Jattebra var det!!
och bra ide med att stotta och supporta!! ))

Ett jättefint avsnitt. Jag känner mig verkligen berörd.

Tack för tipset att duscha efter jobbet! Bästa tipset ever! Kram!

älskar ert program och podcasten! fortsätt så! ha en underbar fredag!

Å det var verkligen bra! Kände igen mig i inte alltid på det bra sättet..Men ni pratade på ett nyanserat sätt om ämnet men ändå med glimten i ögat det är ni bra på! Ha en fin helg:)

Jaaa skitkul att lyssna på er. Och ert senaste matprogram var klockrent. ni är roliga.

Jag är den 2:a kvinnan till två män, ska lyssna på ert program men jag vet att det är en sjuk värld vi lever i… Väldigt sjuk

Helt underbar podcast! jag var sa himla besviken, pa speciellt dig Amanda, efter dina blogginlagg om ”hur kvinnor ska se ut” men efter era program och podcast, med denna som absolut basta ni gjort, kan man ju inte lata blir att verkligen gilla dig! Hanna ar som vanligt lika sympatisk och duktig.

Ser fram emot nasta podcast!
Tack!

Lina efterlyser dig på sin blogg och undrar om du glömt henne då hon inte får tag på dig. Snälla, svik inte henne då du är en av få hon litar på.

Snälla sluta skuldbelägg Amanda om att hon måste höra av sig. Hon har ju redan gjort det, om du läst kommentarerna till det inlägget. Låt dom sköta sin relation i fred.

När det gäller otrohet så pratar man ju mest om hur man blivit bedragen av en partner, eller att man själv varit den som bedragit. Det har inte hänt mej (vad jag vet). Däremot tänkte jag dra en kort historia om otrohet i familjen, och hur det har påverkat mej.

Min mamma har varit otrogen mot min styvpappa med två olika män. Den första var ett vänsterprassel som pågick under några månader. När affären upptäcktes slutade det nästan med skilsmässa, men min styvpappa tog tillbaka min mamma efter en tid isär. Jag var 15-16 år när detta hände och ingen berättade för mej vad som pågick. Jag fick veta att de skulle gå isär, och att jag var tvungen att sälja min häst p g a att min styvpappa var ”en självisk skitstövel” (citat, min mamma). Men jag visste mycket väl vad som pågick, såklart. Och det fick mej att må otroligt dåligt. Jag kände mej skyldig att stanna hemma mycket för att ”passa” min mamma, inte ge henne möjlighet att åka till ”den andre”. Det hände flera gånger att hon åkte iväg för att hämta mej/handla etc, och var borta flera timmar utan att svara på sin mobiltelefon. Första gången trodde jag att hon kört i diket och dött, men sen förstod jag snabbt att hon ”passade på”… Än idag får jag spykänslor när jag ser denne ”andre man” som såklart bor i samma by.

Men hurellerhur så ”löste” det ju sej mellan mina föräldrar och vi var en familj igen. Det gick 7 år. En lördag i februari för 4 år sen kommer jag hem efter jobbet och hittar min styvpappa insvept i en filt, gråtandes i köket. Jag tror först att han är förkyld, han är svullen i ansiktet och ser ut som han sett ett spöke. Han berättar efter en stund att min mamma vill skiljas. Jag reagerar ganska lugnt, jag är ändå 23 år då och inte så beroende av mina föräldrar (bor inte hemma). Efter att vi pratat en stund berättar han även att skilsmässan beror på att hon träffat en annan. Jag blir helt paff, tror att han skojar.

Men det är inte skoj, och det är inte heller det värsta. ”Den nye mannen” är en vän till familjen. En vän till min styvpappa. Min mamma är i princip bästa väninna med hans fru, och jag är såklart nära vän med mannens dotter. Våra familjer umgås nära, har gemensamma intressen och semestrar bl a tillsammans några veckor varje sommar.

