Osynliga regler.

av Zandra Lundberg

Alla dessa osynliga regler vi sätter upp för oss själva. Som begränsar oss. De grundläggs och späs kanske på av lärare, släktingar, föräldrar och vänner. Av samhället.

Och det går att skylla på dem. Men värst är faktiskt vi själva. Jag själv. 

För plötsligt stod jag där en dag och trodde att ingenting var möjligt. Att jag måste vara på ett visst sätt, så som alla andra. 

Ett exempel: Det fanns en tid då jag till och med var rädd för att gå till jobbet med ett klädesplagg som stack ut för mycket.

”Nej, det här är väl inte riktigt jag” tänkte jag för mig själv och hängde moloket tillbaka en röd klänning i garderoben för att istället dra på mig en urtvättad gammal svart. Jag ville bara rätta mig i ledet. Vara som ”alla andra”.

Men tänk om det är så att ”alla andra” känner likadant?

Tänk om alla andra också bär på en massa outtalade drömmar och har klädesplagg de aldrig skulle våga använda av rädsla för vad någon annan ska tycka och säga?

Kanske är allt det som jag i mitt huvud kallar ”alla andra” bara en illusion. En ursäkt för att inte behöva vara mig själv. För att jag inte har modet. I alla fall för att jag tror att jag inte har modet.

Precis som jag ursäktar en massa saker i mitt liv. Varför skriver jag inte min bok? Jag har ju alltid drömt om att skriva en bok. Jag har inte tid, mumlar någon del av mig.

Jag har visst tid. 

Herregud, jag har tid att titta på youtubefilmer och scrolla på Facebook och älta mina problem med kompisar. Jag har inte ens några skrikande små barn eller ett hektiskt jobb som advokat att skylla på. Det här är sanningen: jag har tid att sätta mig ner och skriva en bok precis när som helst.

Möjligen är det bara så att jag är så rädd att det inte ska bli bra. Att jag är RÄDD att lägga ner en massa tid och sen ska den ändå bara kastas i en byrålåda och ligga där och gulna.

Läste ett citat av Rumi i går.

“Run from what’s comfortable. Forget safety.

Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.”

Bara den korta meningen ”destroy your reputation” skrämmer mig. Vad jag nu har för rykte att leva upp till ens? ”Be notorious”, nej hua! Då sitter jag hellre i båten, går med svarta kläder som ”alla andra” och fortsätter drömma om den här boken jag aldrig kommer att ha tid att skriva.

Märkligt.

Sen kör någon jävel förbi en en vacker dag. Med röda klänningar och böcker. Och då blir jag arg. Inte på sig själv, utan på den här personen som vågade. Så gör jag det till ytterligare en ursäkt: nu har ju redan någon annan skrivit en bok!

Ännu märkligare.

Nä. Lika bra att se till att våga direkt.

Yogadagar i Stockholm. Plötsligt faller allt på plats.

av Zandra Lundberg

Jag önskar att jag kunde skriva att jag vaknade i morse och kände på mig att någonting spännande skulle hända. Så var det inte. Jag vaknade i ett panikryck av att larmet på mobilen var inställt på högsta volym.  Åt ingen frukost för jag var inte hungrig. Satte mig planlöst och började fila på några hundkurser jag ska hålla i sommar.

Jag har under en period nu haft span på den vackraste yogastudion jag någonsin varit i. Ester-Adèle Interiör på Södermalm. Jag har hört av mig, men liksom inte fått något napp. Nähe har jag väl tänkt då. Då var det väl ändå inte meningen. Började kolla upp andra möjligheter.

Men nog var det väl fan ändå, tänkte jag när klockan var 10 i morse och hörde av mig en sista gång.

Bingo! Score! Fullträff! Succé!

I allt glädjerus bokade jag in två helger. Både lördag och söndag!

Vad jag har längtat efter det här. Ibland känns det som om jag längtat efter det här hela livet, vilket är konstigt med tanke på att jag yogat en ytterst liten del av mitt liv.

I alla fulla fall.

