Om det är något jag verkligen har fått öva på sedan jag började frilansa är att vänta in livet. 

Inte panika, inte ha ångest, inte oroa mig över sånt jag ändå inte kan kontrollera.

Mitt jobb går ut på att skriva krönikor till olika tidningar (och den här bloggen förstås), men också att sälja in artikelidéer till redaktörer (förhoppningen är att få skriva den artikeln jag vill, ibland får jag det, men det händer rätt ofta att jag får nej, eller allra vanligast: inget svar alls).

På de här åtta månaderna har jag lärt mig att jag inte vinner NÅGONTING på panik och katastroftankar om att jag inte ska få göra tillräckligt med jobb och att pengarna ska ta slut. För vet ni vad det är som lönar sig?

Det som lönar sig, för mig, är att konstatera: jaha, nu har jag visst inte så mycket jobb här framöver och sedan bara släppa allt och gå ut och ta en promenad med Stoffe i skogen. INTE ägna tid åt att sitta med jobbångest och surfa runt planlöst utan att bara gå i lugn och ro med livet. För när jag väl är passiv och bara låter livet hända, då dyker det upp någonting. Det är fanimej som magi.

Antingen får jag en bra idé på artikel eller så ringer någon och ber mig skriva någonting. För att uttrycka det enkelt: go with the flow.

Det har funkat så bra att jag har haft så mycket jobb den här sommaren att jag inte fått tid över att skriva klart min bok. Planen var att jag skulle ta ungefär tio dagars ”semester” till det, men så har det alltså inte blivit. Jag börjar så smått inse att jag kommer att få dedikera några värdefulla helger och kvällar åt den om den någonsin ska bli färdigskriven..

Sedan menar jag FÖRSTÅS inte att man ska sitta som nån jäkla mupp och inte släcka huset om det brinner i tron om att det kommer att lösa sig själv. Det handlar mer om en förståelse för att agera när det behövs, att planera sitt liv – men också att kunna släppa saker när det är nödvändigt, att låta livet ha sin gång. Yinyogaläraren Magdalena Mecweld skriver om det här. 

Och apropå ingenting annat än just yoga blir jag väldigt glad av den här:

I går kväll var det första ashtangaklassen på Yogashala. Läraren heter Maja och hon är väldigt pedagogisk, nästan petig (vilket jag gillar) och hon är så positiv till sättet att det nästan låter som att hon ska börja skratta varje gång hon ger instruktioner.

Jag är väldigt stolt över hur jag hanterat det här med ashtangan. Jag gillade det verkligen väldigt mycket när jag började gå på klasser för ett år sedan. Men jag insåg snart att det var lite för svårt för mig. Jag med min stela stackars kropp pushade mig själv genom passen och i smyg blängde jag irriterat på alla som var så mycket bättre än jag. Och så ska ju inte yoga vara. Du ska varken pressa dig eller bry dig ett skit om vad andra pysslar med på sina mattor.

Så jag insåg mina begränsningar, att det var för svårt för mig just då och sökte mig till fysiskt mindre utmanande klasser.

Och nu känns det så bra att få börja om helt från början med en grundkurs i ashtanga. Jag får chansen att lära mig den här formen helt från början, vilket jag vill eftersom jag tycker den är en kraftfull och härlig, och jag märkte i går på klassen hur otroligt intresserad jag är och vill inte missa minsta lilla detalj. Jag har inte i huvudet att jag måste prestera bäst i klassen utan jag tar det lugnt och koncentrerar mig på min andning och rörelserna. Jag tror inte att jag en enda gång under klassen tittade runt för att se vad någon annan pysslade med.

Den här gången är det lustfyllt.

Förra gången var det inte det.

Vi har fått i läxa att göra fem solhälsningar varje dag och jag uppe tidigt i morse och rullade ut mattan!

På det här yogaeventet med Malin Berghagen förra veckan så dök det upp någon fråga kring vardagsyoga. Hur ska man göra? Om man liksom inte kan alla solhälsningar och alla möjliga olika yogapositioner.

– Lägg dig ner och bara känn efter, sa Malin.

Vilken del av kroppen gör ont? Var behövs det extra kärlek? Vad behöver sträckas ut?