Det är som att bli indragen i en tornado. Det visar sej även att förhållandet mellan min mamma och den andre har pågått i flera år, han erkänner för sin familj att det rör sej om minst 3 år. Jag minns hur jag äcklades av min mamma, hatade henne mer än jag nånsin hatat någon tidigare. Jag skämdes, jag skämdes nåt fruktansvärt och kände en stor skuld. Min styvpappa hade varit som en riktig pappa för mej sedan jag var 4 år, och nu hade min mamma malt ner hans hjärta till köttfärs. Det kändes som att det var mitt fel. Och vad hände med mej nu? Skulle jag förlora relationen till min styvpappa? (Jag har även en biologisk pappa som är toppen på alla vis, så min styvpappa hade inga skyldigheter gentemot mej.) Minns att min mamma ringde upp mej och jag skriker åt henne att hon är en ”patetisk jävla fjortis”.

Idag lever min mamma med den här andre mannen, de är gifta och har hus. Jag har barn som hon har bra kontakt med. Men jag kan fortfarande inte ta henne till mej. Jag är inte arg, bryr mej inte så mycket. Däremot håller jag henne på avstånd, delar inget med henne och umgås inte med henne annat än att jag kan befinna mej i samma rum som henne när hon träffar min son. Däremot har jag aldrig, och kommer aldrig prata med hennes nye man. Jag har sedan ”detta” hände inte heller sett honom i ögonen. Han är luft för mej, och kommer alltid vara det. Min mamma är jag släkt med, henne får jag dras med. HAN har ingen rätt att vara en del av mitt liv. Det är en markering som är viktig för mej, och får mej att må bra. (Konstigt? Vet inte.)

Min styvpappa och jag står varandra nära. Han är den man ber om råd och hjälp, och jag ställer alltid upp på honom. Jag räknar min styvpappa och min biologiska pappa som ”mina föräldrar”. Strax efter skilsmässan gjorde min styvpappa en sak som betydde otroligt mycket för mej. Han skrev in mej som arvtagare i sitt testamente. Jag har en halvbror och min styvpappa gjorde mej till lika mycket arvinge som min bror. Just då var det något jag verkligen behövde, att känna att jag fortfarande var hans familj. Det stärkte mej, hur konstigt det än kan låta.

Båda gångerna min mamma varit otrogen har det sammanfallit med perioder av kris för mej. Kriserna har inte enkom berott på henne, men det har väl fungerat som en katalysator antar jag. Det har gett mej en känsla av rotlöshet, fått mej att ytterligare förlora fotfästet, känna skuld och skam.

Det blev en lång historia det här… men jag ville bara dela med mej av hur det är att vara ”barnet” i ett otrohetsdrama, både tonåringen och det ”vuxna barnet”. Det positiva med att ha upplevt den sidan är att jag vet hur många det påverkar, hur många man sviker och att det ALDRIG går att reparera den skada man åsamkat. Det blir aldrig ”som vanligt” igen. Genom att vara otrogen ”väljer man bort” sin familj på ett sätt som förändrar relationerna för alltid.

Jag kan aldrig tro att det är värt det. Jag ser och märker på min mamma att hon inte är så lycklig som hon hade tänkt sej. Hon skulle ALDRIG erkänna att hon ”gjort fel”, eller att hon ångrar något. Men jag vet. Ett tag i början kände jag att jag behövde HÖRA att hon skämdes, att hon visste att hon gjort fel mot min styvpappa och mot oss. Jag skrek efter det, men hon hävdade bestämt att det var ”bådas fel”. Att jag var elak som ville ”skuldbelägga” henne.

Nu har jag släppt det. Jag är inte arg, inte besviken, skäms inte, känner inte skuld. Alla vi runtomkring har gått vidare och mår bättre än någonsin.

Min mamma däremot har på många sätt förlorat sina barn, sin familj och många vänner.

”Förra gången jag va…eller när jag var gravid.” Hmm, Amanda, ska man säga grattis? ; )

Det var lite smärtsamt att se när Crister tog ett glas i ert förra program och blev bemött med gratulationer fran din sida. Jag förstar om ni kände att ni hamnade i en obekväm situation men a andra sidan sa är det ju ert program och ni kan styra det hur ni vill. Tyckte att det var oerhört obekvämt att fortsätta att titta pa det da jag inte kunde sluta tänka pa alla barn som ofrivilligt lever bland vuxna med beroendeframkallande beteende. För ett barn med en förälder som har problem med t ex. alkohol är din kommentar bland det sista man vill höra pa en bjudning.