Om någon av er som läser den här bloggen vill komma skulle jag bli så otroligt glad. Det är en sak att dela med sig av texter, det är fint och betydelsefullt det också. Men det är någonting alldeles extra speciellt att få ge av sig själv på det sättet som man gör som yogalärare. Det första tillfället är nu 23-24 maj. 11.00-13.00 båda dagarna.

Sedan kommer det ytterligare en helg, 6-7 juni. Samma tider, samma plats. Klistrar in inbjudan till de första dagarna här nedan. Du kan alltid gilla Zandras yoga på Facebook om du vill få alla updates. Så. Slut på reklam. Snart. Skärmavbild 2015-05-05 kl. 16.21.42

Yogan har gett mig så otroligt mycket. Nu vill jag dela med mig. Direkt från hjärtat. 
Det här är två dagar med fokus på att släppa taget om sånt du inte behöver i ditt liv och ta emot det du vill ha mer av. Om du aldrig har testat yoga eller har yogat i 40 år spelar mindre roll. 

När: Lördag 23 maj och söndag 24 maj.
Tid: 11.00-13.00 båda dagarna. 
Plats: den vackraste yogastudion jag någonsin varit i. Ester-Adèle Interior ligger på Sankt Paulsgatan 22. Den har guds gåva till mänskligheten: ett uppvärmt golv. 
Närmaste t-bana är Slussen eller Mariatorget. 
Pris: 350 kronor för båda dagarna. 200 kronor för en dag. 
Kläder: någonting mjukt. Jeans är till exempel jätteobekvämt att yoga i, vet jag av egen erfarenhet.
Anmälan: betala in summan till bankkonto 5226-0105726 eller swisha: 0767726502, senast 18 maj. Glöm inte märka med ditt namn och vilken dag du vill komma (om du bara kommer en).

Lördag 23 maj – Släpp taget
”Drop the idea of becoming someone, because you are already a masterpiece. You cannot be improved. You have only to come to it, to know it, to realise it.”

Ett mjukt hathaflöde med fokus på höfterna. Här samlar vi ofta mycket känslomässiga spänningar och kan vi släppa på dem så kan vi också göra oss av med mycket bagage vi inte längre behöver. Klassen avslutas med en längre meditation.

Söndag 24 maj – Ta emot
”Balance comes from slowing down, from taking deep breaths, from understanding your body and what it needs. It comes from accepting who you are and loving yourself every step of the way”. 

Slappna av och ta emot. Ibland kan det vara det allra svåraste. Klassisk hathayoga blandas med restorative, en mjuk och lugn yogaform där du tillåts lyssna inåt. Klassen avslutas med en längre meditation.

Lördagen och söndagen hänger ihop med fina teman, men du kan förstås välja att bara komma en av dagarna också. Det där gör du som du känner. Ett förslag är att du kommer och yogar, kanske med några vänner, och sen vandrar vidare på Söder och äter en lunch. Eller så sätter du dig ensam på ett kafé någonstans och skriver ner alla idéer, känslor och tankar som behöver skrivas ner. Eller så åker du hem och viker tvätt. Det där gör du ju också som du känner.

Hoppas vi ses!
Stor kram

Kategorier Yoga

Stora ändringar – ett annat liv?

av Zandra Lundberg
IMG_3238

Jag vaknar en timme senare än vanligt på måndagsmorgonen.

Det får ta den tid det tar att vakna ordentligt, tänker jag och drar mig en kvart till.

Jag snor en halvtimme av det som jag brukar kalla min arbetstid och mediterar.

Just nu kanske det är exakt det arbetet som behöver göras och ingenting annat.

Pengarna sinar på kontot, men jag vet att det kommer att komma lite nya om ett tag.

Jag sätter på mig en långklänning och äter en till frukost bara någon timme efter att jag ätit den första. Inombords känner jag mig lätt.

 

Ibland är jag lite skrämd av den här personen jag blivit sedan jag kom hem från Indien. Hon måste ju göra saker! skriker en del av mig. Hon måste ju jobba mer! Sitta framför datorn mer! Nio till fem annars blir det ingenting av någonting. Vad är det för slacker som hamnat i min kropp?

