Att vara mammaledig är helt fantastiskt, men också mycket annat. I alla fall så innebär det mycket känslor och framförallt olika känslor. Ibland är jag bara tacksam för att jag har en liten bebis och får spendera all denna tid med henne. Ibland är jag sorgsen för att allt bara går för fort och att hon snart är stor och denna tid aldrig kommer tillbaka. Ibland tappar jag bort mig själv och undrar vem jag är i allt blöjbyte och allt matande. Ibland så är jag superstressad över saker som inte alls stressar mig när jag inte har en bebis att ta hand om, kan vara allt, litet som stort, som att ta ut den där tvätten som jag stoppade i för mer än ett dygn sedan. Ibland bryr jag mig bara om mitt hem och främst hygienen i det för att växla till att tänka på de stora frågorna som till exempel rymdens storlek eller något annat läskigt. Ibland är jag avundsjuk på alla andra och ibland så tänker jag på hur avundsjuka alla måste vara på mig som har denna lilla bebis.

Men mellan allt det där så är jag fylld av en kärlek till henne som nästan gör ont. Den kan ta över allt det andra och rubbar mina cirklar totalt.