Jag har testat det här nu i en vecka. Att bara rulla ut mattan och lägga mig raklång och känna in. Vad behöver jag göra för kroppen i dag? Det är nästan löjligt hur enkelt det är. En position leder till en annan och snart har det gått 20 minuter. Det gäller bara att unna sig den där tiden så gör kroppen resten.

Jag har bokat en grundkurs i ashtangayoga i höst.

När började med yoga var ashtanga en av de första klasserna jag gick på. Jag tror inte jag då riktigt greppade att det finns olika typer av yoga utan tänkte ”yoga är väl yoga”. I efterhand har jag fattat att ashtanga är en av de absolut mest fysiska yogaformerna och den är också väldigt strikt uppbyggd på så vis att du alltid gör samma rörelsesekvenser (som sedan blir fler serier beroende på hur långt du kommit i din praktik).

För mig är ashtanga styrka, disciplin och utmaning.

Först och främst: det ÄR rejält fysiskt krävande. Speciellt de stående sekvenserna. Efter de första veckorna (!) hade jag ömmande handleder och träningsvärk i ryggen och benen.

Det här med disciplinen tycker jag kan vara svårt. Andningen är FRUKTANSVÄRT viktig för det är den som tar dig igenom de olika sekvenserna, kroppens rörelser är hela tiden synkroniserade med andetaget. Du måste behålla fokus hela tiden, vilket gör att ashtangan, för mig, har känts lite allvarligare än andra former. Tittar man på filmer på Youtube så ser det ibland ut som att yogisarna blir kuvade av sin lärare (se videon nedan med ashatangayogans grundare K. Pattabhi Jois så fattar ni!), men i själva verket handlar det om att de är så djupt fokuserade på yogan.

För mig blir det en stor utmaning eftersom jag är/har varit så stel. Utmaningen ligger förstås inte i att jag ska pusha mig som en dåre, utan att för varje pass acceptera att jag är där jag är just den dagen. Egot vill så gärna nästla sig in och störa och tjata på om hur mycket bättre alla andra är. 

Jag tycker att ashtanga är ett väldigt kraftfullt sätt att hitta in i mig själv. Det senaste året har jag ägnat mig åt betydligt lugnare yogaformer (hatha och yin), men längtan och nyfikenheten kring ashtangan har funnits där hela tiden. Nu ser jag verkligen fram emot att få lära mig det från grunden.

Bilder från Malins blogg. 

Jag var på en föreläsning/frågestund och yogaklass med Malin Berghagen i går. Det var fantastiskt. Hon är verkligen fantastisk. Och det börjar mer och mer gå upp för mig att de människor jag imponeras och inspireras av är personer som vågat förändra sina liv, som slagits och vunnit mot sina rädslor och vågat följa sina drömmar.

Yoga handlar om att förändra. 

Jag vet själv hur hur snabbt det gick, från att jag började med yoga till att jag vågade ta steget och säga upp mig från jobbet. Jag visste så starkt att det var nästa steg jag ville ta, men jag var så förbannat rädd. Så rädd för att jag inte skulle klara mig på egen hand. Så rädd för att jag inte skulle ha några pengar. Så rädd för att ingen skulle vilja ha det jag skriver. Men jag hade yogan som bar mig. Och när jag väl hade tagit steget så jag så lycklig och upprymd. Så full av inspiration och lust i jobbet som jag inte varit på länge. Jag mådde så bra.

Men sedan stannade förändringsprocessen upp. Jag blev rädd igen. Jag började tvivla. Jag började intala mig själv att nu måste jag nog bara sitta lugnt i båten och fokusera helt och fullt på att få frilanseriet att funka.

Från att inte ha druckit alkohol på ett halvår började jag igen. Varför? Kanske för att det var enklare att stundvis döva och fly bort från det jobb med mig själv och mitt liv som jag egentligen visste att jag hade framför mig. Jag började tvivla på vad mitt inre sa åt mig att göra, för det var saker som inte alls kändes bekväma eller ens rimliga.

Testa bo någon annanstans i världen har min röst sagt åt mig. Starkt, högt och ofta. Men jag har tystat den, för det är ju inte alls särskilt tryggt eller praktiskt. Hur skulle ens det gå till? Skulle jag ha några vänner? Skulle jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska det gå med Stoffe?