 

Nej, säger – nästan skriker – en annan del av mig.

Just nu ska du inte dränka dig i jobb.

Du ska hålla dig öppen för möjligheter i stället.

Så i stället för att sätta mig vid datorn och mejla gamla uppdragsgivare så går jag en promenad och funderar över mitt nästa drag här i livet. När jag kommer tillbaka in igen lägger jag upp ett Facebookevent om en yogadag på Åland. Den blir fullbokad på bara tre dagar. Jag känner mig nästan yr av tacksamhet och glädje. Det här är ju otroligt, tänker jag för mig själv.

 

Min pojkvän och min kompis ler när jag säger att jag nu bara tänker koncentrera mig på att vara glad och må bra, för jag har mina misstankar om att det är då livet plötsligt kommer att börja hända på riktigt.

Det må låta naivt. Men jag vill ändå veta: vad mer kan hända om jag bara släpper kontrollen och följer flödet i stället för att kontrollera och planera mitt liv in i minsta detalj? Kanske är det där de riktigt stora underverken väntar.

Släppa taget, lämna rum för nytt.

av Zandra Lundberg
bonfire

1. Det är valborg. En ypperlig högtid att bestämma sig för att göra sig av med någonting som man bär på, men som inte gynnar en i livet. Det kan vara alltifrån känslor, händelser eller människor. Skriv ner det du vill släppa taget om och kasta in lappen i valborgsbrasan. Det du eldar upp gör du dig av med. Meditera över det utrymme du skapat efter att ha släppt taget och bjud in någonting du behöver mer av i ditt liv. Kärlek, mod, styrka eller kanske en motorcykel, vad vet jag.

2. Jag letar febrilt efter en yogasal som jag kan hyra i Stockholm. Eller en plats som är i behov av en yogalärare. Min kropp liksom skriker efter att få börja lära ut på riktigt. Men det är lättare sagt än gjort. Och det går trögt, inte direkt så att jag har några kontakter inom yogavärlden. Jag vill så mycket, men försöker ta det lugnt. Andas. Det kommer att komma till mig när tiden är inne.

3. Hur jag än vänder och vrider på det slutar det oftast med att jag äter turkisk yoghurt till lunch. Märkligt.

4. Häromdagen när jag mediterade kom en bokidé till mig.

5. Det betyder att min nästanklara stackars projekt till bok kanske aldrig kommer att bli någonting. Och kanske är det lika bra så.

6. Jag vill bara ha på mig långklänningar och långkjolar.

7. Jag har börjat gå och lägga mig och vila, även om det är kontorstider (som jag tidigare varit så noga med att hålla). Jag vill följa flödet mer. Annars vet jag inte riktigt vad skillnaden är med att frilansa, förutom att det är rätt ensamt. Jag tänker att jag jobbar när jag vill jobba, vilar när jag behöver vila. Yogar när jag behöver yoga.

8.  Jag tittade på ett avsnitt av Skärgårdsdoktorn (finns på SVT:s öppna arkiv!) för några veckor sedan och nu vill jag ingenting annat än att bo på en liten skärgårdsö någonstans (där det alltid är sommar).

9. Jag skriver tacksamhetslistor varje morgon. Minst fyra-fem saker jag är tacksam över och varför. Jag mår bra av det, blir gladare.

10. Finns det någonting bättre än att vara kär på våren? Jag tänker på det när jag vaknar tidigt, går en promenad bland gröna träd och vitsippor och kommer tillbaka in och ser honom ligga kvar i sängen och sova.

Kategorier Min vardag

Livet är 30 000 dagar.

av Zandra Lundberg

Jag tänker på hur otroligt lätt det är att stagnera. Att bara nöja sig med ett liv som känns halvdant.

Det kanske gått så långt att man kanske inte längre ens reflekterar över att det är halvdant. Det bara är. Inte för att man känner sig så vidare värst glad eller inspirerad så ofta. Men vem fan gör det, kanske du säger.