Annars tycker jag att ni är skitduktiga. Jag gillade ert förra program och podcasten är lovely.

Jag känner att jag bara vill maila dig! Går det?

Ni är grymma!! Älskar era podcasts!

Och dessutom så är väl Estelle ett fint namn,även fast vår fina Kung sa Istelle…men häääääärligt fint är väl detta namn eller?

Hon har ju redan svarat för längesedan=)

Du har själv valt det!=)

Gud så härligt att vakna nyduschad och fräsch! Thanks again, Amanda!

amanda@perfectdaymedia.se

Vi har kontakt så det är ingen fara.

åh, tårar var det ja. gjorde nyligen slut med min pojkvän och vi kunde fortfarande vara kompisar och träffas och ha kul..fram till dess att han berättade att han varit otrogen. mitt hjärta gick sönder. hemskt.

Jag lyssnade på ert program om otrohet på tunnelbanan & tårarna bara rullade.. Jag känner igen mig i delar av det ni pratar om, & håller med i allt. Väldigt bra program. Tack.

Otroligt fint berättat av dig.

Amanda är gravid va?

Du är så preggers;-)

Det var så mycket bra som togs upp i denna podcast tycker jag. Också hur man skulle göra för att faktiskt hålla liv i relationen för att man inte ska börja titta åt andra håll. Vi har verkligen problem med det där.. Eller vi har en hel del problematik i vår relation men vi har en son på ett och ett halvt år som är hela vårt liv. Inte vill man dela på sig och leva varannan vecka-livet i första taget. Jag går sönder bara av tanken. Men jag vet inte hur vi ska få det att fungera igen.. Så mycket som är trasigt. Vi har bestämt oss för att kämpa dock och jag kan bara hoppas att vi lyckas. Det gör så ont i hjärtat när man inte riktigt är lycklig i relationen och man tycker att man blir försummad och inte uppmärksammad. Fan, det är kämpigt. Men som du sa, Amanda, i denna podcast så hoppas jag att vi kan ses på andra sidan.

Älskar er podcast!!!!! Och era middagsäventyr. Underbart!! Tack för att ni bjuder på er själva!

Amanda – vilket program ni gjorde med Christer & Pernilla! Sa kul att se Christer vara tillb i matchen/livet igen, för pa Sa mkt bättre förra sommaren var han ett vrak. Nu verkar han stark. Och jag hoppas att han haller sig vit även efter er middag.

Jag läste ditt tidigare inlägg om elaka kommentarer pa din blogg. Är det ngn kritik som du tar till dig, nagot som du tycker är konstruktivt? Jag följde din blogg till för ngr manader sedan men slutade eftersom jag tycket det blev för tramsigt. Jag tror det var inlägget om att göra ett radio-program om känslor som satt spiken i kistan. Mitt sätt att protestera var att lämna din blogg, det räcker väl som signal? Jag har självklart inget mot dig personligen, och jag förstar VERKLIGEN att Alex är sa kär i dig. Jag kände bara att jag kunde lägga min tid pa bättre saker än att följa din blogg.

Är endast 23år gammal och i November 2010 tog det slut mellan mig och min stora kärlek efter nästan 7år tillsammans. Maj 2009 fick jag reda på att han varit otrogen bakom min rygg i 6månader. Vi tog en paus på nästan 6månader och sedan bestämde vi oss för att försöka igen, han var då otrogen ännu en gång men jag tog tillbaka han endå, älskar man någon så mycket så förlåter man och tar tillbaka igen. Men mina ord förlät men inte min tro på oss så tillslut blev min svartsjuka för stor vilket jag själv tycker är förståligt och det tog slut. 4veckor efter att det tog slut träffade han en ny och nu såhär 1år och 3månader senare så är han fortfarande ihop med henne och i måndags fick dom en liten dotter. Detta är för mig helt okej, men jag ljuger om jag säger att jag inte älskar han längre eller tänker på han nästintill varje dag, MEN jag är otroligt glad att ha fått komma ifrån den idiot till kille. Jag hoppas att han är trogen mot sin nya tjej och tar hand om sin familj. Men ACK den känslan och hur jag mådde önskar jag inte ens min värsta fiende. Nu har jag flyttat och börjat om på nytt, starkare en någonsin och redo för MITT liv! Puss på dig Amanda, från en annan Amanda.