Jag har tjatat på Christian att han ska ta ett jobb i något annat land så att jag bara liksom skulle kunna halka med. Men det här är inte hans dröm, inte hans resa.

Mer och mer har jag känt hur fokuset i yogan har försvunnit. Varför? Jag tror att det beror på att jag inte vågat eller velat lyssna, jag har inte varit redo att ta nästa steg i livet. Jag har varit rädd. Och jag är det fortfarande.

I går ställde jag frågan till Malin hur jag kan känna två olika viljor inom mig så tydligt. Till exempel att jag vill isolera mig och tacka nej till att träffa vänner med någon vag idé om att jag inte orkar. Men om jag väl lyckas ta mig ut så har jag det jättetrevligt. På samma vis som jag ibland känner att jag vill yoga, men hittar på en massa ursäkter till varför jag inte skulle göra det. På samma sätt som jag vill förändra, men formulerar 100-tals olika anledningar för varför det är bättre att fortsätta exakt så som jag gör nu.

Hon ställde några snabba frågor där vi så klart kom fram till att jag egentligen vill träffa vänner, men det är något inom mig som hindrar mig. Hon frågade: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Det kom så plötsligt och jag fick sådan panik och hasplade ur mig ett väldigt tveksam ja.

Hon sa: jag känner inte riktigt att du är redo. Jag frågor igen: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Jag svarade ja igen. Med lite mindre darrig röst. Även om jag kanske inte kände det helt och fullt, för jag var så överrumplad, så kände jag någonstans inom mig att det finns något som är redo. 

Det var precis det här jag behövde. Att någon utomstående kunde ställa mig och mina rädslor mot väggen en gång för alla.

Yogaklassen efteråt var fantastisk.

Jag är så glad och tacksam att jag börjat yoga hemma igen. Under flera månader nu har jag gått och blängt på yogamattan. Jag har inte bara känt att jag inte haft lust utan verkligen haft någon slags stark motvilja till att rulla ut den. Kanske handlar det om att jag känt mig så prestationsinriktad.

Jag har löjligt korta baksidalårmuskler och alla framåtfällningar, för att inte tala om hunden, blir väldigt smärtsamma. Det gör att jag känner mig stel och ja … usel, helt enkelt.

Och JAG VET. Yoga handlar om att acceptera: där jag är i min praktik i dag, där är jag i dag. Men jag har inte kunnat acceptera. Jag har snarare fått jobba på att acceptera att jag inte kan acceptera. Och detta har varvats med känslor som ”min kropp är omöjlig”, ”jag kommer aldrig bli vig”.

Jag vet precis varför jag tycker det är så jobbigt att stå i hunden. När jag var yngre och spelade fotboll hade vi alltid stretch efteråt och jag var alltid stelast av alla. Vi stod i hunden (även om vi förstås inte kallade det hunden då) och ALLA utom jag nådde ner med hälarna till marken. Själv stod jag och skämdes med dem typ en decimeter ovanför och försökte pressa ner dem så det brände av smärta i mina hamstrings.

Kroppen glömmer inte. Det här minnet finns kvar. Varje gång jag ställer mig i hunden så börjar jag pressa och känna mig dålig. Jag kämpar emot. Det blir jobbigt och jag blir less.

Jag är helt övertygad om att jag måste släppa det här för att komma vidare. För att bli mer rörlig måste jag andas med kroppen och utgå ifrån var den är nu. Inte var jag vill att den ska vara.

Allt kommer så småningom. Det får ta sin tid. Jag har ju inte bråttom någonstans.

Det jag skriver nu kommer kanske vissa tycka är jättemärkligt. Kanske konstigt eller flummigt.

Det må så vara. Det här är vad som hände i går kväll. Varenda ord är sant.

Jag var så förbannat less på mig själv i går.

Jag var less för det som hände i helgen. Att jag druckit mig till total medvetslöshet. Jag var less på den här veckan, verkligen allt jag tagit mig an har gått snett. Varenda jävla övergångsställe har varit rött. Jag har haft konstant höga stressnivåer i kroppen. Jag har oroat mig för det ena med det tredje.