 

När jag var i Indien träffade jag många människor som var som jag. Folk som halvkämpar sig genom livet. Man försöker ha en positiv syn på alltihop men nog fan är det rätt många dagar som fylls med blaha. Tomhet. Ytterligare en dag som läggs efter en annan.

Sen fanns de andra.

På pappret var det väl inte så stor skillnad på våra och deras liv.

Men i verkligheten går det knappt att jämföra.

Jag vet inte vad man ska kalla den här typen av människor, kanske folk som lever sina liv till fullo?

 

Någon sa till mig att man får ungefär 30 000 dagar.

Tänk att du alla de här dagarna får göra ett val. Redan här kommer det finnas någon som uppretat skriker ”men alla människor har inget val!” – vi kan direktkvalificera dem till kategorin människor som inte lever sina liv till fullo.

Människor som lever sina liv till fullo behöver inte vara rika. Det handlar om någonting annat. En inställning kanske.

Att fylla sitt liv med glädje, meningsfullhet och tillit. Jag tror att det är avsaknaden av det här som gör att livet bara blir dagar av blaha som stuvas på varandra.

 

En av de här människorna jag träffade var städerskan som städade mitt rum. Hon hade vackra gröna ögon och log ett så brett leende att det nästan höll på att växa ut utanför kinderna. Hon sjöng högt när hon städade. Hon gastade till sina kollegor som städade ett annat rum och ibland skrattade hon så att hon höll på att kikna åt någonting de sagt. På eftermiddagarna kunde jag se henne sitta i skuggan vid receptionen och dricka en kopp te. Hon blundade vördnadsfullt för varje klunk, som om det vore välsignade droppar. I hennes värld var det förmodligen det. Det fanns så mycket tacksamhet kärlek i den här människan.

Sista dagen lämnade jag dricks till henne på rummet. Jag drog loss en liten pappersbit från mitt anteckningsblock och ritade ett hjärta och en sol.

 

Precis innan jag skulle hoppa in i taxin kom hon hastande efter mig med lappen i högsta högg.

”For me?” frågade hon.

Jag nickade.

Hon tryckte lappen mot bröstet och tunga tårar trillade ner för kinderna. Vi kramade om varandra och sen packades min väska in i bilen och vi började åka iväg. Efter några hundra meter vände jag mig om och då stod hon kvar på samma plats, med ena handen på hjärtat, ivrigt vinkande med min lapp i den andra handen.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 18.00.57
Kategorier Kärlek

Känna-efter-yoga.

av Zandra Lundberg

Om det råkar sig så att du har en yogamatta så skulle jag föreslå att du gör det här ikväll. Faktum är att du inte ens behöver en yogamatta, du kan använda en vanlig matta eller golvet.

lt-today039s-mantra-and-todolist-you-are-coming-home-to-yourself.-Dig-that.-word-quote-quotes-manife1

Sätt dig ner. Börja samla ihop dig själv.

Andas tre djupa andetag ner i magen och ut genom munnen.

Andas tre djupa andetag ner i magen och ut genom näsan.

Håll ögonen stängda och börja känna efter vad din kropp vill göra. Fortsätt andas djupa andetag och se vart det bär! Du behöver inte kunna en enda fancypancy yogaposition. Det räcker med att du sträcker på dig, lutar dig åt sidorna och känner efter var din kropp är stel och behöver mer utrymme. Är det i axlarna så fokusera på axlarna! Gör de rörelser du behöver göra för att öka blodgenomströmningen i områden där musklerna är tajta. För mig är det nästan alltid baksida lår. Det ska inte göra ont, du ska hela tiden kunna behålla en djup andning. Var snäll mot dig själv. Jobba upp värmen i området i långsam takt. När du känner dig lite varmare kan du börja gå lite djupare. Låt andningen leda dig.

sywj_slow-yoga

Testa det här! Det kanske inte funkar alls för dig och då är det värsta som har hänt att du slösat 5 minuter på att rulla dina axlar, eller så blir du positivt överraskad och hittar en kontakt med kroppen och musklerna som du kanske aldrig har haft förut. 

image_06_iStock-300x199

Vi är så vana vid att träning ska vara att någon annan människa säger åt oss att göra någonting. Men faktum är att om vi börjar lyssna ordentligt in i vår egen kropp så kommer den att berätta vad den vill ha och behöver mer av. Sen är det förstås bra med variation och kul att få ny input utifrån på vad man kan göra och hur man kan utmana sin kropp. Vissa perioder i livet behöver man mer guidning än andra. 