”Det du gjorde mot mig var fruktansvärt och jag önskar ingen annan kvinna det”

Jag hörde dina ord och min mage knöts och mitt bröst blev som en tung blöt filt som du sa.

Hur kan man som den andra kvinnan älska någon, som älskar någon annan?

Jag är den andra kvinnan som ni pratar om och mina tårar trillar ner, för jag inser att jag är allt det där ni pratar om.

Hade så gärna velat vara där med er och berätta min sida. För ibland handlar det bara om att man blir kär, sådär fruktansvärt kär att det gör så ont, lika ont för mig som en sviken flickvän eftersom jag undrar så om han är glad med henne. Den där tjejen han väljer att gå hem till. Kvällarna som jag inte kan ringa honom och jag finner mig själv tänka mer på henne än på honom.

Sen när jag träffar honom letar jag i hans blick efter spår från henne. Och det gör ont för jag undrar hur nära han lät henne komma kvällen innan. Om jag någonsin kan fylla det utrymmet av henne så jag är närmre honom än vad hon är.

Ni säger att det värsta är om jag kan få honom att skratta som inte hon gör. Jag vet att han lovat henne deras framtid och hans kärlek. Men hans blick, handlingar och drömmar verkar lova mig lika mycket. Skall jag leva, ta av det eller släppa den drömmen? Och isf när släpper man den?

Och har jag rätt att ha den där knuten i magen för jag vet att han skrattar med henne, ler och kysser henne. Att han smeker hennes hår såsom han smeker mitt. Får man som den andra kvinnan känna så?

Det finns ingen som skulle tro att han skulle göra något sådant här. Hon skulle aldrig tro det. Han tillhör de lugnaste vatten. Vet inte om det borde skrämma mig. Jag kanske kommer sitta där med facit i hand som du gjorde. Inse att han var en lögn rakt igenom och kroniskt otrogen. Att man var otillräcklig för han är för svag för sin egen skull.

Han kommer kanske lämna både henne och mig med ett fruktansvärt tomrum.
Någonstans vill jag också bli inlåst, – bli hel och fri från hjärtesorgen och att allt skall bli bra igen. Inte behöva ha den där panikartade ångesten klockan 5 varje dag när han skriver att han är hemma.

På den senare tiden pratar vi aldrig högt om vår framtid. Märker att jag har svårare att tyda hans drömmar. Jag vet vilka konsekvenser otrohet har. Både för henne och för mig. Och såklart jag har ett ansvar. Jag önskar dock att jag inte tog det där samtalet i september när han frågade om en date i bilen. Jag försöker tänka bort honom på alla sätt, försöka med andra.

Men åh, vad min hud och läppar minns hans händer och kyssar. Jag undrar så hur han känner när han precis kysst mina läppar för att sedan gå hem och kyssa hennes. Vilka bränner och etsar sig fast mest?

Det finns alltid två sidor. Den här är min.

Hej! En fråga om något helt annat än otrohet… men erat badrum? Är ni nöjda med det? Visst var det Bauhuse som fixade det? kan du rekommendera dem som företag eller ska man ta ett annat företag?
Carina

Vilken bra och ärlig text. Bra att få läsa från barnets sida. Lycka till i livet.

Undrar lite vad det här med bakgrundsmusiken är? Är det en förkortad version jag lyssnar på, och att ni sedan klippt bort låtarna förutom intro och outro? Eller varför hörs det lite störig musik under allt prat?

Bra bra bra! Er podcast är skitbra! Verkligen!