien gjordes under 12 veckor på kvinnor som överlevt bröstcancer. De fick gå på en 90 minuters hathayoga- och meditationsklass och utövade meditation och yoga 45 minuter hemma resten av dagarna.

Egentligen är det rätt roligt, det här ständiga behovet av att ha forskning på allting. Vi är som små barn som inte kan lita på någon annan och bara ”har mamma sagt det?”. 

Missförstå inte. Jag tycker att det är viktigt att det forskas på yoga och meditation, inte minst för att det ska kunna bli ett mer utbrett alternativ inom sjukvården.

Men förmågan att känna efter själv? Hur är det med den egentligen?

Hur mycket vågar vi lita på att någonting bara fungerar utan att någon forskningsgrupp i Colorado fått ner på pränt att det du faktiskt känner är rätt för dig? Jag vet i alla fall att jag har haft rätt svårt med det.

Vilken typ av mat tycker min kropp om, till exempel? Jag vet inte, för jag har aldrig känt efter. Lika bra att jag hoppar på den här dieten som random forskare har sagt att ska vara effektiv. Sämre koll har vi tyvärr sedan på vilket företag som bekostat just det där forskningsteamet för möjligheten att använda sig av rapporten i vinstdrivande syfte. Precis som det går att vinkla journalistik så går det att vinkla forskning. Hela jävla verkligheten går att vinkla bara du har någon som är villig att lyssna. Se på sekterna.

Så varför är vi då ändå motvilliga till att lyssna inåt och lita på oss själva?

Jag vet inte, kanske är det bara så vi blir lärda i dag. Det är hur som helst synd.

Sen finns det förstås undantag. Jag läste att Tina Thörner, rallykartläsaren som var med i ”Let’s dance” och numera jobbar mycket med coachning och personlig utveckling, hade hittat en knöl någonstans på kroppen. Hennes läkare ville förstås undersöka saken och det kunde han väl få göra sa hon, men hon visste redan att det inte var cancer.

– Hur kan du veta det? frågade läkaren.

– För att jag känner mina celler så pass väl.

Kvällspromenaderna här i kvarteren är en av de bästa stunderna på dagen. Även om jag kan bli lite less på att det aldrig är helt tyst häromkring. Nynäsvägen slutar aldrig dåna, det spelar ingen roll hur höga bullerplank de än försöker bygga.

Jag tycker om att gå omkring bland villorna och tänka på människorna som bor där, att deras liv bara pågår. Undrar om de ens är medvetna om det eller om de tar det för givet. Jag har ofta tagit livet för givet. Inte lika mycket nu längre.

Den här helgen har jag inte gjort speciellt. Tvättat och pratat med grannen nere i tvättstugan. Hans mamma har fått en stroke. Han bor med henne nu, tidigare har han bott i Italien och varit gift i många år. Han säger att mammans rum är så inrökt att väggarna är gula och så klagar han på hemtjänsten, de har det för stressigt. Jag promenerade på Skogskyrkogården i fredagskväll, genom den stora grusgången i mitten där det inte finns några lampor. Det är nog min favoritplats i Stockholm.

Jag gör mitt bästa för att försöka känna alla känslor när de dyker upp. Andas och känna. Jag är medveten om att jag gjort mycket motstånd tidigare och jag vill bort från det där. Hur svårt och jobbigt eller underbart det än är så vill jag kunna ta det när det kommer. Det är inte farligt att känna. Ofta är det till och med mycket jobbigare att kämpa emot.

Jag yogar och noterar att det blir väldigt jobbigt för mig i svanen. Höfterna vill inte alls vara med och det känns som att jag bara vill ut ur positionen. Det är spänningar och stelhet som hamnat där av flera olika anledningar och jag kommer inte att vinna någonting på att pressa kroppen förbi det onda. Jag försöker att bara känna. Inte döma så mycket.

I den här delen av världen som vi lever, i det här landet och det land där jag kommer ifrån, Finland, så tror de flesta inte på annat än det vi kan se.

Folk tror på vetenskapen, jättemycket. Jag kan skriva en artikel och hänvisa till en forskning och då blir det en sanning. Så är det bara.

Vi tror också på konsumtionen, på marknaden. Bara jag får lite mer så kommer allting att bli bättre. Bara jag får ett lite bättre jobb, en lite högre lön, kan köpa lite finare saker.

Det är däremot inte särskilt vanligt att någon tror på gud.

På grund av det här är det som att vi ofta ser oss som lite, lite bättre än de som tror. Det här uttrycker vi genom en överdriven respekt för religioner.

När jag intervjuade Fredrik Lindström berättade han en rätt så talande anekdot från när Mustafa Can skulle vara sommarvärd i P1 i år.

Varje år tas en stor gruppbild där alla sommarvärdar sitter med kransar på huvudet. Så här ser den ut. Mustafa Can ville inte ha någon krans.

Två gånger kom det personal från Sveriges radio och försökte truga den på honom. Han sa nej.

Tredje gången sa han:

– Jag kan inte ha den på grund av min religion. 

Då fick personalen genast någonting nästan skräckinjagat i blicken. Nej, nej, nej så klart inte. Självklart skulle han inte ha krans. Usch, vad dumma och respektlösa de hade varit som ens försökt. Så han blev lämnad i fred, utan krans.

Att han inte ville ha krans hade förstås inget med någon religion att göra. Han var väl bara fåfäng, ville helt enkelt inte ha någon krans på huvudet för det ser så fånigt ut.

Men så där håller vi på. Inte alla förstås, men rätt många. Vi tycker oss vara så moderna och förnuftiga och rationella. Vi som är så smarta som vet att gud bara är hokus pokus. Vi säger att det vi tror på, vetenskapen, demokratin och marknaden, är sanningen, den enda sanningen. Men det är ju precis samma sak som alla andra religioner också säger: det här är den enda sanningen.

Faktum är att det är vi som är extrema. Det är i runda slängar bara 5 procent av jordens befolkning som är ateister. Resten tror.

Vi vill så gärna intala oss själva att vi är framme. Att vi hittat det rätta sättet att verka som människor. Trots att vi egentligen inte vet så mycket alls. Vi har ingen aning om var universum fungerar och vad som finns där ute. Vår hjärna kan uppfatta massvis med saker, men vad finns det som den inte kan förstå? Det kan vi ju förstås inte greppa och skriva en forskningsrapport om.

Jag tror att vi saknar en stor aspekt här.

Att vi stirrar oss så blinda på att det som finns är det som finns. Vi missar den andliga aspekten som de troende människorna får in i sina liv, som många gånger gör det lättare för dem att hantera tillvaron. Vi missar själen, för den syns ju inte.

Jag tror inte på gud, men jag tror. Jag tror på att känna inåt. Att alla svaren på frågorna som mal på uppe i hjärnan redan finns där, från en stilla plats där du bara känner och vet.

Trots att jag inte tror på gud så berör det mig mycket att vara i kyrkor. Jag tror att det är för att där får jag vara alla delar av mig själv. Den själsliga biten tillåts ta lika stort utrymme som den fysiska. Det är samma sak med yogan. Jag connectar med någonting långt mycket större än mina tankar.

Jag kan omöjligt förneka att det är någonting som hänt i mig sedan jag började lyssna inåt. Jag märker hur jag känner en grundning i mig själv som jag aldrig haft tidigare. Och jag märker så tydligt när jag tappar den. När jag stressar och tankarna rusar. Jag börjar ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Om allt inte bara är flum. Jag blir så vilse och olycklig. Tappar meningen.

Sedan hittar jag tillbaka igen, bortom tankarna, till den här platsen inom mig där jag känner mig säker och trygg. Där jag mår bra och är tillfreds. Och det är det kvittot jag får, det enda ”beviset” jag har på att jag gör rätt saker för mig själv. Men det räcker för mig.