Men bara testa en gång på egen hand! På skojs skull!

När du känner dig klar, efter två minuter eller en timme, lägger du dig raklång ner på golvet, blundar och känner efter en liten stund hur det känns att vara i din kropp.

Viska ett tack till dig själv.

Kategorier Yoga

Jag älskar dig. Inget svar.

av Zandra Lundberg

Det här är säkert tolv år sedan men jag minns det så väl.

Jag låg ytterst i min pojkväns lilla säng. Precis innan vi skulle somna så viskade han ”jag älskar dig”. 

Jag svarade inte. Låtsades att jag sov.

Vi hade väl träffats i … kanske en månad? Jag låg där tyst och var både besviken och förbannad.

Jag hade fått lära mig att älska är någonting stort. Att säga ”jag älskar dig” till någon är inget du hasplar ur dig så där bara, som han gjorde nu. Det tar TID att älska en människa. Jag vet inte ens var jag fått det här ifrån. Det bara var så. Att man älskar någon kanske man säger om flera månader, när det verkligen är PÅ RIKTIGT. 

Tidshopp, tolv år framåt i tiden:

jag sitter på ett stengolv i en yogasal i Indien. Varje söndag ska vi dela med oss för varandra vad vi känner och tänker. Den senaste veckan har jag haft det rätt jobbigt. När det är min tur sväljer jag klumpen av gråt och säger ”jag har haft det tufft några dagar nu. De flesta av er har säkert noterat att jag varit väldigt sluten. Jag vill bara att ni ska veta att jag gillar er alla väldigt mycket”. 

Jag hör mig säga ”jag gillar er alla”.

Gillar.

Jag gillar er alla. 

På något vis känns det inte rätt i magen. Jag har så mycket mer kärlek att ge och jag är så förbannat less på att hålla tillbaka. Att hela tiden bära på någon rädsla att vara för mycket. Inte säga för mycket. Inte vara för mycket. Inte älska för mycket.

Var kommer den här rädslan ifrån, undrar jag? Varför tror jag att jag vinner något på att hålla igen? Varför känner jag ett behov att skydda mig själv? Från vad? Vad är jag egentligen rädd för? Att inte få någonting tillbaka?

Jag jobbar mycket på att öppna mitt hjärta. Det som jag knappt ens haft en aning om att varit stängt.

Veckan därpå sitter jag i ringen igen, tackar allihop och säger att jag älskar dem. Det kommer direkt från hjärtat. Det känns så starkt och härligt att jag börjar gråta.

Jag tänker för mig själv att vad som än händer så kan det aldrig, aldrig vara ett problem att ge för mycket kärlek. Se på världen hur den ser ut i dag! Det behövs inte människor som sprider negativitet och hat. Det finns det redan av i överflöd. Det behövs kärlek. Ge så mycket du bara kan och orkar.

DSC_1454
Kategorier Kärlek

En text till dig som har det tufft just nu.

av Zandra Lundberg

Jag har haft en jobbig helg. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst. 

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande vårväder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, utefikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen.

Kategorier Kärlek

Väntar in livet (och pengarna).

av Zandra Lundberg

Jag stiger upp klockan sju, men morgontimmarna rinner ändå iväg så fort. Jag vill så mycket mer. Yoga, promenera med Stoffe, meditera, äta frukost i lugn och ro.

Egentligen finns det inte mycket som stoppar mig – förutom jag själv. 

Sedan jag kom hem från Indien har jag dragit ner på arbetstempot, rejält.

Ett par av mina stora fasta uppdrag har försvunnit och nu vet jag inte vad jag ska göra härnäst. Jag behöver ju jobba. Samtidigt vill jag inte hetsa fram någonting. 