På dagen i går var jag hos veterinären med Stoffe. Han har skakat på kroppen och huvudet så länge nu, men eftersom jag läst i någon bok att det kan vara en lugnande signal för hundar så har jag inte brytt mig så mycket mer om den saken. Det visade sig att han har öroninflammation och jag kände mig bara så jävla hopplös. Den här stackars varelsen har inte valt att hamna hos mig. Men nu har han gjort det och jag kan inte ens se till att han mår bra, utan han är tvungen att gå runt och ha ont, gud vet hur länge han har haft det.

Nåväl.

På kvällen kände jag mig så utmattad. Jag hade yoga vid 19 och hjärnan skrek åt mig att gå och lägga mig på soffan i stället. Det gjorde jag inte. I stället stressade jag dit (sprang sista biten med yogamattan i högsta hugg längs med Götgatan för det var så bråttom).

Till saken hör att jag yogade fyra gånger förra veckan och en yogaklass är ju aldrig direkt dålig, men jag kände mig bara stingslig, rastlös och prestationsinriktad. 

När jag nu lade mig på mattan kände jag bara ”jag ger upp nu”. Inte så dramatiskt att ”jag ger upp om livet” utan jag ger upp om allt vad jag inbillar mig att förväntas av mig nu, alla föreställningar om hur jag tror att de kommande 75 minuterna bör vara. Jag andades djupt och var väldigt snäll i mina rörelser. Jag kände mig otroligt medveten om min kropp, min kraft och förmåga just då. Det kändes tydligt hur blodet strömmade till i olika positioner och jag hamnade i ett behagligt flow. Vid ett tillfälle kände jag mig så i kontakt med mitt inre att det rusade i hela kroppen. Det var inte lycka eller glädje, snarare ett otroligt välbehag. Jag blev tvungen att sätta mig ner för det blev en så stark upplevelse. Det var som att jag, av leda och hopplöshet, kapitulerat inför världen och mina tankar och där och då bara var jag. Ett med allt. Hela jag. Hela omvärlden.

I samma stund som jag började reflektera över det som hände intellektuellt så försvann känslan, men jag närmade mig den igen flera gånger under passet. Upplevelsen blev dock aldrig riktigt lika stark som den första.

Redan innan savasana förstod jag att det skulle bli något speciellt, men jag hade inte alls räknat med det som hände.

Yogaläraren satte på en låt som hon aldrig brukar spela annars, ”Let it be” med Beatles. En låt som en gång i tiden betytt så mycket för mig och i det här tillståndet rörde det upp så enorma känslor. Jag har ju skrivit tidigare om att jag har rätt svårt att gråta. Jag har varit som en uppdämd flod som bara väntar på att rinna över. På sistone har jag haft minst två tillfällen då jag varit precis på gränsen att börja gråta men hejdat mig på grund av att jag inte tyckt att det varit lämpligt eftersom jag båda gångerna pratat i telefon.

Nu lät jag det bara komma. Jag kämpade inte emot någonting utan andades i stället långsamma djupa andetag med känslan och tårarna. Först blev ögonen bara fuktiga, men sedan kom yogaläraren förbi och lade min tröja över mina ögon som hon brukar göra och då, då grät jag tunga varma tårar in i tyget. Inget hulkande eller snorande, bara tårar som rann. Det var så förlösande och fint. Inte

likt någon annan gång jag gråtit, för den här gången var jag närvarande hela tiden. Inte en enda cell i min kropp jobbade emot känslorna av sorg, smärta, utmattning, glädje och förvirring. Tårarna och jag och andningen var ett.

Jag kom hem och Christian frågade hur det var på yogan och jag kunde bara svara ”fantastiskt” (men sedan har jag aldrig varit lika bra på att uttrycka mig i talspråk som skrift).

När jag tänker på saken så har jag sedan flera månader tillbaka önskat mig ett rejält uppvaknade. Det har varit så mycket annat surr i huvudet. Värdsliga saker som tagit större och större plats. Flera gånger har jag tänkt att jag skulle behöva slå i botten för att kunna ta mig upp och se saker och ting klart. Och flera gånger den här veckan har jag tänkt för mig själv i min misär: man ska passa sig noga för vad man önskar.

Men nu. Jag ser ju varför saker och ting blev som det blev. Jag behövde på nytt verkligen, verkligen inse att jag behöver en förändring i mitt liv. Den här gången var det att en gång för alla komma fram till att alkohol inte är för mig. Jag har tappat kontrollen men jag har också tagit tillbaka den.

Nu ser jag fram emot resten av den här märkliga resan som är livet. Jag ska försöka lära så gott jag kan längs vägen.

Det har blossat upp någon slags debatt kring yogaselfiens vara eller icke vara. Artikeln ovan kan läsas här. Yogagirl har skrivit sin syn på saken här.

Det här är en kortare bakgrund: en massa människor som är oerhört duktiga på yoga har gjort det till någon slags livsuppgift att ta bilder när de står i jätteavancerade yogaposer och sedan posta dem på instagram (och på Facebook, bloggar osv).

Mig personligen stör det inte det minsta. Ibland blir jag inspirerad, ibland bara glor jag på en bild och går vidare i livet. Däremot är jag rädd att det spär på bilden av yoga som något otillgängligt.

För yoga anses, tyvärr, fortfarande vara någonting ganska konstigt och flummigt. Man sitter väl och sjunger konstiga sånger i grupp? Och så knyter man ihop sina ben bak på ryggen och vandrar runt på armarna? Lite religiöst kan det väl bli, nästan lite sektigt? Dessutom är det svårt, krångligt och jobbigt och bara för människor som är supersmidiga.

Vilket det ju inte alls är. Den bilden behöver INTE förstärkas.

Jag är stel. Det har blivit bättre, men jag är fortfarande stel. Jag når oftast inte ner med fingarna till golvet när jag böjer mig framåt. När jag började yoga kunde jag inte ens sitta med benen formade i ett v på golvet för jag trillade bakåt. Och det är det yoga handlar om. Att börja just därifrån man är. Att acceptera att det känns som att mina baksidalårmuskler ska slitas av när jag böjer mig framåt. Det är där jag är i dag. I morgon kanske jag är på någon annan plats i min praktik. Bara jag är med min andning och inte pushar mig själv för hårt så är det yoga. För mig i alla fall.

Och därför blir superavancerade yogaselfies ett problem. För det kan få människor att tro att det är så mycket krångligare och konstigare än vad det faktiskt är.

Jag har gjort en ny yogaplaylist för våren som ni gärna får subscribea om ni vill. Den är väldigt lugn, så den passar lika bra till att bara ligga på golvet och andas till som att yoga på mattan. Eller så kan man ju ha den till att plugga i öronen när man känner sig lite för överväldigad av allt som händer runt omkring en, det brukar jag försöka göra. Den är två timmar lång, alltid bra att ta i lite extra.

Klicka här för att komma till playlisten. 

Ibland (oftast) är det ju brått. Ett 90 minuters yogapass går liksom inte att klämma in mellan middagsbestyr, jobb och socialt umgänge. Då brukar jag göra världens enklaste yogapass. Det är bara två övningar och det tar 10 minuter. Den största utmaningen för mig är oftast att kunna landa och bara sitta och andas i positionerna. Det yr ju så jäkla mycket saker i huvudet efter jobbet oftast. Men lyckas jag stilla de tankarna och bli mer närvarande så kommer livskvaliteten under kvällen att höjas markant. Jag lovar!

Fjärilen. Sänk dig nedåt mot fötterna på utandning och låt ryggen åka lite tillbaka på inandning. Det är ett bra sätt att dra ut den nedre ryggraden, speciellt för mig (och många andra) som har korta muskler i baksida lår och inte riktigt kommer åt den annars. Så här sitter jag i fem minuter.

Sedan tar jag en stor kudde från soffan (eller två stora huvudkuddar) och lägger under ryggen. Och så sträcker jag ut armarna ovanför huvudet. Efter en lång dag vid datorn brukar den här positionen kännas rätt obehaglig till en början. Musklerna vill inte alls gå med på att ryggen ska böjas bakåt i stället för framåt mot dataskärmen. Men när de väl funnit sig och lagt sig tillrätta är det väldigt skönt att sträcka ut både fram och baksida. Så här ligger jag i fem minuter.

Sedan är det klartt!