Jag vill testa någonting nytt: ta det lugnt och se vad som kommer till mig i stället för att jaga nya frilansuppdrag. Lita på att bra saker kommer att komma till mig, i form av idéer eller förslag.

Fokusera på att vara tacksam för det jag har i stället för att konstant stressa efter att få mer.

Det är svårt. Vissa morgnar vaknar jag till och med stressad, med hjärtklappning. Jag bänkar mig pliktskyldigt vid datorn 09.00 trots att jag inte har något jag verkligen måste göra. Hjärnan nästan skriker åt mig emellanåt: GÖR någonting för fan människa, om du fortsätter så här har du snart inte en ynka krona kvar på kontot.

Det vore i så fall första gången i mitt liv. Sedan mitt första sommarjobb som salladsplockare då jag tjänade 471 euro har jag aldrig haft helt tomt på kontot. Jag vet ingenting om att vara fattig. Samtidigt hur många människor med överflöd av pengar vet någonting om att leva ett rikt liv?

Kanske gör det här skiftet i mitt sätt att tänka och leva att jag går under, både psykiskt och ekonomiskt. Eller så kommer det ge mig oanad rikedom. Jag tror det senare.

Vi får se.

IMG_8185 Bild 2015-04-24 kl. 10.26 #3
Kategorier Min vardag

Projicerade drömmar.

av Zandra Lundberg

Jag älskar att vara förälskad. Jag älskar att vara i en relation, att vara kär, att få bry mig om och betyda någonting för en annan människa.

Men.

Jag inser också att jag i varje relation jag haft sett det som en chans att lämna allt och åka ut i världen. 

För om jag kan göra det tillsammans med någon, då är det ju inte lika läskigt.

För mig har det varit helt otroligt varje gång det gått upp för mig att mina pojkvänner faktiskt inte alls varit särskilt intresserade av att testa på en tillvaro i Indonesien eller på Santorini eller den irländska landsbygden. De har varit fruktansvärt nöjda och glada med att bo där de bor och jobba med vad de jobbar med.

Det är ju i mig det kryper! Det är jag som har den här rastlösheten inom mig. Det är jag som varit deprimerad och haft ångest och någonstans alltid haft en gnagande känsla som säger mig att jag inte lever mitt liv så som det ska levas. En diffus känsla av att det finns någonstans jag borde åka, någonting annat jag borde göra.

Sanningen är att min rädsla varit alltför stor för att göra det på egen hand. Därför har jag gjort mitt bästa för att försöka projicera över de här drömmarna på den jag är tillsammans med, för om en annan människa vågar så blir det enklare för mig att våga.

Man kan ju lugnt konstatera att jag sökt mig till fel typ av personer. Människor som redan har sina liv ordnade och inte alls har någon längtan efter någonting annat.

Och av det har jag fått ännu mer ångest för känslan av kluvenhet har blivit total. Å ena sidan vill jag iväg någonstans, till ett diffust mål som jag inte ens kan sätta ord på vad det är. Å andra sidan är jag kär och är inte redo att ge upp den relationen.

Nu är frågan: hur mycket kärlek är det? Är det egentligen inte bara rädsla? 

Om jag åker iväg och undersöker och utforskar det jag känner att jag behöver för att få ro i mitt lilla hjärta, då finns ju alltid den här människan kvar.

MEN DÅ KAN HAN JU HA TRÄFFAT NÅGON ANNAN, har jag bölat för mig själv.

Ja. Helt rätt Zandra.

Men då var det väl kanske inte meningen.

Jag gjorde mig av med en hel del rädslor i Indien, men fortfarande är jag rädd. För vad händer egentligen om man åker iväg bara på måfå och litar på vad livet bär en? Det kan jag aldrig veta förrän jag testat. Och ovisshet är alltid läskigt.

Och i ovissheten gäller det som vanligt att acceptera det som är. Ha tillit till att allt är som det ska. Att jag är på precis rätt väg. Min väg.

Inte någon pojkväns väg, inte någon kompis väg, inte min systers väg eller min mormors väg. Min väg. 

DSC_1003
Sida 3 av 43
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB